Nekromanti Scenariofilosofi

[Svarte Faraonen]

Re: Funderingar kring improvisation

...och man kan faktiskt hitta på saker när man spelar rollspel, som att Kievs historia också råkar ha en snubbe som ville spränga Parlamentet en gång i tiden.

Det där är en fråga om ens förhållningssätt till miljön, och inte något som är en odiskutabel sanning för alla. Jag föredrar att ha miljön som en fast resonansbotten som ger sin egen twist på det som händer i spelet, inte bara en formlös sak vars beskaffenhet avgörs av vad som för tillfället är användbart för mig. Det är inte bara en fråga om spelarna, det är en fråga om vad jag uppskattar när jag är spelledare.

Om rollpersonerna bestämmer sig för att resa ifrån allt vad äventyr heter är det ett tecken på att spelarna antingen inte är intresserade eller att de är helt uppåt väggarna fel ute och antagligen sitter ohjälpligt fast. I båda fallen föredrar jag OOC-kommunikation framför en in game-lösning.

 

[krank]

Re: Funderingar kring improvisation

Jag är en av förespråkarna till räls på forumet så där gick du miste. Och det ditt inlägg sade "Gör vad ni vill, men om ni inte gör som jag vill så blir det tråkigt". Det är bara ett annat sätt att tvinga spelarna till att göra som man vill "det dåliga sättet".

Jag håller inte alls med. Spelarna har fortfarande stora friheter vem de lierar sig med, vad de gör med informationen de får tag på, och så vidare. Tänk en helt sjukt förberedd fisktank mer än räls, liksom. Eller ett spindelnät, för den delen.

...och man kan faktiskt hitta på saker när man spelar rollspel, som att Kievs historia också råkar ha en snubbe som ville spränga Parlamentet en gång i tiden.

För mig är det där något som helt enkelt inte skulle kunna funka - för mig är det där definitivt dålig räls. Jag skulle bli vansinnig om jag som spelare upptäckte att SL transplanterat en viktig del av Londons historia dit vi råkade bege oss. Om vi överhuvudtaget begav oss till Kiev när det fanns balla saker förberedda i London så är det till att börja med en varningsklocka för att SL gått vilse nånstans, och sedan är jag själv definitivt historianörd, och därtill faktoidnörd, så jag tycker verkligen inte det där funkar vare sig som SL eller spelare.

Miljön är en funktion av dess historia, och ger varje plats och sammanhang en unik textur. Man kan inte bara transplantera grejer sådär. Själva tjusningen är ju just att man som spelare kan kolla upp detaljer kring platsen man just rollspelade på och märka att saker faktiskt stämmer. Detta i kombination med detaljrikedom ger en mycket stark närvarokänsla som är svår att nå om man bara pusslar som du föreslår. När vi spelade CoC här nu senast så kunde vi mellan spelmötena kolla upp de exakta gatunamnen på Google Earth, hitta parkerna rollpersonerna blivit överfallna i, hitta de små byhålorna de pratat med inavlade bönder i, och för den delen konstatera att japp, det fanns en Scalateater i teaterdistriktet i London kring den där tiden, och titta här finns foton...

Måhända är jag en riktig referensbög, men jag vidhåller min rätt att fortsätta vara sådan.

 

[krank]

Re: Funderingar kring improvisation

Det där är en fråga om ens förhållningssätt till miljön, och inte något som är en odiskutabel sanning för alla. Jag föredrar att ha miljön som en fast resonansbotten som ger sin egen twist på det som händer i spelet, inte bara en formlös sak vars beskaffenhet avgörs av vad som för tillfället är användbart för mig. Det är inte bara en fråga om spelarna, det är en fråga om vad jag uppskattar när jag är spelledare.

Exakt! Spot on!

Om rollpersonerna bestämmer sig för att resa ifrån allt vad äventyr heter är det ett tecken på att spelarna antingen inte är intresserade eller att de är helt uppåt väggarna fel ute och antagligen sitter ohjälpligt fast. I båda fallen föredrar jag OOC-kommunikation framför en in game-lösning.

Samma här.

 

[Rickard]

Re: Funderingar kring improvisation

Jag håller inte alls med. Spelarna har fortfarande stora friheter vem de lierar sig med, vad de gör med informationen de får tag på, och så vidare. Tänk en helt sjukt förberedd fisktank mer än räls, liksom. Eller ett spindelnät, för den delen.

En del av fisktanken kan vara räls, precis som en del av en räls kan vara fisktank.

Jag skulle bli vansinnig om jag som spelare upptäckte att SL transplanterat en viktig del av Londons historia dit vi råkade bege oss.

Om du upptäckte, ja.

Måhända är jag en riktig referensbög, men jag vidhåller min rätt att fortsätta vara sådan.

Fast nu var det inte det vi talade om, utan huruvida dina plan(t)eringar skapade rälsningar.

Fast vi kommer nog ingenstans med detta, så jag lägger ner.

