Nekromanti Scenariofilosofi

[Nabu]

Hmm, det kanske var en överflödig förfrågan, jag tänkte mest om det fanns någonting som du direkt reagerade på. Ibland skriver jag utan att tänka så mycket först.

/Nabu, som dock tänker försöka experimentera med en blandning av Simons stil och den ovan nämnda

 

[Zire]

För ett tag sedan så hade jag sagt att förberedda äventyr passar mig bäst. Men man behöver då förbereda dem (vilket jag inte har en tillstymmelse av tid till numera). Problemet är att jag suger big time vad det gäller improvisation och har ett par riktigt horribla erfarenheter av det.

Men det blev betydligt enklare när jag lät spelarna också hjälpa till med improvisationen. Så nu kör jag helt och hållet med improvisation (vilket också var betydligt enklare än att försöka ha någon halv plan om vart det hela ska ta vägen).

 

[solvebring]

Åh, äntligen någon som förstår mig precis. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända. Inte på rollspel.nu i alla fall då de flesta verkar vara inställda på föreställningen om att planerat är det samma som kvalitet. Nu kanske jag har fel, men det känns så i alla fall.

 

[Johan K]

Vad säger ni?

Jag säger som såhär att jag vill ha medel som ger mig en bra & trevlig resa med mina spelare. Det skall finnas medel för intriger, lite samverkan för spelarna & deras mål, ett huvudmål för scenariot, kanske en & annan antagonist för spelarna som grupp & de spelarna för sig.
Samt en & annan plan B ifall spelarna hittar på nått helt utanför mallen som du tänkt dig med scenariot.

 

[Genesis]

Åh, äntligen någon som förstår mig precis. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända. Inte på rollspel.nu i alla fall då de flesta verkar vara inställda på föreställningen om att planerat är det samma som kvalitet. Nu kanske jag har fel, men det känns så i alla fall.

Jag spelleder en färdigskriven kampanj just nu och jag kan inte. Jag slänger iväg varenda scenario och improviserar istället, eftersom det suger så hårt. Men köpekampanjer är kanske en annan sak.

Jag är övertygad om att jag spelleder bättre med dåligt med förberedelser. Men även om så inte vore fallet så skulle jag fortfarande inte förbereda. Att spelleda något förberett är tråkigt för mig. Jag avskyr att planera. Eller, det är inte sant. Sanningen är att jag älskar att låta bli att planera. Förra året åkte jag ned till Horsens medeltidsmarknad i Danmark. Jag bokade inget hotellrum. Jag älskade att sitta där på tåget och veta att jag inte hade någonstans att bo. Det var spännande. Jag fick improvisera. Sov på vinden på universitetet tack vare några snälla polska utbytesstudenter första natten, och andra natten smög jag mig in med arrangörerna. Awesome! Det värsta som kunde hända var att jag skulle få sova utomhus.

Den känslan vill jag ha i mitt spelledande, också. Jag har ingen aning om vad som skall hända. Jag agerar utan skyddsnät. "Play Unsafe", som Graham Walmsleys bok heter. Det är spännande. Det värsta som kan hända är att det skiter dig. Ånej, liksom. Det är spännande. Det håller mig på tårna. Jag måste reagera, måste plocka fram någonting. Shit, de tänker sticka direkt på greven! Ah, coolt, jag gör greven förälskad i en rollpersons syster! Awesome! Argh! Det där gick åt pipan! Måste hitta på något nu, genast! Coolt, där satt den. Score!

Playing for kicks. Att ge sig in i smeten, att ta av sig säkerhetsbältet och sätta plattan i mattan. Det är det som får mitt blod att pumpa.

Cowabunga.

 

[krank]

Playing for kicks.

Värt att påpeka: Jag tror att det här är ännu en av de där fundamentala olikheterna mellan oss... som förklarar mycket annat.

Jag förstår liksom hur du menar, och det är görskoj att du kommit på hur du har som roligast... Själv kan jag överhuvudtaget inte ha kul på det sättet, det känns (som bäst) tomt, som sämst blir det bara tråkigt och dåligt.

 

[Ögat]

Spela ut sin roll eller inte?

Naturligtvis är jag inte mot att man spelar ut sin roll så som den är. Däremot är min personliga åsikt att det är tråkigt, och till viss del respektlöst, med spelare som sätter sin roll framför äventyret. Om man är fem individer som spelar "egoistiskt" kommer man troligtvis bara få spela en femtedel av tiden. Även om detta ibland händer är ingen av mina vänner särskilt intresserade av korridors-spelande (när man tillbringar lika mycket tid utanför spelrummet/spelsalen som i det). Därför har vi valt att skapa våra rollpersoner gemensamt, så att alla strävar åt samma håll, vilket gör att vi kan spela gemensamt utan att göra (stort) avkall på våra karaktärer.

