Söner, deras kompisar och rollspel ...
Jag spelleder just nu ett helt gäng 10–12-åringar i min egna blandning av DoD 2 och EDD.
Det är mina söner och deras kompisar som tjatat på mig i över ett år.
Till sist föll jag till föga och lät dem »göra gubbar«.
Just nu består gruppen av: en ankmagiker; en örnmanjägare; en silveralvmagiker; en alvjägare; en dvärgriddare; en människostråtrövare.
Jag lät dem göra sina rollpersoner i stort sett utan restriktioner från min sida. Jag tänkte att det blir roligast för dem om de får spela precis vad de vill.
Till följd av detta har världen de spelar i blivit väldigt »high fantasy« för att ingen ska tycka det är märkligt att ett så udda äventyrargäng drar land och rike runt. Människor är fortfarande vanligare än andra folkslag, men alver, dvärgar och ankor, örnmän, svanmöer och kattmän, satyrer, kentaurer och vargmän finns lite varstans och lever i egna små samhällen insprängda i människornas riken.
Jag har även fått justera min spelledarstil ganska ordentligt för att de små liven ska ha så roligt som möjligt. Ingående platsbeskrivningar och långa förflyttningar får dem att gäspa och tappa intresset (försök själva fånga uppmärksamheten hos sex mellanstadieelever under 4–5 timmar). Därför beskriver jag bara det mest väsentliga och kör stenhårt med tidshopp (»Ni lämnar värdshuset, lastar er vagn och spänner för hästen. Tre dagar senare är ni framme«).
För att de inte ska tröttna på att utforska olika platser (de tycker att strid är mest spännande, och enbart utforskning är ganska trist) försöker jag göra det lite läskigt att gå runt i olika grottor och gravkummel (vi kör just nu »Döda skogen«). Lite som i skräckfilmer ni vet, man bygger upp stämningen tills alla är övertygade om att nu måste det hända något, bara för att följa upp med ett (ofta mycket uppskattat) antiklimax. Enbart hotet/löftet om strid tycks vara lika spännande som själva striden.
Och jag själv då? Jag har skitkul, även om man känner sig ganska mör efter ett spelpass (alla mellanstadielärare/fritidsledare har min uppriktiga medkänsla).
