Stridsvagnarnas utveckling (kort introduktion)
Hela postningen har postats tidigare på the projects forum 2003-06-23 , antar det är denna ni söker
. Självklart har vissa fel smygit sig in i texten och den var ju skriven rakt från minnet så jag orkade aldrig faktakolla allt 
. Men eventuella frågor kan jag säkert svara på. Har funderat på att skriva en djupdykning i ämnet men det får framtiden utvisa.
---------------------------------------------
De tidigaste krigsfordonen var vagnar/kärror som drogs av åsnor i dagens södra Irak. Dessa användes kring 2800-talet före vår tideräkning fram till 2300-talet fvt. Dessa fanns i två modeller: Den ena var en stor vagn med fyra solida trähjul och som drogs fyra åsnor eller mulor. Dessa användes som plattformar för en förare och en spjutkastande soldat. Fordonet var ganska tungt och svårmanövrerat men tester med replikor har visat att de ändå var mer lättmanövrerade än man tidigare trott.
Den andra modellen var en tvåhjulig vagn med solida trähjul och som även den drogs av åsnor eller mulor. Vad som gör denna lite intressant är att föraren satt på vagnen ungefär som man sitter på en motorcykel. Denna sortens vagn hade bara en passagerare och denne var både förare och spjutkastare.
Dessa två kärror var alltså inga egentliga stridsvagnar och inte ens deras föregångare, helt enkelt en sorts evolutionär återvändsgränd. Dessa kärror försvann i och med akkadernas övertagande av den sumeriska kulturvärlden. Dock kan det vara värt att påpeka att hästar var kända i området redan när dessa två tidiga kärror existerade men användes enbart som ett sorts kuriosadjur. Dock är det värt att påpeka att hästen egentligen är ett svagare djur än åsnan och mulåsnan, men till skillnad från dem så var hästen ett snabbt djur och som gick att kontrollera mycket enklare. Dock var de fortfarande väldigt ovanliga i Mellanöstern då hästar var inte naturligt förekommande i detta område.
Var, hur och när stridsvagnarna uppfanns är ännu kontroversiellt och jag vägrar kategoriskt att dra ens några slutsatser om när. Jag vill påstå (tack vare några nya fynd) att den egentliga stridsvagnen uppfanns i de euroasiska stäpperna, de äldsta fynden av stridsvagnar är i området kring Sintashta kring Ryssland-Kazakstan. Vad som var den främsta uppfinningen som krävdes för att de egentliga stridsvagnarna skulle dyka upp var det ekrade hjulet som gjorde vagnarna mycket lättare och mer lättmanövrerade. De tidigaste vagnarna i de asiatiska stäpperna var enbart för en soldat och var väldigt smala. De kunde välta om de vände för fort, dock evolverade de relativt snabbt bortom de svagheterna för att bli tyngre och större, dock var de ännu inte de vagnar som vi förknippar med bronsålders stridsvagnar.
Kring år 1700 före vår tideräkning började dessa hästdragna vagnar nå ned till den så kallade Bördiga halvmånen (Turkiet, Syrien och Irak med omnejd idag). Det anses att de till en början använts som en sorts skrytvagnar för kungar då hästar fortfarande var relativt ovanliga. De första stridande stridsvagnarna dök upp ett tag efter det i dagens Turkiet, då den nesitiske kungen Anittas besegrade staden Salatiwara och där mötte 1400 män och 40 stridsvagnar. Det är dock hett omdebatterat om stridsvagnara egentligen var stridande eller ej, eller helt enkelt bara en del av krigsbytet.
Vad som därefter hände var en annan uppfinning som med tiden påverkade hela vår världshistoria. Man uppfann bett och den tillhörande betseln. Tidigare hade man nämligen kontrollerat hästarna och åsnorna med hjälp av ringar i näsorna. Detta ledde i sin tur till att man fick väldigt mycket bättre kontroll över hästarna, och detta revolutionerade inte bara stridsvagnsteknologin utan även ridandet som hade förekommit sporadiskt under i stort sett hela denna tid.
Ridandet i sig hade även det evolverats: tidigare hade man suttit på åsnor och mulors bakdel och när hästarna introducerades fortsatte man med det. Man kontrollerade ridjuren med en ring i näsan och med en pinne. Det tog flera hundra år innan man började rida långt fram på hästarna. (Faktum är att hur man sitter på hästen har förändrats ett antal gånger genom världshistorien, bara ett par av de gångerna inträffade under medeltiden med utvecklingen av olika sorters stigbyglar.) Dock slog hästridning egentligen aldrig igenom under bronsåldern - hästridning förekom, militärt användes de som spaningstrupper utan egentlig stridande kapacitet, men hästridning ansågs inte vara något ärofullt.
Men tillbaka till stridsvagnarna. I och med att bettet uppfunnits började stridsvagnarna mer och mer dyka upp som jaktfordon under kungarnas jakter. Trots detta spelade stridsvagnarna fortfarande en relativt liten roll inom krigföringen och var främst fordon för furstar att ta sig till och från olika platser.
Men vad som därefter hände var en ren revolution, ungefär år 1600 fvt. Ett obskyrt folk i nordliga Mellanöstern som kallades för Hurrier uppfann sharyani, det vill säga lamellrustningen. Hur viktig rustning detta var kan enkelt illustreras att det troligen är den rustning som funnits längst i historien, från 1600 fvt till någon gång i slutet av 1800-talet evt. Dessutom kan det vara värt att påpeka att dagens arabiska ord för rustning härstammar direkt från det hurriska ordet. Det är mycket konstigt att denna rustning i stort sett brukar ignoreras i böcker om vapen- och rustningshistoria, men vad kan man förvänta sig av den eurocentriska historieskrivning?
Sharyani var i alla fall en rustning som bestod av fastsydda metallbitar som täckte i stort sett hela kroppen med tillhörande hjälm, och ansågs skydda väldigt bra emot sammansatta pilbågar, till och med begrepp som "imun mot pilar" har använts i böcker. Denna rustning bildade tillsammans med stridsvagnen ett vapensystem som vi förknippar med bronsålderns krigföring. Dessa tungt rustade pilbågsbeväpnade (den sammansattabågen hade redan varit uppfunnen i flera hundra år och var standardpilbågen i de flesta arméer i området) soldater kom att kallas för maryannu, och de blev en sorts krigarklass ganska lik medeltidens riddarväsen.
