Nekromanti Sinoir: Bakgrund och Rollpersoner

[Ymir]

Re: Spelmöte #1: Analys

Jovisst, mest att, som sagt, det finns egentligen inga foton på fiktiva personer, liksom.

 

[Beastslayer]

Re: Spelmöte #1: Analys

Och om du använder dig utav bilder på folk så är de alltid någon menar du? Jo, så är kanske fallet är, men vad känns bäst? Att använda målade bilder eller inga alls + foton, eller att använda endast foton? Gör det som känns bäst för dig så att du inte stör dig på det, det är väl absolut viktigast?!

 

[Pendragon]

Pangpang für alle

Slänger upp vapendokumentet jag petade ihop till kampanjen. Har försökt få med vad som var vanligt förekommande i Kina vid perioden samt diverse "oddballs".

Info och/eller bilder lär finnas på wikipedia eller en snabb googling bort.

 

[Ymir]

Re: Pangpang für alle

Som rolig kuriosa kan nämnas att Kinas många kvinnliga soldater (åtminstone framåt tiden för andra sino-japanska kriget) ansågs för klena för riktiga gevär, hence this:

Mausers med gevärskolv...

 

[Marukusu]

Re: Pangpang für alle

Gevärskolv till Mauserpistoler var väl annars pretty much standard över hela världen, med tanke på att man oftast använde trähölstret som kolv?

 

[Ymir]

Spelmöte #3: Men inte innan chockladmoussen

(I första flashbacken den här gången gör vi ett experiment och låter Vavva gestalta inte Virginia, utan Yòuwēn (幼昷), Virginias mor. Detta av flera skäl; mer om det i eventuella analysinlägg. Vavva fick en enda riktlinje i gestaltandet; "headstrong". I övrigt var bollen hennes).

Spelmötet börjar på en landsväg nånstans norr om Beijing. Det är tjugofemte året av Guangxu-kejsarens välde, 1900 med andra ord, och Boxarupproret rasar för fullt. Yòuwēn, 17 år, sondotter åt Beijings försvarares kommendör Rónglù (荣禄), befinner sig i en bärstol på väg bort från stan och till säkerheten i Guwalgiya-klanens gods på landet. Hon har många tjänare, bärare och flera soldater med sig, men hennes yngre systrar Yòufāng (幼芳), 14, och Yòutiān (幼天), 12, som är i bärstolen med henne, är båda rädda, lilla Yòutiān gråter, och avlägsna kanonskott hörs i fjärran. Mer samlad är den fjärde personen i bärstolen, Rónglùs konkubin Yǐnzi (乚子), en sval, blåögd skönhet, som lugnt fläktar sig med en solfjäder. Hon är strax över 20 eller så och en god vän till Yòuwēn, men båda damerna är väl medvetna om skillnaderna dem emellan i social status; Yòuwēn är inte bara dotter av en inflytelserik manchuisk fursteklan, hennes faster Yùolán (幼蘭) är gift med en kejserlig prins - Yòuwēn och hennes systrar är alla uppkallade efter henne. (Det går tillochmed rykten att farfar Rónglù har en hemlig affär sedan ungdomen med änkekejsarinnan Cíxǐ (慈禧太后), som nu i prakiken styr Kina, men det framgår inte i den här scenen om Yòuwēn känner till dessa rykten eller ej).

Yòuwēn försöker trösta Yòutiān när bärstolens bärare stannar upp, liksom hela processionen, på grund av någon uppståndelse framför dem på vägen. Det kan höras upprörda rop och skrik:
"Vi har honom!", "gör slut på den främmande djävulen!", "bleksiktiga tjuv!". Yòuwēn kikar ut genom bärstolens draperi; kommendören för hennes procession försöker försäkra henne att det inte är någon fara och att hon bör stanna i bärstolen, men hon lyssnar inte allt för mycket på det örat; han är bara en tjänare, trots allt. Framför sitt sällskap ser hon en stor grupp milismän eller något liknande, i färd med att sparka på en blodig, vit man som ligger hopkurad i ett lerigt dike och ber om nåd. Yòuwēn stiger raskt ur bärstolen, och hennes soldater och tjänare öppnar omedelbart upp en väg åt henne.
"Vad pågår här?", ryter hon åt milismännen. De stannar upp, och då de omedelbart ser på hennes kläder att de har en manchuprinsessa eller något inför sig blir de spaka som lamm. En av dem kommer fram med en säck med små jadehästar från Hándynastin som västerlänningen supposedly ska ha stulit.
"Nej", försäkrar mannen i diket, på imponerande bra mandarin, "jag skulle skydda dem, jag skulle"; han är svårt medtagen och får inte så mycket sammanhängande ur sig, men Yòuwēn beordrar milismännen att sluta slå honom, och skickar fram några soldater som hjälper honom upp sedan han för egen maskin krälat ur diket och säckat ihop på vägen. Mannen som visade fram säcken slänger sig till marken och kowtow:ar för Yòuwēn, som inte längre ägnar honom och hans förklaringar något större intresse. Hon frågar istället ut västerlänningen, en ung, vacker man med blont hår och polisonger, men rufsig och lerig, och med sin fina skjorta och väst sönderslitna. När hon frågar förklarar han att han flydde Beijing genom att gömma sig i en åkares vagn, och intygar återigen att hans avsikt inte var att stjäla något.
"Ta honom med oss", beordrar Yòuwēn sina soldater. De tvekar.
Yǐnzi har också hon lämnat bärstolen och nu står intill Yòuwēn och betraktar scenen.
"Er far kommer inte gilla det här", varnar hon, väl medveten om att Yòuwēn inte kommer bry sig.
Mycket riktigt, det gör hon inte, och Yǐnzi ler milt medan soldaterna hjälper västerlänningen upp på en ledig häst bakom bärstolen. Sedan bär det vidare, och Yòuwēn lånar ut sin näsduk till Yòutiān, som slutat gråta nu.

Francis Henry Pellow hänger halvt medvetslös på hästen, mörbultad, men vid liv.


Nästa scen utspelar sig i 25 år senare, i Huáng Jīnróngs pseudo-romerska källarsalong i Shanghai. Här sitter gangsterbossen och spelar schack med en av sina underhuggare, medan andra, däribland Wúgū, jäser på divaner bland stenpelare och stora krukväxter. Xìuhuá (秀華) återfinns än en gång bland uppasserskorna i bakgrunden, förberedandes en kanna te, medan Dù Yuèshēng (杜月笙) står nära trappan och misstänksamt betraktar scenen, Wúgū i synnerhet. Den koppärrige boss Huáng förlorar matchen, och rage:ar på sin motspelare innan Wúgū rser sig och förklarar vad boss Huáng gjorde fel.
"Åh, Wuyu (alias, han är ju undercover om ni minns?)", utbrister bossen, "dig kan jag minsann lita på! du säger alltid sanningen, du är en man med integritet!". Han kramar Wúgū hårt, svettigt, sentimentalt och faderligt, medan Yuèshēng blänger.
"Du kommer gå långt i den här organisationen, min pojke". *krama mera*
En underhuggare kommer nedför trappan, meddelande att Zhāng Xuéliáng (張學良) är här igen.
"Släpp in skitungen", tycker bossen, och strax därpå stormar den unge Zhāng Xuéliáng in, hög på opium och antagligen kokain med. Han är mäkta upprörd, gormar osammanhängade åt Huáng Jīnróng om att han fått nog av ockret (det verkar som han är skydlig Jīnróng pengar för något, opium antagligen), och vräker ur sig en svada av förolämpningar. Huáng Jīnróng börjar helt sonika klå upp honom, sparkar honom i skrevet och spräcker en Mingvas mot hans bakhuvud, tills yngligen ligger i en blodig hög. Det bir kusligt tyst i rummet; om inte de senaste kontroverserna med polisen (där dokumenten Wúgū och Xìuhuá tidigare stulit säkerligen spelat roll) vore nog, så har Jīnróng nu ändå kanske satt sin sista potatis, för Zhāng Xuéliáng är inte bara son till en krigsherre, utan också protegé till den excentriske Zhāng Zōngchāng (張宗昌) och alltså fett insyltad med de krigsherrar som för närvarande bråkar om Shanghai. Huáng Jīnróng desarmerar fort situationen; "Så här tas man med skitungar!", vrålar han, och beordrarunderhuggare att dumpa ynglingen i en rännsten, varefter han lovar att bjuda laget runt på en lokal bar. Alla män i rummet rör sig efter honom mot trappan upp, men Wúgū väntar en stund när Xìuhuá tassar bort till honom.
"Han är så körd nu", viskar hon med illa återhållen entusiasm, "han gör jobbet åt oss".
Wúgū är inte fullt så entusiastisk, men visst, liksom, saker lär hända nu, om inte annat. Xìuhuá ger honom en het blick och Wúgū daskar till hennes stjärt innan han följer efter de andra karlarna upp i ljuset.


Flashforward till 8 juli 1928, utanför De östra Qinggravarna.
Alexander Vogler stiger ur en lastbil ihop med Sun Dianying (孙殿英) och en bunte vita ryska legosoldater. De är del av en konvoj lastad med folk, och stora grupper av soldater lämnar bilarna och avancerar mot mausoléet framför dem, där Guwalgiya Róngshēns (瓜尔佳 荣身) trupper är stadda i flykt. Murar har raserats av kanoner, och lik ligger strödda över de stenlagda borggårdarna, med levrat blod mellan stenarna. Mausoléet är säkrat, och Sun Dianying beordrar kavalleriet att följa efter de retirerande trupperna, medan han själv och folket från konvojen ansluter sig till de soldater som redan säkrat platsen. Alexander går i förväg in mot en av de största paviljongerna, längst en väg kantad av mäktiga stenlejon, och upptäcker en bunte män som står och bearbetar en massiv järnbeklädd träport med en murbräcka. De är uppeggade, vildsinta och entusistiska, talar osammanhängande om skatterna som väntar där innanför. Först tror Alexander att det finns fiendesoldater kvar, förskansade innanför dörren, men sen inser han att dörren vätter ned mot ett gravvalv, och att det är plundring på gång. Fler och fler män dyker upp och hjälper till medan andra förbereder sprängladdningar, och endast en bunte soldater som Alexander tror tillhör Yan Xishan, däribland flera kvinnor, håller sig undan.
"Ska ni inte delta?", undrar Alexander. "Det här är inte mina kejsare, men deras rikedomar tillhör er, ert folk". (Med detta inte sagt att han approvar gravplundring, han börjar redan känna avsmak).
"De må ha tagit folkets pengar", säger en ung kvinnlig soldat, "men skatterna begrovs med dem, de tillhör dem i dödsriket, och det är kejsarna där nere, de har mäktiga förfadersandar. Det här kommer inte gå ostraffat förbi".

När Sun Dianying dyker upp, och är lika entusiastisk till det hela som sina mannar, får Alexander nog av scenen. Han går ut på borggårdarna igen, förbi soldater som släpar en haubits uppför en mur, och letar upp en borggård där några fångar sitter, blodiga och bundna. Han ser till att en sårad fånge får vård, men ljuden av plundringen hörs överallt bland byggnaderna. I Alexanders ögonvrå kommer Sun Dianying gående nedför en trappa flankerad av sina ryska legoknektar, girigt betraktandes ett föremål i sin hand; en enorm, svart pärla.


Nyårsnatten morgon, Blodsgränden i Shanghai, 1932. Bakom rollpersonerna rör sig Johnson Obote och tre kinesiska underhuggare raskt mot dem; Virginia upptäcker dem, men blir snabbt fastlåst i ett brutalt polisgrepp och upptryckt mot en vägg. Alexander blir anfallen av en annan och blir greppad också han, men Wúgū är direkt beredd att eskalera situationen, och greppar innanför kavajen efter sin pistol. Den jättelike Obote störtar fram för att pile drive:a honom, men vräks över hans skuldra in i ett gatustånd med en våldsam krasch. Wúgū drar vapen, så gör också den tredje av Obotes underhuggare, Andrew, vrålande obsceniteter på kantonesiska, medan Alexander tar sig fri. Virginia försöker också komma loss, men hennes motståndare trycker en pistol mot hennes bakhuvud. (Virginia klarar för andra gången på en natt med bravur sitt Välmående-slag).
"Hold!, Hold!", ryter Obote, "vi vill bara prata".
"Kallar ni det här prata?!", undrar rollpersonerna. (Eftersom det hela sker i Blodsgränden, den kanske skabbigaste gatan i Asien, är det inte direkt så att utomstående åskådare bryr sig nämnvärt, annat än så till vida att de ser till att inte stå åt de håll pistolerna pekar. Försäljaren vars gatustånd Obote förstörde är dock fly förbannad, och slår med en kvast på karlns breda rygg (Obote verkar helt oberörd)).
Obote förklarar pressat, på sin fina brittiska engelska, att han ville varna rollpersonerna, och se till att det -verkligen- framgick att han menade allvar, men han säger nu bestämt till sina underhuggare att stoppa undan vapnen och släppa Virginia.

Rollpersonerna sänker sina pistoler också de (om än med en antydan till besvikelse i Wúgūs fall), och man går i samlad tropp in på en mer avskiljd bakgata, där Obote visar sig medveten om vad Andrei och rollpersonerna pratat om (satt han möjligen vägg i vägg på opiumhålan och lyssnade?). Han varnar rollpersonerna för att rota mer i Shénzi (神子 (alltså kvinnan Wúgū söker, om ni kommer ihåg?)) och Ghost Man's Joy och Dù Yuèshēngs angelägenheter i allmänhet, och undrar om Wúgū och co har en allvarlig dödsdrift.
"Överlåt de här sakerna åt mig", fortsätter han, men rollpersonerna framhärdar (and why shouldn't they? Obote ger inte mer än antydningar om vem han är och hans agenda), och tillslut får han suckande ge upp:
"Jaja, skyll er själva, gräv er egen grav. I'll be seein' you".
Han och hans tre kantones-underhuggare börjar gå sin väg, men inte innan Alexander gått fram till den som pistolhotade Virginia och gett honom en rejäl käftsmäll. Mannen säckar ihop och greppar rosenrasande efter en mångfald av knivar innanför sin mandarinjacka, men Obote tar bryskt tag i hans arm och föser iväg honom. Rollpersonerna står kvar, konfunderade.

Virginia föreslår att de går hem och sover, natten har trots allt varit oerhört lång, särskilt för henne, och börjar sedan länge gå mot sitt slut - himlen har börjat ljusna i fjärran. Wúgū är dock fast besluten (brännande drivkraft...) att hitta Shénzi och ställa henne mot väggen, och vill åtminstone gå till Ghost Man's Joy och kolla läget. Detta skapar ett hett gräl mellan honom och Virginia där Virginia återigen ifrågasätter vad fan Wúgū egentligen har med allt detta att göra och när fan han blev ledare;
"Det är MIN pappa som kidnappats!". Wúgū är dock ett grässtrå i vinden (or something like that), och tillslut får han som han vill. Han och Virginia går till Ghost Man's Joys skabbiga bakgård för att se om de inte kan träffa på den här Hēisuì (黑邃) som Andrei Pappengut nämnde, medan Alexander går in genom framdörren, efter att ha blivit synad (och väl godkänd) av en portvakt.

Efter att paret väntat en stund på bakgården med en skabbig hund som enda sällskap kommer Hēisuì mycket riktigt ut för en rökpaus i skenet av en skylt så trasig att bara några få av glödlamporna funkar. De ska nog bilda ett kinesiskt tecken, men vilket är nu omöjligt att avgöra. Han är en väderbiten och brunhyad man i västerländska kläder (byxor, kritstrecksrandig väst och solkig skjorta), och tittar lite intresserat, och lite avvaktande, på Virginia och Wúgū. Virginia sköter i stort snacket medan Wúgū avvaktar, och hon lyckas göra ett gott intryck; Hēisuì verkar flirta lite. Rollpersonernas förklaring att de kommit för att be om sångerskan Shénzis autograf (efter att de fått höra om henne av en bekant) verkar dock göra honom både road och misstänksam, av någon anledning.
"Hursomhelst", förklarar han, fortfarande med misstänksam blick, "är hon inte här just nu. Men...hmm...jag vet, här, kom på vår fest i övermorgon så kan ni träffa henne", varpå han gräver fram två inbjudningskort. Det rör sig om någon slags ängel/den kristna himlen-tema, men mer specifikt framgår inte av korten.
"En maskerad?", tycker Wúgū, "that's rare", men Hēisuì bara ler.

Inne på Ghost Man's Joy är det mycket sömnigt; de flesta gäster har sedan länge gått hem, och det är mest några amerikanska marinsoldater (förmodligen avskedade med en dishonorable discharge) och vinddrivet kinesiskt slödder som sitter och hänger vid borden i denna sena timme. Serveringsflickor i på gränsen till obscent högt slitsade qipaos serverar pliktskyldigt, medan en annan flicka sjunger på en scen uplyst av en fondvägg täckt av kulörta glödlampor. Hon är hes efter en lång och presumably jobbig natt och får en halstablett och ett glas vatten av en annan flicka medan de dyngraka marinsoldaterna verbalt trakasserar henne. Alexander går bort och chattar upp en bartender (och ser faktiskt Hēisuì i en av de mindre barerna precis när han går ut
genom en bakdörr), tar en whiskey on the rocks och kommenterar sångerskan.
"Har ni inte en annan också?", undrar han. "En tjej med blå ögon...uhm...Shen-tzu nånting...de säger att hon är fantastisk".
"Haha", svarar bartendern, "visst, snygg är hon, och dansa kan hon, men hon sjunger som en kratta..."

