Rising
Vila i frid
En del rollspel presenterar inte någon ny idé, utan fungerar mer som en sorts kulturella digestivekex: När man sett en bra film så kan man dessutom spela ett rollspel som (stämningsmässigt) tar vid där filmen slutar. När man sett färdigt Star Wars så blir man sugen på att själv vara en Jedi (eller vanligare: en bounty hunter) så då kan man leva ut de känslorna i ett Star Wars-rollspel.
Nå, vilka "matspjälkningsrollspel" tycker ni att det saknas? Här är mina:
Ninjafantasy a la Tigerns väg
...men det har jag redan pratat om.
Ace Trucking
I gamla Magnum fanns det en serie som var så djäkla grym: Det handlade om en åkeribransch i rymden med en massa coola rymdvarelser. Det häftiga med den serien var att den fångade tradarkänslan så bra: Det handlade aldrig om att vara flashig eller att åka ut på äventyr för äventyrs skull, utan det var alltid kämpigt och jobbigt. Ace Trucking balanserade alltid på konkursens brant och kunde närsomhelst köpas upp av jätteföretaget Yellow Line. Men ballast av allt var att serien bjöd in läsaren till en värld där allting inte skulle förklaras så mycket. Tvärtom så talade alla karaktärer en tradarslang som gjorde att man i början knappt hajade någonting. Det strömmade ut uttryck i stil med "salta saften", "voxbox", "smuggellugg", "blippa geparder", "plasmapartaj" osv, och allra tydligast bland tradarjargongen var de olika koder som utgjorde grunden i deras vardagliga tal: "10-4, broder" är exempelvis ett sätt att säga "ok", och 10-13 är "problem". I den allra första serien fick man se en lista på koderna och deras betydelser, men jag (som läste dem bakifrån) förstod de flesta faktiskt ändå bara genom sammanhanget. Det var det som gjorde Ace Trucking så häftigt; alla delar var och en för sig var nästan obegripliga, men tillsammans så målade de upp ett rätt rikt och ballt universum. Det är gladrymd när den är som allra gladast; med snigeloider, bläckfiskvarelser, skeletoider, amöbor, tentakelgrunkor, slemmisar, reptilvarelser och idel robotar. Ace Trucking vore grym förlaga åt ett rollspel, men jag skulle gärna se att man behöll känslan och de bra delarna, men bytte ut vissa andra saker som inte fungerade lika bra i serien.
(Och om ni vill veta vad jag pratat om; gå iväg till ett serieantikvariat och leta bland Magnum-tidningar från mitten av nittiotalet.)
Tuttaction
Återigen, Magnum. De hade två långkörare som hette Cat Claw resp. Axa som på många sätt definierade Magnum och gav tidningen dess (kanske välförtjänta) dåliga rykte. Det viktigaste i serierna var att huvudpersonerna (och ibland även antagonisterna) alltid visade brösten till slut. Det fyllde samma effekt som axelskott i 80-talsactionfilmer. Poängen är ju att hjälten ska få en skada som får honom/henne att bli ballare. Ett axelskott gör inte att man börjar halta eller att man inte längre kan slåss, och på samma sätt så hindras inte hjältinnorna i Tuttaction av att deras BH:ar går sönder. På sätt och vis kan man faktiskt säga att de blir bättre när de slåss barbröstade. Det är som sådana där specialtekniker som finns i vissa FF-spel: När man tål litet så blir man grymmare.
Men de nakna brösten hade också en annan effekt: De poängterade att man läste en undergroundserie som inte behövde följa några konventioner. I Axa fungerade det inte (den serien var rätt lökig), men i Cat Claw var det tydligt: Man visste aldrig vad som skulle kunna hända i framtiden. Skurkarna kunde lika gärna förklä sig till pumpor och följa efter en tjej med gargantuanska rattar, vara muterade råttor, eller besitta psykiska krafter och husera i värsta Hitech-laboratoriet. Cat Claw hade varit bra inspirationskälla till ett riktigt grymt Tuttaction-spel.
Das Boot
Ubåtar är som negresser; hur dåliga filmer de än är med i så blir det aldrig aktuellt att lämna biografen. Det blir nästan automatiskt bra så fort man har med ubåtar. Konstiga rysare som Below lämnade mig visserligen överlag besviken, men ubåtsscenerna fungerar så bra att jag ändå rös under större delen av handlingen.
Nå, den bästa ubåtsfilmen (och kanske den bästa krigsfilmen) är förstås Das Boot. Det är märkligt att jag aldrig sett något renodlat ubåtsspel. Det är en så extremt lämplig miljö att rollspela i. Isolationen, spänningen, förväntningarna, paniken... Den underbara känslan av suspense när sjunkbomberna börjar falla. Kanske skulle jag egentligen vilja ha något ubåtsspel där man kunde vara frilansare istället för att slåss för sitt land; så att man kunde hänga på hak och ta olika jobberbjudanden, men det viktigaste vore att hålla den där ubåtskänslan intakt. Ett muntligt spel där man kan låta tystnaden tala, tänk bara på hur ballt det vore.
