Nekromanti Saker ni trodde var vuxet:

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag läste om mina gamla Arne Anka-album för ett tag sedan. När de blev populära så gick jag i gymnasiet, och jag tyckte de var jättevuxna och sofistikerade: De formade på många sätt en dröm i mitt sinne om att hitta den perfekta baren, där jag skulle vilja hitta snillrika personer att hålla lika insatta diskussioner med såsom det fanns så många av i serierna.

När man läser om de nu så framstår de dock såsom väldigt korkade och banala. Okej, jag gillar kontrasten mellan det upplyst cerebrala och det svinigt dionysiska; det börjar nästan alltid med högtravande betraktelser kring samtidsskeenden för att sedan balla ut i kåthet, fylla eller slagsmål - det är roligt och fortfarande rätt finurligt. Men just den "högkulturella" Arne Anka framstår i mina vuxna ögon mest som en löjlig fjortis med namedroppingmani.

Sedan: Fight Club: Jättesmart film tyckte jag när jag först såg den; verkligen banbrytande. När jag såg om den för ett tag sedan så slogs jag däremot av att den till stora delar är väldigt pretentiös: Liksom "Our fathers were our models for God. If our fathers bailed, what does that tell you about God?" - Det är nog bara för amerikaner som en sådan replik kan kännas angelägen. Jag skruvade på mig ordentligt när jag hörde det sist. Dessutom går inte riktigt Tyler Durdens prat om att offra sig för något gott riktigt ihop med hans tal om att vi går till jobb vi hatar för att köpa saker vi inte betyder. Där saknas det en viktig pusselbit som får mig att tycka att hela berättelsen blir lite skissartad i sitt nuvarande läge.

Både Fight Club och Arne Anka har inspirerat mig mycket till rollspelsscenarion: och dessa scenarion känns i vissa fall också lite barnsliga nu när jag ser tillbaka på dem.

Dels är det en smickrande känsla: Det betyder ju att man utvecklats, men det är också lite vemodigt; ungefär som att höra att en gammal barndomskompis numera har Crazy Frog som mobilsignal.

Alla växer ifrån barnkultur förr eller senare, men har ni några exempel på sånt som ni en gång tyckte var vuxet som ni idag (åtminstone delvis) finner juvenilt, sökt och krystat?
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,123
Location
The Culture
Till FC:s försvar

Jag förvånas över att folk som sett hela Fight Club fortfarande tror att det finns något filosofiskt djup i Tyler Durdens skitsnack. Han pratar en massa om hur man ska frigöra sig från sina plikter, sitt arv och konsumtionssamhället, men det enda han har att erbjuda är en annan form av underkastelse - till honom och hans destruktiva lära. Det är så jag tycker att man ska tolka hans filosofisnack: han lurar alla han möter, inklusive berättaren och publiken, att han har något bättre att erbjuda. Skillnaden mellan publiken och berättaren är att publiken fortfarande tror på Tyler efter att de gått ut ur biografen, medan berättaren genomskådar honom mot slutet av filmen. Fight Club är inte en filosofisk film om männens roll i ett samhälle som inte har plats för dem, det är en filosofisk film om hur lätt det är att okritiskt underkasta sig en flumfilosofisk auktoritet bara för att man känner sig lite vilsen, och hur illa det kan gå om man gör det.

Jag hade tänkt skriva det här redan när Vulf hackade på Fight Club för ett tag sedan, men då vågade jag inte! :gremwink:

Jag försöker desperat komma på något som jag en gång tyckte var vuxet men ändrat uppfattning om, men det är svårt. Jag inser att mycket av den kultur jag gillar inte alls är speciellt vuxen och det stör mig inte ett dugg. Däremot har jag börjat tycka att många saker är mycket sämre än jag tyckte för ett par år sedan, till exempel Star Trek i alla dess former.

(Jag funderade på att även skriva en liknelse mellan Arne Anka och Bellman, men det skulle knappast gjort någon glad.)