Hur som helst så förändrades hela kartan efter det hurriska stridsvagnsystemets inträde på arenan. Mitanni upprättades, ett hurriskt kungarike som kom att bli den dominerande makten i Mellanöstern under en lång tid. Skrifter från denna tiden förekommer endast sporadiskt och från vissa områden finns överhuvudtaget knappt någon information i fyndmaterialet. Denna "mörka tid" kulminerade med den hettitiska fursten Mursili I:as blixsnabba och chockerande straffexpedition mot Babylonien under ett av sina fältåg i Syrien (nästan 1000 km). Babylonien var dåtidens mäktigaste stat som hade grundats av den välbekante Hammurabi (som bland annat lät de så kända lagarna skrivas ned).
Efter ett par strider föll slutligen staden Babylon och med den försvann den hammurabiska dynastin ur historien. Chockvågorna i Mellanöstern lät inte vänta på sig. Hettiterna plundrade staden men var alltför långt hemmifrån och hade ingen möjlighet att behålla staden, så de beslutade att lämna den till ett bergsfolk som bodde i Zagrosbergen, nämligen kassiterna. Från den stunden tog kassiterna kontrollen över Babylon och dess omnejd, och grundade där ett rike som kom att vara ända fram till bronsålders slut och som i stort sett hela tiden var hettiternas allierade. Mursilis fantastiska straffexpedition och hans långa fältåg i Syrien, ledde till slut till att han mördades av sina egna i en komplott väl hemma i Hattusas (Hettiternas huvudstad). Det hettitiska väldet kollapsade för att senare återuppstå efter ett par generationer.
Utöver Mursilis bedrift (som till och med överträffade den legendariske Sargon - den akkadiske fursten) som var bara en av de omvävlande saker som skedde i samband med introduktionen av det hurriska stridsvagnssystemet. Hyksos invasion av Egypten var en annan av de stora händelser som skedde under denna mörka tid. När väl Mellanöstern hade återhämtat sig igen så fanns det tecken på att hela Levanten hade erövrats av hurriska stridsvagnskrigare, att döma av namnen på styrande och andra mäktiga personligheter i området under denna tid.
Efter detta hade alla arméer i området stridsvagnar och man kan väl se det som den första kapprustningen i historien. Stridsvagnarnas utveckling var relativt liten därefter. Stridsvagnarna blev det primära vapnet och fotsoldater kom i skymundan.
Mitanni föll med tiden då det hettitiska riket återupprättades. Till slut blev hettiterna och egypterna stormakterna i området. I det stora slaget vid Kadesj var det flera tusen stridsvagnar på var sida och tiotusentals soldater. Bara hettiterna hade så mycket som 3700 stridsvagnar och egypterna hade ungefär lika många (en del källor säger dock 2000). I detta enorma slag användes aldrig fotsoldaterna på den hettitiska sidan då egypterna blev lurade in i en fälla innan dessa hann fram.
Hettiterna vann egentligen slaget, även om det blev mer oavgjort. Ryktet om Ramses II:es förlust ledde till att stora delar av de asiatiska delarna av egyptiska riket gjorde uppror, ungefär samtidigt som Ramses II var upptagen med att förfalska historien för att vända nederlaget till sin egen seger. Hettiterna uppnådde dock sina mål och fick relativt stora områden av egypterna som ett sorts krigsbyte. När väl fientligheterna hade stillats mellan de två imperierna, och de hade gjort ett par arrangerade giftermål mellan kungahusen och fred skrivits under, lovade de varandra dyrt och heligt att vara vänner för all framtid.
En lustig anekdot i sammanhanget är att det finns ett bevarat brev från Hattusili III, den hettitiska fursten som slöt freden med egypterna och som själv deltagit i slaget vid Kadsej tillsammans med den dåvarande hettitiske kungen och hans bror, Muwatallis. När hans sändebud berättade om Ramses segermonumtent om slaget vid Kadesj så skickade Hattusili nämligen ett brev till Ramses där han han var upprörd och frågade varför Ramses ljög på monumentet. Som den lögnare Ramses var nekade han och kom med bortförklaringar, men tillade samtidigt att det minnsan var han som vann. Hihi, mycket lustigt tycker jag.
Varför stridsvagnarna till slut försvann är inte säkert - en hel del teorier har lanserats och många har varit rent befängda medan andra varit mer trovärdiga. Den bästa av alla teorier är dock den som går ut på att barbarfolken kring Mellanöstern uppfann ett nytt vapensystem som helt enkelt besegrade stridsvagnarna i strid. En ny sorts fotsoldat, beväpnad med ett nytt sorts svärd (det sk Naue typ 2), en rund sköld och ett par javelins. Notera att jag använde det engelska ordet och jag vill påpeka att kastspjut och javelin är två helt olika vapen. Ett kastspjut har en spjutspets medan en javelin har en pilspets, och är därmed mycket enklare att kasta och har bättre genomträningsförmåga.
En sådan fotsoldat var alltså ett hot mot stridsvagnskrigarna. Javelinen kunde användas både mot hästarna och mot soldaterna i stridsvagnen, och när stridsvagnen besvarade elden kunde fotsoldaterna gömma sig bakom sin stora runda sköld. Fördelen med en javelin gentemot en pilbåge är att soldaten kan skydda sig med en sköld samtidigt som soldaten har en javelin, vilket inte en soldat med pilbåge kan göra då pilbågen kräver båda händerna. En javelin-soldat kan vidare vara i ständig rörelse och kan "avfyra" sitt vapen samtidigt som soldaten springer, vilket inte en bågskytt kan göra. Men den främsta styrkan bakom dessa fotsoldater är dess antal. Tiotusentals soldater beväpnade på detta vis kunde lätt göra stridsvagnarna, som oftast inte var fler än några hundra, nästan verkningslösa. Hästarna i sin tur var sårbara mot javelinen då de tynger ned dem, till skillnad från vanliga pilar, även om skadan inte hade blivit så allvarlig. När väl hästarna eller stridsvagnen var oskadliggjord och hade stannat upp, kunde fotsoldaterna närma sig krigaren med sina Naue typ 2-svärd (som för övrigt är alla efterföljande svärds moder) och besegra dem. I mängder naturligtvis - även om stridsvagnskrigarna inte nödvändigtvis hade lika bra svärd så var de ändå sin tids elitkrigare.
