Först, jag tycker inte alls att idén om ett världsspråk är särskilt tilltalande. Språket hjälper till att skapa identitet och har varit föremål för diskriminering, samhörighet och kommunikation så länge vi har funnits. Varje gång ett litet språk dör i världen dör en del av mänsklighetens mysterier med det. Hur språket utvecklats, hur det använts, hur det skiljt sig från andra språk är spännande och fascinerande.
Människor genom historien har slagits för sina språk, se bara i sverige och ur vi behandlade finnar för bara femtio år sedan. De slogs för att få använda sitt spårk i skolan och hemma och svenskarna förbjöd dem. Denna kamp finns kvar idag fast med andra språk och inte alls på samma fientliga sätt, hemspråk i skolorna. Alla barn som vill borde ha rätt till hemspråksundervisning.
Det vi dock inte få glömma bort är att alla språk utvecklas, hela tiden, och att slåss för att behålla ett språk i sin urspungsform är inget som är naturligt för språketes natur.
Däremot så finns det gemensamma regler för att skapa förståelse och gemenskap i hur både talade och skrivna språket ska kunna tolkas. Detta kan variera även inom ett språk, dialekter, och mellan olika grupper som ändå har ett språk som gemensamt, slang tex.
Jag irriterar mig fruktansvärt på särskrivningar, men inte i såna här sammanhang även om det rycker lite i mig då jag ser det. Men i offentliga sammanhang, skyltar, media, rapporter, utredningar osv osv. Där borde det finnas någon form av vilja att hantera det på rätt sätt för en särskriven skylt är nog en av de mest oseriösa saker jag vet. För att inte tala om tidningsrubriker med syftningsfel som skulle kunna få månen att trilla ner.
Men det är känsligt att påpeka för den enskilde, och har man problem med språket så underlättar det inte om folk börjar hacka på hur man skriver, det kan döda skrivglädjen. Och för mig är det viktigare att folk vågar använda språket till att uttrycka sig än att det blir rätt till 100%.