solvebring
Superhero
Re: Funderingar kring improvisation
Vi vet alltid vad vi skall spela och vem som är SL. De gånger vi inte spelar Variation såklart, för då är det ständigt SL-byte och bara improvisation, genom utnyttjandet av den föregåendes berättelse (håller på att revidera det nu). Vad det sedan gäller vad som kommer att utspela sig avslöjar jag inte ett skit för spelarna. Den förberedelse jag har är oftast en grundplott i huvudet, och därmed plottens viktiga platser, personer och det. Ibland brukar jag ha skrivit ned precis allt detta med stödord på något papper. Annars så finns i alla fall grunden och SLPs sammanfattade på papper. Det kan vara skönt. SLPs direkt ur huvudet kan vara förvirrande och det kan bli att man blandar ihop dem. Därför skriver jag alltid upp sådant.
Eftersom jag har en grundidé och eftersom jag vet - har förståelse för - dess handling så jag jag därmed improvisera dess stigar och vägar för att nå olika delar och olika SLPs, så man kommer vidare. Jag brukar aldrig köra med tema, jag brukar heller aldrig så där kolla i böcker. Dock kan det vara så att jag läst någon bra bok, serietidning, sett någon bra film, hört något coolt, drömt något coolt etc. Då gör jag en grundstomme av det, sedan improviserar jag vägen kring stommen, och dess början och slut... Ibland har man kanske bara idén till ett coolt slut, då får man istället improvisera så att spelarna når detta slut.
Vad det egentligen handlar om är att vara ganska förberedd ändå. Man bör vara väldigt bekant och trygg i sin idé. Förstår man sin plan så kan man även måla ut näten runtomkring den. Oftast behöver du ha ett hum om vägen vidare och egentligen bara ha en början, för i och med att spelarna reagerar på något vis, så tar du deras reaktion och gör så att den leder vidare. Utnyttja spelarnas spel och gör deras idéer till dina egna.
Detta är skitsvårt att förklara. Men, jag hoppas du i alla fall fått en liten bild av hur jag tänker?
Vi vet alltid vad vi skall spela och vem som är SL. De gånger vi inte spelar Variation såklart, för då är det ständigt SL-byte och bara improvisation, genom utnyttjandet av den föregåendes berättelse (håller på att revidera det nu). Vad det sedan gäller vad som kommer att utspela sig avslöjar jag inte ett skit för spelarna. Den förberedelse jag har är oftast en grundplott i huvudet, och därmed plottens viktiga platser, personer och det. Ibland brukar jag ha skrivit ned precis allt detta med stödord på något papper. Annars så finns i alla fall grunden och SLPs sammanfattade på papper. Det kan vara skönt. SLPs direkt ur huvudet kan vara förvirrande och det kan bli att man blandar ihop dem. Därför skriver jag alltid upp sådant.
Eftersom jag har en grundidé och eftersom jag vet - har förståelse för - dess handling så jag jag därmed improvisera dess stigar och vägar för att nå olika delar och olika SLPs, så man kommer vidare. Jag brukar aldrig köra med tema, jag brukar heller aldrig så där kolla i böcker. Dock kan det vara så att jag läst någon bra bok, serietidning, sett någon bra film, hört något coolt, drömt något coolt etc. Då gör jag en grundstomme av det, sedan improviserar jag vägen kring stommen, och dess början och slut... Ibland har man kanske bara idén till ett coolt slut, då får man istället improvisera så att spelarna når detta slut.
Vad det egentligen handlar om är att vara ganska förberedd ändå. Man bör vara väldigt bekant och trygg i sin idé. Förstår man sin plan så kan man även måla ut näten runtomkring den. Oftast behöver du ha ett hum om vägen vidare och egentligen bara ha en början, för i och med att spelarna reagerar på något vis, så tar du deras reaktion och gör så att den leder vidare. Utnyttja spelarnas spel och gör deras idéer till dina egna.
Detta är skitsvårt att förklara. Men, jag hoppas du i alla fall fått en liten bild av hur jag tänker?