Detta i kombination med det ekonomiska systemets kollaps i hela östra Medelhavet och i Mellanöstern ledde troligen till stridsvagnarnas borttynande. Det ekonomiska systemet baserades på handel långväga ifrån och många av de viktigaste beståndsdelarna i stridsvagnarna hittades nödvändigtvis inte i respektive staters områden. En stridsvagn var en dyr maskin, en avancerad maskin som krävde otroligt kompettenta personer för att bygga den. (Exempelvis var Egypten tvungen att importera många av råvarorna från andra delar av Mellanöstern.)
Den enda råvaran som vid den här tiden fanns i stort sett överallt var hästarna, vilka hade avlats upp i stort sett varje rike med självaktning. Skulle vårt moderna ekonomiska system av idag kollapsa skulle exempelvis Sverige troligen inte kunna bygga några avancerade (moderna) vapensystem heller, då många råvaror måste anförskaffas utifrån, men även tekniskt kunnande.
Den mörka tiden som följde efter bronsålderns palatsekonomiers kollaps dominerades främst av fotsoldaterna. Hästarna började till slut bli allt vanligare och de var mycket billigare än en stridsvagn - istället för en stridsvagn kunde man ha två hästridande soldater. Intressant att påpeka är att det verkar som om de första hästridande soldaterna red i par om två ryttare: en bågskytt och en som höll i bågskyttens remmar och som alltså satt på en häst bredvid. Dock är detta ämnet inte mitt ämne. I samband med detta började även de sammansatta bågarna bli mindre och därmed kunde de hanteras mycket bättre från hästryggen.
Oavsett, när väl den mörka tiden var över (järnåldern) och Assyrien var den dominerande makten i Mellanöstern, så användes kavalleri och stridsvagnar sida vid sida. Stridsvagnarna hade evolverat till mycket större maskiner än de lätta och rörliga stridsvagnarna från bronsåldern. Nu var de egentligen inte mycket mer än något rörligare bågskyttar och ibland drogs de till och med av 4 hästar och liknande. Kavalleristerna hade alltså tagit över stridsvagnens tidigare roll. Med tiden så började stridsvagnarna synas allt mindre på slagfälten. (Även om det i Bibeln står att Salomo hade tusentals stridsvagnar. Jag tror dock att Salomo är en helt påhittad figur men om han hade funnits skulle han vara samtida med tidiga järnåldern).
Stridsvagnarna gick en liknande utveckling till mötes i stort sett över hela Euroasien. De förvandlades till glorifierade stridstaxibilar och inte så mycket mer. Stridsvagnar i sig användes i denna roll långt in i historien i bland annat Indien, men då var deras tid egentligen sedan länge förbi. Men de var som sagt inget annat än "battletaxis" och det räknar jag inte som om de har använts i krig. Sedan får vi inte heller glömma kelterna som använde dem i Storbritanien emot Ceasar, men även där var de inte heller mycket mer än "battletaxis"
Den sista utvecklingen jag kan komma på, på rak arm, är de persiska stridsvagnarna. Dessa hade meterlånga blad monterade på hjulen, liksom på stången som oket sitter fast på, båda pekande åt sidorna och rakt fram mellan hästarna. Ett vapen som verkligen ser fruktansvärd ut, men en återvändsgränd ur vapensynpunkt. När detta vapen började användas hade bronsåldern redan varit över i mer än 500-600 år. Dessa stridsvagnar användes av persierna mot Alexander den Store och var väldigt breda och ganska orörliga fordon.
Hela taktiken baserades kring att de skulle få upp en relativt hög hastighet och användes för att krossa täta fientliga formationer genom att stridsvagnen i hög fart rider rakt på fiendens trupper. Innan den brakade in i fiendeleden så skulle föraren hoppa av i farten. När väl taktiken lyckades så sägs det att den skapade väldiga skador på fiendens formationer, men resultatet var även att stridsvagnen med hästar förstördes i kollisionen. På pappret verkar taktiken nästan vara uppåt väggarna, men faktum är att några av de efterkommande grekiska staterna (främst seleukiderna) använde sig av dem. Därefter försvinner även dessa sentida stidsvagnar såvitt jag vet från den historiska arenan.
Så, det var stridsvagnaras historik i korta drag, nu till vad en bronsåldersstridsvagn egentligen är och vad de användes till.
En stridsvagn under bronsåldern var det bästa resultatet man fick fram ur tre primära önskemål i krigföring. Nämligen 1. snabbhet, 2. rörlighet och 3. stabilititet. Till skillnad från en soldat till häst är stridsvagnen från bronsåldern en stabil plattform, vilket var direkt nödvändigt då den huvudsakliga taktiken för stridsvagnen är en "stäppens krigföring". Därmed är en stridsvagns främsta uppgift är att cirkla runt fienden och undvika direkt konfrontation så mycket som möjligt, för att istället beskjuta fienden med pilar tills de är tillräckligt försvagade. I detta hänseende är stridsvagnen överlägsen den ridande bågskytten (att slåss med svärd och spjut från en häst är en sen uppfinning). Utöver det så är skyttens skottfält snudd på 360 grader till skilland från en samtida ryttare som troligen inte knappt kunde vända sig om och skjuta om hästen var i språng (sadeln är en sentida uppfunning). Rörlighet var även det väldigt nödvändigt - en stridsvagn var tvungen att ta väldigt snabba svängar och för att klara det flyttades hjulaxeln längst bak på stridsvagnarna (finns dock vissa variationer). Snabbheten tillät stridsvagnarna att inte bara undvika fiendens motreaktion utan man kunde även flytta sig väldigt fort till platser där man behövs mest, för att ta mark och kringgå fiendens infanteri.
En stridsvagn från bronsåldern drogs av två hästar som var väldigt noggrant tränade. Överlevande hästträningsmanualer från bronsåldern skrivna av den då berömda Kikkuli, är en minst sagt imponerande läsning idag: In i minsta detalj står det hur hästarna skall behandlas, vad de skall äta och inte äta från dag till dag - hur man skulle träna hästarna för att få ut bästa resultat. Kikkuli har gått till historien som den främsta hästtränaren av dem alla, relativt moderna påfund som intervallsträning för att få ut så mycket av hästarna som möjligt uppfann han (för att sedan försvinna efter bronsåldern och återuppfinnas i början av 1900-talet). Bronsåldersstaternas avelprogram är även de av ett modernt snitt. Inte undra att Kikkulis träningsmanueler översattes till flera språk och kopierades, och därmed spreds vida omkring i Mellanöstern under bronsåldern.
