Rising
Vila i frid
Jag läste om mina gamla Arne Anka-album för ett tag sedan. När de blev populära så gick jag i gymnasiet, och jag tyckte de var jättevuxna och sofistikerade: De formade på många sätt en dröm i mitt sinne om att hitta den perfekta baren, där jag skulle vilja hitta snillrika personer att hålla lika insatta diskussioner med såsom det fanns så många av i serierna.
När man läser om de nu så framstår de dock såsom väldigt korkade och banala. Okej, jag gillar kontrasten mellan det upplyst cerebrala och det svinigt dionysiska; det börjar nästan alltid med högtravande betraktelser kring samtidsskeenden för att sedan balla ut i kåthet, fylla eller slagsmål - det är roligt och fortfarande rätt finurligt. Men just den "högkulturella" Arne Anka framstår i mina vuxna ögon mest som en löjlig fjortis med namedroppingmani.
Sedan: Fight Club: Jättesmart film tyckte jag när jag först såg den; verkligen banbrytande. När jag såg om den för ett tag sedan så slogs jag däremot av att den till stora delar är väldigt pretentiös: Liksom "Our fathers were our models for God. If our fathers bailed, what does that tell you about God?" - Det är nog bara för amerikaner som en sådan replik kan kännas angelägen. Jag skruvade på mig ordentligt när jag hörde det sist. Dessutom går inte riktigt Tyler Durdens prat om att offra sig för något gott riktigt ihop med hans tal om att vi går till jobb vi hatar för att köpa saker vi inte betyder. Där saknas det en viktig pusselbit som får mig att tycka att hela berättelsen blir lite skissartad i sitt nuvarande läge.
Både Fight Club och Arne Anka har inspirerat mig mycket till rollspelsscenarion: och dessa scenarion känns i vissa fall också lite barnsliga nu när jag ser tillbaka på dem.
Dels är det en smickrande känsla: Det betyder ju att man utvecklats, men det är också lite vemodigt; ungefär som att höra att en gammal barndomskompis numera har Crazy Frog som mobilsignal.
Alla växer ifrån barnkultur förr eller senare, men har ni några exempel på sånt som ni en gång tyckte var vuxet som ni idag (åtminstone delvis) finner juvenilt, sökt och krystat?
När man läser om de nu så framstår de dock såsom väldigt korkade och banala. Okej, jag gillar kontrasten mellan det upplyst cerebrala och det svinigt dionysiska; det börjar nästan alltid med högtravande betraktelser kring samtidsskeenden för att sedan balla ut i kåthet, fylla eller slagsmål - det är roligt och fortfarande rätt finurligt. Men just den "högkulturella" Arne Anka framstår i mina vuxna ögon mest som en löjlig fjortis med namedroppingmani.
Sedan: Fight Club: Jättesmart film tyckte jag när jag först såg den; verkligen banbrytande. När jag såg om den för ett tag sedan så slogs jag däremot av att den till stora delar är väldigt pretentiös: Liksom "Our fathers were our models for God. If our fathers bailed, what does that tell you about God?" - Det är nog bara för amerikaner som en sådan replik kan kännas angelägen. Jag skruvade på mig ordentligt när jag hörde det sist. Dessutom går inte riktigt Tyler Durdens prat om att offra sig för något gott riktigt ihop med hans tal om att vi går till jobb vi hatar för att köpa saker vi inte betyder. Där saknas det en viktig pusselbit som får mig att tycka att hela berättelsen blir lite skissartad i sitt nuvarande läge.
Både Fight Club och Arne Anka har inspirerat mig mycket till rollspelsscenarion: och dessa scenarion känns i vissa fall också lite barnsliga nu när jag ser tillbaka på dem.
Dels är det en smickrande känsla: Det betyder ju att man utvecklats, men det är också lite vemodigt; ungefär som att höra att en gammal barndomskompis numera har Crazy Frog som mobilsignal.
Alla växer ifrån barnkultur förr eller senare, men har ni några exempel på sånt som ni en gång tyckte var vuxet som ni idag (åtminstone delvis) finner juvenilt, sökt och krystat?