/tobias
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Äntligen! [ANT]

Jag förvånas över att folk som sett hela Fight Club fortfarande tror att det finns något filosofiskt djup i Tyler Durdens skitsnack. Han pratar en massa om hur man ska frigöra sig från sina plikter, sitt arv och konsumtionssamhället, men det enda han har att erbjuda är en annan form av underkastelse - till honom och hans destruktiva lära. Det är så jag tycker att man ska tolka hans filosofisnack: han lurar alla han möter, inklusive berättaren och publiken, att han har något bättre att erbjuda. Skillnaden mellan publiken och berättaren är att publiken fortfarande tror på Tyler efter att de gått ut ur biografen, medan berättaren genomskådar honom mot slutet av filmen. Fight Club är inte en filosofisk film om männens roll i ett samhälle som inte har plats för dem, det är en filosofisk film om hur lätt det är att okritiskt underkasta sig en flumfilosofisk auktoritet bara för att man känner sig lite vilsen, och hur illa det kan gå om man gör det.
Äntligen! Sådana som du är sällsynta.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Till FC:s försvar

Han pratar en massa om hur man ska frigöra sig från sina plikter, sitt arv och konsumtionssamhället, men det enda han har att erbjuda är en annan form av underkastelse - till honom och hans destruktiva lära.
Å andra sidan... Så blir det ju inte förrän när filmen gått över i Project Mayhem-stadiet. När Tyler säger att han ska se till att den löjliga asiaten i närlivsbutiken skall bli en veterinär så kräver han ju ingen underkastelse: Tvärtom så är det ju han som anstränger sig helt i onödan för att få den löjliga asiaten att uppfylla sina egentliga drömmar och inte kasta bort sitt liv med ett arbete han ändå inte tycker om. Och att instruera alla Fight Club-medlemmar att gå ut och starta ett bråk som de skall förlora; det är ju inte destruktivt. Tvärtom funkar det mycket bra ihop med Tylers huvudfilosofi om space monkeys och att offra sig för det godas skull: Att förlora en fight för att någon annan skall få känna sig tuff och nöjd med sig själv: det är - tycker jag - riktigt smart.

När filmen går över i Project Mayhem så har den blivit en rysare. Då försöker den inte ens vara särskilt filosofisk. Men så länge den är i Fight Club-läget så finns det mycket som inte har något med vare sig elitism, auktoritet eller masshypnos att göra.

(Sen ska man komma ihåg att mycket av det som Tyler Durden säger i filmen inte alls sägs av Tyler i boken. Där finns det en helt vanlig medlem i klubben som tar initiativet på ett sätt som man helt struntat i i filmen. (scenen med bilkörningen gick exempelvis inte alls till så att berättaren satt och pratade med sig själv i boken, utan då var det alltså den här andra medlemen som satt vid ratten och pratade med berättaren) -Så filmen bygger mer på Tylers auktoritet än vad boken gör)

Det kunde ha gjorts bättre, dock, det är jag övertygad om (jag tycker ju som sagt att den är lite barnslig ibland idag). Den där novellen om runkande som Palahniuck (nej, jag skiter i stavningen) skrivit är ljusår bättre än Fight Club; rentutav något av det bästa jag någonsin läst.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Re: Till FC:s försvar

Jag ska försöka undvika att skriva ett mastodont-ot-inlägg om det här, även om det nu råkar vara något jag faktiskt finner mycket intressant. Jag diggar nämligen Tylers filosofi, trots viss motsägelsefullhet, och tycker han gör väldigt många goda poänger. Hursomhelst, jag skulle inte vilja säga att filmens kärna är varken det ena eller det andra utan en sorts symbios. Det stela, omänskliga samhället resulterar i ett vidrigt beteende hos alla parter. Både för att det är så mycket i filmen (ännu mer i boken) som talar för att det är just det alienerande konsumtionssamhället som driver människor till underkastelse och galenskap, och för att jag i min stora Palahniuk-fanatism upplever att mycket av Tylers filosofi är något som genomsyrar hans författarskap (om än ganska subtilt på sina håll). Jag vill helt enkelt inte att de där jävla filmskaparna ska få sabba hans tema och vision. :gremsmile:
 

Perkan

Veteran
Joined
7 May 2005
Messages
38
Location
varierar
Re: Till FC:s försvar

Alla punkter i filmens budskap är så otroligt öppna för många olika tolkningar, och de flesta borde knappast tas på så stort allvar alltför många verkar göra. Filmen är ju en svart komedi, en satir på inte bara konsumtionssamhället, utan också det själasökande som folk använder såna där självhjälpskurser till. Det ironiskt fina ligger ju i att själva frigörelsen slår runt, medlemmarna i Fight Club blir vad de hatar eller försöker fly från; hjärndöda robotar som bara strävar efter att konsumera mer och mer för att bli vad samhället säger åt dom att vara eller lyda en galen profet för att bli vad han säger åt dom att vara. Filmen överdriver ju det hela, det är liksom meningen, men behöver inte göra det mycket då det faktiskt finns otroligt mycket i verkligheten som är minst lika absurt. Därmed tycker jag satiren träffar mitt i prick.