Varje stridsvagn hade två soldater: en förare och en krigare. Vad egentligen föraren i en stridsvagn var för något är omdebatterat, det kretsar mellan allt från en sorts stridsvagnskrigar-lärling till en egen professionell yrkesgrupp. Krigaren var dock den viktigaste av duon och kallades för i stort sett hela Mellanöstern för "maryannu" (fast inte av hettiterna). Maryannun var en professionell krigare som levde för striden och enligt grundtanken skulle han hålla sig själv med hästar, stridsvagn och rustning - i utbyte fick han förläningar. Detta urholkades med tiden, men staterna i Mellanöstern var ändå relativt högstående så de hade massproduktion av stridsvagnar, vapen och sådant inom palatsets regi och dessa vapen delades då ut till de som saknade vapen och rustningar i händelse av krig, för att sedan krävas tillbaka när kriget var över. Trots detta så är det ändå värt att påpeka att maryannun i sig inte var en sorts klass över alla andra såsom under medeltiden, utan det kan mer liknas vid att de var en egen samhällsgrupp som var mellan de de ofrälse och aristokratin (för att använda medeltida termer).
Stridsvagnskrigaren hade en annan sorts rustning än föraren som hade en mer enkel form av lammelpansar, och i vissa fall saknade föraren till och med helt rustning. Stridsvagnskrigarens rustning täckte som bäst i stort sett hela kroppen utom fötterna (fast värt att påpeka är att de flesta vassalstaters maryannu ofta helt saknade rustning och stred i bara kläderna). Ett stort halsskydd skyddade halsen och käkpartiet (detta halsskydd spreds så långt att det fanns i Grekland och ända bort till Shang-Kina) och huvudet skyddades av en tät åtsittande hjälm (texter säger att Maryannun rakade huvudet för att det inte skulle bli så varmt i hjälmen). Stridsvagnskrigarens främsta vapen var naturligtvis pilbågen, en sammansatt pilbåge som redan sedan länge hade funnits i området. Utöver det hade han även kastspjut och i vissa fall långa spjut samt ett personligt vapen, ett litet svärd. Föraren hade endast en sköld (utöver ett personligt vapen naturligtvis) som han skulle skydda stridsvagnskrigaren med.
Vissa variationer har förekommit naturligtvis: hettiterna skall ha använt tre soldater på sina stridsvagnar vid tiden för slaget vid Kadesj. Dessutom har det varit många kontroverser rörande hettiternas användande av pilbågar i stridsvagnar. Numera verkar det mesta luta åt att de verkligen också använde pilbågar som standardvapen såsom andra stater, dock var långa spjut också något av ett standardvapen för dem.
De mykenska stridsvagnskrigarna är dock något av ett unikum i ämnet stridsvagnar - de verkar inte ha använt pilbågar överhuvudtaget. Detta beror nog till stor del på att mykenerna hade en heroisk form av krigföring, där hjältar skulle mötas öga mot öga och slåss i en envig duell (såsom många primitiva folk gör än idag). Pilbågen ansågs helt enkelt vara ett fegt vapen (även om det användes mycket mer än vad exempelvis Iliaden vill ge sken av, fast inte från stridsvagnar).
Stridsvagnarna i den mykenska världen var alltså en form av "battletaxis" men även en sorts närstridsvapen emot andra stridsvagnar. Det primära vapnet för en stridsvagnskrigare från den mykenska världen var ett långt spjut som man slogs med.
I Shang-Kina följde man Mellanöstern-modellen i stort sett rakt av, inte för att det fanns etablerade kontakter mellan kulturområdena, utan för att de euroasiska stäpperna var något av en motorväg när det gäller teknologiers och idéers spridning, som jag sagt i tidigare sammanhang.
En stridsvagn under bronsåldern var ett ingenjörsjobb och endast ett fåtal mycket specialiserade "tekniker" klarade av att göra en stridsvagn. En sådan specialiserad yrkesman hade en mycket hög status i de samhällen de levde i, ofta till och med högre status än själva krigaren i sig. Vilka material som behövdes kommer jag inte ihåg så här på rak arm, men behöver du det kan jag kolla upp det. Oavsett behövde stridsvagnarna vara så lätta som möjligt för att de skulle kunna dras så snabbt som möjligt, vilket gjorde att vagnarna inte vägde speciellt mycket. De vägde alltså så lite att en man kunde bära den på ryggen, uppskattningar kretsar omkring 34 kilo. Det finns flera texter bevarade där folk burit sina stridsvagnar, speciellt en text från en egypter som beklagar sig över att han under ett fälttåg bar sin stridsvagn själv en längre sträcka, och klagade över att det var maryannuns lott. Stridsvagnarnas främsta nackdel är att de kräver relativt plana ytor, Mellanöstern och stäpperna i Euroasien är perfekta, men säg Grekland exempelvis (där också stridsvagnskrigföringen skilde sig) hade man nog inte så mycket användning för större stridsvagnsarméer. Oavsett, om trupperna kom till ett större hinder var alltså tanken att man skulle helt enkelt bära stridsvagnen över hindret om så behövdes.
Sist men inte minst vill jag bara säga att bronsålderns stridsvagnar även de gick igenom ett antal smärre förändringar. De tidigaste "riktiga" stridsvagnarna i Mellanöstern bestod egentligen endast av ett skal, så att säga. Därefter blev de klädda och för att efter en tid till och med på vissa delar bepansras. Hettiternas vagnar i Kadesj var även större än egypternas, då de hade en extra soldat medföljande. Hjulen satt inte heller längst bak som hos alla andra "riktiga" stridsvagnar utan mer åt mitten, vilket gjorde att de troligen inte klarade svängar lika bra men blev istället starkare och kunde bära fler män.
Sådärja, det var en snabb genomgång om stridsvagnarnas historia, utveckling, användningsområden samt vad en stridsvagn egentligen är.
Några frågor utöver detta? Jag lär ha glömt en massa.
