Nekromanti Scenariofilosofi

[solvebring]

Re: Funderingar kring improvisation

Vi vet alltid vad vi skall spela och vem som är SL. De gånger vi inte spelar Variation såklart, för då är det ständigt SL-byte och bara improvisation, genom utnyttjandet av den föregåendes berättelse (håller på att revidera det nu). Vad det sedan gäller vad som kommer att utspela sig avslöjar jag inte ett skit för spelarna. Den förberedelse jag har är oftast en grundplott i huvudet, och därmed plottens viktiga platser, personer och det. Ibland brukar jag ha skrivit ned precis allt detta med stödord på något papper. Annars så finns i alla fall grunden och SLPs sammanfattade på papper. Det kan vara skönt. SLPs direkt ur huvudet kan vara förvirrande och det kan bli att man blandar ihop dem. Därför skriver jag alltid upp sådant.

Eftersom jag har en grundidé och eftersom jag vet - har förståelse för - dess handling så jag jag därmed improvisera dess stigar och vägar för att nå olika delar och olika SLPs, så man kommer vidare. Jag brukar aldrig köra med tema, jag brukar heller aldrig så där kolla i böcker. Dock kan det vara så att jag läst någon bra bok, serietidning, sett någon bra film, hört något coolt, drömt något coolt etc. Då gör jag en grundstomme av det, sedan improviserar jag vägen kring stommen, och dess början och slut... Ibland har man kanske bara idén till ett coolt slut, då får man istället improvisera så att spelarna når detta slut.

Vad det egentligen handlar om är att vara ganska förberedd ändå. Man bör vara väldigt bekant och trygg i sin idé. Förstår man sin plan så kan man även måla ut näten runtomkring den. Oftast behöver du ha ett hum om vägen vidare och egentligen bara ha en början, för i och med att spelarna reagerar på något vis, så tar du deras reaktion och gör så att den leder vidare. Utnyttja spelarnas spel och gör deras idéer till dina egna.

Detta är skitsvårt att förklara. Men, jag hoppas du i alla fall fått en liten bild av hur jag tänker?

 

[Sjunde inseglet]

Re: Funderingar kring improvisation

Dock tycker jag att de kan komma till användning för att sparka igång en berättelse på genom att snabbt sätta igång en situation och stämningen i det, där spelarna riktas så de kommer igång snabbt. Inledningar är väldigt viktiga nämligen tycker jag och att ge spelarna en spark i baken brukar hjälpa igång dem.

Jag håller med om att inledningar är viktiga, men jag tycker inte att det är något problem att skapa intressanta inledningar utan att läsa innan-till från äventyret. För att få spelarna i stämning innan spelet börjar brukar jag ibland skriva en stämningsscen i form av en ensidig novell som har direkta eller indirekta kopplingar till äventyret. Det kan också vara ett bra sätt att etablera spelledarpersoner eller intriger innan rollpersonerna har konfronterats med dem.

 

[Robert Jonsson]

Re: Funderingar kring improvisation

Nej, det är absolut inget problem i sig. Det håller jag med om och det är inte så man måste använda det heller. Vad jag menar är att rena "läsa upp"-stycken fungerar bäst i inledningarna.

Just stämningstexter i form av novell har jag själv använt - både före berättelsen börjat och efter den utspelat sig. (Jag skriver t.ex. alltid sådana till berättelserna för Bortom: Lögnens slöja.)

 

[Ögat]

Re: Funderingar kring improvisation

Absolut. Och då tycker vi väl ungefär samma sak, utom att jag
a) gärna skriver ned alla mina tankar för att lättare se om de håller måttet; och
b) gärna har både en början och ett tänkt mål/slut.

Se där!

 

[Ögat]

Re: Funderingar kring improvisation

Men själva frågan är väl om du anser att detta gör ett scenario bättre eller sämre. Naturligtvis kommer de flesta att improvisera om stunden så kräver. Min fråga är väl snarare om man kan kalla ett spelmöte där allt är improviserat för ett scenario? Och hur improviserad en improvisation egentligen kan bli?

 

[Genesis]

Re: Funderingar kring improvisation

Men själva frågan är väl om du anser att detta gör ett scenario bättre eller sämre.