Samtidigt kan jag till viss del anse att det ligger i rollspelets natur att spela utanför sin karaktär. Vanligtvis spelar man ju en ganska vardaglig person som är med om en ovanlig händelse, och således måste göra något nytt - alltså bli lite off character om man så vill.

o

 

[Ögat]

Scenariofilosofi/Pottkanten

För att förtydliga mitt tidigare inlägg, och för att åter diskutera själva grundtråden (alltså filosofi) återkommer jag här till påståendet "det är meningslöst att hamna på pottkanten".

Jag menar följande:
Som scenarioförfattare vill jag något. Jag vill berätta en historia. Låta rollpersonerna möta fantastiska individer och varelser. Måla upp spännande och engagerande miljöer. Det är mitt mål - mitt äventyr.
Jag anser att jag bör fundera igenom scenariot åtskilliga gånger, för att göra miljöer, möten och handling så bra som jag bara kan. Jag bör förbereda allt jag kan tänka mig, även sånt som inte syns/upplevs av spelarna. Detta skapar en levande och målerisk värld, full av detaljer, konstiga fakta och "verklighetsmarkörer" som jag kan plocka friskt bland för att uppnå den stämning och det spel jag vill åt.

Om spelarna väljer att föra sina rollpersonerna en annan väg en den planerade, är det naturligtvis ok. Precis som jag har de egna agendor, eget som de vill uppleva, och lika mycket som de ska rätta sig efter mig måste jag rätta mig efter dem.

MEN
om den tänkta berättelsen är att rollpersonerna skall smuggla sig över gränsen till Transdniester i en stulen jeep, och de istället flyger till Kiev har de lämnat äventyret. Jag lägger ingen värdering i detta, och är inte övertygad om att man måste tvinga sina spelare åt rätt håll - men de är ute ur den upplevelse jag ville förmedla.

Eftersom jag inte hade planerat en tur till Kiev, måste jag nu improvisera. Tillsammans kan jag och spelarna säkert komma på nya äventyr och nya händelser. Med hjälp av det jag förberett kanske jag till och med kan befolka välden(Kiev), och fylla den så väl att spelarna inte en märker skarven utan fortfarande upplever att fiktionen är intakt.

Således är det jätteviktigt att kunna improvisera, men ett scenario som inte är förberett är i mina ögon inte ett scenario. Sådan är min filosofi.

 

[Sjunde inseglet]

När man skriver själv tycker jag tycker att man ska skriva så mycket som man behöver för att känna sig säker som spelledare.

När det gäller officiella eller inofficiella äventyr (på nätet) föredrar jag när detaljerna lämnas över till mig själv.

Jag blev övertalad av en spelare hängiven Snösaga att läsa igenom äventyret och slås av hur mycket överflödig information skaparen har valt att lägga in. Behöver man information för varje människa i en by även om människorna inte har någon direkt roll i äventyret? Mängden text gör äventyret betydligt tråkigare att läsa för mig.

 

[krank]

Jag blev övertalad av en spelare hängiven Snösaga att läsa igenom äventyret och slås av hur mycket överflödig information skaparen har valt att lägga in. Behöver man information för varje människa i en by även om människorna inte har någon direkt roll i äventyret? Mängden text gör äventyret betydligt tråkigare att läsa för mig.

Behöver och behöver... Direkt roll och direkt roll... Just Snösaga har jag ingen koll på, men t.ex i Tatters of the King till CoC finns det all möjlig onödig information om en jäkla massa mer eller mindre viktiga SLP:er. Min erfarenhet säger mig att SL's improviserade detaljer är färre och mindre intressanta, generellt, än nogrannt researchade och genomfunderade detaljer. För mig innebär detaljer att spelvärlden känns levande - vad än rollpersonerna tar sig för så finns det ett genuint hantverk bakom, så att säga.

Det förutsätter dock att informationen är vettigt och intressant konstruerad och skriven, gärna sammanhängande, och överhuvudtaget levererar extra sås till äventyret och upplevelsen av stämningen...

