Det är absolut ett sätt att se på saken. Ett annat sätt att se på det är att spelarna får det dom vill (tända eld på sina fiender) och nu dyker det upp en situation som kräver ett nytt beslut - Kanske skiter de i det och springer därifrån.Han said:
Nu vill jag förvisso inte klämma in allting under ett begrepp. Det går att göra sådana här förberedelser och sedan spela ut det på ett helt annat sätt.Arvidos MC said:Jaaaaa...? Det är väl vad det är.Han said:Förutom det första, så beskriver du faktiskt en fisktank här.Arvidos MC said:Tänkte direkt på följande scenariostruktur.
/Han som nu i efterhand såg att Unknown Armies använder en McGuffin för sin struktur
Ja, för det jag tänkte var att spelare slår ju slag för att överkomma en viss situation och få rätten att besluta för nästa fas. "Ja, MEN" i ditt fall skapar bara en ny situation som spelarna måste reagera på (som dina två exempel visat på), istället för att överkomma situationen och få agera.Arvidos MC said:
Han said:
Jag sitter just nu med en bok i knät om Acceptance and Commitment Therapy.Han said:
Det är så jag vill se på rollspelsprinciper också, som baser att arbeta utifrån, inte som kategorier.
)Men allt är inte skrivet
Jag har aldrig gjort så här tidigare (jo, fast då har jag förbehållit mig rätten när och om, lite ohederligt i jämförelse), men det är så här jag kommer försöka göra nu.
Haha, det är uppmuntrande
Jag har lite tankar om subplottar i de olika fraktionerna, och det yttre hotet skulle kunna vara föremålet t ex, eller kungen i riket eller whatnot. Uppmuntrande att det brukar lösa sig Bra att du tar upp det här! Det grunnade jag på och så glömde jag av det. Ja, jag har också tänkt att föra anteckningar skulle underlätta. Finns det några smarta metoder som lämpar sig för rollspel? Funderar på att lassa över en del av antecknandet på spelarna. Kommer du på en viktig karaktär - skriv ned namn och varför karaktären är viktig. Samma sak för byggnader och annat som är viktigt. Framförallt namn - vem är vem? liksom. Har ni andra förslag på anteckningar, eller för att komma ihåg olika grejer?
Givet! Varför tänkte inte jag på det?! Haha, det blir kul när spelaren är trevlig även mot den avundsjuke: "Vad flinar du åt?!?!" Det känner jag kan bli en standardfras, haha!
Tja, friform i världsbygget kanske. Men friform är för mig utan regler, och jag kommer ha regler. Så fort en spelare vill uppnå någonting som kräver ansträngning ska de slå för en färdighet, och lyckas de så uppnår de vad de vill, gör de det inte så beskriver de/SL istället varför det inte gick. Sen har jag KP och andra regler också, så friform skulle jag nog inte kalla det. Vill du ha ett tips på ett asbra friformsäventyr så läs Än dansar Älvor (det finns här i databasen)-Gunnar (som skulle kallat spelstilen friform
Ja, det var därför jag rättade mig själv. Det är väldigt lätt att tänka "Ah, det är som [det här]" och sedan inte se skillnaderna som gör upplevelsen till något annat.Arvidos MC said:
Att tänka på är att MEN är typ en negation, så om du har "Ja, MEN..." så är det en negation av Ja medan "Nej, MEN..." så är det en negation av Nej, alltså en fördel för den som slog. Typ "plåster på såren".
Väldigt likt InSpectres (se Skill Roll Chart). I dina exempel så gav tre av fyra negativa följdeffekter, oavsett om det var MEN eller OCH. Det var förvirrande.