Nella
-------------------------------------------
Hela postningen har postats tidigare på the projects forum 2003-06-23 , antar det är denna ni söker
. Självklart har vissa fel smygit sig in i texten och den var ju skriven rakt från minnet så jag orkade aldrig faktakolla allt . Men eventuella frågor kan jag säkert svara på. Har funderat på att skriva en djupdykning i ämnet men det får framtiden utvisa.---------------------------------------------
De tidigaste krigsfordonen var vagnar/kärror som drogs av åsnor i dagens södra Irak. Dessa användes kring 2800-talet före vår tideräkning fram till 2300-talet fvt. Dessa fanns i två modeller: Den ena var en stor vagn med fyra solida trähjul och som drogs fyra åsnor eller mulor. Dessa användes som plattformar för en förare och en spjutkastande soldat. Fordonet var ganska tungt och svårmanövrerat men tester med replikor har visat att de ändå var mer lättmanövrerade än man tidigare trott.
Den andra modellen var en tvåhjulig vagn med solida trähjul och som även den drogs av åsnor eller mulor. Vad som gör denna lite intressant är att föraren satt på vagnen ungefär som man sitter på en motorcykel. Denna sortens vagn hade bara en passagerare och denne var både förare och spjutkastare.
Dessa två kärror var alltså inga egentliga stridsvagnar och inte ens deras föregångare, helt enkelt en sorts evolutionär återvändsgränd. Dessa kärror försvann i och med akkadernas övertagande av den sumeriska kulturvärlden. Dock kan det vara värt att påpeka att hästar var kända i området redan när dessa två tidiga kärror existerade men användes enbart som ett sorts kuriosadjur. Dock är det värt att påpeka att hästen egentligen är ett svagare djur än åsnan och mulåsnan, men till skillnad från dem så var hästen ett snabbt djur och som gick att kontrollera mycket enklare. Dock var de fortfarande väldigt ovanliga i Mellanöstern då hästar var inte naturligt förekommande i detta område.
Var, hur och när stridsvagnarna uppfanns är ännu kontroversiellt och jag vägrar kategoriskt att dra ens några slutsatser om när. Jag vill påstå (tack vare några nya fynd) att den egentliga stridsvagnen uppfanns i de euroasiska stäpperna, de äldsta fynden av stridsvagnar är i området kring Sintashta kring Ryssland-Kazakstan. Vad som var den främsta uppfinningen som krävdes för att de egentliga stridsvagnarna skulle dyka upp var det ekrade hjulet som gjorde vagnarna mycket lättare och mer lättmanövrerade. De tidigaste vagnarna i de asiatiska stäpperna var enbart för en soldat och var väldigt smala. De kunde välta om de vände för fort, dock evolverade de relativt snabbt bortom de svagheterna för att bli tyngre och större, dock var de ännu inte de vagnar som vi förknippar med bronsålders stridsvagnar.
Kring år 1700 före vår tideräkning började dessa hästdragna vagnar nå ned till den så kallade Bördiga halvmånen (Turkiet, Syrien och Irak med omnejd idag). Det anses att de till en början använts som en sorts skrytvagnar för kungar då hästar fortfarande var relativt ovanliga. De första stridande stridsvagnarna dök upp ett tag efter det i dagens Turkiet, då den nesitiske kungen Anittas besegrade staden Salatiwara och där mötte 1400 män och 40 stridsvagnar. Det är dock hett omdebatterat om stridsvagnara egentligen var stridande eller ej, eller helt enkelt bara en del av krigsbytet.
Vad som därefter hände var en annan uppfinning som med tiden påverkade hela vår världshistoria. Man uppfann bett och den tillhörande betseln. Tidigare hade man nämligen kontrollerat hästarna och åsnorna med hjälp av ringar i näsorna. Detta ledde i sin tur till att man fick väldigt mycket bättre kontroll över hästarna, och detta revolutionerade inte bara stridsvagnsteknologin utan även ridandet som hade förekommit sporadiskt under i stort sett hela denna tid.
Ridandet i sig hade även det evolverats: tidigare hade man suttit på åsnor och mulors bakdel och när hästarna introducerades fortsatte man med det. Man kontrollerade ridjuren med en ring i näsan och med en pinne. Det tog flera hundra år innan man började rida långt fram på hästarna. (Faktum är att hur man sitter på hästen har förändrats ett antal gånger genom världshistorien, bara ett par av de gångerna inträffade under medeltiden med utvecklingen av olika sorters stigbyglar.) Dock slog hästridning egentligen aldrig igenom under bronsåldern - hästridning förekom, militärt användes de som spaningstrupper utan egentlig stridande kapacitet, men hästridning ansågs inte vara något ärofullt.
Men tillbaka till stridsvagnarna. I och med att bettet uppfunnits började stridsvagnarna mer och mer dyka upp som jaktfordon under kungarnas jakter. Trots detta spelade stridsvagnarna fortfarande en relativt liten roll inom krigföringen och var främst fordon för furstar att ta sig till och från olika platser.
Men vad som därefter hände var en ren revolution, ungefär år 1600 fvt. Ett obskyrt folk i nordliga Mellanöstern som kallades för Hurrier uppfann sharyani, det vill säga lamellrustningen. Hur viktig rustning detta var kan enkelt illustreras att det troligen är den rustning som funnits längst i historien, från 1600 fvt till någon gång i slutet av 1800-talet evt. Dessutom kan det vara värt att påpeka att dagens arabiska ord för rustning härstammar direkt från det hurriska ordet. Det är mycket konstigt att denna rustning i stort sett brukar ignoreras i böcker om vapen- och rustningshistoria, men vad kan man förvänta sig av den eurocentriska historieskrivning?
Sharyani var i alla fall en rustning som bestod av fastsydda metallbitar som täckte i stort sett hela kroppen med tillhörande hjälm, och ansågs skydda väldigt bra emot sammansatta pilbågar, till och med begrepp som "imun mot pilar" har använts i böcker. Denna rustning bildade tillsammans med stridsvagnen ett vapensystem som vi förknippar med bronsålderns krigföring. Dessa tungt rustade pilbågsbeväpnade (den sammansattabågen hade redan varit uppfunnen i flera hundra år och var standardpilbågen i de flesta arméer i området) soldater kom att kallas för maryannu, och de blev en sorts krigarklass ganska lik medeltidens riddarväsen.
