Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,535
Jag har precis läst igenom två flummiga indierollspel, Psychopomp och Umläut. Det ena är ett melankoliskt spel som handlar om att man guidar själar till den sista vilan (Dead like me), det andra bygger på att man feta metal-band som lever det goda livet med arenor, guror och feta riff (This is Spinal Tap).
Båda spelen är spelledarlösa och scenbaserade. Båda använder kort istället för tärningar, och konflikten hanteras genom att man slumpar fram kort på roliga sätt. Men de skiljer sig på ett viktigt sätt. I Psychopomp löser man all konflikt innan scenen börjar. Man vet hur det ska gå, om du lyckas övertala spöket att gå vidare, eller om du misslyckas. Inte detaljerna, men man vet grunden. Ingen slump förekommer i scenen.
Umläut däremot löser det med att man bestämmer sig för scentyp (rep, publicity stunt, gig, etc) och sedan får man se hur det går när man spelat sig fram en bit in i scenen. Om scenen handlar om att mucka gräl med ett konkurrerande band är det först efter ett antal glåpord har flugit i luften man plockar fram slumpen, istället för att se allt på förhand.
Umläuts sätt att hantera konflikter gör mig mycket, mycket, mycket, mer sugen på att spela det än Psychopomps. Varför är det så? Vad tycker ni?
Båda spelen är spelledarlösa och scenbaserade. Båda använder kort istället för tärningar, och konflikten hanteras genom att man slumpar fram kort på roliga sätt. Men de skiljer sig på ett viktigt sätt. I Psychopomp löser man all konflikt innan scenen börjar. Man vet hur det ska gå, om du lyckas övertala spöket att gå vidare, eller om du misslyckas. Inte detaljerna, men man vet grunden. Ingen slump förekommer i scenen.
Umläut däremot löser det med att man bestämmer sig för scentyp (rep, publicity stunt, gig, etc) och sedan får man se hur det går när man spelat sig fram en bit in i scenen. Om scenen handlar om att mucka gräl med ett konkurrerande band är det först efter ett antal glåpord har flugit i luften man plockar fram slumpen, istället för att se allt på förhand.
Umläuts sätt att hantera konflikter gör mig mycket, mycket, mycket, mer sugen på att spela det än Psychopomps. Varför är det så? Vad tycker ni?