Nu vill Pendragon bränna öde på att etablera att Dù Yuèshēng, som ju då både antytts vara Shénzis älskare och kontrollera Ghost Man's Joy, är på stället för närvarande, men jag känner att jag måste lägga in veto eftersom det redan tidigare etablerats att Yuèshēng, och därmed antagligen Shénzi, tillbringar nyårsaftonen i sitt privata hus annorstädes i franska koncessionen. Fair enough, tycker Pendragon, och lägger istället tio öde på att etablera en ny kontakt, Milton Kwong, en underboss i Yuèshēngs triad (alltså Gröna gänget) och den som drar i spakarna på Ghost Man's Joy. Alex ber att få prata med Milton, som snart dyker upp; en typisk kinesisk maffioso i kinesiska byxor och jacka men västerländska skor, komplett med runda glasögon, liten
Hitlermustasch och ett fårat yttre. Alexander förklarar sig ivrig att betala sin skuld och undrar om något jobb finns ledigt, och Milton grubblar ett tag, obenägen att ta några stora beslut utan Yuèshēngs närvaro. Det slutar med att Alexander också får en inbjudan till änglafesten, komplett med ett löfte om att Yuèshēng kommer vara där, och att det finns något Alexander skulle kunna göra åt Gröna gänget.

Rollpersonerna sammanstrålar utanför klubben, helt utpumpade nu. Wúgū ger de andra sitt visitkort ("Li Wúgū, Strategic Management" *^_^*, som brukligt med manchuer har han inte sitt klannamn på kortet, så Virginia anar ännu inget), varefter han drar sig tillbaka för att gå hem och kollapsa. Virginia och Alexander tar bilen tillbaka till Alexanders... garage... och gör detsamma där.



Dag 2:
Wúgū har emellertid inte sovit en blund; han har liksom ett jobb att sköta på morgonen (till skillnad från de två slackersen han hänger med), på Clandestine Investigation Section, Kinas tidiga underrättelsetjänst. Han sitter glåmig och stirrar på en frånstötande stor hög pappersarbete (det har
blivit väldigt mycket sedan japanerna annekterade Manchuriet) i sitt rum på byråns kontor, som ligger i en pampig gammal byggnadi europeisk stil med en långtifrån optimal (snarare klaustrofobisk) planlösning. (Under spelmötet verkar det som att stället låg i International Settlement, vilket verkar lite keff; borde inte kineserna lägga det i sin egen jurisdiktion av Shanghai, även om hela centrum styrs av utlänningarna? Kanske får retconna lite, ska researcha det här). Ett kontorslandskap av tunga arkivskåp, gamla pampiga skrivbord och enstaka pappskärmar sträcker sig genom ett system av korridorer och trånga rum med franska balkonger; överallt syns agenter och ämbetsmän kila av och an medan sekreterare knattrar på skrivmaskiner. Wúgū har under förmiddagen gjort diskreta förfrågningar om Shénzi och Johnson Obote, och angående den senare får han napp när han besöker Kòu Dàwěi (寇大偉), en tjock, medelålders herre med läppskägg, i mandarinrock, sidenhätta och jävligt softa stövlar. Denne sitter på sitt kontor och jäser i en fransk korgstol och äter kakor och dricker èrguōtóu medan en ögongodis-sekreterare inklämd i qipao kokar te och skyfflar papper; allt Dàwěi gör är att lojt skriva under dokumenten hon räcker honom.
(Den här snubben blev instant min favorit-slp i kampanjen, så förlåt om jag dröjer lite vid honom, vill bara understryka hur skön han är).

Dàwěi bjuder Wúgū att sitta ned, ger honom kakor och èrguōtóu, och anmärker på hur sliten han ser ut. Wúgū slår bort det, och försöker pressa honom på information om Johnson Obote, särskilt när han märker att Dàwěi, gammal i branschen, så vet något. Dàwěi insisterar på att han inte vet något, och att Wúgū borde dricka sin sprit och ta det lugnt:
"Öh, err...err...suck...gäsp...hmf...err...nejnejnej, det där vet jag inget om...hmpf..."
Men Wúgū slår episkt bra på sitt övertyga-slag, så:
"urmh...fnys...har du nån vettig guānxi då?"
Wúgū har inget jättebra, men lovar att vara skyldig honom en tjänst, och med detta låter den äldre agenten sig nöja:
"Jaja, jo...se det som...hmpf...plåster på såren för det där som hände efter Huáng Jīnróngs gripande long ago. hrmpf. Jag vetatt det fortfarande plågar dig, mm...hemsk affär det där, mm..."
Bunny låtsas som han vet vad han pratar om, och Wúgū (som presumably gör det, till skillnad från sin spelare), nickar tyst; fair enough, liksom.
Dàwěi förklarar nu att Johnson Obote är brittisk agent för Secret Service, som vad han vet infiltrerat Gröna gänget på samma sätt som Wúgū gjorde back then, innan Dù Yuèshēng blev boss. Han vet inte exakt vad Obote är ute efter men har inte fått intrycket att det är emot kinesiska republikens intressen. Detta är givetvis enastående användbar info, och som en ren bonus mummlar Dàwěi något om hur skum Wúgūs mentor, Fang Liaobi är - denne ska visst ha snokat runt på Cathay Hotell timmarna innan bombdådet/pärlstölden.
Wúgū frågar vad han nu blir skyldig.
"här", tycker Dàwěi, "ta mitt pappersarbete, jag är ändå...hrmpf...jag förtjänar lite ledighet", och dumpar sin obscena papperhög i knät på Wúgū som redan är så trött att han knappt fungerar i samhället. Wúgū kan bara acceptera (och misströsta i smyg), men lyckas få låna Dàwěis sekreterare Měi (美) en stund.


De går till Wúgūs kontor där Měi börjar koka te och entusiastiskt (jag menar, hon fick nyss Kinas Humphrey Bogart som tillfällig boss) undrar om det är något mer hon kan göra för honom. Det skulle hon inte ha gjort, som det snart ska visa sig, för en stund av komplimanger och härskartekniker senare ("du vet hur mycket vi uppskattar dig här på kontoret, men...") står hon själv med Wúgūs enorma pappershög i famnen, knappt förmögen att lyfta den.
Fang Liaobi (den agent Bunny tidigare valt att ha som kontakt, och som var med under festscenen första spelmötet, och som Dàwěi nyss pratat skit om) knackar på, och undrar vad fan Wúgū egentligen pysslade med igår, klart misstänksam. Wúgū berättar inget om Sòng Měilíng och den svarta pärlan, men nämner inbrottet i sin lägenhet. Liaobi förklarar att han är lugn så länge de inte hittade papprena om Kaga, vilket Wúgū intygar att de inte gjorde; de var tejpade under skrivbordet den där möbeln. Visst, nån kan ha läst något utan att stjäla det men...
Liaobi låter sig övertalas att skicka Wúgū några pålitliga agenter som kan hjälpa till att infiltrera den förestående änglafesten på Ghost Man's Joy; Wúgū försäkrar att det rör kidnappningen av Lord Pellow. Ett försök från Wúgū att ordna Měi en löneförhöjning faller dock för döva öron, och Liaobi dumpar ytterligare en hög papper i Wúgūs knä innan han lämnar rummet. Wúgū betraktar eftertänksam och smått ångestfyllt den nya pappershögen, och sedan:
"Měi! Du minns det där jag sade om hur uppskattat du är...?"

Wúgū lämnar flickstackarn med en pappersmardröm som skulle fått till och med mandariner från Sòngdynastin att förtvivla, och åker hem för att kollapsa i säng.


I Alexanders garage har Virginia haft en efter omständigheterna ovanligt bra (i.e; mardrömsfri) natt, och får vodka och torrt bröd till frukost av Pjotr innan hon går ned för att tala med Alexander som ligger och meckar med sitt godawesome flygplan. De kommer fram till att de ska ringa två samtal, vilket lyckas efter att Virginia grävt fram telefonen bakom en hög av bråte. Det första går till Melisande Duplessis, som är upp över öronen orolig för Virginia efter att ha fått veta vad som hänt i hennes hus, men sedan Virginia övertygat sin väninna att hon reder sig så avslöjar Melisande att hennes egen far, Maurice, blivit jätteskum och paranoid sedan hans bästa vän, Virginias pappa, försvann. Det låter skitskumt, erkänner Virginia, och hon och Melisande bestämmer sig för att Melisande ska övertala pappa att ställa till med middagsbjudning klockan åtta samma kväll så Virginia och hennes vänner får en chans att fråga ut honom.
Virginia tillägger: "och då kanske jag kan låna dina änglavingar från den där maskeraden?".

Alexander har ringt sin vän Li Dufu, hotellportiern, och fått bekräftat att Chiang Kai-Shek med fru fortfarande befinner sig på Cathay Hotel. Li Dufu lovar att hjälpa honom arrangera ett möte med Sòng Měilíng, så Alexander lånar Virginias bil och drar dit. Virginia har tidigare varit ute och handlat saker att stuva i Alexanders och Pjotrs sorgligt tomma skafferi, och nu börjar hon dessutom städa hela deras hus, medan Pjotr sitter tyst och pillar med ett flaskskepp.

Dufu och Alexander möts i hotellets foaje, nära korridoren där bomben smällde under festen. Dufu vet inget om bomben, men påminner Alexander om det märkliga i att flera av betjänterna på hotellet inte kom till jobbet igår (och de har visst inte dykt upp idag heller). Han går sedan till salongen, där en skenbart uttråkad Měilíng spelar kort med några andra damer, och räcker henne en lapp från Alexander med bön om ett möte.

Efter en stund möts de på hotellets tak. När Měilíng får höra att lord Pellow blivit kidnappad säger hon sig inte ha en aning om varför, och att hon åtminstone är övertygad om att hennes make inte känner till hennes deal med honom (för DÅ hade det blivit andra bullar...). Däremot verkar -någon- helt klart känna till att hon skulle arrangera en "stöld" av pärlan, eftersom flera av betjänterna hon skulle få hjälp av aldrig dök upp. Hon beklagar att allting blivit så komplicerat, och ger Alexander pengarna hon lovade honom. När han undrar, höviskt, om han kan göra nåt mer för henne så påpekar hon att de kanske kan hjälpa varandra, för det finns en sak hon känner till om lord Pellow; ett rykte att han umgicks med kommunister. Om detta är sant kan det ha funnits andra skäl att kidnappa honom än affären med pärlan, so it's well worth checking out. Dessutom, påpekar Měilíng, så går
ju det här ryktet att hennes kommunist-syster Sòng Qìnglíng hålls gömd i stan (inte för att hon är formellt efterlyst eller något, men kommunisterna är inte direkt Chiang Kai-Sheks favoritpersoner för tillfället). Měilíng vill få arrangerat ett möte med sin syster, så Alexander blir lovad 200 dollar om han kan ordna det, och om rotande i kommunisternas angelägenheter ändå kan ge information om lord Pellow så har han väl ingenting att förlora, eller?.
"Det var inte så mycket jämfört med förra gången", tycker han. Měilíng räcker honom en av sina ringar (så att Qìnglíng ska förstå att hon inte går i en fälla), och säger leende:
"Nå, då var jag desperat..."

Alexander konstaterar att det förmodligen inte är bra för hans hälsa att känna Sòng Měilíng (yet he can't resist...) medan han tar bilen tillbaka till garaget. Han möts av en överraskning i form av Virginias städning (kanske det är bra att känna en dam
iallafall?), men de vaknade seeent och det är snart kväll, så hög tid att förbereda sig för bjudningen hos Maurice Duplessis med familj. Efter ett kort övervägande bestämmer de sig för att ringa och bjuda sin mystiske nye vän Wúgū, men Virginia får vänta länge i luren innan han svarar.


Wúgū har inte fått sova vettigt nu heller; först fick han ta emot Dàwěis tre agenter; stereotypa skummisar i svarta mandarinjackor men västerländska hattar. De heter Shu Jinzei, Zhu Zhangke, och Li Er, och lyssnar noggrant på hans förhållningsorder: hjälpa honom isolera Shénzi under änglafesten så han kan ta en rejäl "pratstund" med henne, hålla koll på Johnson Obote, etc. När de gått kan han äntligen däcka ihop på soffan, men sover oroligt. I drömmen ser han framför sig en grå
borggård omgiven av röda, flagnade hustak, snöflingor som sakta faller ned i Rehes kyliga vinterluft.
"Åh nej, inte hemma..."
En tyst hord av gestalter i gångarna längst gården betraktar scenen; konkubiner, systrar, bröder, tjänare, medan Róngshēn (荣身) skäller ut sin unge son, vars ben lilla systern Yòumèi (幼妹( minns ni henne?)) gråtande klamrat sig fast vid.
"Gå inte", snyftar hon.
"Vem tror du att du är?" väser Róngshēn, "hur understår du dig? Något patetiskt jobb bland förrädarna? I Shanghai? Du är min son, du stannar här! Vad tror du förfäderna skulle säga, va?!". Han hugger tag i Wúgūs jacka; "Du stannar här! Nu och för alltid! Hör du det, förbannade yngel?!"

Wúgū vaknar kallsvettig av att telefonen ringer, och tumlar av soffan ned på golvet. Han ligger där tills åtta signaler gått, och svarar matt att ja, ja, han kommer, han kan vänta vid monumentet på The Bund om en timme. Sedan tillbringar han ytterligare tre kvart på golvet, i tyst vånda.


Maurice Duplessis har en villa längst en trång allé i franska koncessionen, bara något kvarter från den som Virginia är uppvuxen i (hon och Melisande är barndomsvänner). Här tar en mycket mycket orolig och bekymrad Melisande emot de tre gästerna, men inte ens hennes oro för pappa och för Virginia kan helt lägga band på hennes livsglädje. Inne i huset väntar Maurice Duplessis bland marmorbyster och en klassicistisk staty av Psyche i helfigur; själv är han en kort och bred herre vars hår inte riktigt kan bestämma sig för om det ska vara blont eller brunt (en egenskap han delar med sin dotter). Han verkar klart nervös, men tar hjärtligt emot gästerna med handskakningar och kindpussar (i Virginias fall), och visar in dem i matsalen där sonen Xavier väntar, en lång tonåring som till skillnad från pappa och syster faktiskt kunnat bestämma sig för en hårfärg; blekblond. (Syskonens mamma har visst flyttat tillbaka till Frankrike eftersom hon inte tålda det shanghainesiska klimatet).
Maurice delar Virginias oro för Francis Henry (alltså Lord Pellow), men försöker trösta henne med att om han blivit kidnappad har de iallafall skäl att hålla honom vid liv.
"De kanske tog honom till en annan plats för att döda honom?", föreslår Wúgū just to spoil the mood.
En piga bär in förrätten i form av sallad, bröd och olivolja medan Virginia ivrigt försöker pressa herr Duplessis på information, men han insisterar på att vänta till chokladmoussén.
"Tunga ämnen gör sig alltid bäst över en god efterrätt, min flicka".
Med detta sagt lyckas rollpersonerna fortfarande dra ur honom lite information redan under huvudrätten (entrecote med sås och bakpotatis), och Maurice nämner att han inte tror att pärlan var menad att stanna hos Francis, utan att han i sin tur skulle ge den till någon (fast Maurice vet inte vem). Detta baserar han på något Francis mumlade till honom i berusat tillstånd. Han berättar också att jo, Francis hade börjat intressera sig för politik, how could he not? Så akademiker han var så älskade han Kina, och visst, kommunister är jordens avskum, men...de är de enda i det här landet som inte är särdeles korrupta. Maurice vet att berätta att Francis åtminstone skjutit lite pengar till någon kommunistorganisation i Shanghai, och förmodligen haft fler förehavanden med dem. Efter chockladmousse-efterrätten drar sig sällskapet tillbaka till salongen för cigarrer och konjak (en cigarill för Virginias del), men Virginia ber vänligt Melisande och Xavier gå så hon och hennes vänner kan prata i enrum med deras far.

När de väl är ensamma ställer Virginia Maurice mot väggen medan Wúgū och Alexander tar en cigarr framför det stora panoramafönstret.
"Varför är du rädd?", undrar hon.
Maurice förklarar att han känt sig förföljd sedan Francis försvinnande, att ingen vet så mycket om Francis förehavanden som han och, vad värre är, att han tog sig in i Virginias hus för att leta runt. Han fruktade att något specifikt skulle ha blivit stulet, men får försäkrat för sig att Virginia har pärlan i säkert förvar. Likfullt verkade någon ha rotat igenom huset innan han kom dit men efter att Virginia lämnade det, i jakt på något.

Alexander har under senare delen av middagen haft en skum känsla i maggropen, och den blossar upp i fullt alarm nu. Försent. En skarp knall hörs, och Maurice stönar till i sin fåtölj med en växande blodfläck på skjortan. Sedan går allting fort. Virginia försöker skynda fram för att skydda Maurice, men Alexander kastar sig över henne. Wúgū dyker i skydd bakom en fåtölj och drar sin pistol, medan en andra kula bäddar sig in i Maurice torso. Wúgū gör en rush till strömbrytaren och slår av ljuset, medan Alexander kastar sig handlöst ut genom fönstret och landar mjukt i buskarna nedanför. I ögonvrån ser han en person som blixtsnabbt försvinner ned bakom andra sidan muren, och jagar efter denna i full karriär.