Hur som helst så förändrades hela kartan efter det hurriska stridsvagnsystemets inträde på arenan. Mitanni upprättades, ett hurriskt kungarike som kom att bli den dominerande makten i Mellanöstern under en lång tid. Skrifter från denna tiden förekommer endast sporadiskt och från vissa områden finns överhuvudtaget knappt någon information i fyndmaterialet. Denna "mörka tid" kulminerade med den hettitiska fursten Mursili I:as blixsnabba och chockerande straffexpedition mot Babylonien under ett av sina fältåg i Syrien (nästan 1000 km). Babylonien var dåtidens mäktigaste stat som hade grundats av den välbekante Hammurabi (som bland annat lät de så kända lagarna skrivas ned).
Efter ett par strider föll slutligen staden Babylon och med den försvann den hammurabiska dynastin ur historien. Chockvågorna i Mellanöstern lät inte vänta på sig. Hettiterna plundrade staden men var alltför långt hemmifrån och hade ingen möjlighet att behålla staden, så de beslutade att lämna den till ett bergsfolk som bodde i Zagrosbergen, nämligen kassiterna. Från den stunden tog kassiterna kontrollen över Babylon och dess omnejd, och grundade där ett rike som kom att vara ända fram till bronsålders slut och som i stort sett hela tiden var hettiternas allierade. Mursilis fantastiska straffexpedition och hans långa fältåg i Syrien, ledde till slut till att han mördades av sina egna i en komplott väl hemma i Hattusas (Hettiternas huvudstad). Det hettitiska väldet kollapsade för att senare återuppstå efter ett par generationer.
Utöver Mursilis bedrift (som till och med överträffade den legendariske Sargon - den akkadiske fursten) som var bara en av de omvävlande saker som skedde i samband med introduktionen av det hurriska stridsvagnssystemet. Hyksos invasion av Egypten var en annan av de stora händelser som skedde under denna mörka tid. När väl Mellanöstern hade återhämtat sig igen så fanns det tecken på att hela Levanten hade erövrats av hurriska stridsvagnskrigare, att döma av namnen på styrande och andra mäktiga personligheter i området under denna tid.
Efter detta hade alla arméer i området stridsvagnar och man kan väl se det som den första kapprustningen i historien. Stridsvagnarnas utveckling var relativt liten därefter. Stridsvagnarna blev det primära vapnet och fotsoldater kom i skymundan.
Mitanni föll med tiden då det hettitiska riket återupprättades. Till slut blev hettiterna och egypterna stormakterna i området. I det stora slaget vid Kadesj var det flera tusen stridsvagnar på var sida och tiotusentals soldater. Bara hettiterna hade så mycket som 3700 stridsvagnar och egypterna hade ungefär lika många (en del källor säger dock 2000). I detta enorma slag användes aldrig fotsoldaterna på den hettitiska sidan då egypterna blev lurade in i en fälla innan dessa hann fram.
Hettiterna vann egentligen slaget, även om det blev mer oavgjort. Ryktet om Ramses II:es förlust ledde till att stora delar av de asiatiska delarna av egyptiska riket gjorde uppror, ungefär samtidigt som Ramses II var upptagen med att förfalska historien för att vända nederlaget till sin egen seger. Hettiterna uppnådde dock sina mål och fick relativt stora områden av egypterna som ett sorts krigsbyte. När väl fientligheterna hade stillats mellan de två imperierna, och de hade gjort ett par arrangerade giftermål mellan kungahusen och fred skrivits under, lovade de varandra dyrt och heligt att vara vänner för all framtid.
En lustig anekdot i sammanhanget är att det finns ett bevarat brev från Hattusili III, den hettitiska fursten som slöt freden med egypterna och som själv deltagit i slaget vid Kadsej tillsammans med den dåvarande hettitiske kungen och hans bror, Muwatallis. När hans sändebud berättade om Ramses segermonumtent om slaget vid Kadesj så skickade Hattusili nämligen ett brev till Ramses där han han var upprörd och frågade varför Ramses ljög på monumentet. Som den lögnare Ramses var nekade han och kom med bortförklaringar, men tillade samtidigt att det minnsan var han som vann. Hihi, mycket lustigt tycker jag
. Varför stridsvagnarna till slut försvann är inte säkert - en hel del teorier har lanserats och många har varit rent befängda medan andra varit mer trovärdiga. Den bästa av alla teorier är dock den som går ut på att barbarfolken kring Mellanöstern uppfann ett nytt vapensystem som helt enkelt besegrade stridsvagnarna i strid. En ny sorts fotsoldat, beväpnad med ett nytt sorts svärd (det sk Naue typ 2), en rund sköld och ett par javelins. Notera att jag använde det engelska ordet och jag vill påpeka att kastspjut och javelin är två helt olika vapen. Ett kastspjut har en spjutspets medan en javelin har en pilspets, och är därmed mycket enklare att kasta och har bättre genomträningsförmåga.
En sådan fotsoldat var alltså ett hot mot stridsvagnskrigarna. Javelinen kunde användas både mot hästarna och mot soldaterna i stridsvagnen, och när stridsvagnen besvarade elden kunde fotsoldaterna gömma sig bakom sin stora runda sköld. Fördelen med en javelin gentemot en pilbåge är att soldaten kan skydda sig med en sköld samtidigt som soldaten har en javelin, vilket inte en soldat med pilbåge kan göra då pilbågen kräver båda händerna. En javelin-soldat kan vidare vara i ständig rörelse och kan "avfyra" sitt vapen samtidigt som soldaten springer, vilket inte en bågskytt kan göra. Men den främsta styrkan bakom dessa fotsoldater är dess antal. Tiotusentals soldater beväpnade på detta vis kunde lätt göra stridsvagnarna, som oftast inte var fler än några hundra, nästan verkningslösa. Hästarna i sin tur var sårbara mot javelinen då de tynger ned dem, till skillnad från vanliga pilar, även om skadan inte hade blivit så allvarlig. När väl hästarna eller stridsvagnen var oskadliggjord och hade stannat upp, kunde fotsoldaterna närma sig krigaren med sina Naue typ 2-svärd (som för övrigt är alla efterföljande svärds moder) och besegra dem. I mängder naturligtvis - även om stridsvagnskrigarna inte nödvändigtvis hade lika bra svärd så var de ändå sin tids elitkrigare.
