Mera babblande. (och fråga till allmänheten)
Allmänheten = icke direkta underdiskussionsdeltagare. Frågan är längre ner... /images/icons/devil.gif
Daniel: "Ta all världens myter och använd dem utan den minsta förklaring."
§eraphim: "Inte riktigt sant, men visst."
Daniel: "Vad var inte sant? Det är ju iaf vad X-files kör på, ufo-myter, övernaturligheter, mutationer. Allt som är stapelvaror i religioner och nutidsmyter."
- Du har rätt i att X-files använder myter i stor utsträckning. Förstår inte den negativa ton i det, som jag tycker mig höra. I vilket fall används även pseudovetenskap (eller "spinoffs" på temat) i stor utsträckning också, ibland med faktiska motsvarigheter i vår värld. Sedan så finns det ju oftast förklaringar. Det är ju liksom en del av att presentera den, för tittaren ofta okända, myten.
"Tja, om det är början på äventyret, så vill man antingen döda varelsen eller ondingen bakom. (Jag är simplistisk nu för att förenkla.) Om det är mitt i så är det bara en standard casualty. Ingen lever för eviogt och random encounters, de händer."
- Jag hoppas verkligen att du är jävligt simplistisk. Det här låter ungefär lika kul som Baldurs Gate till PS2, och ungefär lika interaktivt. Vilket rollspelande! /images/icons/tongue.gif
§eraphim: "- Ska man tolka det som att du slutade se serien efter 'ett par avsnitt', eller vaddå?"
Daniel: "Ja."
- Kanske lite dumt att uttala sig om den då. /images/icons/mad.gif
"Även blommor på de soligaste av sommarängar kastar skuggor. Och i var skugga finner vi en potentiell väg till helvetet. Från var skugga kan helvetet komma till oss och lägga under sig dessa sommarängar. Även våra barndomars sommarängar är i fara för tid spelar ingen roll för ondskan."
- Ack, så poetiskt. Tillåt mig att vara opoetisk och asfaltera din buskiga sommaräng till förmån för nästa snabbköp.
Den sanna ondskan - Ondskan, alltså - existerar inte. Ondska är ett mänskligt begrepp, ett som ligger i den självdestruktiva natur som människan har. Svart? Vitt?
Livet är en ändå stor gråzon.
Ingen gör något av "godhet", utan möjlighet till egen vinning. Människor är inte medmänskliga - de är själviska, självupptagna och arroganta jävlar. Men det är i rädslans närhet, vid fruktan, som vi har det sällsynta tillfället att vara mänskliga, trots våra brister.
Men fortfarande: Nothing is true, everything is permitted.
Din "sanning" är lika sann som min. Det är ingen poäng i att bråka om det.
---
<big>Fråga:</big>
Det intressanta som kan hämtas ur den här diskussionen (?) är hur man ställer sig till "svar" och "upplösning" när man spelar:
Daniel: "Att inte få en upplösning i något jag tittar på passivt är en sak. Om jag deltar aktivt så förväntar jag mig en upplösning. Annars kommer jag garanterat inte komma igen. En upplösning är alltså en upplösning av äventyret"
Behövs det verkligen förklaras, och i så fall - i vilken utsträckning?
Själv är jag upplevelsespelare. Jag bryr mig inte alltför mycket om storyn, även om en bra story kan vara nog så intressant. Men det väsentliga för mig är vad som faktiskt sker under ett spelmöte, vilka upplevelser vi får och hur vi kan utvecklas via dem. Då spelar det ingen roll om SL hade "världens story" innan spelkvällen, eller hur mycket stämningsmusik han kör - är upplevelsen fattig, då var även spelkvällen det.
Jag vet inte vad ni andra tycker (det är liksom därför jag frågar), men jag kan tänka mig att det finns de som tycker att ett äventyr, eller en kampanj, med en himla massa "loose ends" (var tog den där killen som gav oss uppdraget vägen?) och ofärklarade händelser (så, varför föll kassaskåpet i huvudet på killen?) kan vara jobbigt och stämningsförtagande. Men det är väl inte särskilt "realistiskt" att förvänta sig svar på allting i ett äventyr. Visst, i skönlitteratur och film, så är det ju inte ovanligt att allt får en början och ett slut. Men i rollspel, och i det här fallet skräckrollspel, är ju berättelserna mer "flytande". De sträcker sig utanför duken de är målade på, liksom.
Därför ser jag inget problem med att inte få "alla svar" när ljusen släcks. Fortfarande måste ju upplevelsen ha varit intressant.
Litegrann är det väl skillnaden mellan en film som i slutsekvensen visar bomben tickandes under bordet och visar smällen, kontra en film som tonar ut när klockan står på 2 sek. Jag föredrar den senare versionen, med den förklaring jag gett ovan.
Vad tycker du?
{ [color:red]§</font color=red> e r a p h i m }
Here I am expecting just a little bit too much from the wounded.
- A Perfect Circle, 3 Libras/Mer de Noms.