En vild jakt följer genom franska koncessionens gator: Alexander förlorar mannen ur sikte men kommer runt ett hörn bara för att nästan bli träffad av en kula från mannens gevär; han sitter hopkurad vid ett träd längre fram i allén. Alexander gör en rush mot honom, skjutande, men mannen sicksackar iväg och Alexander förlorar honom åter ur sikte. På nästa huvudgata, också den relativt folktom, dyker mannen upp från bakom en bil och avlossar ett nytt skott, som Alexander duckar undan. Snart ertappar han mannen i full färd med att ninja upp för en brandtrappa i skydd av mörkret ovanför gatlamporna, och avlossar ett par skott, men hans pistol har inte räckvidd nog, och han lyckas bara lätt såra mannen innan denne försvinner ur sikte bakom en kant på taket. (Pendragon spenderar senare ett poäng öde för att se till att den där skadan lämnar någon form av ärr som mannen kan identifieras av; fair enough, tycker jag). Alexander tar skydd bakom en bil medan några civilister längre bort på gatan pliktskyldigt avviker från platsen, och så fort han laddat om tittar han fram igen, bara för att bli skjuten genom axeln. Grymtande av smärta tvingas han inse att fienden har sjukt bra skottvinkel nu (och ett kikarsikte, av allt att döma), och det är först när några kinesiska franska poliser dyker upp och vrålar åt honom att släppa vapnet för helvete som det verkar som att mannen på taket har avvikit. Alexander släpper sin pistol och slits bryskt upp på fötter. Han försöker förklara för kineserna att det finns en galen gunman uppe på taket som precis skjutit Maurice Duplessis, och de kurar ihop sig lite och kisar dit upp. De tittar på varandra. Vill någon klättra upp för brandtrappan och ta sig an en galen gunman som ligger där med perfekt vantage point? Nej, okej, dåså. That settles it. De släpar iväg Alexander, konfiskerar hans pistol, och mannen som tidigare satt på taket kan oantastad smyga iväg, och försvinner bort på Shanghais nattmörka gator.

I Maurices Duplessis hus står Wúgū paranoid med pistolen redo medan Virginia blodig och desperat försöker rädda Maurice (hon har äntligen misslyckats med ett Välmående-slag, och därtill har hon svår fobi mot sjuka människor...döende borde kvala in på ett hörn där). Melisande är en gråtande hög och Xavier står och stirrar tomt framför sig; han har lyckats ringa sjukhuset, men har svår språkförbistring med sjuksköterskan på andra sidan, och andra måste gripa in (jag tror det var Wúgū). Maurice griper tag i Virginia som försökt hejda blodflödet från hans bröstkorg, och viskar:
"Pärlan...vårda den...din mor...", varefter han säckar medvetlös ihop. När läkaren omsider anländer blir Maurice Duplessis dödförklarad på plats.


(Agenter! Slagsmål! "Farliga" kvinnor! Ångest på ett skabbigt golv! Nu börjar det här bli Noir:igt på riktigt...)


Det blev inte så mycket musik det här spelmötet, det uppstod inte riktigt någon scen jag kände krävde det, utom klubbscenen på Ghost Man's Joy. Denna var jag lite dåligt förberedd för, och drog till med Yu er wan wan zhao jin zhou, fast i den burkiga versionen från In the Mood for Love-soundtracket, som tagits bort från Youtube. Too bad, egentligen, den länkade versionen är egentligen bättre, tex. I brist på bättre kan jag väl också länka till min primära 'spåna på kampanjen'-låt; Nicole Wangs version av '畫心 Painted Heart'; det är några riktigt bra exempel på mandarinkinesiskans underbara vokalljud där, lyssna särskilt efter '而 ér' i slutet.

(Btw, mina spelare; om jag kommer ihåg nån detalj fel eller missrepresenterar era rollpersoner/visioner på något sätt så säg för all del till, det är ju obegränsad edit-tid på det här forumet numera).

 

[Bunny]

Re: Spelmöte #3: Men inte innan chockladmoussen

"Åh, Wuyu (alias, han är ju undercover om ni minns?)", utbrister bossen, "dig kan jag minsann lita på! du säger alltid sanningen, du är en man med integritet!". Han kramar Wúgū hårt, svettigt, sentimentalt och faderligt, medan Yuèshēng blänger.

Det ska bli spännande att få träffa Du Yuesheng igen snart, efter så många år och så många gemensamma minnen...

I Alexanders ögonvrå kommer Sun Dianying gående nedför en trappa flankerad av sina ryska legoknektar, girigt betraktandes ett föremål i sin hand; en enorm, svart pärla.

Åkej, så den tillhörde typ änkekejsarinnan Cixi, inte underligt att den tycks vara förbannad.

"Jaja, skyll er själva, gräv er egen grav. I'll be seein' you".

Johnson Obote var en trevlig bekantskap som jag ser fram emot att utforska vidare. Jag minns specifikt våran staredown (som Wugu vann! \o/) samt avskedsorden han och Wugu emellan - J: "Det här är inte över", W: "Nej, inte på långa vägar".

Detta skapar ett hett gräl mellan honom och Virginia där Virginia återigen ifrågasätter vad fan Wúgū egentligen har med allt detta att göra och när fan han blev ledare;
"Det är MIN pappa som kidnappats!". Wúgū är dock ett grässtrå i vinden (or something like that), och tillslut får han som han vill.

Inte utan att hon förnedrande nog understod sig att ge Wugu en lavett.

(Sedan hann Wugu kalla henne less than a lady innan dess, men ändå!)

Alex ber att få prata med Milton, som snart dyker upp; en typisk kinesisk maffioso i kinesiska byxor och jacka men västerländska skor, komplett med runda glasögon, liten Hitlermustasch och ett fårat yttre.

Haha! Han var för skön - klassisk Hergé-kines.*

*Okej, jag kan så pass mycket franska att jag fattar att just den mannen är Japan, men ändå, det var vad jag kunde hitta och för Hergé var det nog lite asiat som asiat när det gällde stereotyper...

Wúgū ger de andra sitt visitkort ("Li Wúgū, Strategic Management" *^_^*)

Jag har skrivit till "Strategic Management" under "koncept" på mitt rollformulär nu!

(Under spelmötet verkar det som att stället låg i International Settlement, vilket verkar lite keff; borde inte kineserna lägga det i sin egen jurisdiktion av Shanghai, även om hela centrum styrs av utlänningarna? Kanske får retconna lite, ska researcha det här)

Det funkar vilket som, tycker jag. Det är trots allt ljusskygga verksamheter det handlar om, så de kan säkerligen ha fått för sig att förlägga kontoret närmare händelsernas centrum. Huvudkontoret ligger ju garanterat i Nanjing i vilket fall.

"Jaja, jo...se det som...hmpf...plåster på såren för det där som hände efter Huáng Jīnróngs gripande long ago. hrmpf. Jag vetatt det fortfarande plågar dig, mm...hemsk affär det där, mm..."
Bunny låtsas som han vet vad han pratar om, och Wúgū (som presumably gör det, till skillnad från sin spelare), nickar tyst; fair enough, liksom.

Va! Ne-ej! Announcing future (past) badness? Måste erkänna att jag inte fångade upp detta förrän nu!

Detta är givetvis enastående användbar info, men som om det inte vore nog låter sig Dàwěi också övertalas att skicka Wúgū några pålitliga agenter som kan hjälpa till att infiltrera den förestående änglafesten på Ghost Man's Joy.

Beeep! Fel! Det var Fang Liaobi som ordnade mig agenterna efter att först ha övertygats om att det rörde Lord Pellows försvinnande och sedan ha slagit mot sitt fina värde i "resurser".

Trots att Fang helt klart är användbar tycks han alltmer som en smutsig jävel. Först varnade Kou mig att han varit och snokat på Cathay Hotel innan vår ankomst dit på nyårsnatten, och nu tyckte Fang att jag skulle göra vad jag kunde för att sätta dit Du Juesheng (som typ motsvarar Al Capone och J Edgar Hoover i ett och samma ämbete...) - bara så att vår myndighet ska kunna komma in och konfiskera all hans egendom! Wugus karaktärsdrag "försiktig" kan komma att förmå honom att leta ny mentor snart...

Liaobi förklarar att han är lugn så länge de inte hittade papprena om
Kaga, vilket Wúgū intygar att de inte gjorde; de var tejpade under skrivbordet. Visst, nån kan ha läst något utan att stjäla det men...

Nej, det stämmer inte riktigt. Inte heller är Wugu typen som skulle "gömma" sina pengar i hotelbibeln (näe, under extrabotten i sin attacheväska, kanske). Dokumenten satt ordentligt tejpade under den-där-möbeln-jag-inte-kommer-ihåg-namnet-på (en sån byrå med stor rund spegel en sätter sig och sminkar sig framför).

Sedan Liaobi gått bestämmer sig Wúgū för att take Měi up on that offer, och en stund av komplimanger och härskartekniker senare ("du vet hur mycket vi uppskattar dig här på kontoret, men...") står hon själv med Wúgūs enorma pappershög i famnen, knappt förmögen att lyfta den. Wúgū själv drar hem för att kollapsa.

I did it twice. Fang gav mig ännu mer pappersarbete. Scenariot återupprepade sig. Hela scenen var, som du påpassligt påpekade, som tagen ur ett Mad Men-avsnitt (däremot antydde jag starkt för Fang att fröken Mei kunde vara berättigad en löneökning, så Wugu är inte helt så mycket av en röv... men nästan...).

Měilíng vill få arrangerat ett möte med sin syster, så Alexander blir lovad 200 dollar om han kan ordna det, och om rotande i kommunisternas angelägenheter ändå kan ge information om lord Pellow så har han väl ingenting att förlora, eller?.
"Det var inte så mycket jämfört med förra gången", tycker han. Měilíng räcker honom en av sina ringar (så att Qìnglíng ska förstå att hon inte går i en fälla), och säger leende:
"Nå, då var jag desperat..."

Nu tycker jag vi kan börja känna på Alexanders desperation på allvar. Som åskådare tyckte jag han betedde sig nervöst, insinuant och märkligt genom hela scenen, och vid ett tillfälle var jag rädd att han antytt saker som gjort honom så obekväm hos First Ladyn att hon istället för högre arvode hade lockats att ge honom ståplats i Hangzhouviken (han gjorde ett snabbt försök att rädda situationen, dock).

"Åh nej, inte hemma..."

[...]

Wúgū vaknar kallsvettig av att telefonen ringer, och tumlar av soffan ned på golvet. Han ligger där tills åtta signaler gått, och svarar matt att ja, ja, han kommer, han kan vänta vid monumentet på The Bund om en timme. Sedan tillbringar han ytterligare tre kvart på golvet, i tyst vånda.

Jo, jag håller med dig. Det här blev en bra scen!

Xavier

Borde inte den franska stavningen vara Javier?

Wúgū gör en rush till strömbrytaren och slår av ljuset, medan Alexander kastar sig handlöst ut genom fönstret

[...]

I Maurices Duplessis hus står Wúgū paranoid med pistolen redo medan Virginia blodig och desperat försöker rädda Maurice (hon har äntligen misslyckats med ett Välmående-slag, och därtill har hon svår fobi mot sjuka människor...döende borde kvala in på ett hörn där).Melisande är en gråtande hög och Xavier står och stirrar tomt framför sig; han har lyckats ringa sjukhuset, men har svår språkförbistring med sjuksköterskan på andra sidan, och andra måste gripa in (jag tror det var Wúgū).

Det var Virginia som fick svara (haha!). Wugu var för upptagen att dra för gardiner och på andra sätt försäkra sig om att de var i säkerhet - det kunde ju, teoretiskt, ha funnits en andra skytt (karaktärsdraget "försiktig", som sagt). Kul kontrast, förresten; Wugu dyker efter strömbrytaren ("dom får inte se oss!"), Herr Vogler dyker ut genom ett fönster på fuckin' andra våningen ("nej nu jävlar!").

(Agenter! Slagsmål! "Farliga" kvinnor! Ångest på ett skabbigt golv! Nu börjar det här bli Noir:igt på riktigt...)

Jag håller med!

Denna var jag lite dåligt förberedd för, och drog till med Yu er wan wan zhao jin zhou, fast i den burkiga versionen från In the Mood for Love-soundtracket, som tagits bort från Youtube. Too bad, egentligen, den länkade versionen är egentligen bättre, tex.

Jag tyckte du valde helt rätt. Burkigheten satt som en smäck i Ghost Man's Joy's rökiga lokaler.

 

[Pendragon]

Re: Pangpang für alle

Jovisst. Skillnaden ligger i mentaliteten. Tyska officerare fick en pistol, som hade som bonusfeature att man kunde slänga på den en kolv och kalla den för karbin om det knep.

Kineserna gav de här kvinnliga soldaterna pistoler med kolv att använda som gevär istället för gevär. Du ser skillnaden?

 

[Pendragon]

Re: Spelmöte #3: Men inte innan chockladmoussen

"Åh, Wuyu (alias, han är ju undercover om ni minns?)", utbrister bossen, "dig kan jag minsann lita på! du säger alltid sanningen, du är en man med integritet!". Han kramar Wúgū hårt, svettigt, sentimentalt och faderligt, medan Yuèshēng blänger.

Det ska bli spännande att få träffa Du Yuesheng igen snart, efter så många år och så många gemensamma minnen...

höhö. Wugu Brasco.

I Alexanders ögonvrå kommer Sun Dianying gående nedför en trappa flankerad av sina ryska legoknektar, girigt betraktandes ett föremål i sin hand; en enorm, svart pärla.

Åkej, så den tillhörde typ änkekejsarinnan Cixi, inte underligt att den tycks vara förbannad.

Jag blev lite satt på pottan. Om Alexander redan sett pärlan borde han ha känt igen den och listat ut var den kommer ifrån. Jag fick mörka lite genom att låta Alexander vara upptagen med att vara humanitär mot krigsfångar (Hederkodex: Respektera krigets lagar) och missa den. Potentiellt kan man van väl bränna öde senare på ett "Aha! Nu minns jag varför den kändes bekant!"-moment senare om vi börjar gå i stå.

"Jaja, skyll er själva, gräv er egen grav. I'll be seein' you".

Johnson Obote var en trevlig bekantskap som jag ser fram emot att utforska vidare. Jag minns specifikt våran staredown (som Wugu vann! \o/) samt avskedsorden han och Wugu emellan - J: "Det här är inte över", W: "Nej, inte på långa vägar".

När han inte springer och gömmer kan Wuugie Bear vara en riktig badassmuddafucka.

(Under spelmötet verkar det som att stället låg i International Settlement, vilket verkar lite keff; borde inte kineserna lägga det i sin egen jurisdiktion av Shanghai, även om hela centrum styrs av utlänningarna? Kanske får retconna lite, ska researcha det här)

Det funkar vilket som, tycker jag. Det är trots allt ljusskygga verksamheter det handlar om, så de kan säkerligen ha fått för sig att förlägga kontoret närmare händelsernas centrum. Huvudkontoret ligger ju garanterat i Nanjing i vilket fall.

Ja, det är inte som det står "KMT's hemliga spioneriverksamhet" på dörren. Sannolikt har de nån slags cover; en obskyr myndighet eller nån privat firma med vag bransch.

Měilíng vill få arrangerat ett möte med sin syster, så Alexander blir lovad 200 dollar om han kan ordna det, och om rotande i kommunisternas angelägenheter ändå kan ge information om lord Pellow så har han väl ingenting att förlora, eller?.
"Det var inte så mycket jämfört med förra gången", tycker han. Měilíng räcker honom en av sina ringar (så att Qìnglíng ska förstå att hon inte går i en fälla), och säger leende:
"Nå, då var jag desperat..."

Nu tycker jag vi kan börja känna på Alexanders desperation på allvar. Som åskådare tyckte jag han betedde sig nervöst, insinuant och märkligt genom hela scenen, och vid ett tillfälle var jag rädd att han antytt saker som gjort honom så obekväm hos First Ladyn att hon istället för högre arvode hade lockats att ge honom ståplats i Hangzhouviken (han gjorde ett snabbt försök att rädda situationen, dock).

Oh yeah, baby. Det är en riskabel balansgång mellan prispressning och utpressning. I slutändan hoppades han på att ge "Någon annan hade kunnat använda det här för att kräva mer pengar... men jag är så schysst (eller mån om att behålla huvudet) att jag låter bli"-intrycket. Alexander må vara dödsföraktande och leende kasta sig in i en fajt mot alla odds, men den här sortens fara är nåt helt annat...

Wúgū gör en rush till strömbrytaren och slår av ljuset, medan Alexander kastar sig handlöst ut genom fönstret

[...]

I Maurices Duplessis hus står Wúgū paranoid med pistolen redo medan Virginia blodig och desperat försöker rädda Maurice (hon har äntligen misslyckats med ett Välmående-slag, och därtill har hon svår fobi mot sjuka människor...döende borde kvala in på ett hörn där).Melisande är en gråtande hög och Xavier står och stirrar tomt framför sig; han har lyckats ringa sjukhuset, men har svår språkförbistring med sjuksköterskan på andra sidan, och andra måste gripa in (jag tror det var Wúgū).

Det var Virginia som fick svara (haha!). Wugu var för upptagen att dra för gardiner och på andra sätt försäkra sig om att de var i säkerhet - det kunde ju, teoretiskt, ha funnits en andra skytt (karaktärsdraget "försiktig", som sagt). Kul kontrast, förresten; Wugu dyker efter strömbrytaren ("dom får inte se oss!"), Herr Vogler dyker ut genom ett fönster på fuckin' andra våningen ("nej nu jävlar!").