Detta i kombination med det ekonomiska systemets kollaps i hela östra Medelhavet och i Mellanöstern ledde troligen till stridsvagnarnas borttynande. Det ekonomiska systemet baserades på handel långväga ifrån och många av de viktigaste beståndsdelarna i stridsvagnarna hittades nödvändigtvis inte i respektive staters områden. En stridsvagn var en dyr maskin, en avancerad maskin som krävde otroligt kompettenta personer för att bygga den. (Exempelvis var Egypten tvungen att importera många av råvarorna från andra delar av Mellanöstern.)
Den enda råvaran som vid den här tiden fanns i stort sett överallt var hästarna, vilka hade avlats upp i stort sett varje rike med självaktning. Skulle vårt moderna ekonomiska system av idag kollapsa skulle exempelvis Sverige troligen inte kunna bygga några avancerade (moderna) vapensystem heller, då många råvaror måste anförskaffas utifrån, men även tekniskt kunnande.
Den mörka tiden som följde efter bronsålderns palatsekonomiers kollaps dominerades främst av fotsoldaterna. Hästarna började till slut bli allt vanligare och de var mycket billigare än en stridsvagn - istället för en stridsvagn kunde man ha två hästridande soldater. Intressant att påpeka är att det verkar som om de första hästridande soldaterna red i par om två ryttare: en bågskytt och en som höll i bågskyttens remmar och som alltså satt på en häst bredvid. Dock är detta ämnet inte mitt ämne. I samband med detta började även de sammansatta bågarna bli mindre och därmed kunde de hanteras mycket bättre från hästryggen.
Oavsett, när väl den mörka tiden var över (järnåldern) och Assyrien var den dominerande makten i Mellanöstern, så användes kavalleri och stridsvagnar sida vid sida. Stridsvagnarna hade evolverat till mycket större maskiner än de lätta och rörliga stridsvagnarna från bronsåldern. Nu var de egentligen inte mycket mer än något rörligare bågskyttar och ibland drogs de till och med av 4 hästar och liknande. Kavalleristerna hade alltså tagit över stridsvagnens tidigare roll. Med tiden så började stridsvagnarna synas allt mindre på slagfälten. (Även om det i Bibeln står att Salomo hade tusentals stridsvagnar. Jag tror dock att Salomo är en helt påhittad figur men om han hade funnits skulle han vara samtida med tidiga järnåldern).
Stridsvagnarna gick en liknande utveckling till mötes i stort sett över hela Euroasien. De förvandlades till glorifierade stridstaxibilar och inte så mycket mer. Stridsvagnar i sig användes i denna roll långt in i historien i bland annat Indien, men då var deras tid egentligen sedan länge förbi. Men de var som sagt inget annat än "battletaxis" och det räknar jag inte som om de har använts i krig. Sedan får vi inte heller glömma kelterna som använde dem i Storbritanien emot Ceasar, men även där var de inte heller mycket mer än "battletaxis"
Den sista utvecklingen jag kan komma på, på rak arm, är de persiska stridsvagnarna. Dessa hade meterlånga blad monterade på hjulen, liksom på stången som oket sitter fast på, båda pekande åt sidorna och rakt fram mellan hästarna. Ett vapen som verkligen ser fruktansvärd ut, men en återvändsgränd ur vapensynpunkt. När detta vapen började användas hade bronsåldern redan varit över i mer än 500-600 år. Dessa stridsvagnar användes av persierna mot Alexander den Store och var väldigt breda och ganska orörliga fordon.
Hela taktiken baserades kring att de skulle få upp en relativt hög hastighet och användes för att krossa täta fientliga formationer genom att stridsvagnen i hög fart rider rakt på fiendens trupper. Innan den brakade in i fiendeleden så skulle föraren hoppa av i farten. När väl taktiken lyckades så sägs det att den skapade väldiga skador på fiendens formationer, men resultatet var även att stridsvagnen med hästar förstördes i kollisionen. På pappret verkar taktiken nästan vara uppåt väggarna, men faktum är att några av de efterkommande grekiska staterna (främst seleukiderna) använde sig av dem. Därefter försvinner även dessa sentida stidsvagnar såvitt jag vet från den historiska arenan.
Så, det var stridsvagnaras historik i korta drag, nu till vad en bronsåldersstridsvagn egentligen är och vad de användes till.
En stridsvagn under bronsåldern var det bästa resultatet man fick fram ur tre primära önskemål i krigföring. Nämligen 1. snabbhet, 2. rörlighet och 3. stabilititet. Till skillnad från en soldat till häst är stridsvagnen från bronsåldern en stabil plattform, vilket var direkt nödvändigt då den huvudsakliga taktiken för stridsvagnen är en "stäppens krigföring". Därmed är en stridsvagns främsta uppgift är att cirkla runt fienden och undvika direkt konfrontation så mycket som möjligt, för att istället beskjuta fienden med pilar tills de är tillräckligt försvagade. I detta hänseende är stridsvagnen överlägsen den ridande bågskytten (att slåss med svärd och spjut från en häst är en sen uppfinning). Utöver det så är skyttens skottfält snudd på 360 grader till skilland från en samtida ryttare som troligen inte knappt kunde vända sig om och skjuta om hästen var i språng (sadeln är en sentida uppfunning). Rörlighet var även det väldigt nödvändigt - en stridsvagn var tvungen att ta väldigt snabba svängar och för att klara det flyttades hjulaxeln längst bak på stridsvagnarna (finns dock vissa variationer). Snabbheten tillät stridsvagnarna att inte bara undvika fiendens motreaktion utan man kunde även flytta sig väldigt fort till platser där man behövs mest, för att ta mark och kringgå fiendens infanteri.
En stridsvagn från bronsåldern drogs av två hästar som var väldigt noggrant tränade. Överlevande hästträningsmanualer från bronsåldern skrivna av den då berömda Kikkuli, är en minst sagt imponerande läsning idag: In i minsta detalj står det hur hästarna skall behandlas, vad de skall äta och inte äta från dag till dag - hur man skulle träna hästarna för att få ut bästa resultat. Kikkuli har gått till historien som den främsta hästtränaren av dem alla, relativt moderna påfund som intervallsträning för att få ut så mycket av hästarna som möjligt uppfann han (för att sedan försvinna efter bronsåldern och återuppfinnas i början av 1900-talet). Bronsåldersstaternas avelprogram är även de av ett modernt snitt. Inte undra att Kikkulis träningsmanueler översattes till flera språk och kopierades, och därmed spreds vida omkring i Mellanöstern under bronsåldern.
Varje stridsvagn hade två soldater: en förare och en krigare. Vad egentligen föraren i en stridsvagn var för något är omdebatterat, det kretsar mellan allt från en sorts stridsvagnskrigar-lärling till en egen professionell yrkesgrupp. Krigaren var dock den viktigaste av duon och kallades för i stort sett hela Mellanöstern för "maryannu" (fast inte av hettiterna). Maryannun var en professionell krigare som levde för striden och enligt grundtanken skulle han hålla sig själv med hästar, stridsvagn och rustning - i utbyte fick han förläningar. Detta urholkades med tiden, men staterna i Mellanöstern var ändå relativt högstående så de hade massproduktion av stridsvagnar, vapen och sådant inom palatsets regi och dessa vapen delades då ut till de som saknade vapen och rustningar i händelse av krig, för att sedan krävas tillbaka när kriget var över. Trots detta så är det ändå värt att påpeka att maryannun i sig inte var en sorts klass över alla andra såsom under medeltiden, utan det kan mer liknas vid att de var en egen samhällsgrupp som var mellan de de ofrälse och aristokratin (för att använda medeltida termer).
Stridsvagnskrigaren hade en annan sorts rustning än föraren som hade en mer enkel form av lammelpansar, och i vissa fall saknade föraren till och med helt rustning. Stridsvagnskrigarens rustning täckte som bäst i stort sett hela kroppen utom fötterna (fast värt att påpeka är att de flesta vassalstaters maryannu ofta helt saknade rustning och stred i bara kläderna). Ett stort halsskydd skyddade halsen och käkpartiet (detta halsskydd spreds så långt att det fanns i Grekland och ända bort till Shang-Kina) och huvudet skyddades av en tät åtsittande hjälm (texter säger att Maryannun rakade huvudet för att det inte skulle bli så varmt i hjälmen). Stridsvagnskrigarens främsta vapen var naturligtvis pilbågen, en sammansatt pilbåge som redan sedan länge hade funnits i området. Utöver det hade han även kastspjut och i vissa fall långa spjut samt ett personligt vapen, ett litet svärd. Föraren hade endast en sköld (utöver ett personligt vapen naturligtvis) som han skulle skydda stridsvagnskrigaren med.
Vissa variationer har förekommit naturligtvis: hettiterna skall ha använt tre soldater på sina stridsvagnar vid tiden för slaget vid Kadesj. Dessutom har det varit många kontroverser rörande hettiternas användande av pilbågar i stridsvagnar. Numera verkar det mesta luta åt att de verkligen också använde pilbågar som standardvapen såsom andra stater, dock var långa spjut också något av ett standardvapen för dem.
De mykenska stridsvagnskrigarna är dock något av ett unikum i ämnet stridsvagnar - de verkar inte ha använt pilbågar överhuvudtaget. Detta beror nog till stor del på att mykenerna hade en heroisk form av krigföring, där hjältar skulle mötas öga mot öga och slåss i en envig duell (såsom många primitiva folk gör än idag). Pilbågen ansågs helt enkelt vara ett fegt vapen (även om det användes mycket mer än vad exempelvis Iliaden vill ge sken av, fast inte från stridsvagnar).
Stridsvagnarna i den mykenska världen var alltså en form av "battletaxis" men även en sorts närstridsvapen emot andra stridsvagnar. Det primära vapnet för en stridsvagnskrigare från den mykenska världen var ett långt spjut som man slogs med.
I Shang-Kina följde man Mellanöstern-modellen i stort sett rakt av, inte för att det fanns etablerade kontakter mellan kulturområdena, utan för att de euroasiska stäpperna var något av en motorväg när det gäller teknologiers och idéers spridning, som jag sagt i tidigare sammanhang.
En stridsvagn under bronsåldern var ett ingenjörsjobb och endast ett fåtal mycket specialiserade "tekniker" klarade av att göra en stridsvagn. En sådan specialiserad yrkesman hade en mycket hög status i de samhällen de levde i, ofta till och med högre status än själva krigaren i sig. Vilka material som behövdes kommer jag inte ihåg så här på rak arm, men behöver du det kan jag kolla upp det. Oavsett behövde stridsvagnarna vara så lätta som möjligt för att de skulle kunna dras så snabbt som möjligt, vilket gjorde att vagnarna inte vägde speciellt mycket. De vägde alltså så lite att en man kunde bära den på ryggen, uppskattningar kretsar omkring 34 kilo. Det finns flera texter bevarade där folk burit sina stridsvagnar, speciellt en text från en egypter som beklagar sig över att han under ett fälttåg bar sin stridsvagn själv en längre sträcka, och klagade över att det var maryannuns lott. Stridsvagnarnas främsta nackdel är att de kräver relativt plana ytor, Mellanöstern och stäpperna i Euroasien är perfekta, men säg Grekland exempelvis (där också stridsvagnskrigföringen skilde sig) hade man nog inte så mycket användning för större stridsvagnsarméer. Oavsett, om trupperna kom till ett större hinder var alltså tanken att man skulle helt enkelt bära stridsvagnen över hindret om så behövdes.
Sist men inte minst vill jag bara säga att bronsålderns stridsvagnar även de gick igenom ett antal smärre förändringar. De tidigaste "riktiga" stridsvagnarna i Mellanöstern bestod egentligen endast av ett skal, så att säga. Därefter blev de klädda och för att efter en tid till och med på vissa delar bepansras. Hettiternas vagnar i Kadesj var även större än egypternas, då de hade en extra soldat medföljande. Hjulen satt inte heller längst bak som hos alla andra "riktiga" stridsvagnar utan mer åt mitten, vilket gjorde att de troligen inte klarade svängar lika bra men blev istället starkare och kunde bära fler män.
Sådärja, det var en snabb genomgång om stridsvagnarnas historia, utveckling, användningsområden samt vad en stridsvagn egentligen är.
Några frågor utöver detta? Jag lär ha glömt en massa.
Nella
-------------------------------------------