Jag har inte så mycket energi att ägna åt serier, så jag är en serie-amatör. Jag har några favoriter som jag kör av gammal vana:
Amerikanska superhjälteserier
När jag har med amerikaner att göra brukar jag alltid slå dem i huvvet med att det finns andra serier än Marvel/DC (och Vertigo, OK, men vi tar dem senare). När jag har med svenskar att göra får jag uppmärksamma dem på trikåsnubbarna. Publicering på svenska är ju rent ohemul...
Huvudfåran är väl ganska tröttsam, men jag är väl ungefär som Alan Moore, som blev trött på alla som skulle apa efter honom och göra dark n' edgy stöff efter hans Watchmen (som är lysande), V for Vendetta och liknande. Jag blir nästan glad nuförtiden om jag hittar nån som gör gammalt fyrfärgsstuff som ändå är något att ha, för det FINNS (Peter David är nästan alltid bra, Grant Morrison likaså). Att mörka gör inte trikåkillarna bättre, det är inte nyskapande längre. Man kan liksom inte slå Moore eller Miller eller Ellis.
Men det finns ju inte så mycket. Så jag brukar gilla följande:
A, Navelskådande vända-på-steken-historier. Gaimans
1602 verkar lovande - en 'elseworld' som omplanterar det normala Marvel-kontinuumet i elisabetansk tid. Eller DCs Elseworlds huvudtaget -
Red Son som förutsätter att den där raketen från Krypton landade i Stalin-Soviet, så att Stålmannen växer upp som kommunist, är ett annat bra exempel, påbörjad men ej klar.
Alan Moores
Top Ten är ett tredje bra exempel. Det flexar med genren, inte med speciella figurer, men är bra i alla fall. Twisten är en hel jäkla stad där ALLA är 'supervarelser', från kändisar via taxichaffisarna till råttorna. Huvudpersonerna är stadens stackars poliser, som visserligen också inte är några normala människor, men vad hjälper det när allt från lägenhetsbråk och fylleriförseelser till politiska mord och knarkmaffia både begås och anmäls av lätt skruvade varianter på figurer som verkar på rymmen från Lagens Väktare?
B, Humor. Jag är en sucker för humorserier, men gillar lite äventyr också, och det gäller den här genren med. Keith Giffens gamla
Justice League America/Justice League International är en gammal favorit.
Angel and the Ape, både Phil Foglios renässans på den serien från 80-talet och den senaste från Vertigo, är en annan höjdare.
Och en skamlig glädje är den än äldre
Captain Carrot and his Zoo Crew. Det var en intern fabeldjurs-parodi från DC på sina egna hjältar, som bara skriker efter att få författas med bara lite mer kompetent manus (mindre dumma vitsar, t.ex) och utan Comics Code ivägen. (Serien var iofs nog vågad som det är - en av huvudpersonerna, den obligatoriska mystikern i varje superhjältegäng, är en katt, och i ett avsnitt blir hon hög, givetvis inte på maja utan på kattmynta. Eftersom hon är smygkåt på gängets ledare passar hon på tillfället att inte bara säga att hon gillar honom, utan också passa på att utnyttja sina krafter till att förvandla honom till katt, varpå
han blir påverkad av kattmyntan... DET händer inte i Bamse...)
C, Det senare är ett exempel på en genre-crossover som jag gillar. Ett annat är
League of Extraordinary Gentlemen, också av Moore, som väl egentligen bara är en viktoriansk/steampunk-serie som tangerar superhjältegenren. Mer suverän för själva konceptet* och hur Moore lyckas utföra det än för karakterisering och plott, även om de också är helt OK. Har fatalt misslyckats att läsa andra serien.
Och just det, jag letar upp 'trade paperbacks' för allt sådant här om jag kan. De amerikanska original-tidningarna är mindre än näsdukar.
(Jag har HÖRT hur bra
Authority och
Planetary etc skall vara, och med tanke på hur mycket jag brukar gilla Moore och humor i trikåer borde jag gilla den där pastich/parodi-samlingen vafan den nu heter med Grayshirt och Cobweb och First American och Splash Brannigan** och så, men jag har aldrig fått tag i dem.)
Sedan gillar jag som sagt var fabeldjursserier - både gamla Disney av Carl Barks och Al Hubbard och Paul Murry och så, och nyare prylar från Don Rosa och de där italienarna som skriver i Kalle Anka Pocket och framförallt
Stål-Kalle (bara fascinationen att se fölk blanda troper från Disney och DC är värt det - vi har tom fått en sån där typisk taskig reboot som de stackars superhjältarna är vana att få jämt!!!
). Utanför Disney finns ännu bättre serier, men tyvärr är
Bacon & Ägg som separat tidning nerlagt, även om herrarna bakom fortsätter att göra serier i
Herman Hedning. (Där har vi en till grej som händer i superhjälte-genren som vore kul ibland: crossovers. Jag skulle vilja se vad som hände om Hieronymus Borsch söp till det med Jesse Custer!
)
Jo,
Preacher, jo. Jag är, för utom dendär obligatoriska 'oooh,
Sandman!' grejen från alla geeks, inte vidare förtjust i Vertigo-joxet, och liknande grejer. Men jag har fattat tycke för den här, även om det blir FÖR tröttsamt med någon som tror det bli kul varje gång man ropar KISS BAJS RUMPA ibland...
Och sedan är the Invisibles jävelbra, fast jag är som sagt omåttligt förtjust i Grant 'hej, jag skall frammana Stålmannen med postmodern magi inför ett helt konvent!' Morrison, och han kan vara bra även när han inte har en konventionell serieredaktör som hötter med näven åt honom då och då.
Och sedan finns det grejer som
Desert Peach och
Stintz som inte går att genreklassa riktigt, även om det väl teoretiskt sett är krigsserier (den första en mycket lätt alternativ alternativ historia, den andra, tja, MER alternativ historia)... Donna Barr är under-barr, helt enkelt, vare sig hon förutsätter att Rommel hade haft en homosexuell halvbror som var en sorts vandrande fridszon mitt i andra världskriget eller att en av all de där små tyska småfurstendömena varit bebott av genuina kentaurer, och sedan låter historien rulla på i största allmänhet.
Nu blev det mest svammel. Nåja.
Erik
*I en värld där nästan all fiktion tycks ha sin grund i verkligheten, samlar engelska kronan i slutet på 1800-talet ihop en grupp 'superagenter', nu när Sherlock Holmes verkar ha försvunnit, bestående av den neddekade upptäcktsresanden Alan Quartermain (
Kung Salomos Gruvor,
She), en viss doktor Henry Jekyll och hans märklige 'vän' Edward Hyde (
Doktor Jekyll och Mr Hyde), vetenskapsmannen Griffin, som lyckats göra sig osynlig (
Den Osynlige Mannen), piraten och uppfinnaren kapten Nemo alias prins Dakkar av Babelkund (
En Världsomsegling Under Havet,
Den Hemlighetsfulla Ön) och fröken Mina Murray, numera skild (ve och fasa!) från herr Jonathan Harker (
Dracula).
**'He can
slink, he can
think and he's
unsafe to drink!!!'