Ett stängt fönster dessutom. För allt blir mer awesome i ett regn av krossat glas.

Jag börjar känna att Alexander och Wugu visar mer och mer potential att bli ett schysst buddy movie-odd couple med Virginia som det sammanbindande feminina klistret.

...å andra sidan har Alexander varit den som varit närmast att agera diplomatisk mellanhand mellan de andra två i trion.

(Agenter! Slagsmål! "Farliga" kvinnor! Ångest på ett skabbigt golv! Nu börjar det här bli Noir:igt på riktigt...)

Jag håller med!

Jag med. Madame Chiang Kai-shek är som sagt en lysande femme fatale-variant.

/Joel

 

[Ymir]

Re: Spelmöte #3: Men inte innan chockladmoussen

höhö. Wugu Brasco.

Min närmaste referens har snarast varit relationen mellan maffiabossen och undercover-snutarna i Infernal Affairs

Jag blev lite satt på pottan. Om Alexander redan sett pärlan borde han ha känt igen den och listat ut var den kommer ifrån. Jag fick mörka lite genom att låta Alexander vara upptagen med att vara humanitär mot krigsfångar (Hederkodex: Respektera krigets lagar) och missa den. Potentiellt kan man van väl bränna öde senare på ett "Aha! Nu minns jag varför den kändes bekant!"-moment senare om vi börjar gå i stå.

Hmm....jag förstår känslan här, det var ett lite konstigt grepp av mig. Idén från början var att pärlan skulle figurera mer i rent förbigående, men som scenen utvecklades kunde jag inte få till det så. "Ah! nu kommer jag ihåg"-möjligheten var hursomhelst lite av tanken.

Ja, det är inte som det står "KMT's hemliga spioneriverksamhet" på dörren. Sannolikt har de nån slags cover; en obskyr myndighet eller nån privat firma med vag bransch.

Good point. Hmm..."Huangkoow Consulting Ltd." "Suchoow Management and Statistics"?

Jag med. Madame Chiang Kai-shek är som sagt en lysande femme fatale-variant.

Det var rätt otippat egentligen, jag måste försöka ta det till vara.

 

[Ymir]

Re: Spelmöte #3: Men inte innan chockladmoussen

Det ska bli spännande att få träffa Du Yuesheng igen snart, efter så många år och så många gemensamma minnen...

You bet

Åkej, så den tillhörde typ änkekejsarinnan Cixi, inte underligt att den tycks vara förbannad.

Humdidum

Inte utan att hon förnedrande nog understod sig att ge Wugu en lavett.

Det hade jag visst glömt. Åh du milde

Haha! Han var för skön - klassisk Hergé-kines.*

Om inte annat var det skönt att äntligen få dra till med ett riktigt Hongkong-namn...

Va! Ne-ej! Announcing future (past) badness? Måste erkänna att jag inte fångade upp detta förrän nu!

Ah, that's too bad. Jag uppfattade det som att du nappade på det

Beeep! Fel! Det var Fang Liaobi som ordnade mig agenterna efter att först ha övertygats om att det rörde Lord Pellows försvinnande och sedan ha slagit mot sitt fina värde i "resurser".

Fix'd, se huvudinlägget.

Först varnade Kou mig att han varit och snokat på Cathay Hotel innan vår ankomst dit på nyårsnatten, och nu tyckte Fang att jag skulle göra vad jag kunde för att sätta dit Du Juesheng (som typ motsvarar Al Capone och J Edgar Hoover i ett och samma ämbete...) - bara så att vår myndighet ska kunna komma in och konfiskera all hans egendom! Wugus karaktärsdrag "försiktig" kan komma att förmå honom att leta ny mentor snart...

Tss, Liaobi var mycket tydlig med att han bara vädrade en lös tanke på en potentiell eventualitet

Nej, det stämmer inte riktigt. Inte heller är Wugu typen som skulle "gömma" sina pengar i hotelbibeln (näe, under extrabotten i sin attacheväska, kanske). Dokumenten satt ordentligt tejpade under den-där-möbeln-jag-inte-kommer-ihåg-namnet-på (en sån byrå med stor rund spegel en sätter sig och sminkar sig framför).

I did it twice. Fang gav mig ännu mer pappersarbete. Scenariot återupprepade sig. Hela scenen var, som du påpassligt påpekade, som tagen ur ett Mad Men-avsnitt (däremot antydde jag starkt för Fang att fröken Mei kunde vara berättigad en löneökning, så Wugu är inte helt så mycket av en röv... men nästan...).

Fix'd.

Borde inte den franska stavningen vara Javier?

Möjligt, men han är säkert lite anglifierad. Den lingvistiska situationen i Shanghai på 30-talet är något jag inte riktigt lyckats reda ut än, men notervärt är att alla berömda klubbar i franska koncessionen (och många av gatorna) hade engelska namn, något som förbryllat mig en smula.

Kul kontrast, förresten; Wugu dyker efter strömbrytaren ("dom får inte se oss!"), Herr Vogler dyker ut genom ett fönster på fuckin' andra våningen ("nej nu jävlar!").

Radarpar indeed

Jag tyckte du valde helt rätt. Burkigheten satt som en smäck i Ghost Man's Joy's rökiga lokaler.

Ah, bra. Värt att tänka på till nästa scen där...

 

[Ymir]

Spelmöte #4: CSI: Shanghai

Spelmötet börjar återigen år 1900. Yòuwēn (幼昷) och Yǐnzi (乚子) sitter på en terass i Guwalgiya-klanens gods och njuter av det sista av sommarsolen. Yòuwēn målar, och Yǐnzi betraktar stilla hur svalor tar form i penseldragen på pappret. En gammal, krum tjänarinna helt i svart, i skarp kontrast till damernas färgsprakande klänningar, kommer sakta gående och meddelar ödmjukt Yòuwēn att västerlänningen har vaknat upp (han kollapsade på vägen och har varit medvetslös i mer än ett dygn), och att han verkar vilja prata med henne. Yòuwēn och Yǐnzi går för att titta till honom, men konfronteras i en korridor av Första Frun (inte Yòuwēns mamma, utan Yòuwēns fars första hustru. Patriark i familjen är förvisso fortfarande farfar Rónglù (荣禄), Yǐnzis älskare, men hans enda riktiga fru är död sedan länge). Första Frun, vars namn inte framgår i scenen, är en kall och hård matriark som är mycket upprörd över att Yòuwēn gett en främmande djävul husrum under klanens tak, och tvekar inte en
sekund att kalla en simpel konkubin som Yǐnzi för slyna och ignorera henne fullständigt. Yòuwēn, däremot, hyser hon någon slags respekt för, och denna lyckas slå luften ur hennes svada genom att helt sonika vara ett grässtrå i vinden, uppbåda lugn, och mana till att Första Frun minsann överskrider sina befogenheter - det här borde vara upp till Rónglù eller åtminstone Róngshēn (荣身), som båda är bortresta.
"Husets herrar skulle aldrig godta det här! Du spottar på Förfäderna", protesterar Första Frun.
"Jag vet bättre än er vad furst Rónglù godtar och inte", snäser Yǐnzi, och blir återigen ignorerad. Första Frun varnar Yòuwēn att hon minsann inte tänker låta det här passera, och att hon ska tala med Yòuwēns mor, och går sedan vidare, upprört muttrande om skandalen.

Francis Henry Pellow ligger medtagen i en säng, omplåstad och vårdad med en tibetansk läkande salva som den gamla tjänarinnan tillrett. Yǐnzi väntar försiktigt i dörren, som medveten om att det här inte är hennes scen, medan Yòuwēn går in i rummet. Mannens konstiga europeiska kläder ligger på en stol ihop med ett stort gyllene fickur, och någon har klätt honom i en enkel skjorta under det tjocka täcket. Yòuwēn är fortfarande reserverad och kanske lite misstänksam, och frågar ut honom en gång till: Francis bedyrar att han ville rädda jadehästarna (som också är i rummet) undan plundring när boxarna stormade ett brittiskt hus i Beijing, men att avsikten var att lämna jadehästarna i tillbörliga kinesiska händer. Nej, han visste inte hur farlig landsbygden var, jo, han hade hoppats kunna möta upp med den brittiska armé som närmar sig staden, ja, han hade en kines som kunde varit guide, men denne ville stanna med sin familj i Beijing och...
"Vad heter du?", frågar han.
"Yòuwēn..."
"Ung barmhärtighet...", översätter han, demonstrerande sina suveräna mandarinskillz (fast ska vi vara petiga såhär in hindsigt så är wēn dels lika med 'benevolence' som kanske snarare borde översättas till 'godhet', och dels är den betydlesen av ordet arkaisk och han borde inte kunnat klura ut den bara genom att höra det. Så det var ett misstag on my part, särskilt som jag i första Yòuwēn-scenen förklarat vilket koolt arkaiskt tecken hennes namn skrivs med).
"Jag är Francis Henry Pellow", fortsätter han. Yòuwēn suger på namnet, försöker uttala det ett par gånger, det är inte lätt.
"Fazi går bra", säger han, "det är mitt kinesiska namn". Yòuwēn verkar mer bekväm med det.
Francis fortsätter:
"Jag är skyldig dig mitt liv". Deras blickar möts, och hon ser inte alls det hon väntat sig i hans. Hans ögon är klara, ärliga, mänskliga, nästan lika blå som Yǐnzis, och tittar rakt och djupt och varmt in i Yòuwēns. "Tack".
Yòuwēn och hennes väninna lämnar honom att vila ut, och går tillbaka samma väg de kom, mot sensommarsolen på gården.
"Du räddade hans liv", konstaterar Yǐnzi, "tänk på det. Han har en blodskuld till dig nu, och sådant förstår de även i västerlandet. Blodsskulder går djupt".


I samma rum där Francis Henry Pellow låg, men nästan 30 år senare, vaknar Alexander Vogler upp ur sömn, med ett halvläkt benbrott. Det är samma rum, samma plats, men ödsligheten och tystnaden har lagt sig över den, och där lamporna en gång spred ett varmt sken lyser de nu blekt och svalt i hallarna. En uuurgammal kvinna i svart som hela tiden pysslat om honom är precis på väg att, oändligt långsamt, lämna rummet, men Yòumèi (幼妹) sitter på en stol, ung och pigg och söt, i nån sorts kontrasttill hela rummet, och klottrar på en lapp. Utöver Yòumèi har bara Wèiqí (卫齐) och en annan av hennes bröder (och den urgamla kvinnan ofc) tittat till Alexander under hans konvalescens, men han har märkt att det finns mååånga fler i huset, och harsett flera yngre barn som kikat in i rummet i hopp om att få en skymt av honom.
"Jag har gjort ett namn åt dig", säger Yòumèi, "ett riktigt namn, som går att uttala", och visar och förklarar:
亞歷山大 Yàlìshāndà
亞= Asien, namnprefix
歷 - erfarenhet, historia
山 - berg
大 - stor
"Yàlìshāndà alltså", Alexander suger lite på det, och tackar så mycket. De pratar sedan lite om honom och kriget (WW1alltså; Yòumèi vet inte mycket om världen utanför Kina och har fått mycket om bakfoten, men hon har förstått att tyskar (dvs hans folk) är lite som manchuer (dvs hennes folk) för de stöttade en fallen kejsare och nu tycker ingen om dem längre, men hon förstår inte riktigt hur Tyskland kunde förlora om de hade såna där flygplan.
"De andra hade fler", svarar Alexander.

Yòumèi undrar om han kan gå, och jadå, så länge han får ha sina kryckor, och hon föreslår med illa återhållen entusiasm att hon visar honom runt i huset. Hon böjer sig för att hjälpa honom ur sängen, men Alexander uppmärksammar sin avsaknad akläder, och en mycket förlägen Yòumèi går därifrån döljandes sin rodnad med hela armen medan Alexander klär på sig själv.
Hon tar honom sedan på en tur i det dystra godset, förbi bombastiska Mingvaser och slitna gobelänger, över kala stengårdaroch vittrade trappor. Hela tiden iakttar en tyst legion av tjänare, konkubiner, barn etc dem på håll, men endast några småpojkar vågar sig lite närmare. De stannar upp vid en grå stenbyggnad med ett pampigt orange tegeltak i väldiga bågar.
"Förfäderstemplet", förklarar Yòumèi. Hon ser sig omkring, ingen tittar längre på dem. "Jag är kvinna så jag får inte gå in, men du kan göra det".
Alexander tvekar.
"Vill du att jag ska gå in?", undrar han.
"Äsch, det är inte så viktigt...", ljuger hon. Eftersom Alexander genomskådar henne är han fast, och nåväl...han skjuter försiktigt upp de gamla, tjocka trädörrarna.
"Det har varit en västerlänning där inne en gång innan", förklarar Yòumèi. Det var länge sen men...jag tror inte andarnamisstycker, jag tror de skulle gilla dig. Du är bättre än han var".
Alexander haltar in, i ett stort, dunkelt rum uppburet av rödmålade träpelare. Längst väggarna reser sig ett sammelsurium av andetavlor och små grå stenstatyer av för honom anonyma personer, och på ett altare i mitten sitter en skulptur av en kvinnlig buddha i lotusställning med utsträckta händer, och en stor vit pärla i sin ena hand (den andra är tom).
Yòumèi står kvar på tröskeln och pekar in på olika statyer: "Det där är min förfader Oboi", han var administratör åt Kangxi-kejsaren, och det där är min farfar Rónglù, som var general under den siste kejsaren".
Alexander tittar obekvämt in i förfädernas kalla stenögon, frågar sedan över buddhan, varvid Yòumèi försöker förklara hur det är en annan buddha än the buddha, närmare bestämt bodhisattvan Tara; Yòumèi tycker uppenbarligen mycket om henne eftersom hon var kvinna men ändå nådde fullkomlig upplysning. (För mer insatta läsare kan det kanske tyckas lite skumt att ha en buddhastaty i ett förfaderstempel, but there's a reason).
Alexander försöker betyga förfäderna, i synnerhet Oboi och Rónglù sin vördnad genom att buga för statyerna, men gör fel, och en frustrerad Yòumèi tar ett djupt andetag, ser sig omkring, och kliver sedan över tröskeln och in i det för henne förbjudna rummet. Hon kowtow:ar för att visa Alexander hur han ska göra, men han påtalar sitt brutna ben, och hon reser sig, tänder en rökelsesticka, och visar honom hur han ska hålla den mellan händerna och buga. De bugar tillsammans ett ögonblick, men sedan verkar Yòumèi bli nervös eller rädd, och hon drar snabbt ut Alexander ur templet och slår igen dörrarna.
"Jag vet inte vad det var", säger hon, "en skum känsla bara...jag begick ett övertramp, förfäderna kanske..."
Alexander undrar om hon är säker på att det inte var han då, furst Róngshēn verkar trots allt inte gilla honom något vidare.
"Far gillar ingen längre", säger flickan dystert, "inte ens sina egna barn. Hur man älskar folk glömde han för länge sedan".

Alexander föreslår att de går och tittar på hans flygplan, och hon följer entusiastiskt med, ut över en tyst och tom innergård.


Nästa scen utspelar sig några år tidigare, långt söderut i Shanghai. (Tidigare har flashbackscenerna alltid varit kronologiska, något jag mycket medvetet bröt mot här, mer om det, som vanligt, i eventuella analysinlägg). I ett sovrum på övervåningen i Huáng Jīnróngs tehus ligger Wúgū och Xìuhuá (秀華) nakna (okej hon har sina fotlindor på för det som finns därunder vill ingen se, ever...) och hopslingrade och ser morgonen an. Wúgū är reserverad och tystlåten, och Xìuhuá försöker förgäves muntra upp honom och luska ut vad som är fel. Hon kallar honom skämtsamt "min lille manchuer", vilket han genast blir irriterad på och ber henne att inte fortsätta med. "Vadå?", tycker hon, visst, Wúgūs familj är superkonservativ och plågar honom, men de är rika och mäktiga, med stolta och berömda förfäder...medan hennes släkt minsann bara är fattiga bönder. Hans familj är inte skäl nog att känna sig nedslagen, menar hon, och räcker honom en stärkande kopp té från nattduksbordet.
"Det är inte det", förklarar Wúgū, Xìuhuá ropar hej för tidigt bara. Visst, hon och han verkar tillslut ha lyckats med sitt uppdrag, Huáng Jīnróng är på fallrepet, men det är inte över än. Wúgū är fortfarande nervös att åka dit, helt enkelt, men säger det inte rakt ut.
Så bultar just Huáng Jīnróng på dörren.
"Wuyu, ligg inte där och dra dig, vi behöver prata, omedelbart".
Sagt och gjort; Wúgū klär fort på sig, medan Xìuhuá dröjer kvar i sängen, håller tummarna och ger honom en slängkyss innan han stänger dörren bakom sig.