/Han som gjorde det första inlägget bara för att påpeka just det han skrev i sista stycket

 

[krank]

Re: Funderingar kring improvisation

En del av fisktanken kan vara räls, precis som en del av en räls kan vara fisktank.

Absolut.

Om du upptäckte, ja.

Det är fult att ljuga, även om man inte blir upptäckt. Framförallt bör man ha dåligt samvete.

Fast nu var det inte det vi talade om, utan huruvida dina plan(t)eringar skapade rälsningar.

Fast jag har aldrig påstått att mina planteringar inte skapar räls. Jag har bara skrivit att de inte skapar dålig räls. Jag tvingar inte mina spelare att gå i en viss riktning - jag har ett antal riktningar, där jag försöker täcka upp det mesta de skulle kunna tänkas hitta på. There's a difference.

 

[Ram]

Re: Funderingar kring improvisation

Om du upptäckte, ja.

Det är fult att ljuga, även om man inte blir upptäckt. Framförallt bör man ha dåligt samvete.

Men var skall man i så fall sätta gränsen? Om en händelse är geografiskt obunden men kommer att hända någonstans? Om en händelse är tidsmässigt obunden men kommer att hända någon gång? Varför skulle det vara en helig ko att man lägger Huset där Agnes bodde där RP råkar hamna egentligen? Om det inte märks, om storyn är bra etc?

 

[EvilSpook]

Tänkte bara berätta hur jag gör scenarion och spelleder dem eftersom ingen annan verkar göra på samma sätt.

Jag har i mångt och mycket en vision av vart min kampanj (spelar nästan alltid kampanjer) ska ta vägen. Detta är oftast stolpar och stödord. Personer, plot och idéer jag vill prova. Sen stjäl jag hejdlöst och anpassar fritt allt jag behöver från andra källor för att matcha min vision.

Före varje spelmöte förbereder jag ett minimum av vad jag behöver för att spela äventyret (några leads, platser, namn, vissa SLP och nåt enstaka föremål. Det är sånt som jag tycker är svårt att improvisera fram (Namn har jag jättesvårt för - och subtila länkar mellan olika äventyr).

Jag måste dock ha en egen "vision av vad jag vill spela", grundstoryn, och en bild av "miljön" klar för mig då jag baserar mitt improviserande på det.

Jag kör en ganska relaxad SL-stil och tillåter mycket spontanitet, improvisation, spelarkreativitet under äventyren. För att få förberedda och imroviserade delar att flyta ihop maskerar jag de förberedda delarna. Jag kan låtsas slå upp saker i böcker även när jag improviserar och jag kan byta förberedda namn mot vad som verkar vara improviserade t.ex.

Jag är inte alls road av fisktank / dramaspel utan föredrar klassiskt äventyrande.

Jag gillar inte rälsning som syns utan maskerar den väl om jag känner att jag måste rälsa.

Jag belönar okonventionellt och kreativt spelande då jag gillar det.

Om rollpersonerna "sticker iväg" låter jag dem hållas och försöker få det att verka som de fortfarande är i en förberedd del av världen. Är det stimulerande på något sätt utvecklar jag sidospåret men om "det inte ger nåt" brukar jag med kroppsspråk och tonfall försöka att undermedvetet förmedla känslan av att rollpersonerna slösar bort sin tid. Oftast blir de mest drivande personerna frustrerade och "vill hitta tillbaks" till "spåret". Ibland stimulerar jag fokus genom att sätta tidspress eller fara vid dröjsmål. Men jag uppskattar och uppmuntrar sidospår som är roliga.

Mina spelare blir ofta förvånade över hur lite jag förberett (om de får reda på det) och jag tycker själv att det är ett schysst sätt att spela på (minimalt arbete) samtidigt som man ger intryck av att ha "nåt stort och välförberett på gång."

2c.
//EvilSpook

 

[krank]

Re: Funderingar kring improvisation

Men var skall man i så fall sätta gränsen? Om en händelse är geografiskt obunden men kommer att hända någonstans?

Det jag framförallt vände mig emot här var tanken att allt skulle kunna flyttas på - mycket kan flyttas utan problem, men om jag använder mig av element ur verkligheten, ur historien etc så vill jag att det ska gå att verifiera, även om spelarna sällan gör det. och om de råkar minnas nåt från historialektionerna så ska det gå att foga in den kunskapen i äventyrets sammanhang, liksom. Såna kopplingar mellan historia, geografi, samhällskunskap, konst/kultur och rollspel uppskattar jag väldigt mycket.

 

[MrG]

Jag måste nog svara att allt funkar. Självklart älskar jag att improvisera från väldigt lite och gå på lösa idéer och vad spelarna ger mig för inspiration. Och ofta blir det guld, och nästan alltid åtminstone bra. Fast jag har ju samtidigt skrivit en del till konvent och där är både de friare verken och de hårt rälsade uppskattade. Kollar jag på de som ger mest kommentarer långt efter så är snarare den gemensamma nämnare en kraftig genréankring.

Och i kampanjer är de saker som ofta blivit bäst när jag har brytit från lunken och gjort något annorlunda.

-Gunnar