Det gör det roligare för mig, vilket antagligen smittar av sig på spelarna. Jag känner att förberett material generellt gör spelet sämre, om det inte är väldigt generiska förberedelser i stil med namnlistor. De är jättebra. När man har förberett saker tenderar man att försöka få in det i spel, medan om man improviserar helt så tar man spelet dit det vill ta sig.

Men egentligen snackar vi om helt olika spelstilar. När jag spelleder vet jag aldrig mer än spelarna om vad som pågår. Vi samarbetar för att få fram en rolig ståry. Jag avskyr problemlösande i stil med deckargåtor, utan händelserna drivs framåt av spelarnas val. Om de tycker att Kiev är intressant så åker vi till Kiev, liksom. De talar om för mig vad de är intresserade av, oftast med hjälp av rollformulär och eventuella bakgrundshistorier, och sedan spinner jag vidare på det. "Den här snubben har ett komplicerat förhållande med sin far, så vi slänger in honom i smeten och ser vad som händer". Den sortens grejer.

Jag ser min roll som spelledare som en trädgårdsmästare. Jag kan inte bestämma hur plantan skall växa. Mitt jobb är att hålla ogräset borta och ansa och vattna den så att de vackraste grenarna får utrymme och näring att blomma ut till full skönhet.

Min fråga är väl snarare om man kan kalla ett spelmöte där allt är improviserat för ett scenario?

Om man vill. Vill man inte så slipper man. Jag gör kanske det ibland, jag vet inte.

Och hur improviserad en improvisation egentligen kan bli?

Det där fattade jag inte. Kan du utveckla?

 

[Ögat]

Re: Scenariofilosofi/Pottkanten

Jag tycker att det inte automatiskt blir ett scenario för att man spelar rollspel.

och vidare
Jag tycker att ett scenario är bäst om det är väl förberett. Visst är det en smaksak, men _jag_ skulle aldrig köpa/ladda ned/läsa ett scenario som var dåligt planerat och dokumenterat. Det skulle kännas som ett slöseri med tid, och en glädjedödare.

o

 

[solvebring]

Re: Scenariofilosofi/Pottkanten

Jag tycker att det inte automatiskt blir ett scenario för att man spelar rollspel.

Så kan man ju se på det. Men jag önskar poängtera en sak som är viktig med ordet scenario:

När du väl sitter och spelar rollspel så utspelar sig någonting. För att någonting skall kunna utspela sig så händer det saker. En händelse leder ofta till en annan som för händelseförloppet, och därigenom för handlingen vidare.

Ordet "scenario" i sig kan förklaras med att det är en kejda händelser som driver varandra framåt under en viss tidsperiod. Alltså är ett scenario ett tidsförlopp under vilket drivande händelser utspelar sig.

Jag vill också säga att alla händelser har någon sorts konsekvens, och därför är alla händelser på något vis drivande. Alltså kan de flesta händelseförlopp tolkas som ett scenario. Under varje rollspelssession utspelar det sig alltså ett scenario av någon sort. Alltid.
Är du med?

Visst är det en smaksak, men _jag_ skulle aldrig köpa/ladda ned/läsa ett scenario som var dåligt planerat och dokumenterat. Det skulle kännas som ett slöseri med tid, och en glädjedödare.

Hur ska du kunna veta det innan du läst det?
Nå... Vad är dåligt planerat?
Har du förresten läst eller spelat Snösaga till Drakar & Demoner 6?

 

[Rickard]

Re: Scenariofilosofi/Pottkanten

Jag planerar tillräckligt för att kunna improvisera kring det spelarna hittar på. Det spelar ingen roll om jag åker spårvagn (rälsar) eller fisktankar. I båda fallen får spelarna hitta på i princip vad som helst, inom de givna ramarna. Sedan är jag intelligent nog att förstå att vissa spelledare kräver otroligt noggranna förberedelser medan andra inte kräver några förberedelser alls. Efter en hel del impro-scenarion har jag funnit min gräns för vad min spelledarstil klarar av. Jag skriver "min spelledarstil" för efter att ha haft Genesis som spelledare har jag insett att jag har spelat impro-scenarion helt fel.