Wúgū drar en kamm genom håret på väg nedför trappan, och möter sedan bossen i hans salong, där en hög av papper och stämplar tronar bredvid ett oavslutat parti mah-jong. Jīnróng är stressad, pressad, arg och sentimental på samma gång, berusad som ofta på sistone, och betygar under frekventa ryggdunkar hur bra, lojal och driftig Wúgū är, allt medan han då och då brister
ut i förolämpningar mot polisen (som uppenbarligen har gett honom sparken nu, at long last).
"Såhär är det då va", förklarar Jīnróng, "det här går inte längre. Jag drar mig tillbaka...jag har skrivit över det mesta av mina resurser på Dù Yuèshēng, men du måste också få din beskärda del...så här, här", han viftar med några dokument som Wúgū förväntas skriva under, "Du får hela mitt fraktkompani, och mina fyra personliga sampaner, och procent på mitt tehus...".
"Men vad ska du göra?", undrar Wúgū.
"Jag ska dricka té och spela mah-jong tills min grav...men du, du...nu måste du komma komma ihåg att dra ditt stå till för att hålla Gröna gänget vid liv, så samarbeta med Yuèshēng, för du vet hur viktigt fraktkompaniet är för vår opiumhandel, och... och Yuèshēng, han är ju en sån hedersknyffel va, du vet ju att han gillar dig..."
Yuèshēng har samtidigt kommit in i rummet, och blänger kallt på Wúgū. Jīnróng går tankspritt därifrån, och Yuèshēng lägger sin hand på Wúgūs axel.
"I sanning...kamrat...låt vårt samarbete bli...långt...och...fruktbart..." *suger hotfullt på varje ord*
Wúgūs reaktion gränsar väl mer åt "oh shit" än "yay, jag har ett fraktkompani", och stämningen blir inte bättre av att de tre aphuvuden Yuèshēng har insydda över skuldrorna på sin dräkt för att ge honom långt liv blänger kallt och dött på Wúgū när Yuèshēng i sin tur lämnar rummet.


Återigen ett par år senare (men inte tillbaka i kampanjens nutid, utan närmare bestämt mars eller april 1927) ligger en nittonårig Virginia på sitt rum och läser ihop med Melisande. Butlern meddelar att en skum man är utanför och insisterar på att träffa henne och att han känner hennes far (som inte är hemma för närvarande), och Virginia och Melisande går entusiastiskt, men misstänksamt, ned för att ta sig en titt på den mystiske besökaren. Det visar sig vara en skäggig man i slitna kläder och skärmmössa som, såhär in hindsight, har något vagt kommunistiskt över sig. Han döljer en skada under sin jacka, och lämnar ett lätt blodspår efter sig på golvet. Mannen presenterar sig som Zhou Zetai, insisterar (och svär vid sina förfäder) på att han är en vän till lord Pellow, och har blivit lovad husrum om han någon gång skulle behöva det (och det gör han nu, desperat av allt att döma). Som bevis har han inget mer än en tändsticksask med Lord Pellows adress och underskrift på, men Virginia väljer att tro honom. Han ges ett gästrum lååångt från Virginias eget rum, och hon och Melisande bestämmer sig för att Melisande ska sova över så de kan pressa mannen på info genom att ställa till en middag (som han i artighetens namn kommer vara tvungen att infinna sig på).
Mannen nekar dock till denna artighet, med ursäkten att han är utmattad. Virginia accepterar motvilligt, men lyckas åtminstone få tillåtelse att låta en tjänare titta till hans sår, och ett löfte om att han ska närvara vid frukosten. Mannen erkänner att han blivit skjuten, är förtegen med exakt av vem, men att det var någon förment vän, som lurade honom i en fälla. På morgonen inför frukosten är mannen dock försvunnen. Minnet av honom grämer Virginia, särskilt som det är en av få saker hon aldrig lyckats få sin far att tala klarspråk om, men hon förstod senare att händelsen sammanföll med Shanghai-massakern 1927, och att mannen måste ha varit ett offer för denna. Det hela är en episod hon drar sig till minnes nu iochmed spåret med kommunisterna som Maurice pratat
om, och...

Plötsligt är vi tillbaka i Maurice Duplessis salong, invid hans döda kropp och läkaren och sjuksystrarna, och en uppriven och storgråtande Melisande som sliter i Virginias klänning och vrålar:
"Det är ditt fel! Om du inte kommit hit med din jävla far och dina hemligheter och...*snyftsobgråt* DET ÄR DITT FEL! JAG HATAR DIG! *snyftsobgråt* Dra åt helvete! Jag vill aldrig..."
En lakansblek Xavier släpar ut henne i korridoren och försöker tillrättavisa henne, men skadan är redan skedd och Virginia står och känner sig fullkomligt miserabel medan Wúgū, oberörd av det hela, nyktert noterat att Maurice döda kropp...pekar...med ena armen mot en stor byrå, som om det sista han gjorde var den gesten. Han letar igenom byrån, och det mest signifikanta, och förbryllande, han finner, bland en massa foton, är ett kuvert med texten "瓜尔佳" (Guwalgiya) klottrat
på; det verkar vara fullt av gamla fotografier på hans och Virginias släkt. Han smusslar snabbt undan det innanför kavajen innan Virginia hinner upptäcka vad han hittat (vi slår tärningsslag här).

Nu gör polisen äntligen entré. Octavien LeBeau är inte med, men en kineskommisarie hälsar Wúgū och Virginia att deras kompis blivit arresterad och att Octavien vill träffa dem på Lester Hospital. (Det här låter inte direkt som bra nyheter...)
Sagt och gjort; de ger sig av, men inte innan Virginia fått fatt på Xavier (som uppenbarligen sjasat iväg Melisande till hennes rum) och mer eller mindre sagt åt honom att han är mannen i huset nu, och måste få sig och sin syster ifrån stan innan de också råkar illa ut. Xavier försöker protestera, men nickar bara tillslut.På Lester Hospital får Alexander sitt heroic shoulder wound sytt av en kinesisk sjuksköterska medan Octavien LeBeau (som fort börjat klättra upp på andra plats bland sköna bifigurer...) tvinnar sin imponerande mustasch och klottrar i ett protokoll. Hans kineser menar alltså att de ertappade Alexander vilt skjutande på öppen gata, nån sorts killing spree fast utan att faktiskt träffa någon, men Alexander har som bekant en annan version, och jo, mm, ja, jo, Octavien nickar och
antecknar.
"Så vadå, sköt jag mig själv?"
"Ja, enligt mina kineser så..."
"...du kan inte typ JÄMFÖRA KULAN DE TAGIT UT UR MIN AXEL med de i min pistol?"
"Seså, jag har inte sagt att jag tror dem..."

Virginia och Wúgū anländer till sjukhuset en punktering senare (Virginia körde bilen... ), och tar sig genom de överbelamrade korridorerna, fulla av sjuklingar som jämrar sig i sängar längst väggarna. (Jag aktiverar Virginias fobi mot sjuka ofc, så
det blir rena Golgata-vandringen för henne, vilket jag också beskriver det som). Wúgū och Octavien hälsar som vänner, men Virginia är inte fullt så tolerant (why should she be?), och kräver att Alexander blir släppt på momangen. Har franske konsuln fått kännedom om Lord Pellows kidnappning vid det här laget? Jadå, intygar LeBeau svävande, samtidigt som han försöker åskådliggöra sin resursbrist: "Alla mina underhuggare är ju kineser och med de förutsättningarna finna det ju gränser för vad jag kan uppnå, mm, jo, mm..."
(Man har vid det här laget kontrollerat att sjuksköterskan inte förstår ett ord av konversationen, som hålls på franska).
Octavien bedyrar hursomhelst att han ska ge undersökningen av det inträffade högsta prioritet, och visst, Alexander kan gå, men håll ett öga på honom. Octavien reser sig för att gå, men plockar upp en papperspåse och en pincett från sjukhusprylarna på ett bord och stuvar minituöst ned kulan från Alexanders axel i påsen, som bevismaterial.
(En mycket stressad läkare tittar förbi i ungefär två sekunder och skriver ut Alexander).

Utanför sjukhuset skjuter en frustrerad Wúgū upp bilen med en domkraft (och svär att aldrig låta Virginia köra igen) medan Alexander byter däck.
"Hur pålitlig är han?", undrar Virginia, syftandes på LeBeau.
"Jodå..." menar Wúgū.
"Men vi bör göra vår egen undersökning eller?", frågar Alexander.
"Jovisst, rent teoretiskt, men det kräver ju ansenliga resurser...vi behöver ett labb, massor av fotfolk, sekreterare..."
"Err...jag tänkte mer att vi nöjer oss med att gå och se om vi kan hitta något spår på taket där skytten satt..."

Sagt och gjort; rollpersonerna tar bilen tillbaka, och klättrar upp via brandtrappan till taket där skytten satt när han träffade Alexander (och Alexander honom). De hittar inget annat än lite blodspår som fort tar slut (lagt förband på sig själv?) och inte ger mycket, och notervärt är att skytten verkar ha städat upp tomhylsorna efter sig. Wúgū funderar lite och kommer fram till att det måste röra sig om ett proffs; snubben satt i ett träd bara några få meter från familjen Duplessis hus, höll sig framgångsrikt dold i skuggorna utan att synas, och satte sedan kallt två skott i Maurices bröstkorg, innan han mycket snabbt och smidigt avvek från platsen. Och han var definitivt pricksäker.
"Njae", tycker Alexander och pekar på sitt huvud, "han träffade mig ju inte här".
De kommer dock på idén att backtracka Alexanders jakt på skytten och leta efter fler tomhylsor, och voíla, de hittar en.

Tillverkningsstämpeln har filats bort, vilket tyder på en rätt jävla hög grad av discretion wanted och/eller paranoia, men Alexander kan identifiera kalibern som 6,5mm Arisaka, vilken används till nätta japanska gevär, Inte heller detta hjälper mycket dessvärre, för om man ska använda uteslutningsmetoden, vem i Shanghai skulle inte använda Arisaka, har man fortfarande nästan hela stan kvar när man är klar...

Alexander vädrar nu idén att själv utrusta sig med ett gevär, och tänker att han kanske kan få låna ett ur Virginias fars vapenkabinett? Visst, tycker Virginia, dessutom...nu finns det kanske en hotbild mot hennes liv trots allt, så sällskapet bestämmer sig för att bege sig tillbaka till hennes hus och låta henne plocka med sig lite mer prylar (och monetära tillgångar) att gömma i Alezanders garage. Dessutom kan de passa på att stuva undan lite av Lord Pellows mer värdefulla saker, bara utifall att...och ordna Alexander en skjorta som inte är blodig och har ett skotthål i sig...


Tillbaka i Lord Pellows gods passar Virginia på att rota igenom sin fars saker, och hittar ett ofärdigt brev på klassisk kinesiska, med en väldigt skum stämpel; Guwalgiya Róngshēns. Hon går ned till salongen och visar det för de andra, och tillsammans försöker de klura ut dess betydelse (ingen
av dem behärskar klassisk kinesiska direkt; Virginia vet om att hennes far ibland använde det som ett kodspråk med sina sinolog-vänner, eftersom han visste att Virginia läste hans post). Att brevet är från eller till en Guwalgiya står snart klart, och Virginia inser då att hennes mamma tillhörde denna mäktiga klan, något som förvånar henne (hon hade ingen aning om det). Wúgū reagerar med förbryllan, men utan att nämna sina egna band till ätten, medan Alexander gör sitt allra bästa för att hålla sig utanför konservationen, hålla mycket mycket tyst och se oskyldig ut. (Jag har för mig att något mer viktigt sades i den här scenen, men jag kan verkligen inte komma på det...mina spelare får gärna påminna mig, om ni vet). Wúgū stoppar hursomhelst på sig brevet under förevändning att han ska översätta det åt gruppen, det de förstått hittils verkar vara att brevet är riktat -till- furst Róngshēn från lord Pellow, och meddelar att någonting ska skickas till Róngshēn, och att detta förhoppningsvis bör gottgöra lite av Pellows...skuld? Implikationerna av bara detta i sig är givetvis slående.

Virginia hittar också något annat, när hon går för att ordna en ny kavaj åt Alexander; en gammal, luggsliten kavaj som hon snart känner igen: den satt på den där mystiske gästen som kom en natt för länge sedan. I fickorna hittar hon en sliten gruppbild där hon känner igen mannen, med texten "Shanghaikommunen -27" på baksidan, en tändsticksask från Chai Loh Hotel, samt en teaterbiljett till en uppsättning av "Hamlet" på Tawutai Theater, och en text "till min vän Ēnlái (恩来)" i hennes fars handstil. Det här är saker fullt värda att följa upp, ofc, men så fort Alexander har fått låna en kavaj och ett gevär bestämmer man sig för att det är
dags att törna in för natten. Man hade förstås kunnat kinesa på plats, men nu är ju ingen av rollpersonerna tekniskt sett kines , så man skiljs åt, och Wúgū drar hem till sig och kollapsar drömlöst medan Alexander och Virginia retirerar tillbaka till Alexanders garage/lya/verkstad/lada/whatever, där Pjotr fortfarande sitter och pysslar med sitt flaggskepp.

Virginia, däremot, sover extremt oroligt, trots att Pjotr under kvällen gjort sitt bästa för att tafatt trösta henne (det vill säga; bjudit på sprit). Hon ser Yòuwēn sitta i rummet och titta på henne, blek och med såriga läppar, och blod rinnande ur munnen. Hon vaknar, kanske av drömmen, kanske av kylan i rummet, och står och tittar ut över floden utanför fönstret innan hon försöker somna om, och drömmarna återvänder:

Ett levande lik i sönderfallande brokad släpas sprattlande och ryckande uppför en trappa. En bister mandarin står vid Virginias säng och tittar kallt på henne. Hon vaknar igen, och mandarien upplöses i skuggor.
(Virginia får en minst sagt dåligt natt, och misslyckas med att återhämta Välmående, muwahahaa).

På morgonen knackar någon på Alexanders dörr, och när han öppnar visar det sig vara Melisande, med brodern Xavier tyst i bakgrunden. Alexander frågar hur f-n de hittade hit, och Melisande nämner något i förbigående om en vän till en vän till en vän till en vän, men strunt samma, hon måstemåste få träffa Virginia, och har famnen full av blommor medan hon snyftar av iver att be om förlåtelse för sitt tidigare utbrott. Alexander förnekar att hon är här och säger sig inte vilja berätta var hon är, men lovar att meddela henne om att Melisande önskar ett möte på ett kafé i franska koncessionen vid lunchtid, och tar emot blommorna, då Melisande vill köpa nya så de ska vara färska när Virginia kommer. Alexander vet inte vad han ska ta sig till med blommorna, och stuvar dem helt sonika i kaminen, vilket skapar en trivsam blomdoft när Virginia väl kommer ut från sitt sovrum. Pjotr erbjuder henne en frukost på vodka och hårt bröd medan han babblar om hur bara ryssarna i det fördömda landet förstår brödbakandets ädla konst.

Wúgū har som sagt sovit ganska bra, och efter ett kort besök från en av agenterna Fang Liaobi lånade honom går han igenom brevet till Róngshēn, flitigt användande sin ordbok för att slå upp arkaiska gamla tecken. Mycket riktigt; lord Pellow meddelar i brevet att han nu har något i sin ägo, som Róngshēn ska få, och att detta ska återgälda någon skuld. En skuld för...Yòuwēn? Det är oklart, just nu. Sedan tar han upp kuvertet med de gamla bilderna på hans familj. Många individer kan
han känna igen eller identifiera genom namn klottrade på fotografiernas baksidor, men det finns också anonyma gruppbilder av konkubiner och fruar från när Wúgū var väldigt liten, där han långt ifrån känner igen alla. Två bilder gäckar honom; det ena är en gruppbild på vad som verkar vara Rónglùs och Róngshēns fruar och konkubiner, men där en individ är så suddig att hon är oigenkännlig. På en annan bild med tre konkubiner återkommer samma kvinna, av kläderna att döma, men också här är hennes ansikte suddigt. Det här förbryllar Wúgū, han kan inte komma fram till vem kvinnan är, och han måste varit mycket liten, tre eller fyra år, när bilderna togs. Allt han kan sluta sig till är att hon var ung, eftersom hon stod upp i andra ledet på den första bilden medan alla äldre kvinnor satt ned framför dem, och att hon måste varit en konkubin, för alla fruar borde han känna till (Rónglù hade inte ens några efter sin förstahustru Wanzhens död, och Wúgū känner igen sin egen mor på gruppbilden). Inte ens uteslutningsmetoden hjälper honom att utröna vem hon är, dock, så nu är goda råd dyra: han tar sig i kragen och går till ett konfuciustempel i Shanghais kinesiska Old Town för att fråga sin äldre bror, Wushen.

Wushen stämmer en qin på en stenbänk på konfuciustemplets innegård när Wúgū kommer dit, klädd i kinesiska kläder för att inte förtörna brodern. Denne fäller de obligatoriska pikarna om Wúgūs förräderi mot släkten, traditionerna och förfäderna, men visar sig hjälpsam när Wúgū visar fotografierna.
"Det måste varit en inkompetent fotograf", tycker Wushen, "få samma kvinna fel på två bilder...". Efter lite eftertanke sluter han sig till att kvinnan måste vara Yǐnzi (乚子), Rónglùs favoritkonkubin.
"Vad hände med henne?", undrar Wúgū, "varför kommer jag inte ihåg henne?".
Wushen berättar att hon föll i onåd när Rónglù hade dött, att hon hjälpte Yòuwēn att rymma med Francis Pellow. Han är inte säker på omständigheterna, och antyder något om en stöld, beskriver Yǐnzi som en intrigmakare och orosstiftare som hade lindat Rónglù runt sitt lillfinger, men hennes charm bet inte på hans son. "Vad jag vet", säger Wushen, "så ramlade hon i brunnen". Wúgū och han vet båda alltför väl vad "ramla i brunnen" betyder; ibland, när en konkubin verkligen misshagat herren i huset, kom hans store, olycksbådande tjänare Dà och släpade iväg henne, och sen hördes hon aldrig mer av.

