Om regler, DM/SL och lite annat (lång)
Jag känner väldigt starkt igen mig i de argument som hittills har först fram i tråden. Jag tror att jag förut har varit en SL som spellett ungefär som Krank beskriver det: "...reglerna ska vara en stödkrycka åt SL...". Det är en spelledarstil som jag tycker premierar
berättelsen.
En annan stil är att vara regelböckerna trogen, ibland nästan åt det enögda, bokstavstroende hållet. Det är ett ideal jag just nu håller kärt.
Att göra en "force majeure" känns inte så aktuellt för min del, dels för att jag gärna ser att äventyret tar den väg som spelarna låter det göra. Dels också för att Dungeons&Dragons (som jag spelar närmast uteslutande) är så otroligt välbalanserat att reglerna sällan öppnar för behovet av att gå in och göra en "force majeure". Men det bör tilläggas att detta är min högst personliga uppfattning.
Det finna flera här på forumet som menar att D&D:s regler är inkonsekventa, dåliga och allt annat än en bra grund för rollspel.
Med risk för att gå OT kan jag tycka att spelledarens roll är att (tack till Krille som brukar kunna uttrycka detta på ett bra och inspirerande sätt!)
se till att spelarna har roligt! Jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte alltid lyckas med detta...
Av flera anledningar. Först och främst för att jag ofta har velat få fram en berättelse i första hand. Jag har tänkt mig ett visst skeende som jag har upplevt som dramatiskt och spännande, men som spelarna sedan sällan har velat "spela upp" åt mig. I sådana fall har jag varit tvungen att rucka på regler så att spelvärlden uppför sig som jag velat och handlingentagit den (av mig) förutbestämda väg som det var tänkt. Ibland har det fungerat överhövan, inte alla av mina filmer har varit dåliga och många har uppskattats genom åren! Jag är fortfarande SL/DM och de flesta av mina spelare har inte uttryckt någon svavelosande kritik mot mig. Däremot har jag ofta varit väldigt självkritisk i efterhand. Det blev ju inte så bra som jag hade tänkt mig...
Men ibland har mina spelare blivit missnöjda med min spelstil/spelledarstil och någon gång dessutom gjort medvetet våld mot handlingen (som de inte uppfattat som lika dramatisk och spännande som jag).
Efter att ha funderat mycket över det här (inte minst efter att ha läst vad Krille, Rising, Walium, Herr Nils, och många fler här på forumet har skrivit
) har jag till slut kapitulerat; alltför sällan vill mina spelare uppleva den inre film som jag gärna spelleder.
Mest kanske jag har misslyckats med rollen och ansvaret som spelledare därför att jag har haft en felaktig och icke-tillfredställande uppfattning om vad spelledaren har för uppgift. Jag har sett spelledarjobbet som något egentligen tråkigt- i tidernas begynnelse fick jag vara spelledare därför att ingen annan ville vara det- och velat "jämna ut" de tråkiga uppgifterna med att få "upphovsrätt" på vad som händer i spelvärlden.
Den synen på spelledandet är ingen jag rekommenderar, hur rätt man än anser sig ha som SL/DM.
Spelledandet tycker jag numera, i en förhoppning om att jag blivit klokare, handlar mer om att vara dels "domare", dels att man tar ansvar för att allas rollpersoner får utvecklas som deras spelare hade tänkt sig och att de får det utrymme som deras spelare vill ha, och dels att man levandegör spelvärlden på ett intressant, roligt och utmanande sätt. Jag har verkligen inte bemästrat den svåra konsten att vara SL/DM, men jag tror åtminstone att jag är på rätt väg nu jämfört med för några år sedan.
Däremot tycker jag att regler ska vara förutsägbara. Den godtycklighet som tex Krank (om jag har förstått honom rätt) gärna ser i spelet, skyr jag. Jag kan tänka mig att
med rätt sorts SL/DM så kan godtycklighet fungera men jag inser att det fungerar dåligt för mig.