/Rising
som också tänkte nämna Trap Door, TV-serien White Picket Fences, serien Top 10, Cris Claremont-mutantångest och Bone.
Nå, vilka "matspjälkningsrollspel" tycker ni att det saknas? Här är mina:
Ninjafantasy a la Tigerns väg
...men det har jag redan pratat om.
Ace Trucking
I gamla Magnum fanns det en serie som var så djäkla grym: Det handlade om en åkeribransch i rymden med en massa coola rymdvarelser. Det häftiga med den serien var att den fångade tradarkänslan så bra: Det handlade aldrig om att vara flashig eller att åka ut på äventyr för äventyrs skull, utan det var alltid kämpigt och jobbigt. Ace Trucking balanserade alltid på konkursens brant och kunde närsomhelst köpas upp av jätteföretaget Yellow Line. Men ballast av allt var att serien bjöd in läsaren till en värld där allting inte skulle förklaras så mycket. Tvärtom så talade alla karaktärer en tradarslang som gjorde att man i början knappt hajade någonting. Det strömmade ut uttryck i stil med "salta saften", "voxbox", "smuggellugg", "blippa geparder", "plasmapartaj" osv, och allra tydligast bland tradarjargongen var de olika koder som utgjorde grunden i deras vardagliga tal: "10-4, broder" är exempelvis ett sätt att säga "ok", och 10-13 är "problem". I den allra första serien fick man se en lista på koderna och deras betydelser, men jag (som läste dem bakifrån) förstod de flesta faktiskt ändå bara genom sammanhanget. Det var det som gjorde Ace Trucking så häftigt; alla delar var och en för sig var nästan obegripliga, men tillsammans så målade de upp ett rätt rikt och ballt universum. Det är gladrymd när den är som allra gladast; med snigeloider, bläckfiskvarelser, skeletoider, amöbor, tentakelgrunkor, slemmisar, reptilvarelser och idel robotar. Ace Trucking vore grym förlaga åt ett rollspel, men jag skulle gärna se att man behöll känslan och de bra delarna, men bytte ut vissa andra saker som inte fungerade lika bra i serien.
(Och om ni vill veta vad jag pratat om; gå iväg till ett serieantikvariat och leta bland Magnum-tidningar från mitten av nittiotalet.)
Tuttaction
Återigen, Magnum. De hade två långkörare som hette Cat Claw resp. Axa som på många sätt definierade Magnum och gav tidningen dess (kanske välförtjänta) dåliga rykte. Det viktigaste i serierna var att huvudpersonerna (och ibland även antagonisterna) alltid visade brösten till slut. Det fyllde samma effekt som axelskott i 80-talsactionfilmer. Poängen är ju att hjälten ska få en skada som får honom/henne att bli ballare. Ett axelskott gör inte att man börjar halta eller att man inte längre kan slåss, och på samma sätt så hindras inte hjältinnorna i Tuttaction av att deras BH:ar går sönder. På sätt och vis kan man faktiskt säga att de blir bättre när de slåss barbröstade. Det är som sådana där specialtekniker som finns i vissa FF-spel: När man tål litet så blir man grymmare.
Men de nakna brösten hade också en annan effekt: De poängterade att man läste en undergroundserie som inte behövde följa några konventioner. I Axa fungerade det inte (den serien var rätt lökig), men i Cat Claw var det tydligt: Man visste aldrig vad som skulle kunna hända i framtiden. Skurkarna kunde lika gärna förklä sig till pumpor och följa efter en tjej med gargantuanska rattar, vara muterade råttor, eller besitta psykiska krafter och husera i värsta Hitech-laboratoriet. Cat Claw hade varit bra inspirationskälla till ett riktigt grymt Tuttaction-spel.
Das Boot
Ubåtar är som negresser; hur dåliga filmer de än är med i så blir det aldrig aktuellt att lämna biografen. Det blir nästan automatiskt bra så fort man har med ubåtar. Konstiga rysare som Below lämnade mig visserligen överlag besviken, men ubåtsscenerna fungerar så bra att jag ändå rös under större delen av handlingen.
Nå, den bästa ubåtsfilmen (och kanske den bästa krigsfilmen) är förstås Das Boot. Det är märkligt att jag aldrig sett något renodlat ubåtsspel. Det är en så extremt lämplig miljö att rollspela i. Isolationen, spänningen, förväntningarna, paniken... Den underbara känslan av suspense när sjunkbomberna börjar falla. Kanske skulle jag egentligen vilja ha något ubåtsspel där man kunde vara frilansare istället för att slåss för sitt land; så att man kunde hänga på hak och ta olika jobberbjudanden, men det viktigaste vore att hålla den där ubåtskänslan intakt. Ett muntligt spel där man kan låta tystnaden tala, tänk bara på hur ballt det vore.
/Rising
som också tänkte nämna Trap Door, TV-serien White Picket Fences, serien Top 10, Cris Claremont-mutantångest och Bone.