Att filmen slutar bli filosofisk efter att Project Mayhem inleds tycker jag är lite fel, det är snarare då det börjar bli intressant i fler avseenden, som t.ex just att klubben blir till en sektliknande och mer organiserad rörelse. Något av det bästa i filmen är det Tyler säger en bra bit in i filmen som, om än förenklat från boken, är så hjärtskärande vackert: In the world I see - you are stalking elk through the damp canyon forests around the ruins of Rockefeller Center. You'll wear leather clothes that will last you the rest of your life. You'll climb the wrist-thick kudzu vines that wrap the Sears Tower. And when you look down, you'll see tiny figures pounding corn, laying strips of venison on the empty car pool lane of some abandoned superhighway.
Jag kanske gillar det så mycket för att jag själv skulle vilja se att världen blir så (fast kanske inte genom att samla ihop ett gäng vilsna själar och starta en sekt). Barnsligt? Möjligt, men i så fall vill jag gärna se världens alla regeringar fyllda med den sortens barnslighet. :gremwink: Särskilt destruktiv är ju knappast en sådan vision, snarare hoppfull och idyllisk. Konsumtions- och kapitalistsamhället Tyler vill bekämpa är ju tusen gånger mer destruktivt. Däremot är själva tillvägagångssätten och i synnerhet sektgrejen det läskiga och i viss mån barnsliga, men som sagt, det är ju en satir, så jag ser den 'barnsligheten' som ganska given.
Filmen är ju som du säger betydligt mer fokuserad på Tylers auktoritet, men jag tycker det bara är bra, det passar historien som film bättre än som bok. Jag tror den skulle bli en betydligt flummigare och mer svårgreppad film om den hade följt boken bättre.


För att återgå till ursprungsämnet är manga & anime ett solklart exempel. För några år sen tyckte jag alla rådjurögon, spetsiga frisyrer i rengbågens alla färger, utflippade, banala historier (som oftast tas på fullaste allvar), lökig musik, små bläckfiskar på huvudet samt en jävla massa 'YATTAAAA', 'SUTTUROOOOO' och 'OHIO-PYJAMAAAASS' var det tuffaste som fanns. Jag plöjde verkligen igenom en massa spel, serier och filmer och ritade själv i mangastil. Nu spyr jag galla på allt sånt. Akira, Ghost in the Shell och några av Miazakis filmer går fortfarande an, men det är nog dels för att de är så pass okonventionella för att vara anime och dels för att de är mer realistiskt tecknade till skillnad från den stora, Disneyfierade röran alla älskar. Det har nog mest att göra med att min visuella smak har utvecklats, och det visuella spelar ju onekligen stor roll för en konstnär. Det görs säkert nya, coola animes i stil med ovanstående, men de verkar aldrig få nån uppmärksamhet.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Re: Till FC:s försvar

Något av det bästa i filmen är det Tyler säger en bra bit in i filmen som, om än förenklat från boken, är så hjärtskärande vackert: In the world I see - you are stalking elk through the damp canyon forests around the ruins of Rockefeller Center. You'll wear leather clothes that will last you the rest of your life. You'll climb the wrist-thick kudzu vines that wrap the Sears Tower. And when you look down, you'll see tiny figures pounding corn, laying strips of venison on the empty car pool lane of some abandoned superhighway.
Whoooa, läskigt! Jag gick runt och tänkte på det där så sent som igår, det ger mig något drömskt i blicken bara att tänka på det. Jag har till och med sett hela filmen enbart för att få se det ögonblicket ett par gånger. Det är verkligen en vision jag delar, jag skulle faktiskt vilja leva som killarna i fight club men jag är alldeles för hjärntvättad av samhället för att våga bryta mig loss på riktigt.