 

[Robert Jonsson]

Det bör göras skillnad på information som är total onödiga och inte tillför berättelsen någonting och sen, som CoC generellt är duktiga på, material som gör att man kan bredda äventyret utöver det som är viktigt för den röda tråden. Massa detalj info som "Per, Smed 31 år, bor i det här huset. Han har 3 söner och en halv fru. Grannen heter Berit och hon är ensamstående" och sen gå vidare att beskriva information som inte direkt tillför något. Som i Snösaga då ett slott (Ysetur) beskrivs ingående varje rum (över 100 rum om jag minns rätt) där det egentligen inte är relevant? Ja, det tycker jag är onödigt. I slutänden kommer det ned till vad öfr material som kan hjälpa till att skapa en bättre spelupplevelse. Tycker jag det är bra så får det gärna vara mycket annars vill jag ha lite.

 

[bozar_UBBT]

Vad som är relevant för en SL är kanske inte det för en annan. Jag tror det inte finns någon som spelat ett äventyr 100% identiskt så finns möjligheter till andra vägar eller sidospår så ser inte jag det som ett problem. Problematiskt är det ifall det är svarvigt gjort bara för att fylla ut en klen produkt med tvivelaktigt värde.

Personligen tycker jag om både att planera och improvisera, långa stycken med tal och svåra passager tycker jag med fördel man kan ha gott om anteckningar på men jag tycker man ska träna sig på båda så man utvecklas bredare i sina spelledarkunskaper.

 

[Robert Jonsson]

Absolut. Allting är relativt - för vissa är en sorts material bra, medan det för en annan är dåligt. Men som du säger, visst material är dock dåligt för alla om det utförs slarvigt eller bara finns där för utfyllnad. Jag hade tänkt inflika något om "bra är alltid bra, medan dåligt alltid är dåligt" men jag tyckte det var onödigt eftersom det borde ju vara uppenbart för alla.

 

[Sjunde inseglet]

Jag kom på en sak som jag mer eller mindre alltid tycker är överflödigt i äventyr - nämligen beskrivande texter som är menade att läsas upp för spelarna av SL! Särskilt om dessa dessutom beskriver rollpersonernas agerande.

Är det någon spelledare som seriöst läser upp beskrivande texter för sina spelare och hur påverkar detta stämningen runt spelbordet?

 

[Ögat]

Funderingar kring improvisation

Utav genuint intresse undrar jag över var gränsen dras för att inte förbereda utan improvisera.

Har ni bestämt innan att ni ska spela? Vilka som ska vara med? Vem som skall vara SL? Bestämmer ni ett tema innan så att alla kan fundera (i den mån de vill), eller plockar ni en mening på måfå ur en bok? Har ni ett spelsystem, och bestämmer ni innan vilka regler som gäller?

Sådant undrar jag, mest för att jag är nyfiken, men också för att vi ska prata om samma saker.

o

 

[Genesis]

Re: Funderingar kring improvisation

Har ni bestämt innan att ni ska spela? Vilka som ska vara med? Vem som skall vara SL? Bestämmer ni ett tema innan så att alla kan fundera (i den mån de vill), eller plockar ni en mening på måfå ur en bok? Har ni ett spelsystem, och bestämmer ni innan vilka regler som gäller?

Allt det där kan variera. I vanlig ordning finns det ingen gräns. Jag har inget problem med att inte bestämma något alls i förväg. Speciellt på konvent brukar det bli "Öh, har ni lust att spela nå't?" Så bestämmer man spel, vem som skall vara SL om sådan finns, gör rollpersoner och sedan kör vi.

 

[Robert Jonsson]

Re: Funderingar kring improvisation

Är det någon spelledare som seriöst läser upp beskrivande texter för sina spelare och hur påverkar detta stämningen runt spelbordet?

När jag var nybörjare så var det något som jag vet man var tacksam för. Numera använder jag inte mig av dem särskilt mycket, eftersom jag tillhör kategorin som moddar om färdiga köpäventyr då jag använder mig av dem.

Dock tycker jag att de kan komma till användning för att sparka igång en berättelse på genom att snabbt sätta igång en situation och stämningen i det, där spelarna riktas så de kommer igång snabbt. Inledningar är väldigt viktiga nämligen tycker jag och att ge spelarna en spark i baken brukar hjälpa igång dem.

 

[solvebring]

Jag säger som såhär att jag vill ha medel som ger mig en bra & trevlig resa med mina spelare. Det skall finnas medel för intriger, lite samverkan för spelarna & deras mål, ett huvudmål för scenariot, kanske en & annan antagonist för spelarna som grupp & de spelarna för sig.
Samt en & annan plan B ifall spelarna hittar på nått helt utanför mallen som du tänkt dig med scenariot.