Wúgū berättar om Lord Pellows kidnappning och att Pellow verkar ha haft något samröre med Róngshēn; mjo, Wushen känner till något samröre dem emellan. Han är inte säker på vad det rörde, men oavsett vad vi tycker om Pellow, menar han, så har han ett band till vår familj...att kidnappa honom, eller döda honom, det är en förolämpning mot hela Guwalgiya-klanen. "Han var vår att döda, om något". Wushen meddelar prompt att han tänker ge Wúgū hjälp att ställa förövarna till svars, genom att skicka Wúgū några av sina underhuggare (om Wushen kommenderar annat än sillmjölkiga konfucianister återstår att se...)

Virginia möter en uppriven Melisande på ett fint franskt kafé, och mottar genast hennes ursäkt och hennes nya blommor. De tröstar sig med varsin gräddbakelse (Melisande får lite av Virginias också...) medan Virginia undrar varför Melisande och Xavier inte lämnat stan som hon sade åt dem,
och Melisande försvarar sig med att de måste hjälpa Virginia, för nu är det personligt.
"Men jag behöver inte er hjälp", försöker Virginia säga så finkänsligt hon kan, "jag vill bara att ni ska vara i säkerhet och..."
Men Melisande avbryter henne. Hon har rotat igenom sin fars papper och stött på en indisk kommunist eller något, Subhas Rao, som har kontakter med Shanghai-kommunisterna och kanske vet något om lord Pellows aktiviteter med dem. Virginia reagerar inte först, men sen får hon veta var den här indiern håller till: Tawutai Theatre, samma som hon hittade en biljett från i den mystiske mannens rock. Det här är nog definitivt värt att kolla upp, och hon tackar Melisande hjärtligt och ber henne att åtminstone ta in på något hotell eller liknande; huset i franska koncessionen är inte säkert längre. Det ska hon och Xavier givetvis göra, intygar Melisande, och de kan tillochmed uppbringa några hårda annamesiska livvakter om det skulle behövas. Och Virginia får givetvis fortfarande låna de där änglavingarna...


Nästa spelmöte blir det dramatiskt, för då blir det änglafest med Gröna gänget!

Det här spelmötet hade heller ingen riktig "låt". Jag körde det här flummet i förfaderstempel-scenen, och lite kinesiskt cittra-skval i Konfucius-templet. Hittils i Virginias drömmar kör
jag Raison d'être, den här tror jag det var det här spelmötet.

 

[Big Marco]

Re: Spelmöte #4: CSI: Shanghai

Underbart! Och alltid saddo-kul när Välmående-återhämtningen misslyckas. ,-)

 

[Bunny]

Re: Spelmöte #4: CSI: Shanghai

Underbart! Och alltid saddo-kul när Välmående-återhämtningen misslyckas. ,-)

Usch ja - Wugu, min rollis, fick rulla för fysisk påfrestning bara för att han höll igång och var aktiv enbart 60 timmar i sträck (misslyckat slag, -1 i välmående). En kan tro att det sedan räcker att sova ut ordentligt i 6 timmar, men, ack, tydligen krävdes mer än så (misslyckat slag).

Vilket fick mig att omvärdera vad välmåendet motsvarar i sådana fall - det är givetvis ackumulerad stress och utbrändhet till följd av den påfrestningen snarare än en fråga om ren sömnbrist, vilket min första tanke var.

 

[Bunny]

Re: Spelmöte #4: CSI: Shanghai

Spelmötet börjar återigen år 1900. Yòuwēn (幼昷) och Yǐnzi (乚子) sitter på en terass i Guwalgiya-klanens gods och njuter av det sista av sommarsolen.

[...]

Francis Henry Pellow ligger medtagen i en säng, omplåstad och vårdad med en tibetansk läkande salva som den gamla tjänarinnan tillrett.

[...]

I samma rum där Francis Henry Pellow låg, men nästan 30 år senare, vaknar Alexander Vogler upp ur sömn, med ett halvläkt benbrott. Det är samma rum, samma plats, men ödsligheten och tystnaden har lagt sig över den, och där lamporna en gång spred ett varmt sken lyser de nu blekt och svalt i hallarna. En uuurgammal kvinna i svart som hela tiden pysslat om honom är precis på väg att, oändligt långsamt, lämna rummet

[...]

"Det måste varit en inkompetent fotograf", tycker Wushen, "få samma kvinna fel på två bilder...". Efter lite eftertanke sluter han sig till att kvinnan måste vara Yǐnzi (乚子), Rónglùs favoritkonkubin.
"Vad hände med henne?", undrar Wúgū, "varför kommer jag inte ihåg henne?".

Det här har du varit duktig på - att väva samman detaljer ur de tre rollpersonernas erfarenheter med varandra. Kvinnan som går från gammal till uråldrig, sovrummet (med dess förändrade karaktär) och Yǐnzi med sina blå ögon (precis som hon Wugu nu brinner för att få möta på änglafesten...).

"Ung barmhärtighet...", översätter han, demonstrerande sina suveräna mandarinskillz (fast ska vi vara petiga såhär in hindsigt så är wēn dels lika med 'benevolence' som kanske snarare borde översättas till 'godhet', och dels är den betydlesen av ordet arkaisk och han borde inte kunnat klura ut den bara genom att höra det. Så det var ett misstag on my part, särskilt som jag i första Yòuwēn-scenen förklarat vilket koolt arkaiskt tecken hennes namn skrivs med).

Petig behöver du absolut inte vara om du inte väldigt gärna vill. Lord Pellow är bright och beläst, han kanske redan räknat ut vilka arkaiska betydelser Guwalgiya kan tänkas föredra efter att ha studerat diverse namntraditioner or whateva.

Längst väggarna reser sig ett sammelsurium av andetavlor och små grå stenstatyer av för honom anonyma personer, och på ett altare i mitten sitter en skulptur av en kvinnlig buddha i lotusställning med utsträckta händer, och en stor vit pärla i sin ena hand (den andra är tom).

Nämen, saknas det en pärla? Hmmm, det känns som om jag borde kunna göra någon form av koppling här...

"I sanning...kamrat...låt vårt samarbete bli...långt...och...fruktbart..." *suger hotfullt på varje ord*

... och nästa spelmöte kommer kamraterna Wugu och Du Juesheng att återförenas at long last (på en änglafest)! Jippi! Och tillbakablicken där det utrönas vad som kom att gå snett där på 20-talet! Yay! En önskedröm för varje masochist...

Utanför sjukhuset skjuter en frustrerad Wúgū upp bilen med en domkraft (och svär att aldrig låta Virginia köra igen) medan Alexander byter däck.

Jag tror det exakta citatet var: "Jag kommer aldrig, under några omständigheter, sätta mig i en bil med dig bakom ratten igen!"

"Hur pålitlig är han?", undrar Virginia, syftandes på LeBeau.
"Jodå..." menar Wúgū.
"Men vi bör göra vår egen undersökning eller?", frågar Alexander.
"Jovisst, rent teoretiskt, men det kräver ju ansenliga resurser...vi behöver ett labb, massor av fotfolk, sekreterare..."
"Err...jag tänkte mer att vi nöjer oss med att gå och se om vi kan hitta något spår på taket där skytten satt..."

Sjukt rolig dialog. Det framgår att karaktärerna tenderar att tänka i lite olika skalor kring saker och ting. Wugus svar på Alexanders förslag: "Ah... ja, ja det skulle vi ju faktiskt kunna göra..."

Sagt och gjort; rollpersonerna tar bilen tillbaka, och klättrar upp via brandtrappan till taket där skytten satt när han träffade Alexander (och Alexander honom).

Nästa gång får vi båda helt enkelt vara mer uppmärksamma på Wugus rädsla för höga höjder.

Wúgū har som sagt sovit ganska bra

Allting är relativt. Sex timmar blev det, och det är visserligen mer än hittills i kampanjen (mer än de 0 timmar han sovit hittills, vill säga), men inte nära nog mycket nog.

----

Det var inte ett fullt lika medryckande spelmöte som det innan, men det är mycket som bådar gott inför framtiden!

 

[Pendragon]

Re: Spelmöte #4: CSI: Shanghai

Jag myser lite vid tanken på att Alexander ensam fortfarande har maximalt välmående.

En viktig del av konceptet var att han inte skulle vara den stereotypiskt traumatiserade krigsveteranen, så ingen stress och inga mardrömmar eller fobier som begränsningar. Om detta är för att Herr Vogler är extremt välanpassad eller en total fullblodpsykopat återstår väl dock att se... *ahem*

Och som extra salt i såren återhämtade Alexander sitt enda sår från skottskadan redan morgonen efter, så till och med fysiska åkommor verkar rinna av honom som vatten.

...

Ta i trä.

/Joel

 

[Ymir]

Spelmöte #5: Trygghet är min grej...

Spelmötet börjar i Rehe 1929, på ett vårblommigt fält invid en flod strax nedanför kullen där klanen Guwalgiyas släktgods ruvar. En tjänare ger propellern på Alexanders Albatross-plan spinn, och motorn brummar ryckigt och olycksbådande ett ögonblick innan den lugnar sig och återgår till den rytm och de ljud Alexander är djupt familiär med. Planet fungerar igen!

Själv sitter han i cockpiten för att testa funktionerna; med sin flygarjacka i läder över kinesiska kläder han fått låna hos klanen. Hans ben är fortfarande vekt och ömt, men själva brottet är läkt vid det här laget. Stirriga tjänare rusar runt som yra höns; somliga upphetsade av flygmaskinen, andra närmast skrämda. Wèiqí (卫齐) kommer skyndade nedför sluttningen från huset i spetsen på ett par tjänare medan Yòumèi (幼妹), presumably utan faderns tillåtelse, betraktar scenen lite mer diskret från under ett träd, ackompanjerad av den uråldriga lilla svartklädda kvinna som pysslat om Alexander under konvalescensen.

Alexander stänger av motorn och klättrar ur planet, och möts av Wèiqí som uttrycker sin förhoppning om att planet är helt flygklart lagom till en inplanerad räd mot Sun Dianying (孙殿英) som repressalie mot plundringen av de östra gravarna. Han och Alexander diskuterar klanens tillgång på mekaniker, olja och bränsle ett tag, och Wèiqí förklarar att medan det kanske inte är så bra ställt med allt, så kommer pappa Róngshēns (荣身) snart ha sett till att kulsprutorna är färdigreparerade, och en bra mängd bränsle finns numera till förfogande. Yòumèi ansluter sig, likt sin bror förhållandevis ledigt klädd i vårvärmen, och betraktar planet med tindrande ögon, uttryckandes det Wèiqí är för reserverad för:
"Vi måste flyga". Hon fattar Alexanders arm. "Du kan väl ta med oss? En gång iallafall?".
Wèiqí försöker protestera, men hon övertygar honom; de två är uppvuxna i en gudsförgäten avkrok med en pappa som gjort sitt bästa för att behålla dem på medeltiden (frågan är om de ens suttit i en bil, någonsin), och nu har de chansen att få flyga. Wèiqí blir klart smittad av hennes entusiasm, men är fortfarande nervös för vad pappa ska säga. Yòumèi är ivrig att demonstrera att hon struntar i vad pappa har att säga, och när Alexander erbjuder henne klättrar hon entusiastiskt upp i cockpiten och får prova på att köra planet en liten bit, vrida rodret och i allmänhet känna på maskinen, glad som ett barn (well, she is basically one). Wèiqí är ivrig att få sitt mandomsprov i krig, och börjar leka med tanken på att vara andrepilot åt Alexander och fälla bomber på fienden. De inser att det är matdags uppe på godset; Yòumèi tycker de kan strunta i det med om de ändå är inne på trotsa-pappa-spåret, men Alexander påpekar att man bör vara tacksam för att man överhuvudtaget får mat på bordet, på ett sätt som antyder att han inte alltid haft det. Ungdomarna erkänner, något motvilligt, att han har rätt, och tillsammans rör de sig upp mot godset, förbi en grönskande backsluttning med några små, knotiga träd, där vita vårblommor spirar.

...och gjorde så också nästan 30 år tidigare, där Yòuwēn (幼昷) sitter i gräset med sina systrar och tittar på Francis, deras mystiske gäst, som kärleksfullt leker med deras söta lillebror Wúgū i vårsolen. Yòufāng (幼芳) tycker Francis, eller Faxi som han kallar sig för dem, är spännande och stilig, medan lilla Yòutiān (幼天) tycker att han är blek som ett spöke och påpekar att hon hört att hans folk just nu härjar i Beijing, och inte kan förstå varför Yòuwēn hjälpte honom.

Omedelbart hopp till ett mörkt rum inne på godset, av allt att döma samma kväll, bland Mingvaser och röda gobelänger upplysta av flammor i papperslyktor. Róngshēns slag har gett Yòuwēn ymnigt näsblod, och han drar upp henne från golvet med ett grepp om hennes klänningslinning och örfilar henne så hårt att det ringer i huvudet. Husets kvinnor står tysta och skrämda runtomkring, utom flickans mamma som försöker gripa in, men en gest från Yòuwēn får henne att stå tillbaka, medan husets herre vrålar anklagelser mot sin dotter, som tyst uthärdar utan att besvara dem.
"En vit djävul under mitt tak! Inser du vad de gjort? Inser du vad de hller på med i Beijing! De är barbarer, fähundar, inte värdiga att slicka mina fötter! Och du bjuder in en under mitt tak! Vem tror du att du är!? Och ni där", väser han åt de församlade kvinnorna, "ni bara lät det ske, va?". De backar undan, även den gamla sura matriarken från förra spelmötets scen, utan att säga ett ord.
"Det är inte ditt hus", säger Yòuwēn trotsigt, "det är farfars".
"Det är tur för dig att han inte är här, utan upptagen med att försvara vårt rike mot folk som, som...! Han skulle ha..."
"Nej, det skulle han inte". Rösten kommer från Yǐnzi (乚子), som suttit tyst på en bänk. "Rónglù vet att västerlänningarna är mäktiga, de kontrollerar världen, vi behöver lära oss att förstå dem, sträcka ut en hand".
"Du vet inte vad Rónglù anser", snäser Róngshēn
"Bättre än ni gör, herrn".

Med det får Róngshēn nog, och skickar in sin store underhuggare Da att släpa en kämpande och skrikande Yǐnzi mot jordkällaren.
"En vecka i jordkällaren tuktar avskräde som henne", konstaterar patriarken, och kastar nonchalant till Yòuwēn en näsduk med broderade fåglar. Hon torkar inte av sig blodet, utan fortsätter titta på honom i tyst trots.
"Gå till ditt rum", beordrar han, och där lyder hon, åtminstone vad han kan se. Men så fort Yòuwēn blivit ensam börjar hon packa sina saker.

Francis söker upp henne för att beklaga det inträffade, och ja, hela sin existens för den delen, oerhört bekymrad och ledsen för det som hänt (han har hört bråket på håll). Han lovar att ge sig av så fort det blivit ljust, men inser sedan att hon håller på att packa. Han försöker avråda, när han fattar vad hon har i kikaren, men hon kysser honom, och efter ett ögonblicks tvekan besvarar han kyssen, länge och innerligt.
"Din far kommer döda oss", varnar han, men tillägger med hopp i rösten: "...om vi kan nå tillräckligt långt innan det blir ljust så..."

Sagt och gjort; de sammanstrålar ett par timmar senare, och smyger ut från godset i skydd av nattmörkret, utan att bli upptäckta. Så fort de nått en skogsdunge utanför murarna stannar Yòuwēn, blickar mto det grå och olycksbådande godset bakom dem och skrattar. Francis ser nervös, närmast desperat, ut; han är lite äldre och arguably visare än henne, väl medveten om livsfaran de är i nu...men hon är modigare, och det smittar, och snart skrattar han med.

I en kolsvart och fuktig jordkällare sitter Yǐnzi, blåslagen och ensam. "Spring", viskar hon till synes för sig själv, "iväg med er", och ler milt i mörkret.


Shanghai, en annan vår, många år senare. Wúgū och Xìuhuá (秀華) står på Kòu Dàwěis (寇大偉) kontor inför dennes skrivbord; han är vid denna tid en inte fullt så fryntlig man, alla de där lyckokakorna har inte riktigt tagit ut sin rätt än. Han ger dem varsin fet sedelbunt för deras väl utförda jobb med infiltrerandet av Gröna gänget, och lyckönskar dem för att ha bidragit till vad Kòu själv faktiskt tror är viktigt för freden och stabiliteten i Kina (dvs att förstöra för triaderna). Xìuhuá är sprallig av lycka; hon verkar aldrig ha sett en lönebonus förr, och pratar om hur hennes familj kommer kunna leva i åratal på de här pengarna, så glad att hon nästan gråter. Wúgū, betydligt mer dämpad, följer henne ut ur huset (ett gammalt, slitet hus i Shanghais Old Town där tysta gamla byråkrater i mandarinjackor skriver med penslar på tunnt papper; det här var långt innan kontorets flytt till bättre lokaler).
"Sätt då in pengarna på banken omedelbart", uppmanar Wúgū, och går med på att göra henne sällskap till bankkontoret.
"Varför är du så dyster?", undrar Xìuhuá och tittar upp på honom. De har kommit ut på gatan nu, och rikshaws susar förbi medan en ensam bil (det fanns inte så många i Kina vid den här tiden) puttrar fram till trottoaren. "Vi klarade ju det, Huáng Jīnróngs bana är slut, vi lyckades!"
"Inte bra nog", säger Wúgū olycksbådande, och hon nickar lite bekymrat, verkar trots allt erkänna att han har en poäng. Det är då ungefär som Xìuhuá får ett batongslag över tinningen och säckar ihop på knä. Någon greppar henne medan hon skriker och kämpar emot, och Wúgū blir attackerad bakifrån och slagen i huvudet också han. Världen snurrar ned mot gatstenarna, och som i ett töcken ser han Xìuhuá kastas in i bilen, varefter han själv får ett slag till i huvudet och dumpas in i baksätet. Sedan följer smärta.

(Särskilt känsliga eller pryda människor kan vilja hoppa över nästa scen).

Han kastas på ett hårt trägolv i någon sunkig lagerlokal, ser Xìuhuá dumpas bredvid honom så hårt att luften går ur henne. Fyra hotfulla gestalter väntar i rummet, däribland Dù Yuèshēng (杜月笙), flankerad av en liten, tjock karl med knivar under sin mandarinjacka. Wúgū hör, och ser, Xìuhuá försöka kämpa emot med all styrka hon kan uppbåda medan två stora män sparkar på henne och sliter i hennes kläder, och sedan greppar någon bakom Wúgū hans ena arm och bryter av den. Han får ett hårt knä i svanken och lyfts upp i håret, och Yuèshēng böjer sig lugnt ned tätt inpå honom, till synes oberörd av Xìuhuá halvkväda snyftningar i bakgrunden, där underhuggarna obarmhärtigt våldtar henne.
"Hej Wuyu...eller förlåt, jag menar Wúgū. Vi har lite affärer att stå i, du och jag". Han kastar en hög med papper över Wúgū, trycker en penna i hans obrutna arm, och instruerar honom att skriva över alla egendomar han fick av Jīnróng. Gör han inte det kommer han få stifta bekantskap med Xiǎosǐ (小死), den lille tjocke och olycksbådande snubben, som enligt Yuèshēng var tortyrmästare under Qingdynastin.
"Jag ville aldrig ha egendomarna", säger Wúgū flämtande, "jag bad aldrig om dem..."
"Men jag vill ha dem". Yuèshēng rufsar om hans hår. "Seså, gamle bossen ville att vi skulle dela, men jag kommer ta god hand om dem, ska du se".
"Du visste hela tiden...varför tjallade du inte på mig? Varför varnade du honom inte?".
"Nå men, nu gav han ju mig alla sina egendomar, så det lönade sig visst att vänta".
"Han litade på dig, han tyckte om oss..."
"Nå, men jag tycker om honom med, men föredrar honom som tillbakadragen och ambitionslös..."
Under tiden som de pratar skriver Wúgū under dokument efter dokument, medan de två stora männen byter av varandra i att ta hans väninna mot en vägg. Någon har slitit av lindorna från hennes ena fot, och går och lägger dem om Wúgū hals och drar åt tills han knappt får luft. På tecken från chefen drar Xiǎosǐ en stor kniv och går målmedvetet bort mot Xìuhuá, männen håller henne stilla åt honom och det hörs snart ett ohyggligt, köttigt ljud, åtföljt av halvkvävda, bubblande läten. Wúgū har skrivit under alla pappren nu, och Yuèshēng samlar lugnt och noggrant ihop dem medan mannen bakom Wúgū knäcker också hans andra arm, i outhärdlig smärta.
"Så nånting", säger Yuèshēng och räcker pappren till en underhuggare, "Tack så mycket. Det var inget personligt, du vet. Åh, här, ta en present innan vi går". Xiǎosǐ har räckt honom något, och han kastar det på Wúgū varifrån det faller blodigt och kladdigt ned på golvet. Xìuhuás tunga.


Wúgū vaknar i mörkret i sin lägenhet, timmarna innan änglafesten. Jinzei, en av männen han fick låna av Kòu, har knackat på för att bekräfta att han och de andra är på plats, och Wúgū tar emot honom med nickningar för att sedan sakta gå tillbaka in i sin ensamma, dystra lägenhet och tyst bläddra igenom garderoben efter en frackjacka, och en mask han förberett.

Annorstädes verkar Melisande insistera på att besöka gudsförgätna delar av Shanghai, och står nu utanför Alexanders garage/hangar/verkstad/bostad med ett paket med änglavingarna Virginia skulle få låna (och en gloria, visst). Hon insistrerar på att få veta om Virginia är där, och att hon misstänker att hon är det, men Alexander avslöjar inget, och tar emot paketet och skickar iväg henne. På övervåningen pysslar Pjotr med sitt flagskepp medan Virginia klär sig för festen, och med vingarna och glorian är hennes outfit snart komplett. Alexander har stylat sig mer halvhjärtat i en frack med allt annat än perfekt passform och en ganska random mask, och det är bara med nöd och näppe han lyckas gömma en liten pistol han införskaffat innanför frackjackan. Virginia ringer Wúgū för att bestämma ett möte.

Wúgū ligger i ett töcken av smärta på golvet i industrilokalen, det är nog ett väveri, för en stor vävstol reser sig i utkanten av hans synfält. Xìuhuá sitter gråtande i ett hörn, naken och blodig, och ger ifrån sig otäcka gurglande ljud medan blod sipprar ur hennes mun i en klibbig rännil.
Dörren öppnas, och Yuèshēng kommer in igen, ensam nu, med en pistol i handen.
"Förlåt", säger han, "jag glömde något", och skjuter Wúgū genom knät. Han tar ett kliv över Wúgū mot Xìuhuá som stirrar skräckslaget på honom och pressar sig mot väggen likt ett trängt djur. Hon försöker be om nåd, men det är svårt utan tunga, och det kommer bara ut salivblandat blod och ett grötigt, snyftande läte. Yuèshēng höjer den rykande pistolen, en skarp knall hörs, och Xìuhuá sjunker ihop som en kasserad docka, lämnandes ett långt blodspår efter sig på väggen.

Telefonen ringer. Wúgū sätter sig upp i soffan och det dröjer en stund innan han svarar (det är svårt när telefoner alltid avbryter ens traumatiska flashbacks). Han och Virginia stämmer möte på sin vanliga plats, kenotafen på The Bund , där hon och Alexander snart plockar upp honom, och kör vidare mot Blodsgränden och Ghost Man's Joy.

Johnson Obote och hans kantonesiska underhuggare är dörrvakter för kvällen, i stiliga svarta kostymer, och släpper förbi rollpersonerna direkt sedan dessa viftat med sina inbjudningskort, men Obote hugger tag i Wúgū och viskar: "tag akt på japanerna". No shit?, blir reaktionen, men man får förmoda att Obote menade det mer specifikt än så. Stämningen är redan rå; en snubbe bråkar i kön, och får stryk av Andrew, Obotes högre hand.

Rollpersonerna har valt att anlända vid tiosnåret, det vill säga varken tidigt eller sent, och stämningen när de kommer in är därefter; mycket folk har kommit, men det har inte riktigt tagit fart än. Gästerna verkar vara en brokig mix av amerikanska och italienska marinsoldater, kinesiska gangstrar och ryska skumraskelement, med ett överskott på män, något i synnerhet italienarna tappert försöker åtgärda genom att släpa med sig mindre harem av eskortflickor. Rollpersonerna noterar att många av kineserna verkar ha missförstått temat, och bär masker och kläder som snarare för tankarna till demoner i Dìyù, men as it will turn out har de kanske varit mer införstådda med temat än rollpersonerna. Vakterna bär just svarta mandarinjackor och demonmasker, men kyparna, servitriserna och scenflickorna kör på ängeltemat; kyparna bär vita jackor och kerubmasker medan tjejerna har tunna, porrhögt slitade qipaos i vitt och silverbrokad, små änglavingar på ryggen och vita masker med glittriga fjädrar. I övrigt verkar temat lite halvhjärtat; några tjejer uppe på balkongerna verkar bara precis ha kommit på att de visst skulle ha dekor också, och hänger glitterslingor från räckena så här i sista minuten. Milton Kwong, Alexanders kontakt som tidigare lovade ett möte med Dù Yuèshēng, står och hänger uppe på balkongen, och Alexander går direkt för att möta honom.

Wúgū och Virginia hittar under tiden några gamla bekanta; Wúgū slår sig ned vid ett pokerbord med bland andra Andrei Pappengut, Wen Liwen (korthajarna från andra spelmötet), och Zhangke och Li Er (de två yngre av Wúgūs mannar för kvällen via Kòu Dàwěi). Virginia springer under tiden in i Heisui, den kedjerökande kyparen, och frågar efter den blåögda sångerskan (på scenen just nu är bara tjejen som sjöng när Alexander tittade in för två dagar sedan, och en liten kör av qipao-änglar). Heisui försäkrar att hon kommer dyka upp senare, och driver lite till med att Virginia var förtjust i en så dålig sångerska, innan han bjuder upp damen till dans. Hon accepterar med viss tvekan, för medan han är väldigt välklädd så står det en skumt stark lukt av cigarettrök, svavel eller något om honom.


I ett kontor på övervåningen har Dù Yuèshēng lagt beslag på Milton Kwongs stol, och sitter i den och bläddrar förstrött igenom en hög papper medan Milton visar in Alexander. Yuèshēng försäkrar att han alltid är villig att låta folk arbeta av sina skulder, och luftar prövande lite olika alternativ:
"Om vi betänker storleken på din skuld, herr Vogler...hmm...hur långt är du beredd att gå?"
"Try me", svarar Alexander typ.
"Nåväl. Vad sägs om att döda finansministern?".
"..."
"Heh. Fair enough. Den här snubben, jag behöver en västerlänning som plockar upp honom på Lincoln hospital imorgon, och tar honom till en lagerlokal tvärs över Suzhou-floden från Chamber of Commerce sett". Han räcker Alexander en lapp med ett namn och ett rums- och bäddnummer.
"Vad är haken?", undrar Alexander.
"Franska polisen vaktar honom. Jag står på god fot med dem, så jag vill inte att de får kännedom om min inblandning. Mina karlar hämtar upp snubben där vid Suzhou".
Alexander accepterar när han blir lovad en efterskänkning på skulden á 200 dollar, och Yuèshēng nickar gillande, och rör sig sedan ned mot festlokalen med Milton hack i hal. Alexander följer efter ned, och ser på vägen sin kontakt/ärkerival Robert Short (den annars så präktige amerikanske piloten från första spelmötet), berusad och förmodligen hög, i en ganska oanständig hångel- och kladdorgie med en eskortflicka som sitter i hans knä. Alexander går snabbt förbi för att slippa bli sedd, och efter en dans med Virginia har hans spelsug tagit överhanden, och han hamnar vid ett pokerbord där han tappert fortsätter sitt ekonomiska självmord, den här gången primärt tack vare en slibbig spanjor som verkar ha extremt flyt (eller helt enkelt fuska).

Nu har festen kommit igång; spriten flödar och gästerna är många, och Shénzi (神子) tar plats på scenen som huvudsångerska, flankerad av en episkt stor kör/dansgrupp av qipaoänglar med vita solfjädrar. Det tar ett tag för rollpersonerna att identifiera henne iochmed änglamasken, särskilt som hon inte alls sjunger dåligt, tvärtom - tycker Virginia och Wúgū iaf. I Alexanders ögon låter det för jävligt dock; tjejen kan knappt ta en ren ton. Virginia möter hennes blick, och Shénzi stirrar skumt tillbaka en lång stund - nog är det rätt person alltid, blå ögon tar man inte fel på i Kina.

Wúgū har också identifierat henne, om inte annat så på det faktum att hon är ett halvt huvud högre än de andra tjejerna, och vinkar till sig Shu Jinzei, den äldre av sina tre tillfälliga underhuggare, som hittils pimplat sprit i en bar. Han ser lite bortkommen ut, studerar förbryllat parasollet i sin drink. Wúgū skickar honom att köpa en bukett blå blommor (liljor tror jag det var), och han skyndar prompt ut för att göra det.

En som redan fått blommor är den korta kurviga tjej som sjöng när rollpersonerna först kom in. (Alexander skickade henne en bukett blommor efter sitt första besök på Ghost Man's Joy). Hon verkar vid det här laget varken ha i uppgift att stå på scen eller servera, och ägnar istället sin energi åt att, i redan ganska berusat tillstånd, klumpigt försöka förföra Alexander. Hon mer eller mindre klänger på honom vid pokerbordet, och när han slutligen lyckas skaka av sig henne står det klart att nån beordrat henne att förföra honom, lura iväg honom eller whatnot, för hon springer direkt till en vakt ute i kapprummet och verkar beklaga sig. (och blir med en bestämd pekning tillbakaskickad ut i salongen). Efter att ha fått tas med henne ytterligare en stund ser Alexander hur Robert Short och hans eskorttjej står i en trappa och är typ en hårsmån från att knulla varandra there and then, och får en idé.
"Du", säger han till tjejen som klänger på honom, "vill du tjäna 50 dollar?".
Hennes ögon börjar tindra lystet, of course.
"Amerikanen där borta", han gestikulerat mot Short, "har två små vingar på sin uniform. Get them for me".
Flickan är iväg som ett skott och försvinner upp mot övervåningen med Short och hans brud, och så är Alexander av med henne för en bra stund.

När Jinzei kommer tillbaka står det klart att det hänt något vid bakdörren, och Wúgū ser till att blommorna skickas upp till Shénzis loge innan han rör sig bort till bakgården för att se vad som hänt. Han får armbåga sig förbi vakter och upprörda gäster, och ser Obote och Milton Kwong stå och undersöka Heisuis lik, facdown i en avskrädeshög. När de vänder på kroppen finns ett gapande blodigt hål där hjärtat borde vara. Obote ryter och skingrar folkmassan medan Kwongs mannar stuvar ned liket i en säck och ser sig nojjigt omkring, och Wúgū utnyttjar förvirringen för att obemärkt slinka uppför trapporna till körtjejernas loge, där han hittar Shénzis blommor framför en av speglarna. Han gömmer sig bakom en skärm i ett hörn, och väntar. Några flickor kommer in för att piffa upp sig och småpratar lite om hur lång natten kommer bli, men ingen av dem är den mystiska blåögda skönheten, och Wúgū håller sig gömd och väntar.

I den stora salen har musiken tystnat och både musikanterna och dansflickorna lämnat scenen, och många gäster uttrycker sin undran över vad som nu ska hända.
Stämningen har blivit vildare; en italienare och en amerikan har redan börjat bråka om nån tjej, Wen Liwen har blivit anklagad för att fuska i poker och dragit kniv, en situation vakterna fort desarmerar, och Virginia råkar på en annan hetsporre, mycket oväntad på det här stället - hennes "vän" (it will turn out to be very complicated) Alastair Gregory. Denne försöker desperat undvika henne, ovillig att bli sedd på Ghost Man's Joy, men hon låter sig inte förnekas, och snart står de båda lite i skymundan och försöker ursäkta sin närvaro för varandra (though Alastair är betydligt mer angelägen om det, Virginia tycker sökandet efter pappa är fullt tillräcklig förklaring).

Uppe i logen har Alexander hälsat på Wúgū en snabbis, och sett att Obotes man Andrew stryker runt i korridorerna på övervåningen (han verkar leta efter någon, presumably Wúgū, som han hållit koll på hela kvällen). På väg ut ser Alexander Shénzi på väg upp för trappan från scenen ihop med en stor grupp andra flickor, lånar henne ett ögonblick och ber om ett möte. Hon accepterar motvilligt, till synes stressad, och pekar ut en liten loge till vänster om flickornas gemensamma, där han kan vänta på henne om en timme eller så. Alexander nickar, något misstänksam, och går ner för att spela poker lite till. På balkongen håller några änglaflickor på att strö ut något som liknar krut, och andra står redo med vatten i stora, prydliga krukor. Nånting verkar vara på gång.

Wúgū kan genom skärmen se siluetterna av Shénzi och hennes kamrater när de kommer in i logen och hastigt börjar byta om till andra klänningar och masker.
"Det här kommer bli så bra", säger någon, och vingarna har försvunnit från hennes siluett och ersatts av små horn som sticker upp ur håret. Shénzi verkar lukta på blommorna, och vädra något i luften, innan hon lämnar rummet med de andra. Wúgū smyger fram och ser sig omkring, hittar en liten och ganska färsk blodfläck på bordet framför hennes spegel. Klart skumt. Han gömmer sig igen.

I stora salen har musikanterna återvänt, nu utspökade i rött och svart med svarta hattar, och kör/dansflickorna kommer tillbaka, i svarta qipaos med gyllene drakmönster, blodröda masker med taggar och små fejkhorn i håret. Dù Yuèshēng stier upp på scenen, själv i svart och rött siden, och deklamrerar:
"och NU, från himlen, till Dìyù!" Flammor slår upp från balkongerna och bakom scenen (i ett blatant hån mot allt vad brandsäkerhet heter), röda gobelänger vecklas ut längst väggarna, och orkestern sätter igång igen, men nu i betydligt mer sinistra tongångar; mörka stråkar och olycksbådande trummor. Shénzi tar förstastämman igen, och hon och de andra flickorna på scenen kråmar sig sensuellt och dramatiskt (eller ja, helt enkelt porrigt). Yuèshēng själv dirigerar orkestern med entusiasm och frenesi; nu har partyt börjat.

Virginia och Alastair har mest anat vad som skett från sin undanskymda position i en hall. Virginia undrar om han har några kontakter här på stället, vilket han motvilligt erkänner efter en stund, och han tar med henne till 'Lady Ilyana', en gammal rysk matriark i svart aftonklänning som har en hedersplats vid Dù Yuèshēngs bord. Ilyana sniffar knark ur en behållare i en av sina ringar medan hon tittar uppskattande på spektaklet på scenen, och slänger till Virginia tillräckligt med antydningar om värdefull information hon sitter på för att få henne att punga ut med en respektabel sedelbunt. Den gamla damen erkänner att hon vet att Lord Pellow hade hemliga dealings med Guwalgiya-klanen, och antyder att det finns någon medlem av klanen i stan, men för ung för att det ska kunna vara Wúgū hon åsyftar, som håller på att knarka bort sitt liv i regi av henne och hennes ryska pushers. Hon delger vidare Virginia sina misstankar att självaste Chiang Kai-Shek ligger bakom Lord Pellows försvinnande; han vill tysta ned hela affären med det som hände på nyårsnatten utan att det kommer ut att hans fru fört honom bakom ljuset, samtidigt som han tycker om sin fru för mycket för att vilja sätta dit henne. Därav Lord Pellows försvinnande, hävdar Ilyana - kommunisterna hade inte med saken att göra.

Den nu mycket, mycket fulla tjejen som klängt på Alexander under kvällen kommer tillbaka och juckar i hans knä medan han försöker koncentrera sig på sitt pokerparti, stolt viftandes med Robert Shorts vingemblem. Alexander tar emot det, och märker att Shénzi tagit paus från scenen nu, dricker lite vatten och rör sig uppför trappan backstage. Nästan en timme har gått. Virginia och Alastair rör sig mot hans bord, och Alastair tar omedelbart till våld när någon försöker ta Virginia på stjärten. Alexander utnyttjar raskt tillfället, vräker av sig den fulla flickan så att hon ramlar över de två slagskämparna i en hög och allmänt tumult uppstår, varefter han roffar åt sig sin mediokra pokervinst och skyndar uppför trappan mot logerna, med Virginia hack i häl.


Shénzi tittar in i den stora logen, vad Wúgū kan ana åtföljd av två stora, biffiga vakter.
"Logen därborta", hör han henne säga, "klå upp honom och kasta ut honom, långt bort i nån gränd nånstans". Men hon dröjer kvar i rummet ett ögonblick när männen stövlar vidare, och Wúgū tar chansen att ge sig till känna. Shénzis omedelbara reaktion verkar vara att springa därifrån och ropa på hjälp, men Wúgū slår ut med händerna och förklarar att han bara vill prata.
"Okej", säger hon motvilligt, "trettio sekunder".

I den lilla logen väntar Alexander och Virginia när gorillorna kommer störtande. Alexander knuffar raskt in Virginia i en garderob, och får båda männen över sig direkt. Han värjer sig dock framgångsrikt, och Virginia burstar ut från garderoben och överraskar den ena busen, bara för att få ett hårt batongslag i magen. det kommer lämna ett saftigt blåmärke, men hon är okej, och Alexander lyckas slå den störste av angriparna halvt medvetslös med en pall medan Virginia låter slagen hagla över den andre (hon må vara vän och klen, men hennes flyt här var helt orimligt...)

I stora logen en bit bort kräver Wúgū svar:
"Du syltade in mig i det här", säger han, "jag har inte tid med halvsanningar, berätta allt du vet om var Lord Pellow är". Shénzi ser trängd ut, trycker sig mot dörren, och är föga tillmötesgående.
"Låt mig vara ifred!", säger hon, och skjuter upp dörren för att snubbla ut i korridoren, där hennes två blåsagna underhuggare kommer krälande längst golvet med Alexander hack i häl, viftandes med dragen pistol nu. Wúgū tycker sig ana Shénzis flight-reflex gå igång, och griper tag i hennes arm innan hon hinner springa mot trappan. "Stanna!", beordrar han. Hon skriker, högt.

"Vi tar henne med oss!", säger Alexander.

Wúgū hör avföring träffa en fläkt nånstans, och sätter av som en oljad jävla blixt mot dörren till en brandtrappa som vätter ut mot bakgården (som hans spelare omedelbart bränner öde på att etablera att han känner till). Alexander och Virginia verkar inte riktigt ha fattat vidden av vad som nyss hände och sades, och hugger helt sonika tag i varsin av Shénzis armar och släpar henne sparkandes och skrikandes åt det håll Wúgū sprang.

Nästan framme vid dörren till brandtrappan springer Wúgū rakt in i en kypare på väg in, och de ligger och brottas förvirrat i värdefulla sekunder medan två vakter i solkiga mandarinjackor kommer störtande från en sidokorridor, dragandes sina pistoler. Alexander lämpar över Shénzi på Virginia, som på något märkligt vis lyckas förflytta henne ut på trappan under vild kamp, medan Alexander tömmer ett pistolmagasin i de anstormandes vakternas riktning. Det får dem att söka skydd ett annat värdefullt ögonblick, och lagom tills de börjar skjuta är både han och hans vänner halvvägs nere på bakgården, släpandes på flickvännen till Shanghais farligaste man. Wúgū har fattat posto nere på gården, där ett kallt regn börjat ösa ned över gatstenarna, och prickar en av männen med ett skott genom en fönsteruta, men utan att mer än rispa honom. En annan triadgangster som reagerat fort på det hela har tagit sig upp på ett angränsande hustak med ett gevär och en bra skottvinkel, men han avbryts när han precis fått Wúgū i sikte av Andrews (alltså Obotes underhuggare) machete som klyver hans skalle som en mogen frukt. Wúgū och Virginia rusar, som de aldrig rusat förr, med Shénzi mot sin bil några hundra meter bort, som Alexander haft framförhållningen att dubbelparkera, medan Alexander tar skydd bakom några soptunnor och ett hörn, och skjuter ned en man som jagat efter dem. Från gatan som vätter mot Blodsgränden och Ghost Man's Joys huvudentré kommer en veritabel hord av triadmän och vakter rusande i regnet, vrålande och viftandes med pistoler och machetes. Fullt kaos utbryter. En av snubbarna som fattat posto i brandtrappan är också i en bra position att skjuta, och håller Alexander nere med en skur av skott, men Obote dyker upp bakom honom och blåser diskret skallen av honom när ingen ser, vrålar sedan tillbaka in i klubblokalen: "hjälp! hjälp! folk dör här! skynda!"

Virginia har nått bilen och försöker desperat slänga in Shénzi i den, och bystanders får bära med sig det bisarra minnet av två skitheta tjejer, den ena i porrigt skuren qipao och demonmask, den andra i tunn, plaskvåt klänning och änglavingar, i en vild catfight mitt under en running street battle med kulor haglande omkring dem. Shénzi vräks in i bilen med Virginia gränsle över sig, alltjämt kämpande; Virginia får upp en av pistolerna ur Alexanders vapencache i baksätet, och försöker tappert pistolhota den andra tjejen till submission. Wúgū skjuter vilt bakom sig och kastar sig in i förarsätet, och kör gasen i botten utan ett ögonblicks tvekan, och utan att vänta på Alexander. (Wúgūs har ju själv konstaterat att 'trygghet är min grej', så det här bara kan ju inte gå fel...)
En triadman med machete har charge:at bilen men kastar sig handlöst undan för att inte bli överkörd, men en annan stannar upp bakom bilen i regnet, tar noggrant sikte, och avlossar ett par skott. Virginia känner en kula svepa förbi genom bakrutan, och Wúgū känner den sätta sig någonstans i hans mellangärde. Skjortan blir röd. Han biter ihop (Öde), klarar sitt livsvilja-slag (massor av Öde), sätter gasen i botten och svänger runt ett hörn, där han prydligt men brådstörtat bromsar in, med motorn på tomgång, mumlar något till Virginia och faller över till sidosätet halvt medvetslös.

Virginia har fortfarande fullt upp med demonflickan under sig, men Alexander som lämnades kvar har gjort en imponerande rush mot bilen tvärs över en bakgata, sliter upp dörren till förarsätet, hoppar in och kör iväg. Gangstrar rusar ut på gatan efter dem, en med en thompson i händerna, men han hindras av en kamrat när han tar sikte på bilen.
"Idiot, det är bossens tjej därinne".
"Men han kommer döda oss!", protestera thompson-killen.
"Jag tar mina chanser, han kommer göra mer än så om vi skjuter hans kvinna..."

"Lester hospital...LeBeau...", får Wúgū ur sig, och Alexander sätter genast kurs ditåt. Huruvida han tänker på att Yuèshēng under kvällen atytts "stå på god fot med" just den franska polis som LeBeau basar över, well, det är en öppen fråga.

Inne på Ghost Man's Joy sparkar Yuèshēng sönder en Qingvas medan en svettig Obote förklarar läget och beklagar det inträffade (och spelar oskyldig, ofc), och Yuèshēng ryter åt Milton Kwong:
"Hitta dem! Hitta henne! Vänd upp och ned på stan om du så måste, men se för i helvete till att hitta dem!".

Jepp, så var det med...


Det här spelmötet hade lätt mer musik än alla de andra tillsammans, men min insats som dj var kanske inte den bästa alla gånger. De två första flashback-scenerna var det slentrianmässiga men diskreta bambuflöjter, och den tredje lite diskret darkwave-skval, sånt jag alltid kör i obehagsscener. På Ghost Man's Joy inledde jag med den engelska versionen av Rose, rose I love you, och den kinesiska for good measure, och sen körde jag lite desperat allt Kina 30-40-50-talsskval jag kunde få fram på youtube at a moment's notice (det är verkligen svårt att hitta bra kinesisk musik från tidsepoken, och på mp3 är det i princip omöjligt, så vill jag ha det måste jag sitta med youtube uppe hela tiden, vilket är allt annat än optimalt). Kanske bäst av alla kinesiska oldschool-låtar är ju dock den här, som jag antagligen loopade alldeles för många gånger.
När helvetestemat tog vid hade jag tagit ett moget beslut att köra blatant anakronistisk musik för första gången i kampanjen; jag kunde helt enkelt inte tänka mig att det skulle finnas något ens remotely autentiskt som hade kunnat förmedla en så extrem stämning, och ett sådant omslag i stämning, som jag ville åt. (Gammal musik är för glättig, plain and simple). Så animemusik till the rescue; återigen loopade jag den alldeles för mycket eftersom jag hade brist på andra passande låtar, men vad gör man. När allting urartade i eldstrid tog jag till med några superklassiker som jag kört i stridsscener like forever, men de kändes så passande för helvetestemat, och jag kände verkligen att jag behövde all hjälp jag kunde få för att skapa en känsla av tempo, givet hur grön jag är på regelsystemet. Den här helveteslåten, en annan stapelvara of mine, fick jag också in på nåt hörn.

Men mer originella låtval till nästa gång, det är definitivt en ambition.

Jag kommer med viss sannolikhet skriva ett analysinlägg om det här spelmötet imorrn, 'cuz här hände lite ganska intressanta och dramatiska saker värda att skärskåda.

 

[Bunny]

Re: Spelmöte #5: Trygghet är min grej...

• Alexander är redan ett känt ansikte och tog sig därtill ut ur Ghost Man's Joy med guns blazing - och en cut scene har ju bekräftat för oss spelare att de vet att det var han.
• Virginia anlände och lämnade byggnaden tillsammans med Alexander, men är troligtvis inget mer än "en asiatisk brud med änglaklädsel" ett litet tag till. Det vore långsökt för dem att sluta sig till att det var självaste
• Wugu höll sig i stort sett ifrån de två andra under kvällen, och flydde sedan med änglamasken neddragen och huvudet nedböjt hals över huvudet ut i mörkret; de vet garanterat att det var "minst en till" inblandad, men för att kunna lista ut att den individen är Wugu krävs nog att Obote skvallrar eller att de faktiskt ser Alexander och Virginia (Bonny & Clyde) tillsammans med honom. Inte ens Andrej Pappengut, som de ju först kontaktade alla tre tillsammans, känner honom som något annat än "Mister Li".

 

[Pendragon]

Re: Spelmöte #5: Trygghet är min grej...

"Vi tar henne med oss!", säger Alexander.

Wúgū hör avföring träffa en fläkt nånstans, och sätter av som en oljad jävla blixt mot dörren till en brandtrappa som vätter ut mot bakgården (som hans spelare omedelbart bränner öde på att etablera att han känner till).

Haha! Skitbra. Kampanjen kommer nog att ta intryck av Alexanders snilleblixt ett bra tag, har jag en känsla av. Vad gick genom hans huvud när han kom fram till att lämna Shanghais Al Capones egen klubb med dennes favvo-konkubin var en bra idé?

Jo, alltså, eftersom han redan blivit påhoppad av två stora biffar var han redan inne i avföring + ventilationssystem-mode (han visste inte att de bara var på väg att slänga ut honom). Att haffa Shenzi var ett tappert försök att salvage:a nåt från vad som redan var en katastrof i Alexanders ögon.

Dessutom, att kidnappa en mafiosos flickvän är lite som att rädda en dam i nöd.

Also, lyckades han, trots goda intentioner, eskalera situationen på en del andra sätt. Han var den förste att hala fram ett skjutvapen, och den förste att börja skjuta (även om han ansträngde sig (t o m genom att spendera sitt enda poäng öde) för att inte skada någon till en början, utan bara hålla deras huvuden nere). Återigen ser vi soldaten Alexanders direkta metoder clasha med spionen Wugus mer subtila.

Wúgū skjuter vilt bakom sig och kastar sig in i förarsätet, och kör gasen i botten utan ett ögonblicks tvekan, och utan att vänta på Alexander.

Det senare var liksom inte ett alternativ (inte i Wugus föreställningsvärld, i alla fall). Mellan Alexander och bilen fanns flera fientliga kombattanter, vilket påkallade en hastig flykt.

Efter att ha hittat en genväg genom ett trasigt staket, över en bakgård och hoppandes över en mur (ett sanslöst exceptionellt lyckat slag för förflyttning) fick Alexander en chans att hoppa på bilens... öhm... trappsteg (vad fanken heter running board på svenska?). Detta slutar dock med en elegant studs mot passagerardörren och Alexander rullandes i rännstenen medan bilen försvinner runt hörnet...

...men eftersom Wugu stannar bilen längre fram är Alexander lyckligt ovetandes om att det ens funnits i Wugus tankevärld att överge honom, även om han hade varit förstående med tanke på situationen. Nu uppfattade Alexander situation som att Wugu med fara för sitt eget liv stannade bara för att vänta in honom.

En riktig kompis, den där herr Li!

/Joel

 

[Pendragon]

Re: Spelmöte #5: Trygghet är min grej...

Yòumèi är ivrig att demonstrera att hon struntar i vad pappa har att säga, och när Alexander erbjuder henne klättrar hon entusiastiskt upp i cockpiten och får prova på att köra planet en liten bit, vrida rodret och i allmänhet känna på maskinen, glad som ett barn (well, she is basically one).

Liten modifikation. Motorn var inte ens påslagen, så även om Youmei fick dra lite i spakarna så var planet extremt stillastående. För det första hade det varit att be om en olycka att låta henne taxa runt planet (och så dåligt omdöme har inte ens Alexander... när det gäller hans flygplan). För det andra är han väldigt svartsjuk när det gäller vem som får spaka "Kleine Gretchen", om det så bara gäller att puttra runt på marken.

Wèiqí är ivrig att få sitt mandomsprov i krig, och börjar leka med tanken på att vara andrepilot åt Alexander och fälla bomber på fienden.

Klart grabben ska få kriga lite! Vad kan gå fel!

Alexander har stylat sig mer halvhjärtat i en frack med allt annat än perfekt passform och en ganska random mask, och det är bara med nöd och näppe han lyckas gömma en liten pistol han införskaffat innanför frackjackan.

En Colt Pocket Hammerless, modell 1908 för att bidra med en ovidkommade detalj.

"Du", säger han till tjejen som klänger på honom, "vill du tjäna 50 dollar?".
Hennes ögon börjar tindra lystet, of course.
"Amerikanen där borta", han gestikulerat mot Short, "har två små vingar på sin uniform. Get them for me".
Flickan är iväg som ett skott och försvinner upp mot övervåningen med Short och hans brud, och så är Alexander av med henne för en bra stund.

...

Den nu mycket, mycket fulla tjejen som klängt på Alexander under kvällen kommer tillbaka och juckar i hans knä medan han försöker koncentrera sig på sitt pokerparti, stolt viftandes med Robert Shorts vingemblem. Alexander tar emot det

Även om det från början var out of sheer spite att sno Shorts pilotvingar är det en detalj som kan komma väl till pass senare.

I den lilla logen väntar Alexander och Virginia när gorillorna kommer störtande. Alexander knuffar raskt in Virginia i en garderob, och får båda männen över sig direkt. Han värjer sig dock framgångsrikt, och Virginia burstar ut från garderoben och överraskar den ena busen, bara för att få ett hårt batongslag i magen. det kommer lämna ett saftigt blåmärke, men hon är okej, och Alexander lyckas slå den störste av angriparna halvt medvetslös med en pall medan Virginia låter slagen hagla över den andre (hon må vara vän och klen, men hennes flyt här var helt orimligt...)

Om Virginia hade stannat gömd i garderoben, hade det hela sannolikt slutat med att Alexander bara fick en liten omgång och blev utslängd.

Nu blev det ju lite mer dramatiskt än så.

Nästa spelmöte kommer Alexander fortsätta skaffa sig mäktiga vänner genom att ligga med Chiang Kai-Sheks fru, försöka mörda den japanske kejsaren och boxa ordförande Mao på näsan.

/Joel