Nekromanti Snyggaste skivomslaget?
- Thread starter Organ
- Start date
Mogger
Hipsteranka
Jag undrade vem som skulle vara först med att visa upp Presleyplattan. Jag borde ha förstått att det skulle vara du. 
Jag brukar föreställa mig att Elvis faderligt ger Paul sin gitarr (som då blir en bas) för att Clash ska förvalta Rockarvet. Paul tar emot den och slår sönder den! Ett skönt fadermord.
Jag brukar föreställa mig att Elvis faderligt ger Paul sin gitarr (som då blir en bas) för att Clash ska förvalta Rockarvet. Paul tar emot den och slår sönder den! Ett skönt fadermord.
Det var faktiskt Organ som bara för något år sedan gjorde mig uppmärksam på varifrån formen till London Calling-omslaget hämtats.Måns said:Jag undrade vem som skulle vara först med att visa upp Presleyplattan. Jag borde ha förstått att det skulle vara du.
Ära den som äras bör.
Rising
Vila i frid
Skönt att du sade det, för jag hade ingen aning om det och kände mig fett dum när jag såg Elvisplattan.
Fast när London Calling släpptes så var Elvsiplattan bara tjugotre år gammal. Så om vi räknar bakåt så var den lika avlägsen 1979 som Guns & Roses Appetite for Destruction, The Smiths Strangeways Here We Come och Pink Floyds Momentary Lapse of Reason är för oss idag. Och de plattorna släpptes ju nästan igår.Dante said:
/Anders
Och ÄNDÅ vågar jag påstå att de »alla« som Arfert nämnde – dvs. de som brydde sig om London Calling 1979 och DESSUTOM hade koll på hur Elvis’ debutplatta från 1956 såg ut – bestod av en försvinnande liten minoritet av världens befolkning.Organ said:
(Och jag kan faktiskt inte på rak arm dra mig till minnes hur någon av de plattor du räknar upp ser ut.)
Jag syftade naturligtvis på de som var intresserade av London Calling när den kom... av dem så är jag övertygad om att de flesta hade sett Elvis-skivan och visste vad det handlade om... (som då fortfarande var en av världens absolut kändaste skivor bland målgruppen "unga män", minst i magnitud med Revolver, Sticky Fingers, Pet Sounds, The Dark Side of the Moon, Whats Going On eller nåt). Heck, min morsa skulle känt igen den då, och hon är inte ens musikintresserad.
Guns & Roses Appetite for Destruction fanns förresten högre upp i den här tråden.. tyckte jag mig se.
Guns & Roses Appetite for Destruction fanns förresten högre upp i den här tråden.. tyckte jag mig se.
Det kan jag tyvärr inte säga nåt alls om. Som tioåring hade jag då noll koll på både The Clash och Elvis så jag har inga som helst minnen från London Callings släpp.Dante said:
Det var svårt att hitta exempel som illustration till den poäng jag försökte göra. 1987 var ett alldeles för kasst popår för det, helt utan plattor ens i närheten av lika ikoniska som vare sig Elvis debut eller London Calling.Dante said:
Därför är jag övertygad om att fler människor 1979 hade koll på att The Clash gjorde en Elvis-homage, än de som idag kan beskriva t.ex. GnR-plattan från 87.
/Anders
Organ said:
Det tror jag också, även om jag tycker att '87 var ett riktigt bra år för musik i allmänhet, även om det för egen del mer är låtar än album jag minns (Dude looks like a lady, The Final Countdown, You give love a bad name, The End of the World as we know it, Englishman in New York, I still haven't found what I'm looking for...).
Äh, ni som har Spotify kan ju kolla lite här:
http://open.spotify.com/user/krank23/playlist/4tmbC7s1gFItK686w95YzJ
//Krank, som visserligen bara vet att de där låtarna kom just 87 eftersom han just nu kör en kampanj som utspelar sig just då
Jag säger inte emot dig fullt ut. Det släpptes en hel del bra grejor 1987. (Du har lyckats peta in en hel del av dessa i din lista.) Fast på det stora hela så var det året en del av den nedåtgående spiral som utgjordes av hela andra halvan av 80-talet. Börja ordna upp sig gjorde det först när det slog över till 90-tal.krank said:
Det är visserligen bara min egen, högst ignorervänliga åsikt, men i alla fall.
/Anders
kalcidis
Hero
Ja, jag vet att sista inlägget är mer än en månad gammalt. Men ... jag vill vara med ändå! Skivomslag är en enorm passion och jag scannar flera av mina favoriter på dessa två sidor;
http://www.flickr.com/photos/skengbubbler/
http://www.flickr.com/photos/iamthegorgon/
Jag ser att Chrull redan visat ett riktigt fint omslag med Scientist ... men här följer några fler fantastiska reggaeplattor!
Posandet ihop med hur fantastiskt snygga de är bara gör att man känner sig cool i musikens sällskap. Artistnamnen typografi är gjord av Limonious. Mer om honom senare.
