Man Mountainman
Storsvagåret
Rymden är, som bekant, en stor plats.
Men i många SF-berättelser, och i synnerhet i space opera à la Star Wars, blir rymden liten, mysig och intim, och folk färdas mellan stjärnor som om det var fråga om en tunnelbanefärd i Stockholm. I Star Wars lyckas en enda centralmakt (först republiken och sedan kejsardömet) hålla pli på nästan en hel galax. För att ge något slags perspektiv åt detta, betänk att vår egen galax, Vintergatan, har något i stil med 300 miljarder stjärnor (alltså typ femtio stycken per människa på jorden) och är 100 000 ljusår i diameter.
Nu behöver ju inte detta vara någonting dåligt i sig, men det speglar kanske hur svårt vi människor har att riktigt göra oss ett begrepp om, eller förmedla, hur jävla gigantisk rymden egentligen är. Harry Martinsson har en bild i Aniara som jag tycker kommer nära, när han beskriver rymdskeppet Aniara som "en liten blåsa i Guds andes glas", med hänvisning till föreställningen att glas är en oerhört trögflytande vätska där en luftbubbla kan ta decennier på sig att röra sig några centimeter.
Ett sätt att skildra rymdens väldighet är förstås att helt enkelt låta saker (resor och kommunikation) ta väldigt lång tid. Du skickar iväg ett rymdskepp till en fjärran planet, och innan besättningen har kommit fram, har alla människor på hemvärlden dött, den civilisation de tillhörde har fallit, och nya civilisationer har uppstått och fallit många gånger om. Men det man vinner i realism med denna metod, förlorar man i skala. Kanske vill man verkligen låta världen bestå av en hel galax, och ändå inte göra galaxen till en fjuttig plats som i Star Wars utan behålla något av dess väldighet.
Jag är lite intresserad av hur man skulle kunna utveckla civilisationer och folkslag som anpassat sig till rymdens enorma avstånd. Detta skulle då vara civilisationer som har väldigt lite gemensamt med våra mänskliga motsvarigheter, som på något sätt anpassat hela sin kultur, sitt tänkande, sitt sätt att vara till de logistiska, militära, ekonomiska och teknologiska krav det innebär att härska över, säg, en miljon stjärnor. Kanske är detta civilisationer som styrs av enorma robotintelligenser dolda i planeternas inre, och som härskar över planeter vars befolkning inte ens vet om att de är undersåtar i ett interstellärt imperium: De dyrkar robotintelligensen som en gud, och det arbete de utför i imperiets skeppsvarv och mineralgruvor betraktar de enbart som ett uttryck för religiös underkastelse. Eller så utgörs civilisationen av odödliga psioniska väsen utan materiell form, som kan sända sig själva med ljusets hastighet över rymdens avgrunder och tillfälligt besätta olika materiekonfigurationer; de har inte tillgång till någon överljusfart, men deras odödlighet gör att detta inte spelar nån roll. En civilisation kanske består av kosmiska ingenjörer som rubbar hela planetsystem ur sina banor och spränger stjärnor som om de vore nyårssmällare, allt för att omdana rymden efter ett mönster vars innebörd bara de själva förstår. En annan civilisation har efter årmiljoner av evolution förlorat behovet av politiska institutioner, deras imperiebyggande är nu rent instinktivt och likt dumma djur leder de sina högteknologiska armador genom stjärnrymderna utan att tala, tänka eller förstå.
Tja, vad tror ni? Egna idéer?
Men i många SF-berättelser, och i synnerhet i space opera à la Star Wars, blir rymden liten, mysig och intim, och folk färdas mellan stjärnor som om det var fråga om en tunnelbanefärd i Stockholm. I Star Wars lyckas en enda centralmakt (först republiken och sedan kejsardömet) hålla pli på nästan en hel galax. För att ge något slags perspektiv åt detta, betänk att vår egen galax, Vintergatan, har något i stil med 300 miljarder stjärnor (alltså typ femtio stycken per människa på jorden) och är 100 000 ljusår i diameter.
Nu behöver ju inte detta vara någonting dåligt i sig, men det speglar kanske hur svårt vi människor har att riktigt göra oss ett begrepp om, eller förmedla, hur jävla gigantisk rymden egentligen är. Harry Martinsson har en bild i Aniara som jag tycker kommer nära, när han beskriver rymdskeppet Aniara som "en liten blåsa i Guds andes glas", med hänvisning till föreställningen att glas är en oerhört trögflytande vätska där en luftbubbla kan ta decennier på sig att röra sig några centimeter.
Ett sätt att skildra rymdens väldighet är förstås att helt enkelt låta saker (resor och kommunikation) ta väldigt lång tid. Du skickar iväg ett rymdskepp till en fjärran planet, och innan besättningen har kommit fram, har alla människor på hemvärlden dött, den civilisation de tillhörde har fallit, och nya civilisationer har uppstått och fallit många gånger om. Men det man vinner i realism med denna metod, förlorar man i skala. Kanske vill man verkligen låta världen bestå av en hel galax, och ändå inte göra galaxen till en fjuttig plats som i Star Wars utan behålla något av dess väldighet.
Jag är lite intresserad av hur man skulle kunna utveckla civilisationer och folkslag som anpassat sig till rymdens enorma avstånd. Detta skulle då vara civilisationer som har väldigt lite gemensamt med våra mänskliga motsvarigheter, som på något sätt anpassat hela sin kultur, sitt tänkande, sitt sätt att vara till de logistiska, militära, ekonomiska och teknologiska krav det innebär att härska över, säg, en miljon stjärnor. Kanske är detta civilisationer som styrs av enorma robotintelligenser dolda i planeternas inre, och som härskar över planeter vars befolkning inte ens vet om att de är undersåtar i ett interstellärt imperium: De dyrkar robotintelligensen som en gud, och det arbete de utför i imperiets skeppsvarv och mineralgruvor betraktar de enbart som ett uttryck för religiös underkastelse. Eller så utgörs civilisationen av odödliga psioniska väsen utan materiell form, som kan sända sig själva med ljusets hastighet över rymdens avgrunder och tillfälligt besätta olika materiekonfigurationer; de har inte tillgång till någon överljusfart, men deras odödlighet gör att detta inte spelar nån roll. En civilisation kanske består av kosmiska ingenjörer som rubbar hela planetsystem ur sina banor och spränger stjärnor som om de vore nyårssmällare, allt för att omdana rymden efter ett mönster vars innebörd bara de själva förstår. En annan civilisation har efter årmiljoner av evolution förlorat behovet av politiska institutioner, deras imperiebyggande är nu rent instinktivt och likt dumma djur leder de sina högteknologiska armador genom stjärnrymderna utan att tala, tänka eller förstå.
Tja, vad tror ni? Egna idéer?