/Han som väntade med sitt svar för att få en överblick över tråden

 

[Robert Jonsson]

Re: Scenariofilosofi/Pottkanten

Jag har ett liknande sätt att spelleda på som Han - jag planerar också tillräckligt för att kunna improvisera, oavsett vad för sorts berättelse det är. Spelarna får göra vad de vill och jag har inga problem att kasta berättelsen åt sidan om spelarna finner ett sidospår som är intressant. Men har jag inte gjort förberedelserna (oavsett om de används eller inte) så låser jag mig väldigt lätt och kör fast.

 

[Ögat]

Re: Scenariofilosofi/Pottkanten

Ja, jag är med.

Men själv skulle jag aldrig förklara ett scenario med att det är en tidsförlopp, eftersom jag tycker att scenariot är den dramatiska uppdelningen av ett händelseförlopp.

Jag har inte läst, bara spelat Snösaga (snosaga?), och inte ens det tog oss mer än halvvägs.

 

[Rickard]

Re: Scenariofilosofi/Pottkanten

Men har jag inte gjort förberedelserna (oavsett om de används eller inte) så låser jag mig väldigt lätt och kör fast.

Onödig kommentar på G nu, men det gäller att förbereda sig med rätt detaljer (vilket givetvis skiljer sig beroende på spelledarens preferenser). Jag har själv låst mig genom att förbereda fel detaljer som hur spelarna ska ta sig in på ett område eller liknande problemlösningar. Det har inneburit att jag har försvårat allt annat som spelarna har hittat på för att det inte var "den rätta lösningen". Lite som i D&D4 där det står i reglerna att spelarna får en högre svårighetsgrad om de gör något som spelledaren inte har planerat (ok, egentligen är den förklarad som "kör alltid på spelarnas planer istället för att säga ett rakt 'nej' men ge de i så fall en högre svårighetsgrad").

Liksom, Genesis har också förberedelser men de är såpass snabba att han kan göra de i början av spelmötet. Han kollar på rollpersonen och ställer frågor om rollpersonen till spelaren tills han får ett koncept som han kan spinna ett scenario kring.

/Han som noterade detta den enda gången han hade honom som spelledare

 

[Ögat]

Re: Funderingar kring improvisation

Om improvisation menade jag såhär:

Om en människa i snitt kan fem recept, kan hålla sju siffror i huvudet samtidigt och inte kan förmå att hitta på en serie tal som är tillnärmelsevis slumpmässig,
är det då inte rimligt att anta att det också finns en gräns för hur påhittad en improvisation kan vara? Att miljöbeskrivningen man slänger ihop lånar friskt från alien? Att händelseförloppet fanns att läsa i förra Kalle Anka? Att det kanske till och med kan vara så att man, efter en halvtimmas improviserande, faller in i en äventyrsidé som man burit med sig, och således funderat över, ett bra tag.

Jag säger inte att det måste vara så. Däremot vill jag diskutera möjligheten.

Om ovanstående påstående är åtminstone delvis sant, kan det då inte vara så att ett (någorlunda) genomtänkt material skapare "nyare" situationer? Och kanske, att situationen - genom att vara ny - kommer kräva mer improvisation, åtminstone för stora delar av gruppen?

Som exempel kan nämnas rollspelsbarens äventyrstabeller, playelfs äventyrsgenerator eller Once Upon a Time.

Återigen, jag säger inte att det måste vara så. Säkerligen finns det några få individer som kommer drömma upp evigt nya skapelser. Men jag vill problematisera påståendet "improviserat är bättre än förberett".

För så tror jag, att det mesta jag har spelat där jag känt "shit, det här är så grymt och allt är improviserat" har inte alls varit det. Däremot har SL varit så skicklig, att jag inte märkt att så gott som varje detalj var skriptad innan min karaktär ens gjorde entré i historien.

mvh
o

 

[Christoffer]

Re: Funderingar kring improvisation

Om de tycker att Kiev är intressant så åker vi till Kiev, liksom. De talar om för mig vad de är intresserade av, oftast med hjälp av rollformulär och eventuella bakgrundshistorier, och sedan spinner jag vidare på det. "Den här snubben har ett komplicerat förhållande med sin far, så vi slänger in honom i smeten och ser vad som händer". Den sortens grejer.