Hursomhelst, jag funderade på att skriva ett inlägg med lite idéer till hur man skulle kunna skriva en rollspelssetting baserad på just det där. Lite spooky sammanträffande är det ändå.
 

Perkan

Veteran
Joined
7 May 2005
Messages
38
Location
varierar
Re: Till FC:s försvar

Jag ryser varje gång filmen kommer till den punkten, det är så vackert, både talet och bilderna.

Jag tycker också det hade varit väldigt intressant med en sådan setting, eller en setting som går ut på att skapa en sådan värld, kanske genom att rollpersonerna får skapa en egen liten Fight Club/Project Mayhem (fast utan det strikta sektstuket) som hela tiden strävar efter att skapa den ultimata utopin.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Re: Till FC:s försvar

Ja vi börjar kanske bli lite väl OT nu, ber om ursäkt till trådstartaren :gremsmile:

Anledningen till att jag inte skrev tråden var att jag efter en halv dags spånande insåg att jag inte riktigt visste hur man skall göra en såpass utopisk värld intressant att spela i. Dessutom är jag dålig på settings som är lite för långt ifrån vår värld, men det vore onekligen intressant med en "postapokalyptisk" värld som inte har något med krig eller miljöförstöring att göra utan bara bygger på det kapitalistiska samhällets kollaps (huruvida fått lite hjälp på traven av skönt galna anarkister som Tyler Durden är för mig öppet.)
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Men just den "högkulturella" Arne Anka framstår i mina vuxna ögon mest som en löjlig fjortis med namedroppingmani.
Efter att ha last "Jag, Arne" far jag intrycket att det var typ avsiktligt... :gremtongue:

On-Topic:
En ganska uppenbar en: Rollspel med "realistiska" och "avancerade" stridsregler.

Fylla.

Filosoferande. Sa javla oerfaret och sjalvforharligande tonarigt, liksom.

Politik. Dito.

Erik
 

Lindenius

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2003
Messages
1,896
Location
Umeå
Det är barnsligt att tro att man får en mer sofistikerad smak när man blir vuxen. :gremtongue:

//pappasmurf. erik
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
"Efter att ha last "Jag, Arne" far jag intrycket att det var typ avsiktligt..."

Det är väl klart det är avsiktligt, men det är ju just sådant som man tycker är ett tecken på insikt och intelligens när går i gymnasiet. Det tog mig flera år att upptäcka att jag inte är en beläst och intelligent man, utan en dumskalle. Det är lätt att gömma sig bakom konstiga namn och udda ord.
 

Winterquist

Veteran
Joined
23 Jan 2005
Messages
107
Location
Malmö
Re: Till FC:s försvar

Den där novellen om runkande som Palahniuck (nej, jag skiter i stavningen) skrivit är ljusår bättre än Fight Club; rentutav något av det bästa jag någonsin läst.
Vänta tills du blir vuxen... :gremsmirk:
 

Saxifrage

Hero
Joined
7 May 2003
Messages
1,561
Location
Stockholm
Svårmodigheten

Jag antar att de flesta yngre män går igenom någon slags fas där ångest, svårmod, svartsinne och tungsinthet upphöjs till kult. I mina sena tonår uppskattade jag Per Hagmans romaner, svarta websidor med konstifik engelsk poesi, Goth-band, depp-indie och en massa annan pseudo-ångest (och hade jag varit en mer aktiv gamer just då hade jag väl varit en sucker för Vampire). Med tanke på hur bökig tillvaron kan te sig i tonåren är det kanske inte så konstigt att man uppfattar allt som reflekterar den tunga världen som väldigt "vuxet". Så här ett par år senare har jag lyckligtvis en något mer nyanserad inställning, och då framstår det mesta som jag då hyllade som rätt inskränkt och ganska pseudo. Det känns liksom inte lika angeläget att frossa i ytligt tungsinne bara för sakens skull.

Jag minns också att jag av någon anledning uppskattade historien om Cyrano de Bergerac, då i teaterform. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle tycka om den idag. Det skulle vara kul att se om den.

Lysande tråd, för övrigt. Heja Rising!
 

Lindenius

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2003
Messages
1,896
Location
Umeå
Kontroll

När jag var mindre lite tyckte jag vuxna hade svaret på allt. De hade full kontroll på tillvaron och visste alltid vad de skulle göra.