För att ge en förklaring till hur jag menar ber jag att få ge ett konkret exempel:
En tjuv blir jagad över hustak- tills han når takets slut. Nedanför honom öppnar sig ett gap, till nästa hus är det ca fem meter. Spelaren vill förstås hoppa över till det andra huset för att lyckas fly. Frågan är: hur ska man sköta resolutionen av detta exempel?
Min erfarenhet är att fördelarna med ett godtyckligt system är att man kan ta hänsyn till en oändlig mängd parametrar, medan fördelarna med ett förutsägbart system låter en snabbare kunna fatta beslut som rör rollpersonen och konsekvenserna av dessa beslut blir tydligare för spelaren. (Jag kan självklart ha fel, men detta är min syn på spelet just nu.)
I ett godtyckligt system skulle man kunna tänka sig att rollpersonen inte tillåts göra det dramatisk hoppet till nästa hus, därför att SL ser framför sig en kombination av otillfredställande parametrar (tjuven är jagad, en hård kastvind hindrar honom från att nå den andra sidan, han har inte hunnit ta sats, han tvivlar på sig själv då han ser hur långt ner det är, han ser sig om efter en ännu bättre flyktväg osv)
I ett förutsägbart system kan man snabbt räkna ut vilken svårighetsgrad ett hopp skulle innebära och i och med detta avgöra om rollpersonen klarar av det/om risken är tillräckligt liten för att man ska våga chansa. Å andra sidan åsidosätts isåfall SL:s uppfattning om
vad som borde hända! För mig har det förut varit ett alltför dyrt pris att betala.
Numera tänker jag annorlunda.
Detta hänger faktiskt konstigt nog också ihop med att jag inte längre upplever ett krav på SL att vara snäll! (Tack till alla er som har gjort detta tydligt för mig här på forumet!) Eftersom jag inte behöver vara "snäll" mot rollpersonerna får deras handlingar så att säga, "tala för sig själva". Istället för att man "hjälper" rp att göra det som passar handlingen, är det upp till spelaren att avgöra vad rollpersonen ska göra. Vill man hoppa över taket, fine, gör det då. Vill du göra något annat, fine, gör då det.
Men för att det synsättet ska fungera i praktiken måste man ha en jättevälbalanserad regelkärna som sköter alla resolutioner på ett bra sätt. Alla utmaningar måste då också gå att
värdera. Ska du hoppa över taket? Tja, svårighetsgraden är 15. Ska du lura vakterna som jagar dig att sluta förfölja dig eftersom du faktiskt är oskyldig, tja isåfall är svårighetsgraden 20, osv. Alla system är förstås på det klara med att man vill lyckas lösa detta, men jag upplever d20-systemet som unikt i sin förmåga att kunna
jämföraolika handlingar på ett balanserat sätt (det är inte svårare för en munvig person att prata omkull någon än det är svårare för en vig person att hoppa). Att det i vissa lägen blir komplext kan jag bara beklaga, men min mening är att inget system är perfekt och att fördelarna vinner över nackdelarna.
---
Så jag tycker inte att det behövs någon sorts "Force majeure". Det rollpersonerna gör, det sker. Min roll som DM är att berätta vad som sedan händer så intressant och bra som möjligt, utifrån resolutionernas resultat. Jag uppfattar mig heller inte som gud, utan snarare som att spelarna är gudarna, som har att välja mellan olika handlingar. Vilka handlingar som finns att tillgå, hur bra man är på dessa och hur svårt det är att klara av olika handlingar, det bestämmer reglerna. Enbart.
I all välmening,
/Basse
Delvis hänger resonemanget på att man faktiskt tycker att regler som sådana är något positivt, även om det verkar fungera ändå med ovanstående modifikation.
). Vill du skicka in tyska nazi-zombies i feta muskedunder-tanks i Trudvang helt plötsligt, så kan du göra det, för du är SL och bestämmer över spelets miljö, handling och händelser! 