Du vill säga att det inte spelar så stor roll så länge som det finns bra underlag för intriger och målet?

 

[solvebring]

Re: Scenariofilosofi/Pottkanten

Som scenarioförfattare vill jag något. Jag vill berätta en historia. Låta rollpersonerna möta fantastiska individer och varelser. Måla upp spännande och engagerande miljöer. Det är mitt mål - mitt äventyr.

Yes... Of course! Samma här.

Jag anser att jag bör fundera igenom scenariot åtskilliga gånger, för att göra miljöer, möten och handling så bra som jag bara kan.

Yes... Of course! Samma här. Dock kan jag nöja mig med att göra det i huvudet flera gånger, och därför är ingenting 100% fastspikat. Allting är öppet för utbyte om det behövs.

Jag bör förbereda allt jag kan tänka mig, även sånt som inte syns/upplevs av spelarna. Detta skapar en levande och målerisk värld, full av detaljer, konstiga fakta och "verklighetsmarkörer" som jag kan plocka friskt bland för att uppnå den stämning och det spel jag vill åt.

Okej, det är ditt sätt att skriva på världen, direkt i äventyren. Det är ju en variant. Om jag skall göra saker som inte är för spelarna skriver jag på världen, skriver för sig kan man säga. Visst använder jag dock saker i världen till mina scenarion, men jag skriver på världen och har direkta föreställningar där, till skillnad från många saker som förekommer i ett scenario.

Om spelarna väljer att föra sina rollpersonerna en annan väg en den planerade, är det naturligtvis ok. Precis som jag har de egna agendor, eget som de vill uppleva, och lika mycket som de ska rätta sig efter mig måste jag rätta mig efter dem.

MEN
om den tänkta berättelsen är att rollpersonerna skall smuggla sig över gränsen till Transdniester i en stulen jeep, och de istället flyger till Kiev har de lämnat äventyret. Jag lägger ingen värdering i detta, och är inte övertygad om att man måste tvinga sina spelare åt rätt håll - men de är ute ur den upplevelse jag ville förmedla.

Ja... Men hur gör du då? Avslutar ni spelsessionen då, eller improviserar du Kiev? Ja, det gör du.

Eftersom jag inte hade planerat en tur till Kiev, måste jag nu improvisera. Tillsammans kan jag och spelarna säkert komma på nya äventyr och nya händelser. Med hjälp av det jag förberett kanske jag till och med kan befolka välden(Kiev), och fylla den så väl att spelarna inte en märker skarven utan fortfarande upplever att fiktionen är intakt.

Således är det jätteviktigt att kunna improvisera, men ett scenario som inte är förberett är i mina ögon inte ett scenario. Sådan är min filosofi.

Du har så rätt så rätt, men ändå tycks du på något vis säga emot både dig själv och mig, på något vis, i och med sista meningen.
Varför skulle inte det vara ett scenario?
Alla scenarion är väl förresten mer eller mindre planerade, men ändock planerade, bara olika mycket och i olika form... Eller?

 

[solvebring]

När man skriver själv tycker jag tycker att man ska skriva så mycket som man behöver för att känna sig säker som spelledare.

Det var bannemej något av det visaste jag har hört på länge. Däremot, så får man heller aldrig vara rädd för att pröva nya metoder också. Vill poängtera den ståndpunkten.

När det gäller officiella eller inofficiella äventyr (på nätet) föredrar jag när detaljerna lämnas över till mig själv.

Mja... Det där är faktiskt väldigt svårt att säga. Det är klart att man inte vill bli skriven på näsan. Det beror också på vem som skrivit scenariot man kommer över. En del skriver skit och deras detaljer är därmed skit, och sedan finns det andra vars detaljer är utsökta och som man bara älskar att få använda sig av.

Jag blev övertalad av en spelare hängiven Snösaga att läsa igenom äventyret och slås av hur mycket överflödig information skaparen har valt att lägga in. Behöver man information för varje människa i en by även om människorna inte har någon direkt roll i äventyret? Mängden text gör äventyret betydligt tråkigare att läsa för mig.

Jag håller med. Dessutom är fallet Snösaga mycket speciellt, då det verkligen är såpass mycket text och samtidigt dåligt eller rättare sagt tråkigt skrivet. Det är rätt ut sagt relativt kul att spela, trots att spelarna sitter fastkedjade i rälsvägnen, men ett helvete att försöka orka läsa med nöje från pärm till pärm.