Hehe

Aaahahahahahahaaaa

//erik. ingen aning
 

Saxifrage

Hero
Joined
7 May 2003
Messages
1,561
Location
Stockholm
Vilket skulle bevisas...

Se där ett exempel på en IMHO lite mer "vuxen" tolkning av Fight Club än de som ges längre ner i tråden. Min uppfattning om vad som är moget är förstås subjektiv, men jag skulle i alla fall vilja rekommendera en och annan att kolla upp ordet "utopi" i ett lexikon, och gärna reflektera över vad begreppet kan betyda för den som föds handikappad eller med kronisk sjukdom.

Om jag ser till mig själv så är det just den kompromisslösa uppfattningen att "frihet är det bästa ting" som jag har haft anledning att revidera med ökande ålder. Teoretiskt tilltalande frihetsyttringar såsom att jaga älg på Manhattan brukar liksom leda till rätt mycket stöveltramp i slutändan. Det har också medfört att jag numera är lite mer försiktig med att ta till mig litterära evangelister som Tyler Durden, John Galt och andra. Vilket förstås inte hindrar att jag både gillade och inspirerades av Fight Club.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Re: Vilket skulle bevisas...

Hörru polarn, det verkar som att du har blandat ihop tolkning av filmmakare/författares intentioner med någon sorts personlig programförklaring. Att jag personligen är anhängare i någon mån av Tylers filosofi tycker jag inte ska spela roll när du bedömer hur "vuxen" min tolkning av filmen/boken är.

Jag börjar bli less på att så många på det här forumet alltid måste bita ifrån och bli inskränkta såfort ett politiskt ämne berörs i någon mån. Min tolkning bygger på analys efter att ha läst boken två gånger, sett filmen ännu fler gånger och ansträngt mig för att följa upp Palahniuks författarskap och försöka hitta röda trådar. Att du avfärdar min tolkning som omogen för att du inte gillar budskapet jag kommer fram till känns omoget om något.
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Arbete, Pengar, Barn

När jag var student och inte tog studielån utan gnetade och sparade så kände jag att arbete och pengar var det som gjorde någon vuxen. Bara jag fick ett jobb och pengar så skulle vuxenheten komma. Jag skulle strunta i kilopriset på vindruvor och bara säga - jag tar två klasar, tack! På arbetet skulle alla gå omkring och med stort allvar utföra viktiga uppgifter för samhällets/företagets bästa.

Jobbet kom, pengarna kom, barnen kom - men vuxenheten vet jag inte. Ibland tycker jag att jag agerar ansvarsfullt och moget, ibland känner jag mig som 12,5 år.

Något som jag verkligen trodde var att vuxenhet = tråkigt. Jag tittade misstänksamt på trettioåringarna på min kurs och undrade vad de gjorde där, de var ju URÅLDRIGA! Vilken nytta kunde de ha av studier? Nu har jag insett att alla åldrar har sin charm och att det inte nödvändigtvis var bättre förr, när man hade finnar, kärleksångest och ständigt dålig ekonomi. Det är nästan så att jag ser fram emot pensionen :gremlaugh:

/Magoo, 33-åringen
 

Saxifrage

Hero
Joined
7 May 2003
Messages
1,561
Location
Stockholm
Re: Vilket skulle bevisas... [OT]

Jag menade inte att dina åsikter var omogna, snarare vände jag mig mot tendensen att reservationslöst köpa ett koncept som jag tyckte syntes i dina inlägg. Kanske var jag fel ute, eftersom du förefaller ha gjort en djupare analys än vad som framgick. Ursäkta!

Och att folk biter ifrån när det blir politiskt kan väl bero på att politiska diskussioner faktiskt inte hör hemma på det här forumet, vilket IMHO är synnerligen motiverat med tanke på dels hur brännbart ämnet är, och dels att rollspelare förefaller vara ganska polariserade i sina åsikter.

För protokollet så kan jag tillägga att jag också diggar mycket av Tyler Durdens "filosofi" eller iaf en del av hans snack, men snarare på ett personligt plan än politiskt. Men det är en helt annan diskussion, så jag skippar det. Kanske dags för en (till) Fight Club-tråd?
 
Top