Re: misstro-berg ;-)
Jag har inte vart i Jordanien så jag kan säga något om hur det är där, men jag har vart i Thailand, och bortom turistorterna... och har kunnat se en enorm förbättring i levnadsstandard på 15 år... visst finns det fattiga där också, men jag köper inte att folk har det sämre i en vanlig thailändsk småstad än motsvarande i Jordanien. Ser inte fler folk i pappkartongar där än i random europeisk storstad.
Jag har varit i båda länderna, de senaste två åren, och det är en enorm skillnad. Många thailändare lever under vad jag kallar för "värdighetsgränsen", något som knappast finns i Jordanien, inte ens på landsbygden. Jag pratar om folk som med tom blick ligger på gatan, ofta med små barn med sig, och tigger, folk som kraftlöst letar mat i soptunnor, folk som är klädda i trasor och så vidare, praktiskt taget reducerade till samma nivå som de skrämda herrelösa hundar som stryker omkring och tigger matrester. Det är väldigt vanligt när man kommer ut i småstäderna i Thailand, men förekommer inte i Jordanien. Även om man överlag är fattigare i Jordanien än i tex Sverige, så ser man färre uteliggare där än i Stockholm. Även fattiga jordanier klär sig propert (inte nödvändigtvis dyrt, men propert) och har en stolt hållning, de har ett hem att gå hem till och de har råd att äta. Framför allt så har de inte fallit in i känslan av att ha ett lägre människovärde. Sånt här är väldigt svårt att mäta, men när man ser det så är det uppenbart.
Jag tror att denna skillnad till stor del ligger i att man i vissa avseenden har kommunistiska ideal. Dessa är egentligen inte politiskt motiverade, utan är en kulturell sak som har ett ursprung i öknens krav på gästfrihet och religionens krav på att hjälpa de som har det svårt. Man stöttar helt enkelt de behövande, både personligen och som stat, vilket är en central del i såväl den arabiska gästfriheten och kommunismen. Detta genomsyrar samhället, på alla nivåer, tex:
* Om någon har vatten och någon annan frågar om de kan få lite så bjuder man alltid.
* Läs Jordan Times. Det finns knappt en enda dag utan att det står om olika hjälpprojekt, många av dem mycket ambitiösa, många av dem sponsrade av kungafamiljen, staten eller företag.
* Det finns en grupp som till viss del trillat genom det sociala skyddsnätet, och det är irakiska änkor vars makar dödats i kriget mot USA och som flytt till Jordanien. Ofta livnär de sig genom att sälja småsaker på gata, tex strumpor, cigaretter, cig-tändare, kammar osv. Folk handlar ofta med dem även om andra alternativ finns, och betalar ofta med en större peng än nödvändigt utan att ta emot växel. Ett slags sätt att ge en gåva utan att sätta dem i tiggandets tacksamhetsskuld, alltså. Man ser också ofta att lokala snabbmatsställen (typ "hole in the wall-kebab/schwarma") brukar bjuda dem på mat under förevändning av en pratstund eller som gästfrihetsgrej när de köpt något av deras stuff.
* Det är snudd på socialt obligatoriskt att ta upp liftare, speciellt på sträckor med halvdan kollektivtrafik.
* Man har väldigt höga trottoarkanter, upp till en halvmeter (för att man ska slippa höja dem eller fräsa bort gammal asfalt när man lägger ny). Det är ett elände för rullstolar. Dock formligen rusar folk till för att hjälpa så fort en rullstol behöver hjälp. Man ser inget av det svenska "tänk om jag gör bort mig", "tänk om han blir förolämpad" eller "hoppas någon annan hjälper honom", utan bara en genuin vilja att hjälpa.