Det har slagit mig några gånger att det är rätt intressant, det här är mångt och mycket en tillbakagång till exakt så som jag alltid spelat rollspel när jag var i yngre tonåren, men mer raffinerat. För tjugo år sen körde vi sällan färdiga äventyr, och gjorde vi det spårade det alltid ur halvvägs och vi kastade boken golvet och körde på. Vad vi använde mest var kartor, kartor och lite mer kartor. Och så hittade vi alltid ett vattenfall där det kunde finnas en grotta, och på vägen dit.. osv osv. Nu finns det mer tekniker, och det finns andra flaggor än ett vattenfall på kartan, för att få det här bra och snyggt och inte bara som en jäkla röra, som det ofta kunde bli på den gamla goda tiden. Men det här totalt öppna, och som spelledare man konstant blev överraskad av, är tillbaka är det är grymt!

Någonstans på vägen var det dock något som hände, det kom in något krav på prestation och kvalité som tog död på allt. Vi slutade spela så, vi skulle köra äventyr som kom i lådor, skriva långa bakgrundshistorier som ingen någonsin brydde sig om. Och sen slutade jag spela rollspel. Jag skyller allt på vampire och friform!

 

[Mogger]

Re: Funderingar kring improvisation

Improvisation är inte samma sak som att SL improviserar allt själv. Till sin hjälp har han 3-4 karaktärer som i sin tur spelas av 3-4 spelare och redan där finns massor av input som spelarna tycker är relevant.

För att kunna improvisera krävs en bas som alla är ganska trygga med.

Min erfarenhet är förresten den helt motsatta. Efter att ha spelat skrivna scenarion i 10 år var det ofta ganska lätt att se vart de var på väg och spela "rätt", eller så var de hårt rälsade att man bara kunde spela rätt. Eller så fanns det en stor logisk lucka som gjorde att SL blev frustrerad, och spelgruppen förvirrad.

Nä, jag har 50%+ dålig erfarenhet av skrivna scenarion.

Jag håller förresten med Poppe helt!

 

[Robert Jonsson]

Re: Funderingar kring improvisation

Onödig kommentar på G nu, men det gäller att förbereda sig med rätt detaljer (vilket givetvis skiljer sig beroende på spelledarens preferenser). Jag har själv låst mig genom att förbereda fel detaljer som hur spelarna ska ta sig in på ett område eller liknande problemlösningar.

Alltså, vad jag talar om är att jag som spelledare suger på att improvisera utifrån en grund.

I princip skulle jag kunna förbereda mig för att karaktärerna ska infiltrera undre världen med sina karaktärer, men istället väljer att gå på glamourfester och konstvernissage. Den "prep" jag gjort för undre världen hjälper mig ändå att improvisera förändringen.

Även om jag inte kan använda den rakt av ger det mig en säkerhet i sig - sådan som personer som Genesis eller de i Rollspelsbaren har i grunden skulle jag gissa (Nej, jag är inte alls avundsjuk. Och ja, det kommer från erfarenheten, jag vet. ).

Så det handlar inte om att försvåra eller komplicera för spelarna bara för de vill uppleva någonting annat. Det handlar om att jag utan de förberedelser jag har (mer i stil med kranks vad jag kunnat utläsa från forumet) så blir jag sämre på att improvisera avvikelser från scriptet.

 

[krank]

Re: Funderingar kring improvisation

Så det handlar inte om att försvåra eller komplicera för spelarna bara för de vill uppleva någonting annat. Det handlar om att jag utan de förberedelser jag har (mer i stil med kranks vad jag kunnat utläsa från forumet) så blir jag sämre på att improvisera avvikelser från scriptet.

Ord, mannen. Måste man tvinga spelarna att gå i en viss riktning så kommer vi in på vad jag lite högre upp kallar "dålig räls", alltså typ otrevlig, dum metaräls. Liksom, D&D wtf? Ska saker bli svårare för att nån inte förberett dem? Brukar Gud öka svårigheten för dig när du vill lira Halo istället för att gå på bio en kväll, liksom? Bisarrt.

Jag förbereder mig också, som du säger, för att kunna göra avvikelser från scriptet. Tanken är att presentera situationer där det vettigaste valet ur rollpersonernas synvinkel är att gå åt ett visst håll. Skapa förutsättningar. Jag spelar dessutom sällan med helt fri rörlighet - vaddå sticka till Kiev, liksom? Ni är i London, det är skitlångt bort. Jag kan fylla ett möte bara med skumma saker som händer på väg mot flygplatsen. Klart de får sticka till Kiev, trots att de har alla karaktärsmässiga anledningar i världen att fortsätta trassla i mysteriet och intrigerna i London, men då får de också fatta att jag behöver tid att förbereda mig. Däremot kan de göra nästan vadsomhelst i London, jag har ett halvdussin subplottar som kan slängas in, dussinet SLP.er med agendor, mål och resurser, och miljöbeskrivningar nog att täcka en medelstor fotbollsplan.