Jag blir bara helt trollbunden av den afrikanska mystiken som genomsyrar omslaget. Dread natty bongo I!
Omslaget är för mig lite av definitionen av hur den allra djupaste formen av rötter och kultur ska låta. Det är dessutom silkscreen-tryck som bara gör det ännu finare!
Coolaste omslaget jag någonsin sett. Pur dancehall-eufori när fadda Madoo plockar micken och bubblar av glädje.
Legendarisk dubskiva med omslag av Rod Vass.
Ännu en dubskiva och omslaget är gjort av Paul »Groucho« Smykle som inte bara var fantastisk med de grafiska men även en underbar studiomixare (som i reggae är OERHÖRT viktigt). Producerat av Yabby You som dog för någon vecka sedan. Alla som känner Yabbys musik vet exakt vilken otrolig rootsmusik det handlade om.
Rico Rodriguez tour de force och ett av de finaste omslagen jag har i skivsamlingen. Jazzigt och kulturellt. Släpptes till och med på Blue Note. Inte dåligt för en reggaeplatta.
Gillar den mest för att det ser ut som ett 60-tals psyche-omslag snarare än de-12-stammarna-av-Judah-reggae.
Ja ... blir man hårdare än såhär egentligen? Dubmotsvarigheten till albumet är inte så pjåkigt heller..
Mannen som illustrerar det här omslaget heter Limonious. Han har gått bort nu tyvärr men under mitten och senare delen av 80-talet kom han att definiera hur ett hippt omslag skulle se ut med hjälp av sina slarviga tusch-teckningar som skildrade Jamaicas kulturliv med en enorm skärpa.
http://www.flickr.com/photos/skengbubbler/
http://www.flickr.com/photos/iamthegorgon/
Jag ser att Chrull redan visat ett riktigt fint omslag med Scientist ... men här följer några fler fantastiska reggaeplattor!
Posandet ihop med hur fantastiskt snygga de är bara gör att man känner sig cool i musikens sällskap. Artistnamnen typografi är gjord av Limonious. Mer om honom senare.
Jag blir bara helt trollbunden av den afrikanska mystiken som genomsyrar omslaget. Dread natty bongo I!
Omslaget är för mig lite av definitionen av hur den allra djupaste formen av rötter och kultur ska låta. Det är dessutom silkscreen-tryck som bara gör det ännu finare!
Coolaste omslaget jag någonsin sett. Pur dancehall-eufori när fadda Madoo plockar micken och bubblar av glädje.
Legendarisk dubskiva med omslag av Rod Vass.
Ännu en dubskiva och omslaget är gjort av Paul »Groucho« Smykle som inte bara var fantastisk med de grafiska men även en underbar studiomixare (som i reggae är OERHÖRT viktigt). Producerat av Yabby You som dog för någon vecka sedan. Alla som känner Yabbys musik vet exakt vilken otrolig rootsmusik det handlade om.
Rico Rodriguez tour de force och ett av de finaste omslagen jag har i skivsamlingen. Jazzigt och kulturellt. Släpptes till och med på Blue Note. Inte dåligt för en reggaeplatta.
Gillar den mest för att det ser ut som ett 60-tals psyche-omslag snarare än de-12-stammarna-av-Judah-reggae.
Ja ... blir man hårdare än såhär egentligen? Dubmotsvarigheten till albumet är inte så pjåkigt heller..
Mannen som illustrerar det här omslaget heter Limonious. Han har gått bort nu tyvärr men under mitten och senare delen av 80-talet kom han att definiera hur ett hippt omslag skulle se ut med hjälp av sina slarviga tusch-teckningar som skildrade Jamaicas kulturliv med en enorm skärpa.
Dimfrost
Special Circumstances
Tja, är du sen får väl jag också vara det. 
Det är kul hur olika smaken kan vara; dina första exempel är snarare något av de fulaste omslagen jag har sett. Men men, om man ska vara lite konstruktiv också. Jag lyssnar på massor av musik vars skivomslag jag aldrig har sett, men de här tillhör i alla fall favoriterna:
Det är kul hur olika smaken kan vara; dina första exempel är snarare något av de fulaste omslagen jag har sett. Men men, om man ska vara lite konstruktiv också. Jag lyssnar på massor av musik vars skivomslag jag aldrig har sett, men de här tillhör i alla fall favoriterna:
Man kan inte med den bästa vilja i världen kalla de där reggae-omslagen snygga (jag fick delvis associationer till hemsnickrade svenska dansbansdomslag från 1972 i skallen, pga deras glada amatörism )
...men de var jävligt balla och visade med all önskvärd tydlighet att ett BRA omslag inte behöver vara SNYGGT för att funka.
) ...men de var jävligt balla och visade med all önskvärd tydlighet att ett BRA omslag inte behöver vara SNYGGT för att funka.
