Jag har förstått det som att failing forward antingen innebär att man lyckas men att något dåligt händer eller att man misslyckas men att något positivt händer? Intressanta situationer kan ju också uppstå av rent katastrofala misslyckanden men det räknas väl inte som fail forward?
Jag tänker att det inte är ADD i detta fall.Nja, nu får vi kanske definiera vad "gammel-DnD" är för något. Enligt min "Men & Magic" från 1974 får en Magic-User med INT 13 en bonus på 5% på intjänad erfarenhet, medan en Magic-User med INT 16 får en bonus på 10%.
Som en tangent upplever jag ibland att det finns en designfilosofi som bygger just på att misslyckanden är det som skapar drama/spänning/etc., och som bygger in mekanik för att tvinga fram fler misslyckanden. Jag föredrar mekanik som hjälper till att göra misslyckanden intressanta, men inte ökar risken för dem.
Jag kanske har en generös definition, men när termen först dök upp så syftade vi på situationer som inte blev tråkiga av misslyckanden, utan roligare/intressantare. Sedan dök det upp rena mekaniska lösningar för detta, som de du nämner, men filosofin bakom kräver inte dessa. Det funkar utmärkt med olika typer av berättartekniker. Om definitionen har glidit till enbart syfta på rena regelmässiga konsekvenser är det något jag har missat.
Jag tycker om när spelarkaraktärer har olika kompetens nivåer det ger bra drama.
Det kan vara en intressant utmaning, men här gör det skillnad på längd av kampanj och vilket typ av spel jag spelar.
Det är ju ganska stor skillnad på att i ett poängsystem välja att ta en sämre rad och på att slå fram sina grundegenskaper, särskilt om rollpersoner skapas gemensamt och poängen är det enda vi kan jämföra. Då blir det närmast inbyggt psykologiskt att "tävla" lite, och då är det orimligt att ta en lägre rad än andra.
Så kan det nog vara. Min enda bekantskap med uttrycket är ju däremot spel som Blades in the Dark, där du måste dikta ihop konsekvenser och där spelare ofta uppnår en form av utgångspunkt om att aldrig misslyckas egentligen. Det gillar inte jag, utan överlag upplevde jag det som ett ganska bökigt sätt att spela där varje slag måste följas av två-tre olika effekter istället för att vi kan fortsätta baserat på ETT resultat.
Är väl som så ofta en fråga om ifall spelet som spel är det vi spelar, eller om vi spelar ett äventyr där det finns vissa saker som inte får gå sönder. I dt senar fallet är ju misslyckanden ofta jättedåliga.
Det kan jag respektera! Jag gillar ju improvisation och att inte förbereda saker, så för mig är själva anpassningen till vad som händer en skitkul grej och lite av en preferens överlag. Men det innebär ju inte vare sig att jag nödvändigtvis ogillar motsatsen eller tycker att folk som tycker tvärtom tycker "fel".
Det är jag inte heller så förtjust i. Jag gillar hårda konkreta misslyckanden men menar att det är ett fruktbart mindset att se även dessa som något som driver spelet framåt. För mig är det helt enkelt skillnaden mellan att anse att misslyckanden är blockerande framför att misslyckanden faktiskt främjar spelupplevelsen. Detta kan såklart ske med hjälp av spelmekanik men även dynamiskt genom berättandet.
Helt klart! Jag brukar mest undvika att kalla saker "fail forward" för att det riskerar att blandas ihop med den typen av regler. Undviker i allmänhet den typen av uttryck (Forgelingo, etc).
Jag tycker det är guld värt när det finns i karaktärsgenereringen att man ska förklara sina värden. Typ "Du får en fördel till dina två högsta egenskaper och en nackdel till din sämsta". Tror Fornsaga kör med något sådant, exempelvis.
Den typ av situation vi är inne på här är till stor del en fråga om trovärdighet.
Det innebär ju inget annat än att du har en bild av din rollperson i förväg och därför tillhör den andra skolan, där slumpen förstör. Osäker på vad som finns att "tro" på i sammanhanget.
Jag tror inte att jag riktigt fått fram vad jag menar, men provar att säga så här: om du säger en sak men gör en helt annan tenderar folk i din omgivning bedöma dig utifrån vad du faktiskt gör istället för utifrån vad du säger.
Vad är det som ska bevisas? Att det finns människor som tycker att det kan vara kul att slumpa fram en dålig rollperson men inte tycker att det är samma sak (lika kul) som att konstruera den dåligt med flit?
Jag tänkte främst på nya DoD, eftersom det nämndes i trådstarten. Där påverkar grundegenskaperna startvärdena i olika färdigheter, men efter ett par spelmöten borde tur med förbättringsslagen vara en mer avgörande faktor för rollpersonens skicklighet än bra grundegenskaper. I en del andra spel (till exempel Mutant: UA) har de större påverkan på färdighetsvärdena, och i spel där de alltid är inblandade i färdighetsslagen (som till exempel Svärdets sång eller Vampire) är de naturligtvis väldigt viktiga, men jag vet inte om jag sett ett sådant system med slump under rollpersonsskapandet.
Men är detta ett problem? Det är väl aldrig så att utomstående betraktare dikterar på vilket sätt andra ska uttrycka sina preferenser?
Eller, det gjorde det kanske på mellanstadiet eller så, men vi vuxna kan vara komplexa och motsägelsefulla utan att det innebär någon form av hyckleri.
