Scenariofilosofi/Pottkanten
För att förtydliga mitt tidigare inlägg, och för att åter diskutera själva grundtråden (alltså filosofi) återkommer jag här till påståendet "det är meningslöst att hamna på pottkanten".
Jag menar följande:
Som scenarioförfattare vill jag något. Jag vill berätta en historia. Låta rollpersonerna möta fantastiska individer och varelser. Måla upp spännande och engagerande miljöer. Det är mitt mål - mitt äventyr.
Jag anser att jag bör fundera igenom scenariot åtskilliga gånger, för att göra miljöer, möten och handling så bra som jag bara kan. Jag bör förbereda allt jag kan tänka mig, även sånt som inte syns/upplevs av spelarna. Detta skapar en levande och målerisk värld, full av detaljer, konstiga fakta och "verklighetsmarkörer" som jag kan plocka friskt bland för att uppnå den stämning och det spel jag vill åt.
Om spelarna väljer att föra sina rollpersonerna en annan väg en den planerade, är det naturligtvis ok. Precis som jag har de egna agendor, eget som de vill uppleva, och lika mycket som de ska rätta sig efter mig måste jag rätta mig efter dem.
MEN
om den tänkta berättelsen är att rollpersonerna skall smuggla sig över gränsen till Transdniester i en stulen jeep, och de istället flyger till Kiev har de lämnat äventyret. Jag lägger ingen värdering i detta, och är inte övertygad om att man måste tvinga sina spelare åt rätt håll - men de är ute ur den upplevelse jag ville förmedla.
Eftersom jag inte hade planerat en tur till Kiev, måste jag nu improvisera. Tillsammans kan jag och spelarna säkert komma på nya äventyr och nya händelser. Med hjälp av det jag förberett kanske jag till och med kan befolka välden(Kiev), och fylla den så väl att spelarna inte en märker skarven utan fortfarande upplever att fiktionen är intakt.
Således är det jätteviktigt att kunna improvisera, men ett scenario som inte är förberett är i mina ögon inte ett scenario. Sådan är min filosofi.