Jävligt svängigt! Den plattan har jag missat (både omslag och innehåll). Jag har lyssnat klart på den länkade låten och har gått över till att plöja resten av plattan. Tack för tipset.Seinet said:... Emerson, Lake and Palmers skiva "Brain Salad Surgery". Skivan med det underbara stycket Karn Evil 9 som alla borde ta och lyssna på.
Det var faktiskt Organ som bara för något år sedan gjorde mig uppmärksam på varifrån formen till London Calling-omslaget hämtats.Måns said:Jag undrade vem som skulle vara först med att visa upp Presleyplattan. Jag borde ha förstått att det skulle vara du.
Skönt att du sade det, för jag hade ingen aning om det och kände mig fett dum när jag såg Elvisplattan.Det var faktiskt Organ som bara för något år sedan gjorde mig uppmärksam på varifrån formen till London Calling-omslaget hämtats.
Jo, det är ju bara femtiofyra år sedan Elvisplattan kom.Arfert said:...tänk vad fort klassiska omslag glöms bort egentligen... när London Calling kom sa ju alla direkt "titta de har gjort en pastisch på Elvis"
Fast när London Calling släpptes så var Elvsiplattan bara tjugotre år gammal. Så om vi räknar bakåt så var den lika avlägsen 1979 som Guns & Roses Appetite for Destruction, The Smiths Strangeways Here We Come och Pink Floyds Momentary Lapse of Reason är för oss idag. Och de plattorna släpptes ju nästan igår.Dante said:Jo, det är ju bara femtiofyra år sedan Elvisplattan kom.Arfert said:...tänk vad fort klassiska omslag glöms bort egentligen... när London Calling kom sa ju alla direkt "titta de har gjort en pastisch på Elvis"
Och ÄNDÅ vågar jag påstå att de »alla« som Arfert nämnde – dvs. de som brydde sig om London Calling 1979 och DESSUTOM hade koll på hur Elvis’ debutplatta från 1956 såg ut – bestod av en försvinnande liten minoritet av världens befolkning.Organ said:Fast när London Calling släpptes så var Elvsiplattan bara tjugotre år gammal. Så om vi räknar bakåt så var den lika avlägsen 1979 som Guns & Roses Appetite for Destruction, The Smiths Strangeways Here We Come och Pink Floyds Momentary Lapse of Reason är för oss idag. Och de plattorna släpptes ju nästan igår. ;
Det kan jag tyvärr inte säga nåt alls om. Som tioåring hade jag då noll koll på både The Clash och Elvis så jag har inga som helst minnen från London Callings släpp.Dante said:Och ÄNDÅ vågar jag påstå att de »alla« som Arfert nämnde – dvs. de som brydde sig om London Calling 1979 och DESSUTOM hade koll på hur Elvis’ debutplatta från 1956 såg ut – bestod av en försvinnande liten minoritet av världens befolkning.
Det var svårt att hitta exempel som illustration till den poäng jag försökte göra. 1987 var ett alldeles för kasst popår för det, helt utan plattor ens i närheten av lika ikoniska som vare sig Elvis debut eller London Calling.Dante said:(Och jag kan faktiskt inte på rak arm dra mig till minnes hur någon av de plattor du räknar upp ser ut.)
Det tror jag också, även om jag tycker att '87 var ett riktigt bra år för musik i allmänhet, även om det för egen del mer är låtar än album jag minns (Dude looks like a lady, The Final Countdown, You give love a bad name, The End of the World as we know it, Englishman in New York, I still haven't found what I'm looking for...).Organ said:Därför är jag övertygad om att fler människor 1979 hade koll på att The Clash gjorde en Elvis-homage, än de som idag kan beskriva t.ex. GnR-plattan från 87.
Jag säger inte emot dig fullt ut. Det släpptes en hel del bra grejor 1987. (Du har lyckats peta in en hel del av dessa i din lista.) Fast på det stora hela så var det året en del av den nedåtgående spiral som utgjordes av hela andra halvan av 80-talet. Börja ordna upp sig gjorde det först när det slog över till 90-tal.krank said:Det tror jag också, även om jag tycker att '87 var ett riktigt bra år för musik i allmänhet, även om det för egen del mer är låtar än album jag minns (Dude looks like a lady, The Final Countdown, You give love a bad name, The End of the World as we know it, Englishman in New York, I still haven't found what I'm looking for...).