Jag sitter alltid med mitt A4-papper med relationskartan, så när spelarna hittar på någon eller GÖR något som borde få en konsekvens så gör jag någon snabb anteckning. När spelarna hittar på en person så ställer jag en följdfråga om hur de känner varandra eller någonting om den påhittades bakgrund. När spelaren tänker ut svaret får jag tid att skriva ned påhittet.Mukwa said:
Använda OCH, MEN och STÄLLA FRÅGOR är ju en sorts regler för samberättande (lyssna på första avsnittet för djupare förklaring). Jag tycker det är roligt att folk har börjat fått upp ögonen för just den typen av regler, istället för rena spelmekaniska regler. För femton år sedan fattade jag inte detta när friform vs regler "diskuterades" som bäst (läs: grälades).Mukwa said:Tja, friform i världsbygget kanske. Men friform är för mig utan regler,-Gunnar (som skulle kallat spelstilen friform
Jag brukar se detta som "Hitta på problemen, men aldrig lösningarna". För spelarna ska stå för lösningarna. När jag började göra på det sättet så var det mycket av arbetsbördan som försvann för mig som spelledare.Mukwa said:
Det är också kul att se hur spelare krånglar till någonting för sig själva. De är experter på att fucka upp saker. ^^Här har jag upptäckt att ju mer jag antecknar före spelmötet, desto mer låser jag mig. Köpäventyr, som har en tendens att låsa spelledare vid en lösning, brukar jag göra om till relationskartor på ett papper och sedan låser jag in äventyret i byrålådan.
En svår konst för den ovane spelledaren (då spelledaren i regel beskriver allt), men när den väl sitter är det nöjsamt.
Vad jag menade med den rubriken var Pulp Fiction-portföljen, men det där är ett bra mantra som jag ska hålla i minnet. Har du skapat ett problem som visat sig vara olösligt för spelarna nån gång (givet att du sedan fortfarande är trogen de SLPs som florerar)?Han said:
Ja, det kan jag tänka mig. Det blir en balansgång mellan att förbereda sig och att vara öppen för förändring.
Det var ett litet experiment
men också ett sätt att kategorisera det som tagits upp i tråden för att lättare synliggöra det, främst för mig själv, men även för andra om de hittar hit.Min personliga erfarenhet är att det inte är viktigt att ha det i reglerna, bara känslan finns i spelet och historien. Vissa gånger kan det bli lite fyrkantig kloss möter runt hål att ge friheter men försöka få dem i ett systems ramar. Jag väljer alltid (eller nästan alltid) att vara flexibel till friheten om det kommer i konflikt med systemet. Det gör att en sak kan stå i bakgrunden, men inte finnas i siffror, men finns det läge att hänvisa till det så gör jag det, ibland med en spontan sifferbonus, ibland bara med ett konstaterande (typ klart du borde kunna det, du har ju bott i tyskland/gjort lumpen/fantantiskt kristna föräldrar)Mukwa said:
Jo, jag förstår vad du menar, men i Arvidos exempel skapar reglerna tydliga riktlinjer om hur spelet ska spelas. I trad-spel vill spelare oftast att det alltid ska gå bra för sina karaktärer, men i trad-spel behöver de heller inte komma på utmaningarna. I samberättande skapar spelarna själva utmaningar ibland och en regel som "Du får +1 XP varje gång ditt karaktärsdrag försätter dig i trubbel" ger spelarna ett incitament för att kasta in rollpersonerna i knipor (och rollspela sina karaktärsdrag). "Oh! Jag får XP när det går dåligt för min karaktär!" är det State of Mind jag försöker eftersträva och "Jag svarar på grevinnans order med ett kaxigt och nedlåtande 'nej', bara för att se hennes kinder bli röda av raseri och..." är det resultat jag vill uppnå med en sådan regel.
Jo, så har jag alltid gjort innan, och det är så jag är van att göra. De här grejerna kommer jag ta hänsyn till vid färdighetsslag t ex. Färdigheterna [kunskap om veteöl], [torka kängor vid kaminen] och [stena kättare] behöver du kanske inte slå för om du bott i Tyskland, gjort lumpen och vuxit upp i ett fundamentalistiskt hem.
)
Jag har skapat hela scenarion som visat sig olösliga för spelarna. Varenda gång har jag insett att jag gjort samma misstag: inte gett tillräckligt med information. Om det är någon sorts kreativ utmaning (ta dig förbi [detta] nu med hjälp av [detta]) så har jag hållit för hårt i tyglarna i vad spelaren fått hitta på (alternativt, inte förklarat vad spelarna får hitta på).Mukwa said:
Ett bra experiment.Mukwa said:Det var ett litet experiment
Nu vet jag inte om du har klurat ut något bra svar på det här problemet redan, men jag tänkte komma med ett förslag. Låt spelarna komma på varför de polar med varandra istället för sina respektive fraktioner. Det borde inte ta mer än en kort diskussion och om spelarna inte kommer på bra anledningar så kan du alltid flika in med förslag och se vad de nappar på!Mukwa said:
