Nekromanti Sinoir: Bakgrund och Rollpersoner

[Ymir]

Så...det här lutar väl åt att bli det mest ambitiösa jag någonsin spellett mer än ett spelmöte...hade sådan prestationsångest att jag höll på att gå sönder...

Så här blev kampanjen till:
Jag gillar Noirs regelsystem, men jag gillar inte världen. Något jag däremot gillar, och delar en fascination för med Bunny och Pendragon, är Kinas Krigsherre-era. Jag har alltid velat spelleda något i den miljön, särskilt som jag älskar brytningstider och kontraster mellan gammalt och nytt som tema. Det senare är en delorsak till min kärlek till Vampire: Kindred of the East, eftersom vampyrernas långa liv liksom tjänar som en brygga mot Kinas godawesome dåtid, och smälter samman den med nutiden. Från början var idén därför alltid att spelleda segment av en KotE-kampanj under Krigsherreeran, men efterhand som idéerna materialiserade sig mer och mer och det blev en självständig kampanj, insåg jag att jag nog hade kunnat känna mig lika tillfreds med något mer jordnära, och ändå få in temana jag ville åt (och tex Pendragon är inte ett fan av WoD). Sen saknar jag ett uthärdligt regelsystem till KotE, och...äh, jag ska inte tråka ut er...hur det nu än var så kom det sig att jag kom på att Noirs regelsystem vore perfekt till en kampanj under Krigsherreeran, särskilt om man förlägger den till Shanghai som typ var Sandukar fast tio ggr häftigare... as a matter of fact, koolare miljö för något noir:igt finns sannolikt inte. (I Sverox #28 finns en artikel om mellankrigstidens Shanghai och varför det var så awesome, men saknar ni den och ändå är nyfikna så föreslår jag att ni wikipediar (jag kommer förse er med massor av länkar; den här sajten är bra och lättsmält), eller ber mig om filmtips (det finns massor)). Med detta var min kampanj, sedan jag horat till mig ett kompispris på Noir av Neogames på Gothcon i utbyte mot en Eontext, ett steg närmare att bli verklighet. Sedan smittade Pendragons entusiasm av sig, och jag visste att Vavva var intresserad av eran om än inte hade koll på miljön (men säkert var nyfiken på dig), och när jag upptäckte att Bunny också var superentusiastisk, så var kampanjen ett faktum.

Inte för att jag hade nån solid, typ, handling uttänkt, men...err...play unsafe. Det löser sig.

Här är mina, hmm, grundpremisser och grundproblem:
Vi följer Noirs system rakt av. Vi kör inte med Befläckelsen (eller gör vi?), och Sandukar-specifika-element som zovriner utgår ofc. Jag har ingen aning om jag är beredd att döda av rollpersoner om de dör regeltekniskt, vi får se. Kampanjens nivå historisk korrekthet kontra historiska friheter kontra direkt övernaturliga element är inte känd för spelarna, så det återstår att se om det finns kvarlevor av att det från början var en Kindred of the East-kampanj. Slutligen har jag ambitionen att det här inte ska vara en evighetslång übermegakomplex fisktank, som alla mina andra kampanjer, utan något lite mer fokuserat och avgränsat, vilket jag har en...ingen...historia av att spelleda. Jag bad därför om hjälp, och fick lite respons jag tagit med mig, men kampanjen är fortfarande i hög grad improviserad, så jag kan i nuläget inte bedöma exakt hur lång den kommer bli. Vi får se hur roligt vi har och vad spelarna känner, och hur det utvecklar sig. Men den ska alltså inte vara i evighet.

Det här är by far det mest irl-historiska jag någonsin spellett, vilket gjorde mig ohyggligt nervös, men jag kommer prata mer om det, historiebruk etc vid senare tillfällen.

Här är premisserna jag gav till spelarna:

Vi börjar i Shanghai 1931. Man kan spela kines, utlänning, eller vad man vill, men rollpersonerna behöver vara av någotsånär samma samhällsskickt. Som vanligt skapade vi rollpersoner under kommunikation med varandra (we made it a date), så att vi kunde diskutera koncept, kopplingar rollisarna emellan, etc. As it turned out så har rollpersonerna inte något jättestark koppling till varandra från början, men det ligger där i bakgrunden och gror (mer om det i rollpersonsbeskrivningarna).

Det rådande läget:
Jag gav spelarna en kort sammanfattning av det rådande läget, som känns lite onödig att gå in på för er som sitter här med internet till hands, men basically så:
- Kina är i kaos uppdelat mellan olika krigsherrar sedan kejsardömets fall 1911, men generalissimo Chiang Kai-Shek har formellt enat landet någotsånär iochmed Northern Expedition. De inrikespolitiska problemen kvarstår dock, i synnerhet efter att Chiang Kai-Sheks parti Guomindang bröt med kommunisterna i samband med Shanghai-massakern 1927; de är i öppet men lågintensivt krig nu, och kommunisterna har etablerat en Sovjet ute i provinserna sydväst om Shanghai.
Ett annat hot är det expansionistiska Japan, som vet att de aldrig kan bli Asiens herrefolk om de låter det mäktiga Kina enas åter, och som nyligen (1931) annekterat Manchuriet (en stor del av norra Kina) iochmed Mukden-incidenten. Detta är ett i allra högsta grad färskt sår när vi börjar spela, och som om det inte vore nog ligger 19:e kinesiska armén under Cai Tingkai, föga mer än en krigsherre, och ruvar utanför Shanghai och uppfattas av stadsborna som ett minst lika stort orosmoment som japanerna och deras fucking episka flotta ute på havet. Som om stan inte hade nog med egna problem givet att den är korrupt på typ parodisk nivå...

Spoiler

Yòuwén, hans äldste syster, är ingen mindre än Virginias mor, men vi har beslutat att lämna detaljerna i vad Wúyû vet om detta därhän för ögonblicket, annat än såtillvida att fadern ansåg henne som den grövsta av förrädare, då han hade plottat för att gifta bort henne med självaste Guangxu-kejsaren, men istället fick bita i det sura äpplet (eventuellt tänkte jag etablera sådana här saker i cutscenes där vi hoppar tillbaka i tiden och byter rollpersoner, men jag är osäker på om alla spelare skulle gilla ett sådant grepp...fan vad jag är sugen på det, dock...). Virginia vet hursomhelst inte om att Wúyû och hon är släkt, faktum är att de inte känner varandra överhuvudtaget (Wúyû lär inte med faderns goda minne kunna göra annat än blänga surt på Virginias kvinnorövare till far).

Wûyú kan utseende- och konceptmässigt närmast beskrivas som, med Bunnys egna ord, "en kinesisk Humphrey Bogart", vilket väl är så Noir det bara kan bli. Han är en resursfull, världsvan, stilig och socialt kompetent individ, men plågad av depression, och han lär ha många skumma kontakter och erfarenheter som återstår för oss att utforska.

Bunny satsade på mäktiga kontakter åt Wúyû; till att börja med bjussade jag på fadern, som ju mer är en begräsning, plåga och plothook oavsett:

Guwalgiya Róngshên, Warlord, Inflytande: 18, Relation: Ogillande.
Fang Liaobi (Inflytande; 15, Välvillig relation), är en kinesisk diplomat och agentchef i Shanghai som är Wúyûs primära uppdragsgivare.
Wúshên (Inflytande: 12, Neutral relation) är Wúyûs bror, som också håller till i stan, men till skillnad från Wúyû är relativt populär hos fadern, antagligen eftersom han omfamnat det konfucianska, daoistiska, kinesisk-manchuiska snarare än västerländsk dekadens. Wúshên har förmodligen inflytande inom mer kinesiska subkulturer i Shanghai, men vi har inte spikat exakt vad han pysslar med (när han inte studerar neo-konfucianska debatter från medeltiden).

(Vissa namn kan komma att ändras då de stressades fram och jag inte är säker på att de funkar; kinesiska namn är svåra eftersom de måste betyda något vettigt).

Anyhow, det där var bakgrunden och rollpersonerna. Mina spelare; ni får gärna fylla i, rätta mig eller rentav slå på mig (men inte hårt ) om jag missade något eller gjorde något orättvisa. Ni andra; jag hoppas ni orkar läsa, och är tacksam för input och kommentarer.

Jag hade tänkt berätta om första spelmötet nu, men det här råkade såklart bli en mastodont som tog hela natten att skriva, så det får vänta till imorgon. (Det kommer komma lite reflektioner där som förhoppningsvis kan vara intressanta för de flesta). Jag kan säga att jag blev rätt nöjd med det anyhow, och spelarna med av allt att döma, vilket bådar gott för kampanjen.

gosemys
/Ym

 

[Beastslayer]

Sjukt inspirerande! Jag blir rejält avundsjuk på dina spelare.

Ser fram emot att läsa mer om detta.

 

[Bunny]

Bunny spelar Guwalgiya Li Wúyû

Det stämmer inte riktigt. Jag spelar Guwalgiya Li Wúgū (无辜, vilket betyder oskuldsfull*) - det uttalas med ett tydligt g-ljud ( länk).

*Innocence/oskuldsfullhet, för att vara precis

 

[Blasphemy]

Wow... låter hur coolt som helst!

 

[Marukusu]

Grattis till valet av tidsperiod, mycket inspirerande! Ser fram emot att läsa mer om hur allt utvecklas och om japanska illdåd...

 

[kefka]

Wow, lätt att jag blir sotis pà dina spelare. Riktigt inspirerande. Lova oss bara att forsätta skriva krönika!

 

[Pendragon]

Efter ett snabbt getöga på etymologin så betyder Alexander "försvarare" och Vogler sannolikt har nåt med Vogel=fågel att göra.

Ett häpnadsväckande okreativt men passande namn med tanke åp att jag bara slumpmässigt mashade ihop tyska namn från nån "List of people from (slumpmässig tysk landsända)"-sida på wikipedia.

Får jag lov att skylla på ödet?

/Joel

 

[Ram]

Denna får absolut min "gilla". Mycket, mycket intressant och bra.

 

[Ymir]

Spelmöte #1: Generalissimons vrede

Kampanjen börjar sent på (västerländska) nyårsafton 1931; på Peace Hotels galavåning håller hotellägaren och entreprenören Victor Sassoon hov, och alla som är nåt i Shanghai är där. På gästlistan står bland annat, vilket rollpersonerna snart blir varse:

Stirling Fessenden, ledare för Internationella koncessionen.
Cài Tíngkǎi, krigsherre
T.V. Sòng, minister
dennes syster Sòng Měilíng
och hennes make, självaste generalissimo Chiang Kai-Shek.

(Det är alltså en något multietnisk fest, dagen till ära, något som inte faller i god jord hos alla, men mr Sassoon är finkänslig med det politiska läget och har gjort den bedömningen att det just nu är läge att smöra för kineserna. Däremot gjorde han misstaget att bjuda Japans ambassadör och ett antal japanska militärer samtidigt som han bjöd Chiang Kai-Shek och dennes polare, och detta höll, givet det vidöppna såret som är Manchuriet, på att regressera i sabelviftande innan herr Sassoon lyckades placera japanerna i ett helt annat rum än generalissimon).

Miss Virginia (Vavvas rollis) är på festen i sällskap med sin far, sin väninna Melisande och dennes far (som dock incidentally aldrig var i bild under aftonen). Hon och Melisande sippar champagne vid ett bord när Alastair Gregory (en av Virginias kontakter, om ni minns?) stiger fram, mustaschprydd och stroppig, och ömsom verkar ragga på och ömsom förolämpa de unga damerna. Han blir snart avspisad, och Virginia pratar istället lite grann med Stirling Fessenden, som är en vän till hennes far. Mr Fessenden lyckönskar henne till de avslutade studierna och återkomsten till Shanghai, och när hon nämner sina journalistambitioner tipsar han om ett rykte han uppfångat: det sägs att Mrs Chiang Kai-Sheks syster, Sòng Qìnglíng, har smugglats tillbaka till Shanghai på order av självaste Stalin för att instigera någon form av kommunistplott. Detta kanske en annan dam vore lämpad att rota i, resonerar Fessenden, men är mån om att varna unga fröken Virginia för kommunisters farliga inflytande.

Herr Li Wúgū (Bunnys rollis) har under tiden anlänt ihop med sin kontakt Fang Liaobi, och går runt och tar världsvant pulsen på festen sedan han introducerat herr Fang för några olika höjdare. Mr Sassoon lockar med ett provencalskt vin som skall öppnas en stund innan champagnen (det drar ihop sig mot tolvslaget), men innan han vet ordet av står Wúgū öga mot öga med Song Meiling, klädd som en drottning med en enorm svart pärla i sitt halsband. Det impliceras att de träffats förr (Bunny nappar direkt), och hon säger åt honom att bjuda upp henne, vilket han givetvis prompt gör. De kallpratar lite medan de dansar, men Wúgū märker att damen är distraherad, och kastar besvärade blickar runtomkring sig i lokalen, som om hon saknar någon. "Möt mig i röksalongen en halvtimme efter tolvslaget", säger hon lågt, och slinker sedan ur hans grepp och tillbaka till sin make. Detta gör Wugu en aning paranoid, och han försöker rota lite i det hela; när han frågar mr Sassoon om någon inbjuden saknas får han veta att de enda som inte dykt upp är ett antal uppassare, alltså kineser ur hotellpersonalen, som alla supposedly blivit sjuka.

Herr Vogler (Pendragons rollis) har för ovanlighetens skull inte fejkat en inbjudan, utan faktiskt blivit inbjuden, och bär sin finaste (enda) frack, med sitt järnkors på bröstet. Han vet dock inte vem han fick inbjudan av; det är lätt inte ltn. Robert Short (hans kontakt om ni minns?), som strax dyker upp i paraduniform i pinsam avsaknad av medaljer, och utväxlar lite spydigheter innan de båda skiljs åt med ett mer eller mindre subtilt fuck you.

Det är nämnligen Dù Yuèshēng som ligger bakom, och som nu oförhappandes lägger sin hand på Alexanders axel. Herr Dù är kanske den enda på festen som bär kinesiska kläder, flankerad av två undersköna ryskor i galaklänningar, som han presenterar som Tatiana och Zhanna. Han önskar Alexander gott nytt år, och förklarar sedan att "det här är året då jag får mina pengar". Samtalstonen går från förment trevligt till lekfullt hotfull när Dù förklarar sin familjs anrika tradition att sänka ned gweilos i brinnande olja nyåret till ära, varvid Alexander sturkst påpekar, " men du har ju inte nyår än...". Dù är då helt: "Bra att du påminde mig, halva din skuld låter som en bra nyårspresent. Det ger dig ungefär en månad. Gl have fun". Med detta skiljs de åt, och Alexander står och förbannar sin stora käft, men hinner med att flirta lite med en av ryskorna (och snabbt bestämma sig för att iiinte dra det längre nåååågonsiin...)

Så börjar nyårsfyverkerierna brisera i staden, champagne hälls upp, och det provencalska vinet, och sällskapet samlas framför panoramafönstren för att skåla och sjunga auld lang syne. Sòng Měilíng verkar fortfarande nervös dock, och hennes make stirrar mordiskt på Japans ambassadör Tanaka medan han dricker sin champagne.

Alexander funderar på hur f-n han ska få ihop pengarna Du Yuesheng vill ha, och bestämmer sig för att ta sina chanser med självaste generalissimon. Han lyckas ta sig fram till Chiang Kai-Shek som står och betraktar fyrverkeriernas efterdyningar, och erbjuder honom och republiken Kina sina tjänster som pilot. Generalissimon rycker typ på axlarna och säger att han kanske har ett par minuter över nästa morgon på hotellet (tiden där emellan kommer han givetvis använda till att låta nån adjuntant kolla upp vem f-n den där tysken är). (Pendragon kände senare att Chiang kanske var lite väl tillmötesgående, and he might have a point, men jag menade att eftersom han var bjuden på festen fanns det skäl för Chiang att anta att han var någon av nån slags vikt, och möjligen värd någon minut av generalissimons tid).

En stund senare ombeds Alexander diskret av en betjänt att träffa Mrs Chiang Kai-Shek i röksalongen. En smula ur balans av detta söker sig Alexander omsider dit, och vid det laget har Wúgū varit där en stund ihop med dame (han var väldigt mån att komma i tid). En betjänt som ser lite för ....hård...ut för att vara betjänt väntar utanför, men annars är de ensamma.

Sòng Měilíng säger sig ha hört att herr Vogler är en resursfull typ (och kraftigt skuldsatt), och erbjuder honom 500 dollar för att hjälpa henne och Wúgū (Wúgūs hjälp tar hon mer eller mindre för given, vilket verkar ha varit helt korrekt, he's eager to serve) att stjäla hennes pärlhalsband. Det uppstår givetvis en hel del frågar av denna bisarra begärna, men damen är ytterst vag. Hon berättar att halsbandet är en gåva från hennes make, men att hon inte vill ha det, att den stora svarta pärlan hör hemma i bättre händer - närmare bestämt lord Henry Pellows (alltså Virginias far). Även när rollisarna fortsätter fråga ut henne är hennes motivation oklar, men hon antyder att pärlan eller dess historia somehow gör henne illa till mods. Samtidigt, menar hon, skulle hennes make aldrig acceptera att den blev stulen - det behöver göras dramatiskt, insisterar hon på, och verkar verkligen fast besluten att göra en stor skandal av det hela. Pärlan måste "stjälas" från henne, och lämna hotellet och hamna i Lord Pellows händer. (Det antyds också att hon är pressad och stressad för att de sjuka betjänterna mycket riktigt jobbade för henne och skulle hjälpa till med det här upptåget, men eftersom de av någon anledning uteblivit behöver hon Wugu och Alexander som plan B). Alexander lyckas med ett fantastiskt övertala-slag dubbla summan han blir lovad, och sedan skrider de till verket med en plan som lady Sòng formulerat: Wúgū går för att slå ut elen i festlokalen, och i kolmörkret ska Alexander då få pärlan av Měilíng och ge den till lord Pellow, och sen ska Měilíng skrika högt och fejka svimning och låta tumultet ta vid (och presumably ropa "tjuven sprang DITÅT!" eller något, för att dra uppmärksamheten bort från Vogler och lord Pellow).

När det väl kommer till kritan dock, är Alexander smart och rättar en flaw i Měilíng plan; i mörkret och tumultet som uppstår så fort Wúgū gått lös på elskåpet får han pärlhalsbandet av Měilíng, men krockar spontant med Virginia och Melisande, och då han får klart för sig att det är Virginia (som han alltså känner väldigt ytligt eftersom han jobbat för hennes far) prägar han ned halsbandet i hennes urringning, och viskar "till din far. Ta det härifrån" (orsomethinglikedat).

En förnärmad och lätt chockad Virginia fattar snabbt vinken när ljuset tänds igen, och det står klart att Chiang Kai-Sheks fru blivit bestulen. Samtidigt hörs en bomb brisera på någon lägre våning (det har inte framgått om Sòng Měilíng hade med detta att göra eller ej), vilket får några att skrika något om en kommunistisk terrorattack, och Chiang Kai-Sheks soldater börjar storma in för att säkra hotellet och sin general. Detta är dock i den Internationella koncessionen, Kinas jurisdiktion gäller ej, och därför inte heller Chiangs, så det håller på att bli en mindre diplomatisk kris när generalissimon, rosenrasande, börjar kräva att få visitera folk för att leta efter den stulna svarta pärlan. De närvarande britterna tenderar att ta det hela med ro, men amerikanerna blir skitförbannade och kineserna gnäller, men mr Fessenden ställer slutligen upp på generalissimons krav för att rädda dagen, och Dù Yuèshēng stiger fram för att bli visiterad först. (Det ryktas vida att han är i maskopi med Chiang i diverse mer eller mindre ljusskygga aktiviteter, och soldaterna visiterar honom föga förvånande ytterst halvhjärtat, innan han lämnar lokalen med sina ryska trofébrudar). Wúgū och Feng har redan retirerat, stoppas av de framrusande Guómíndǎng-soldaterna på lägre våningsplan, men Feng behöver bara vifta med sina papper (högt uppsatt Guómíndǎng-diplomat som han är) för att soldaterna ska låta dem passera. När dessa soldater kommer upp i festlokalen och berättar att de passerade Wúgū och Feng skickas de dock tillbaka för att jaga ikapp och fråga ut dem.

Det står snart klart att damer inte blir visiterade, och Virginia lyckas (med hjälp av ett fett tärningsslag) komma under generalissimons radar genom att lämna festen stöttandes sin lite väl berusade franska väninna; Chiang (som jag gav erfarenhetsnivå: suverän plus karaktärsdraget 'Paranoid') tittar en smula misstänksamt åt deras håll medan hans soldater visiterar några brittiska gubbar, men låter dem gå.

Alexander lämnar festen på sitt håll efter en grundlig visitering och en tankfull blick från lady Song, drar längre ned till hotellet till ett rum hans portier-kontakt tillhandahållit, och byter snabbt om till sin motorcykel-outfit. Utanför hotellet har Virginia placerat lilla fyllot Melisande i bilen med sin chaufför medan amerikanska marinsoldater har stigit i land från en kanonbåt på floden och närmar sig hotellet för att ta reda på vad f-n som händer, och hon får syn på Alexander när han kommer utkörande på sin motorcykel från ett garage. Hon stoppar honom, ställer honom mot väggen med vad f-n han sysslade med och vad hennes pappa har för roll i hela det här debaklet, men Alexander har inga bra svar att ge, så hon bjuder honom prompt hem till sig och fadern på natt-te för att reda ut det hela, och han är inte den som är den och skulle neka.

Wúgū och Feng har under tiden kollrat bort de förföljande soldaterna och hoppat i en taxi. De skiljs åt för kvällen, och Wúgū tar sig hem till sin lägenhet bara för att upptäcka att den blivit grundligt genomsökt av någon fasadklättare som slagit in ett fönster och tagit sig in. Hans arbetsdokument ligger utspridda över ett helt rum, vilket givetvis är allvarligt givet hur hemligt hans bös är, men de viktigaste dokumenten som är fasttejpade under ett stort skåp, de har tjuven inte upptäckt (smart improviserande av Bunny där, att hitta på detaljen med det gömstället). Att med kort varsel upptäcka om något papper saknas är en omöjlig uppgift, men en ledtråd går att finna: en lukt av tjära, och fläckar av tjära på husfasaden. Tjuven har alltså av någon anledning varit kladdig av detta.

Virginia och hennes far lämpar av fröken Duplessis (alltså Melisande) hos sig, och åker sedan hem till sitt flådiga hus i franska koncessionen. Alexander kör dit på sin hoj, och mottas av Virginia som ordnat med te och kakor medan pappa tvättat ansiktet (hon har än så länge inte fått ur honom något vettigt om pärlan). De samlas i det skumma skenet runt ett stort mahognybord i tesalongen, och Virginia och Alexander försöker så gott de kan få ur lord Pellow vad tusan det här egentligen handlade om (tärningar slås). Tillslut kan de inte annat än tro på honom (även om han möjligen utelämnar saker) när han säger att Sòng Měilíng ville bli av med pärlan, som är en antik artefakt av något slag, och tyckte den, med dess historiska värde (vad det nu vara månde) skulle göra sig mycket bättre i Francis Henry Pellows ömma vård. Pärlan var en bröllopspresent från Chiang som fått den av någon norrön krigsherre, men något med dess historia somehow somesuch gjorde hans hustru illa till mods, eller så tyckte hon bara inte hon var värdig den (det framgick inte helt tydligt). Men Chiang är possessiv, paranoid och maktfullkomlig (surprajs!), han skulle inte -tro- henne om hon gjorde sig av med den och bara sa till honom att den blev stulen, hon behövde se till att han var med när det hände; därav hela den här charaden. Lord Pellow ville självfallet stå den stackars damen till tjänst, gentleman som han är, plus att han då givetvis inte kunde säga nej till en häftig antik pryl (pärla stor som ett halvt hönsägg...). Med denna förklaring får ungdomarna låta sig nöja, och Alexander tackar för teet och åker hemåt, efter att ha blivit ombedd att komma tillbaka om en vecka för något nytt jobb hos lorden. Virginia följer honom till dörren, men när Alexander åker iväg ser ingen av dem de svarta, olycksbådande gestalter i cylinderhattar som ruvar i skuggorna runt huset, och sakta greppar sina yxor och avancerar...

Virginia är på väg att gå till sängs när hennes far kommer in, trött och lite berusad med pärlan i handen. Han önskar henne gott nytt år, smeker hennes hår och mumlar något om hennes mor medan han betraktar pärlan i sin hand, och sen går han och stänger sakta dörren efter sig.

Wúgū sitter och går igenom sina papper när han hör ett...krafsande...på dörren. Han avvaktar och uppbådar sin pistol, hör krafsandet övergå i knackningar, och sedan, när han avvaktar lite till i tystnad, hur knackningarna blir till någon som sliter i dörrhandtaget och försöker ta sig in. Han ger sig tillkänna, och någon säger genom dörren "Lord Pellow är på väg att råka illa ut, nu, Yxgänget är ute efter honom. Jag tänkte det kunde ligga i ditt intresse att veta. Om du skyndar dig kanske du hinner dit och..."

Wúgū drar upp dörren, och ser en gestalt i arbetarkläder på väg bort. Han pistolhotar vederbörande, som visar sig vara en lång, ung kvinna (kines som han, men med anmärkningsvärt ljusa ögon), presumably utspökad i manskläder för att kunna gå oantastad på gatorna i den sena timmen. Hon är ganska kaxig och undrar om han inte uppskattar anonyma tips, men han hotar henne och får henne tillslut att erkänna att hon förrått någon för att ge honom infon (varför avslöjar hon inte). Hon erkänner motvilligt att hon jobbar för Dù Yuèshēng, inte Yxgänget, men inte var eller hur, eller vad hon heter, eller hur hon fått sin info. Wúgū låter henne gå och hon försvinner fort som katten; själv tvekar han en stund, varför skulle han bry sig om lord Pellow liksom?

...men sen skyndar han ut på gatan, snor desperat en cykelrikschaw från en snubbe som står och försöker chatta upp en hora, och bränner iväg i full fart.

När Bunny förklarar att Wúgū aldrig suttit på en cykel förr och att hans färd genom stan är minst sagt spektakulär bränner Pendragon Öde på att få krocka med honom, så vi sluter oss till att Alexander suttit på en krog i några timmar innan han, på vägen hem, sidokrockar med en rikschaw som gjort en nödsväng undan ett gatustånd. Wugu flyger mer eller mindre in i hans motorcykel, känner igen honom, och förklarar snabbt läget. Nu är det ingen som tvekar; Wúgū hoppar upp bakom Alexander på motorcykeln, och de gör en u-sväng och speedar tillbaka mot franska koncessionen, förbi en italiensk gentleman baktill på en rikschaw som (förmodligen enda gången någonsin för en italienare) faktiskt blir upprörd över deras sätt att framföra ett tvåhjuligt motorfordon.

I lord Pellows hus drömmer Virginia en av sina mardrömmar. Hon ser en sorgsen flicka i arkaiska (manchuiska) kläder i ett rött rum med flackande röda lyktor, en åldrad mandarin med torskmustacher som står i Virginias rum vid hennes sängs fotända och skriker i vanmakt, ett mumiefierat lik som slits upp ur en grav, klätt i luxuösa kläder som faller i bitar som damm, en handskbeklädd hand som pressas in i dess mun, maskar som väller ut och växer som om de försökte dominera hela Virginias synfält, återigen mandarinen, mannen, i rummet, han är vid dörren, bankar sitt huvud mot den, verkar försöka ta sig ut, viskar ett namn, något...

Virgina vaknar, kallsvettig, av att hon hör ett hugg mot dörren till sitt rum. Hon sätter sig upp, osäker på om hon fortfarande drömmer, känner en plötslig, märklig kyla just intill sängen. Ett yxhugg till. Åh helvete det är verklighet. Hon rusar mot sin balkong, ser en lastbil i mörkret utanför entren, hör motorljudet när den startar; tre våningar; för högt att hoppa. Hon dyker in under sin säng, halvt skrämd från vettet, men efter en kort stund inser hon att ljudet av huggen mot dörren har tystnat. Hon kikar ut i korridoren, försiktigt, försiktigt, och ser en blodig yxa inbäddad i sin dörr. Med bultande hjärta beger hon sig ned längst korridoren, hittar butlern framstupa med en yxa i bakhuvudet och blod överallt. Hon ser dörren till pappas rum, öppen och rusar ditåt. Där finns ingen pappa, men väl ett blodspår, en yxa i en sängstolpe, en säng i tumult, ett blodspår...till balkongen. Och där, ett rep, som går ned mot entren, och en lastbil brummande ute i mörkret, på väg bort.

Och där tog det slut för denna gång.

(Jag hade tänkt analysera och reflektera över det hela också, men förlåt, alltså, det får vänta, det tog myyycket längre tid än jag trodde att skriva det här).

Spelmötets låt: 月圆花好 ("Bright Moon") (som jag repeat:ade lite väl mycket, men jag kände att det verkligen behövdes soundtrack till festscenen, och hade inget annat bra på lager i laptopen; youtube bidrog ockå med Auld lang syne. Här är Bright Moon framförd av Gong Lis karaktär i Shanghai-triaden; väldigt mycket bättre än originalversionen av låten.

 

[Ymir]

Jag vet, det blev ett missförstånd oss emellan. Jag tyckte inte Wúgū lät som något man faktiskt kunde heta på kinesiska, och föreslog därför ändring till Wúyū, men sedan har det slagit mig att, eftersom mina mandarinskills är så mediokra som de är, kan jag lika gärna hålla mig till min rollspels-mandarinnamn-policy att cool betydelse går före 100% korrekta namn. Máo, vi kör på Wúgū, helt oapologetiskt. (Om du kollar upp slp-namn senare i kampanjen kan du komma att hitta easter eggs dolda i dem).

 

[Bunny]

Re: Spelmöte #1: Generalissimons vrede

• Du gav Wugu väldigt svaga skäl att faktiskt hjälpa Sir Pellow; en tjej knackar på dörren och säger motsvarande att "en man du föraktar är i fara" - där var det mest metatänk som fick mig att låta Wugu kasta sig ut i Shanghai-natten.
• Det är att köra riksha Wugu aldrig prövat sig på förut, inte att cykla. Jag kan utifrån egen erfarenhet hävda att en riksha kräver en rejält annorlunda hantering än en vanlig cykel (på grund av vikten och balansen, mestadels).

 

[Ymir]

Re: Spelmöte #1: Generalissimons vrede

tja, som sagt, Yxgänget har väl möjligen en svaghet i det att deras ärkefiender presumably är Pistolgänget, men i övrigt så...

Du gav Wugu väldigt svaga skäl att faktiskt hjälpa Sir Pellow; en tjej knackar på dörren och säger motsvarande att "en man du föraktar är i fara" - där var det mest metatänk som fick mig att låta Wugu kasta sig ut i Shanghai-natten.

Det var ett misstag av mig, ja, jag tänkte fel. Jag glömde bort föraktsaspektens i stundens hetta, och tänkte mer på blod är tjockare än vatten, och på att en värld av skit och bitchande från britternas håll hade riktats mot fransoserna och/eller Guómíndǎng om en fucking -lord- blev mördad i staden. Dock har jag för mig att Wúgū frågade flickan just "varför f-n skulle jag hjälpa den här snubben?", och hon var helt "tro mig, det ligger i ditt intresse". Inte för att Wúgū hade någon som helst anledning att ta henne på orden oavsett alltså, men vi fick iallafall med hans reluctance.

Vavva do not read:

Spoiler

Sen hade det väl kanske kunnat vara så att Pappa Warlord förvisso hatar Lord Pellow passionerat, men samtidigt upprätthåller nån slags konfuciansk "familj är familj"-idé; då verkar det emellertid orimligt att just han låg bakom Yòuwéns död, men det är kanske egentligen mer intressant för kampanjen om Wúgū inte har en aning om vem som bar ansvar där?

Sen kan man ju alltid motivera det med ren nyfikenhet: Varför hävdade den här tjejen att jag skulle bry mig? Kan pappa vara inblandad? Men varför har han väntat så länge med att klämma åt lord Pellow, isåfall? Frågorna är många, liksom, och att inte ingripa hade kunnat vara liktydigt med att aldrig få svar på dem.

Det är att köra riksha Wugu aldrig prövat sig på förut, inte att cykla. Jag kan utifrån egen erfarenhet hävda att en riksha kräver en rejält annorlunda hantering än en vanlig cykel (på grund av vikten och balansen, mestadels).

Sant, my bad. Bonus på färdigheten 'Cykel' ingår säkert i kinesers rasmoddar...

 

[Pendragon]

Re: Spelmöte #1: Generalissimons vrede

Bonus på färdigheten 'Cykel' ingår säkert i kinesers rasmoddar...

Gäller inte det bara kommunistkineser?

 

[Big Marco]

Verkar grymt coolt och mäktigt! Givetvis är det extra kul att se hur ni brukar Noirs regelverk för det hela.

 

[Ymir]

Spelmöte #2: Det kunde varit kulsprutegänget...

Spelmötet börjar med tre flashbacks, i kronologisk ordning:

Året är 1924, och vi befinner oss i Huáng Jīnróngs tehus en förmiddag på Rue du Consulat. Den koppärrige Huáng Jīnróng (黄金荣) var Shanghais gamle crimelord, innan han fick kasta in handduken (just 1924) och hans protegé Dù Yuèshēng (杜月笙) axlade hans mantel. Men Jīnróng var inte bara maffiaboss utan också polismästare under fransmännen, en position han missbrukade till rent absurda nivåer. I just detta tehus höll han hov för legioner av desperata människor som hoppades på diverse ynnestar, men när scenen tar sin början råder frid, och Jīnróng, Yuèshēng, samt ett antal andra maffiosos spelar mahjong ackompanjerade av knastrig grammofonmusik och rikligt med risvin. Bland de övriga männen är (en ung) Wúgū , här under täckmanteln Wuyun, nära klimaxen på ett långt undercover-uppdrag i Jīnróngs triad. Man inväntar en kurir vars dokument Wúgū i själva verket har i uppdrag att stjäla för att de ska kunna presenteras för franska myndigheer som bevis mot Jīnróng, och Wúgūs hjärta bultar (det antyds att det här kanske är det farligaste uppdrag han gjort hittils för Guómíndǎng). Jīnróng brer på och berömmer hans spel och dunkar honom i ryggen, och Yuèshēng blänger avundsjukt på vad han uppfattar som Jīnróngs påläggskalv. En av uppasserskorna, Xìuhuá (秀華), vaktar diskret Wúgūs rygg medan hon håller charaden uppe (hon är också en Guómíndǎng-agent), men gör tecken åt honom att hon behöver prata med honom, och drar sig tillbaka till en avskiljd korridor nära foajen. Wúgū avvaktar dock medan spelet fortsätter, och Dù Yuèshēng surt lämnar bordet efter att matchen gått alldeles för dåligt för honom. Jīnróng kommenterar vilken surpuppa Yuèshēng är, men andra är tysta - de vet att Jīnróngs imperium vid det här laget är beroende av Yuèshēngs resurser. Nu verkar kuriren dyka upp ute på gården, och Jīnróng går för att möta honom, bullrig och berusad, och stannar bara upp för att klappa Xìuhuá på stjärten innan han släpar in kuriren på sitt kontor. De är borta en liten stund innan de återvänder till spelbordet, och kuriren tar över Yuèshēngs plats, men det är tydligt att de dumpat av objektet för Wúgūs intresse, kurirens portfölj, på kontoret. Wúgū hittar nu en möjlighet att ursäkta sig, och går kallsvettig för att kolla vad Xìuhuá ville; han vet att både han och hon är dödens om det här går fel.

I en undanskymd korridor för de ett kort samtal; någon högre upp i hierarkin har tänkt sig att Xìuhuá skulle stjäla de nödvändiga dokumenten och se till att de hamnar i rätta händer, medan Wúgū skulle bidra med distraktion, men man har bortsett från en major flaw i denna plan; Xìuhuás lindade fötter. "Det är inte en chans att jag kan ta mig över det där knarriga golvet till kontoret utan att det hörs", konstaterar hon bittert och tittar ned på sina pyttesmå skor, och en irriterad Wúgū får ta på sig att göra det medan Xìuhuá skyddar hans rygg genom att distrahera folket runt mahjongbordet. Sagt och gjort; Wúgū smyger bort, rotar fram portföljen och plockar ut precis de dokument han hoppats finna (fraktsedlar och räkenskaper ang. Jīnróngs opiumhandel med diverse höjdare). Hans hjärta bultar ännu snabbare; det här ska nog fan kunna sätta dit triadbossen, eller åtminstone slå in en stor kil mellan honom och de franska myndigheterna. Men så hör Wúgū fotsteg bakom sig, och stuvar fort in dokumenten innanför skjortan innan han gömmer sig bakom ett skåp. Dù Yuèshēng kommer in, och ser sig tankfullt omkring, men verkar inte upptäcka Wúgū, och går fram och fingrar på portföljen innan han rycker på axlarna och lämnar rummet. Wúgū tackar sin lyckliga stjärna, promenerar lugnt ut ur Jīnróngs tehus (under förevändning att han ska ta en promenad, infiltrationen av triaden är inte över än), och söker sig ut i folkvimmlet på gatan utanför, där Xìuhuá väntar under en baldakin. (Hon måste ha jobbat fort med sin distraktion, vad den nu var). Hon ber Wúgū att överlämna dokumenten åt henne som överenskommet, men han insisterar på att sköta det själv, och det följer lite spydigheter medan han beklagar sig över att bossarna gav honom en fotlindad medhjälpare, och hon försvarar sig förorättat med att hon minsann är bra på det hon gör. Tillslut skiljs de åt som semi-vänner, av allt att döma, och hon ger honom en intensiv blick och klappar ömt hans axel innan hon går tillbaka till tehuset för att upprätthålla charaden ett tag till (Jīnróng är trots allt inte gripen än, och med korruptionen och politiken som den är är det fortfarande inte säkert att han kommer bli det).

Flash forward till skyarna ovanför Rehe, vintern 1928. Alexander har skjutit ned två av Guomindangs plan i efterdyningarna av Norra expeditionen (vem han jobbar för lämnas av skäl som omsider kommer framgå oklara, men det antyds vara någon nordlig warlord såsom Sun Dianying (孙殿英)), men hans eget plan är skadat, motorn ryker, och han kommer allt närmare marken medan fiendeplanet han nyss sänkte exploderar i en eldsspiral när det kraschlandar i en leråker. Alexander kämpar för att nödlanda, och får luft under vingarna och lyckkas lyfta planet, och lyckas sikta in sig på en väg, men hjulen når marken med en kraftfull stöt, planet rullar okontrollerat av vägen och fortsätter i hög fart in i en lössklippa, och Alexander däckar av smärta.

När han vaknar ser han som i ett töcken hur skrikande, svärdsviftande kineser kommer rusande. De verkar inte omedelbart på väg att döda honom, och mycket riktigt; istället börjar de försöka slita honom ur det kraschade planet medan han fortfarande är fastspänd, och detta sänder helvetisk smärta genom ett av allt att döma brutet ben. Kaoset avbryts bara av en yngling i arkaiska manchuiska kläder, som motar soldaterna åt sidan och personliggen hjälper Alexander ur planet. Alexander ser en blodig knöl innanför byxbenet vid knät, och läggs omtöcknad i leran på vägen medan yngligen och hans soldater ivrigt diskuterar flygplanet, och vad som ska göras med främlingen. Alexander förstår inte mycket av deras dialekt, men påkallar ynglingens uppmärksamhet och får förklarat för sig att han hamnat i Rehe, på krigsherren Róngshēns (荣身) domäner. Ynglingen, Wèiqí (卫齐), studerar trollbundet Alexanders karta medan underhuggarna undersöker planet och Alexander ligger och lider, tills en ung kvinna dyker upp. Också hon har arkaiska manchuiska kläder, och en komplicerad håruppsättning med stora blommor. Hon river prompt av en bit av fållen på sin (presumably mycket värdefulla) sidenklänning och förbinder Alexanders ben med den, medan ynglingen, uppenbart hennes bror, försöker protestera och varna för pappans vrede. Struntprat, tycker flickan, Yòumèi (幼妹), pappa -behöver- män som han här, för att inte tala om...dumdumdum...ett flygplan. Hennes bror accepterar motvilligt, fast han minsann inte tycker kvinnor har med sånt här att göra (!) så ser han det vettiga i hennes resonemang, och Alexander lyfts upp på en grov underhuggares rygg och bärs över den gråtrista och frostbitna lössplatån mot ett minst lika deprimerande gods som ligger och ruvar i fjärran, grått och olycksbådande.

När han vaknar nästa gång är han drogad, men ompysslad och nedbäddad i ett varmt, rött rum, och en äldre kvinna som vakat vid sängen skyndar upp och ropar på någon. Yòumèi dyker upp, i en ny sidenklänning, och kan inte riktigt dölja sin blossande nyfikenhet på främlingen medan hon pratar lite med honom, och försiktigt prövar att uttala hans exotiska namn (hon har antagligen aldrig ens sett en västerlänning förr). Det står nu klart att Yòumèi och Wèiqí är barn till Róngshēn (Wúgūs far), den krigsherre i vars hem Alexander nu befinner sig på nåder. Alexander insisterar på att han är skyldig Yòumèi sitt liv och uttrycker en klar beredvillighet att jobba för hennes far (vad f-n kan han annars göra?), men när hon får höra att han tidigare jobbat för Sun Dianying varnar Yòumèi honom för att hålla jävligt tyst om han var med vid plundringen av de östra gravarna, som hennes far förgäves försvarade, annars kommer han snart uppleva en brännande avsaknad av huvud. Yòumèi går för att hämta fadern, och återkommer betydligt mindre uppsluppen, med sänkt blick och tuktat kroppspråk (jag börjar tro att 2 poäng Rädsla (pappa) är en obligatorisk Begränsning i hennes släkt...) Hon presenterar sin far, Róngshēn av klanen Guwalgiya (瓜尔佳), furste av Rehe, men så fort hon pratar därefter säger den åldrade fadern åt henne att hålla klaffen, och hon blir tyst som en mus. Róngshēn går rakt på sak, frågar Alexander om planet går att reparera, och om han kan flyga det. Absolut, svarar Alexander, men inflikar att de där två planen han sköt ned, det var rätt mediokert för att vara honom, han gjorde flera misstag i det mötet. "Dåså", konstaterar Róngshēn helt sonika, "du arbetar för mig nu". Han lämnar sedan rummet, tar ett hårt tag om sin bångstyriga dotters arm och drar henne med sig, och lämnar Alexander att begrunda sin situation, omtöcknad av smärtstillande opiumdimma.

Flash forward till London, 1931. Virginia är hos en ung herre vid namn Arthur Bromhead, ihop med Melisande Duplessis och dennas bror Antoine, och alla är vid det här laget en smula höga på opium. Det pratas, och Virginias spektakulära ursprung tas upp, och det framgår hur lite Virginia egentligen vet om sin mor när Melisande kläcker ur sig att hennes far (som är en god vän till Virginias) har sagt att Melisandes morfar är bror till kejsarens mamma, och Virginia själv reagerar med förvåning. Arthur Bromhead är någon Melisande försöker fixa ihop Virginia med, och inledningsvis går det bra, Arthur uttrycker intresse för Virginia och Shanghai och nämner sin kusin Alastair Gregory (om ni minns honom från förra spelmötet?) som bott i Shanghai ett par år, men samtalet härsknar när det sakta kryper fram att Arthur, som så många andra, har en nedvärderande syn på Kina och kineser. När Melisande märker att Virginia tar anstöt föreslår hon att det är dags att gå (med ursäkten att det är föreläsning imorgon), och trots milda protester från Arthur lämnar hon, Virginia och Antoine lägenheten. I korridoren utanför ber Melisande tusen gånger om ursäkt att hon ännu en gång lyckades fixa ihop Virginia med en total knöl, och föreslår entusiatiskt att de istället kan prova med en filateist hon känner. För Virginia måste få ett schysst ragg innan hon och Melisande åker hem till Shanghai om två månader, så det så.

Flash foward ett par månader till nyårsaftonsnatten, den omedelbara begynnelsen av 1932. Virginia stapplar chockad omkring i blodbadet som är hennes hem, och slår ett Välmående-slag (som jag tror jag gjorde alldeles för lätt...). Regeltekniskt är hon okej, men hon är fortfarande chockad nog när Alexander och Wúgū brummar in på gården att hon tar emot dem i bara nattlinnet. Alexander säkrar huset (och hittar chaufförens avhuggna huvud på ett remarkabelt avstånd från hans kropp) medan Wúgū och Virginia väntar utanför, och när Alexander täckt över kropparna av tjänarna drar de sig alla tre in i salongen för att reda ut vad som kan redas ut. Wúgū är förtegen om varför han öht dök upp, men berättar om sitt anonyma tips, och erkänner att han själv inte är säker på vad han gör här. Virginia kommer att tänka på pärlan, som hon i chocken helt glömt bort, rusar upp på pappans rum och rotar igenom alla hans pinaler efter den, tills hon slutligen kan pusta ut; i pappans lönnrum, där mammans manchuiska bröllopsklänning hänger på väggen, vilar pärlan orörd på en liten sockel. Virginia tar den med sig ned i salongen; den är alldeles sval.

Okej, konstaterar man, så pärlan är kvar...men om Yxgänget inte var ute efter pärlan...vad tusan då? Varför i hela fridens namn kidnappa Lord Pellow? Virginia nämner möjligheten att hennes onda morfar ligger bakom, och Wúgū är så tyst, så tyst...
Morfar-idén håller dock inte; om han ville wastea Lord Pellow, varför vänta 20+ år? Vad har de mer att gå på, egentligen? Wúgū vet ungefär var Yxgänget håller till, men att försöka storma deras tillhåll, det vore självmord... Alexander luftar idén att Sòng Měilíng kanske vet mer (och antecknar prompt "få pengarna hon har lovat mig" som en drivkraft), om det nu är kopplat till pärlan överhuvudtaget, men Wúgū har egentligen redan bestämt sig för en course of action: hitta flickan som gav honom tipset till att börja med (och antecknar detta som en drivkraft). Virginias nya drivkraft är solklar; rädda pappa, och hon bönfaller Alexander och Wúgū att hjälpa henne. Alexander accepterar, det kunde ju varit värre trots allt, till exempel Kulsprutegänget , och pappan -är- en lukrativ arbetsgivare...Wúgū får Virginia lirka lite mer med (hon känner honom trots allt inte öht, han är basically en främling i hennes hem), men tillslut nickar han.

Sedan en telefonledning för andra gången samma natt visat sig vara avskuren sätter sig Wúgū på Alexanders motorcykel för att brumma iväg till närmaste telefonholk, men på vägen träffar han på en patrull kinesiska franska koncessions-poliser på en i övrigt ödslig gata. Dessa ger varandra skumma blickar när han nämner det inträffade och adressen, och Wúgū inser omedelbart att de blivit betalda för att titta åt ett annat håll under natten. Han försöker ställa dem mot väggen, men de drar sina batonger för att anfalla, så han vrider om gasen och bränner iväg. Ett skott brinner av, men sätter sig i asfalten, och de korrupta poliserna försvinner i natten. Change of plans; det får bli polisstationen, det är fan enda sättet att garantera att något öht blir gjort. Bunny bränner 10 öde på att etablera en ny kontakt; Octavien LeBeau, mustaschprydd polismästare i franska koncessionen (more or less det som en gång för länge sedan var Huáng Jīnróngs jobb).

Octavien tar emot på sitt kontor, och tar ett glas mineralvatten med aspirin i väntan på dåliga nyheter. Kidnappningen av lord Pellow är mer än dåliga nyheter eftersom den kommer innebära en veritabel shitstorm från britterna så fort de får nys om den, och Octavien lovar sin vän (relationen blev fett med välvillig, för Wúgūs värde i Intryck är typ episkt, "kinesisk Humphrey Bogart" som sagt...) att personligen leda en patrull för att undersöka brottsplatsen, och att jaga ned de korrupta kinessnutarna. Dessvärre, förklarar Octavien, kan han bidra med horder, kines-stylee, villiga goons, kanonmat, manpower...men letar Wúgū efter kompetens, då måste han leta någon annanstans. "Men har du ingen med integritet?", undrar Wúgū , "någon pålitlig snubbe som kan hjälpa mig infiltrera Dù Yuèshēngs triad och hitta en skum kvinna med blå ögon?"
"Alla sådana män", förklarar polismästaren bittert, "gick förlorade till den här staden för länge sedan".

Wúgū får dock en nyttig pusselbit; det finns en exilryss vid namn Andrei Pappengut vars pappa är general hos Jīn Shùrén (金树仁) långt borta i Xinjiang, men sonen, han hänger här i stan, och är en high roller som frekventerar skumma klubbar och umgås med Yuèshēng (och mer eller mindre lever på dennes pengar). Red Cat/Chat Rouge är en sådan klubb, men Octavien är inte säker på om kineser som Wúgū blir insläppta där. Wúgū har fått adressen till Alexanders plejs dit han tänkte ta Virginia utifall att Yxgänget skulle få för sig att komma tillbaka, men han kör hem om för att byta kläder och hämta lite stuff innan han drar dit (Wúgū har alltså fortfarande fracken från nyårsfesten på sig...)

Virginia och Alexander väntar hos henne, och precis när de ser en överlastad polisbil komma körande får Virginia en skymt av något Alexander och Wúgū tidigare misslyckats att lägga märke till: någon sitter uppflugen i ett träd på gården och iakttar dem. Virginia hinner inte se mer än en smal, skugghöljd gestalt som blixtsnabbt, då den inser att den upptäckts, gör ett hopp ned på muren, och som en oljad blixt försvinner vidare ned på gatan bakom och bort i mörkret. Hur länge hade någon suttit där? Ända sedan attacken? Virginia och Alexander får fort inse att de inte har en suck att hinna ikapp personen, och tar istället emot polisen och deras frågor.

Efter ett polisförhör och en mycket pliktskyldig men föga hängiven undersökning av brottsplatsen ger Virginia mäster Octavien ett par av nycklarna till huset, och förklarar att hon tänker ligga lågt några dar. Octavien har uttryckt misstankar mot Alexander, man kan aldrig lita på såna där ptsd-typer (för en sån måste man ju vara om man varit med i Det Stora Kriget), och tyskar är som bekant en skurkras, därtill är han ju skyldig triaderna pengar; han kanske kom tillbaka efter tedrickningen för att gå bärsärk med några yxor? Virginia avfärdar denna "teori" mycket bestämt, men går med på Octaviens begäran att hon och hennes kompisar ska hålla så tyst de kan om det inträffade några dar, så att den franske konsuln hinner break it down gently för den brittiske konsuln innan nyheten når pressen och en våg av...(polismästaren hejdar sig för han pratar med en dam men ni fattar) träffar honom och hela franska koncessionens poliskår.

Sedan polisen fullbordat undersökningen hoppar Virginia och Alexander i Virginias pappas bil (hon kvaddade visst den förra, då hon har ett Krux med fordon) och kör iväg till det gudsförgätna industriområde i utkanten av internationella koncessionen där Alexanders lada/lagerlokal/bostad/hangar ligger, precis invid ett pärlband av sunkiga bryggor som sticker ut i Huangpu. Wúgū har redan anlänt, klädd i kinesiska kläder nu ( nåt sånt här awesome typ), och står och röker under en flimmrande fasadlykta. Jag får nu äntligen tillfälle att be Pendragon beskriva sin rollis bostad och vad som är miserabelt med den (presumably är det inte hans godawesome albatross-plan), och Pendragon ger en mycket målande beskrivning av katastrofen. Wúgū och Virginia har dock båda sett värre (Virginia reste trots allt redan som ung runt i det land vars rurala toaletter Lonely Planet beskrivit som "a scatological hell"), och är inte nämnvärt bestörta ens när Alexander väcker den svettige, sluskige ryss som ligger däckad i kalsonger och wifebeater i en stålsäng på övervåningen. (Pjotr, hans kontakt, se trådstarten). Pjotr studerar intresserat Alexanders nya kompisar och erbjuder dem, i brist på bättre, lite mäsk, som båda vänligt men bestämt tackar nej till. Man diskuterar den ryss Wúgū blivit tipsad om, och jodå, Pjotr har hört om honom, och kan nog tänka sig att han hänger på Red Cat även denna sena timme (klockan är nu typ 05, men det är Shanghai vi pratar om, ställena stänger först klockan 8 eller så...). As a matter of fact är Red Cat den jazzklubb som Virginias kontakt, musikern Tammy, jobbar på, så Virginia kan med säkerhet säga att kineser också blir insläppta där.

Dåså; saken är biff, tycker Wúgū , låt oss ta tag i det här på direkten, och se om de där Andrei Pappengut går att få tag i, och om han i sin tur kan peka oss till den blåögda tjejen som bara måste vet mer om hela den här historien. Rollisarna har antagligen gått in i andra andningen, för ingen vill kännas vid någon trötthet, så de klär om till kavaj (som är dresscoden på Le Bon Vivant en sån här kväll), och tar bilen tillbaka till franska koncessionens skummare delar.

Folkskockarna nere vid Avenue Edward VII har börjat tunnas ut i den sena timmen, men det råder fortfarande aktivitet, och på Red Cat håller bandet fortfarande igång, glasen i baren klingar och dansgolvet har ännu viss aktivitet. Folk är dock glåmiga och slitna, och pulsen har så sakta börjat gå ur. Alexander dansar med en näsvis amerikanska och får reda på att den där ryssen sitter i vip-loungen med "en jätteneger" medan Wúgū samtalar med en flicka ur den (såklart) kinesiska personalen, och Virginia går bort till scenen och ser sin vän lira. Tammy är en lång, stilig och av allt att döma charmig karl i fluga, randig väst och kritstrecksbyxor, och det är en smal sak för honom att fixa in Virginia och hennes vänner i vip-rummet.

Här sitter tre män och spelar poker, uppvaktade av tre eskortflickor i högt slitsade qipao-klänningar som gör sitt bästa för att fylla karlarna med dyr sprit. Utöver Andrei Pappengut, en blek blond man i vit blazer, rör det sig om en stor och grov afrikan i svart kostym (Johnson Obote heter han), och en tanig kinesisk skummis i mandarinjacka (Wu Liwen). Alla tre ser ut som farliga, hårdföra typer, men Alexander tvekar inte en sekund innan han slår sig ned och ber att få bli dealed in. Virginia och Wúgū låtsas vara hans tjänare och överblickar situationen. (Här borde jag ha aktiverat Alexanders spelberoende-begränsning, men Pendragon gjorde det basically åt mig så...)
Lite friendly barter följer medan herrarna spelar kort, dricker sprit och tafsar på eskortflickor (basically the three things to do in Shanghai), men trots att Wu Liwen inte gör något annat än blänga misstänksamt på folk är det Johnson Obote som tar hem partiet, och lämnar stora hål i de andra tres plånböcker när han reser sig för att gå. Han studerar Wúgū och Virginia misstänksamt, och Andrei och Liwen (som uppenbarligen är nära bekanta med honom sedan gammalt) kallar honom en quitter, men han låter sig inte bevakas, utan säger sig vara fast besluten att törna in. När han gått hoppar Wúgū in på hans plats, och avslöjar sig därmed som mer än en tjänare, men Andrei Pappengut är för packad för att bry sig och Wu Liwen blänger mest, och tar snart hem spelet och skyfflar åt sig de andras markörer. Alexander och Andrei tar en gemensam toalettur medan man överväger ännu ett parti, och Alexander lyckas komma Andrei ytterligare in på livet genom att more or less locka med sex med ett sexigt halvblod (dvs Virginia). Andrei Pappengut är inte en man som nekar till en spontan orgie på morgonkvisten, särskilt inte när han är full, och han föreslår raskt att de hämtar upp några av hans polare på The New Ritz för att verkligen göra ett party av det. Rollpersonerna och Andrei rör sig ut från klubben, och (kanske för att de såg hur ljust det börjat bli) då bestämmer de sig för att just cut to the chase already, och erkänner att de vill ha information av honom. Nu blir han misstänksam, men så länge han får ta med dem till sin turf (som visar sig vara en opiumhåla på den legendariskt ökända Blood Alley ett stenkast bort) så är han beredd att lyssna.
(Blood Alley är för övrigt, incidentally, också ett av Yxgängets primära tillhåll...)

Efter en muta om 80 dollar och ett glas whisky spetsad med laudanum blir Andrei lite mer pratsam; jodå, han känner till en kvinna med blå ögon som jobbar för Gröna gänget; hon heter Shénzi (神子) och är danserska på klubben Ghost Man's Joy (鬼佬喜悦), men hon är också älskarinna eller något dylikt åt Dù Yuèshēng själv, och därmed en ganska het potatis. Därtill kontrolleras sagda klubb just av Gröna gänget, alltså Dù Yuèshēngs triad. Ghost Man's Joy ligger bara ett stenkast bort dock, seeing as rollisarna redan är i Blodsgränden, och Andrei känner en snubbe, Hēisuì (黑邃), som är bartender där. Denne brukar stå och röka på ställets bakgård med jämna mellanrum, så där finns en bra chans att få en pratstund med honom. Men skada honom inte eller något, varnar Andrei, för då får ni minsann med mig att göra.

Rollpersonerna överger honom åt hans tilltagande drogrus, och ger sig åter ut i det sakta minskande folkvimlet i Blodsgränden. Det börjar nästan bli ljust nu, men i skuggorna bakom dem skymtar en stor, svart gestalt som rör sig mot dem...

Spelmötets låt: Mack the Knife. Det här var ganska desperat, ni förstår, jag gillar verkligen inte jazz och har därför inte en endaste jazzlåt på datorn, men när rollpersonerna steg in på en jazzklubb kände jag ett tryckande behov av jazzskval trots att spelmötet (utöver Wúgūs flashback-scen) varit relativt soundtracklöst, så jag tvingades be spelarna om hjälp att snabbt youtuba fram en bra jazzlåt. Och den här är väl inte så dum, faktiskt. Anyhow, min oförberedelse att hantera en jazzsituation var del av ett problem jag upplever med...well, min koll på hela erans zeitgeist, som jag nog kommer reflektera lite kring om det blir något analys-inlägg om det här spelmötet.

 

[Ymir]

Re: Spelmöte #1: Analys

Det här blir väldigt kort eftersom det här spelmötet är utagerat sen länge nu, men några tankar:

- Jag har aldrig testat förr att inleda en kampanj med en festscen. Festscener är väldigt svåra att hantera eftersom man som SL måste hålla reda på väldigt många karaktärer och göra noggranna avvägning av vad och vilka man beskriver och hur, och vad som ska hända, hur spelarna ska engageras, etc, etc. Basically kokar det ned till: väldigt många spelledarpersoner i samma scen är väldigt komplext att hantera. That beings aaid, jag har fått extremt mycket övning på festscener efter alla mina hovkampanjer i Eon, och att hantera enorma mängder SLP:er är sort of mitt forté, så jag gav det ett shot, och jag tror det betalade sig sort of.

Att inleda med en festscen lät mig nämnligen inte bara introducera en massa aktörer direkt, utan också kasta rollpersonerna rakt in i actionen somehow. det kunde ha hänt -mer- på festen, kanske, och jag kunde spelat i synnerhet Alasatair Gregory och Robert Short mycket bättre än vad jag gjorde, byggt upp bättre grejer, men spelarna verkade likfullt bli ganska engagerande nästan direkt. Jag tror att ha en festscen tidigt i en kampanj kan ha distinkta poänger, om kampanjer är remotely aktörsfokuserad iallfall. (Jämför hur GRRM slänger in en tornéringsscen tidigt i A Game of Thrones vilket ger honom en chans att presentera en massa aktörer, och då har han redan kört festen hos Starks när kungen med posse kommer dit).

- Så fort en historisk person introducerades visade jag en bild på den, och frågade senare spelarna vad de tyckte om detta. I synnerhet Vavva var mycket positiv och tyckte det var positivt för inlevelsen, men jag själv upplevde ett problem så till vida att gränsen mellan fakta och fiktion förtydligades på ett sätt som kanske inte var önskvärt, det vill säga: om en snubbe är historisk görs spelarna omedelbart medvetna om det genom porträttet, och om snubben är ohistorisk framgår det på samma sätt direkt genom avsaknaden av porträtt. Vavva föreslog dock "men du kan väl ta bilder på okända historiska personer och säga att detta är person X". Det var egentligen en bra idé, även om den av någon anledning svider lite i min...jag vet inte, det känns bara inte helt rätt. Men jag borde kanske pröva det? Vad tror folk på forumet? (tacksam för input här, som alltid).

- Spelarna tyckte att jag borde ha gjort dem mer uppmärksamma på varandra i festscenen, även om de inte kände varandra. That is a vely good point, då det presumably dels hade visat "detta är huvudpersonerna, fatta", och dels liksom direkt uppmuntrat att engagera sig i de andras rollpersoner.

- Bunny tyckte som sagt jag gav honom för vaga motivationer, vilket jag också känner, men detta har jag redan diskuterat lite i andra inlägg här i tråden.

 

[Pendragon]

Re: Regelverket

Noirs regler har fungerat ganska bra hittills. Den enda modifikation vi gjort hittills är att ersätta skjutvapnen med historiska motsvarigheter (vilket är en lätt match om så bara har det flyktigaste av intressen för eldvapen och tillgång till wikipedia).

De enda brister jag noterat hittills är:

1. För den kosmopolitiska settingen var ett språk per gång man valt expertisen språkkunning lite väl lite. Det var en lätt justering.
2. Det finns inga som helst regler för fordon, men eftersom flygstrider antagligen inte kommer att vara en extremt central del av kampanjen (och isåfall antagligen bara för en av rollpersonerna) går det nog bra att höfta med några motståndsslag.
3. Knogjärn. Wtf!? I Noir av alla rollspel hittar jag inga regler för knogjärn!

/Joel

 

[Ymir]

Re: Regelverket

2. Det finns inga som helst regler för fordon, men eftersom flygstrider antagligen inte kommer att vara en extremt central del av kampanjen (och isåfall antagligen bara för en av rollpersonerna) går det nog bra att höfta med några motståndsslag.

Jag tycker likfullt detta är en jarring brist i Noir. Hallå, liksom, biljakter? Drivebys? Mejja med automateld mot ett fordon? Obligatoriska ingredienser i genren ffs. Just att det saknas ens riktlinjer för hur fordon tar skada är faktiskt riktigt dåligt.

 

[Big Marco]

Re: Regelverket

2. Det finns inga som helst regler för fordon, men eftersom flygstrider antagligen inte kommer att vara en extremt central del av kampanjen (och isåfall antagligen bara för en av rollpersonerna) går det nog bra att höfta med några motståndsslag.

Jag tycker likfullt detta är en jarring brist i Noir. Hallå, liksom, biljakter? Drivebys? Mejja med automateld mot ett fordon? Obligatoriska ingredienser i genren ffs. Just att det saknas ens riktlinjer för hur fordon tar skada är faktiskt riktigt dåligt.

Regler för biljakter finns i en Fenix.

 

[Beastslayer]

Re: Spelmöte #1: Analys

Vavva föreslog dock "men du kan väl ta bilder på okända historiska personer och säga att detta är person X". Det var egentligen en bra idé, även om den av någon anledning svider lite i min...jag vet inte, det känns bara inte helt rätt. Men jag borde kanske pröva det? Vad tror folk på forumet? (tacksam för input här, som alltid).

Om du använder riktiga bilder på historiska personer så kan du väl göra detsamma för fiktiva personer? Det bidrar väl bara till att öka stämningen som jag ser det.

Om du är rädd att känslan av fiktion skall försvinna pga detta så tror jag inte att du behöver oroa dig, jag tror det kommer ge positiv utdelning, men det är ju bara vad jag tycker.

Btw! Grymmt skoj läsning.