Så; jag improviserar - men jag gillar att ha helt sinnessjuka mängder stoff att improvisera från. Sen har jag som spelare inga problem alls med lite hyfsat väl utförd räls som inte inkräktar alltför mycket på min karaktärsinlevelse, eftersom räls kan vara ett effektivt sätt att få till intressanta vändningar och ett tillfredsställande slut på äventyret.

(Kan vara, observera "kan". Jag har genom mina år som rollspelare stött på exakt ett köpäventyr som varit gott nog för min kräsna smak, och det är Tatters of the King till CoC)

 

[Rickard]

Re: Funderingar kring improvisation

Ord, mannen. Måste man tvinga spelarna att gå i en viss riktning så kommer vi in på vad jag lite högre upp kallar "dålig räls", alltså typ otrevlig, dum metaräls.

/.../

Jag spelar dessutom sällan med helt fri rörlighet - vaddå sticka till Kiev, liksom? Ni är i London, /../ Däremot kan de göra nästan vadsomhelst i London, jag har ett halvdussin subplottar som...

Men du. Det där sista är ju bara att tvinga spelarna att gå i en viss riktning, vilket du precis kallade "dålig räls". Det är ju bara att flytta subplottarna till Kiev och så är allting löst, precis som Endyamon illustrerade med sitt exempel om att planera händelser i undre världen när rollpersonerna istället drar på glamourfester. "När inte Mohammed kommer till berget..." eller skiftning som tekniken också ibland brukar kallas.

/Han som håller med Endyamon om att förbereda sig hjälper när det kommer till att improvisera fram förändringar

 

[krank]

Re: Funderingar kring improvisation

Men du. Det där sista är ju bara att tvinga spelarna att gå i en viss riktning, vilket du precis kallade "dålig räls".

Nej, det är det inte. Det betyder snarare att vad än spelarna väljer att göra i London, så finns det saker att stöta på.

Det jag kallar dålig räls är när det för spelarna är uppenbart att de dras i näsan, specifikt när detta på menligt sätt går ut över rollinlevandet. Dålig räls är dra-i-näsringen. "Gå hitåt eller dö".

Liksom, jag fattar att det ser ut som samma sak för den som inte gillar någon räls etc alls, men på samma sätt som en ickepunkare som får skillnaden mellan kängpunk och dispunk förklarad för sig så får du helt enkelt tro mig att det finns en skillnad.

Det är ju bara att flytta subplottarna till Kiev och så är allting löst

Tja, mina plottar är alltid geografiskt och historiskt knutna - när jag bygger Londonplottar anknyter jag till platsens mysterier, historia, geografi och myter. Om jag då inte har lika god koll på Kievs historia och helt sonika kan hitta goda mytanaloger, så är det lite rökt.

 

[Rickard]

Re: Funderingar kring improvisation

Liksom, jag fattar att det ser ut som samma sak för den som inte gillar någon räls etc alls, men på samma sätt som en ickepunkare som får skillnaden mellan kängpunk och dispunk förklarad för sig så får du helt enkelt tro mig att det finns en skillnad.

Jag är en av förespråkarna till räls på forumet så där gick du miste. Och det ditt inlägg sade "Gör vad ni vill, men om ni inte gör som jag vill så blir det tråkigt". Det är bara ett annat sätt att tvinga spelarna till att göra som man vill "det dåliga sättet".

Tja, mina plottar är alltid geografiskt och historiskt knutna -

...och man kan faktiskt hitta på saker när man spelar rollspel, som att Kievs historia också råkar ha en snubbe som ville spränga Parlamentet en gång i tiden.

Sedan visar du här tydligt ett exempel på vad jag snackar om »fel sorters förberedelser som låser en«.

Någon annan kanske kan gå in och förklara för mig, om jag har missförstått något? (Pilzeman?)

/Hans spelare är inte historienördar så han kommer undan med det mesta