Re: Nähä du! Regler+tärningar=spänning? Nix!
Hi hi, vi har nästan samma diskussion om och om igen varje vecka, du och jag, tja, jag måste erkänna att det är rätt kul att debattera med dig (tills du plockar fram Crow och Tom Servo, that is...) :^D
Tja, okej, jag nämnde ett exempel om rollpersoner som smyger sig på fienden. Jag tänkte mig att de skulle få se ärkeskurken i ett mycket olycksbådande möte med spelarnas uppdragsgivare, där denne hotas att berätta allt om äventyrarnas identitet och annan användbar bakgrundsinfo, innan han avrättas kallblodigt...
Det kan bli en stämningsfull situation, men om spelarna istället upptäcks av fyrtio vakter och de skjuter ner spelarna, då har vi ju inte haft särskilt roligt runt spelbordet, no? Om spelarna LYCKAS med smygningen, trots att samtliga är klumpiga som kassaskåp, då är det precis lika illa. Enda vettiga är att konsekvent strunta i sådana regler (eller kanske hellre; att hitta på vettigare intriger, men vafan -i en lättsam matinérysare är det exemplet helt perfekt, jö)
Och då fortsätter vi med biljakten....
Umm... har du råkat spela för mycket Rolemaster, kanske? Regler behöver inte vara långsamma.
Jag tänkte mig lite mer avancerade biljakter än "äventyrarna jagar skurken". Jag tänker mig ALLTID lite mer avancerade spelsituationer än de som finns i regelexemplena. Här tänkte jag mig en biljakt med äventyrare uppdelade i två bilar, skurkarna i en långsam skåpbil, två grupper med henchmen i varsin bil och tre polisbilar som kommer efter äventyrarnas bil.
Utan regler kan en sådan genomföras rätt häftigt. (nja, alla biljakter suger i rollspel, men sådana här fungerar halv-ok) Med regler? Näpp. Alla system mer detaljerade än "krona=yeah! Klave=Blähuu!" kommer kännas UUUUR-trööööga och väldigt onödiga. Och det var väl ändå någorlunda detaljerade regler som vi höll på att diskutera här, va?
"Va? Har du såna? [stämningsstrider, med given utgång] Galning!"
Tja, jag kör gärna med sådana av kortare slag. Särskilt strider av typen "Fienden anfaller om natten. Efter att ha skapat en del förvirring, får en spelare ett guldläge att döda varelsen. Ett skott. Missar. Varelsen flyr." eller "Äventyrarna möter ärkegubben. Han hoppar på dem gång på gång, men de har inget problem utan förnedrar honom grymt. Typ kastar honom genom skyltfönster, osv. Till slut bönar han vid deras fötter. De ska INTE få läge att bara döda honom på en gång med en perfekt träff" eller "Supermonstret leker med äventyrarna. De ska inte ha en chans, han lämnar dem med minimal KP och drar. De skall INTE dö av hans första slag" osv. De riktiga striderna kör jag på som vanligt, förstås.
Men i diskussionen om experience lindar du in dig i en riktig knut, kolla själv:
"Det är inte en ung och grön bondpojke från Tatooine som konfronterar Kejsaren - det är en fullfjädrad Jedi."
Nä, förvisso inte, men den Luke som konfronteras med Bad Boy Darth för första gången är ganska grön. Sedan skall vi komma ihåg att all hans rymdskeppsträning hittils bestått av att åka runt i en sketen svävare på Tatooine. Ändå visar han sig vara en av de bästa i slutbataljen på första filmen. Vad har de andra rebellerna haft för utbildning? Vad har imperiet för utbildning för sina mannar, egentligen?
Det bästa exemplet på experience-inflation, är iaf i serien DragonBallz. Son Goku ställer upp i den stora kampsportstävlingen och kommer första gången tvåa, efter att förlorat mot sin egen tränare. Redan då är han övermänskligt bra, så alla vanliga fiender är bortkastad tid vid det här laget. Senare tränar han ÄNNU mer i tre år till, och blir helt överdjävulskt supergrym. Han ställer upp igen, men förlorar mot en snubbe som heter Tenshinhan. (eller nåt) Då får han träna ÄNNU mer och blir helt bombastiskt grym, varpå han stöter ihop med en läskig demon, vars underhuggare spöar skiten ur några av kombatanterna från den första episoden. Son Goku spöar honom, och efter tre år till kommer den TREDJE kampsportstävlingen.
Nu undrar jag, vad fan är det för några som vill ställa upp i den nu? Helt obegripligt, alla som slåss är ju halvgudar! Och ja, nu ballar liksom allting ur. Den person som tidigare kallas Gud, han visar sig bara vara en utomjording, och i stort sett alla utomjordingar måste ju vara mer än tusen gånger starkare än de starkaste av oss människor, eller? Dessutom har vi ju sett en snubbe som hette Tao Baibai, som var så grym att han kunde förstöra en stor djävla pelare med ett enkelt fingerknäpp och döda en kampsportsmästare med tungan. Och det var länge sedan. Det betyder alltså att ALLA rymdvarelser måste vara mer än tio gånger starkare än HAN(!) osv...
Så här blir det i rollspel oxå (nja, men nästan) efter bara ett par kampanjer. Jag gillar att introducera läbbiga lönnmördare som jagar spelarna. Men det blir liksom bara löjligt, för de lönnmördare som de ska jagas av i trettionde äventyret måste vara ogudaktigt mycket smartare, starkare och bättre än de som är ute efter spelarna i det första äventyret. Då undrar man ju, "den där Svarthand, som försökte döda oss för länge sedan, har ni tänkt på hur usel han måste ha varit?" osv. Nä, EP suger! Jag hatar dem! Och spelar man med regler så vill spelarna ju ha så bra värden som möjligt, medans man i friform har helt andra mål framför sig.
Psilosit-grejen var lite konstigt formulerad. Jag menade nog snarare att spelarna utbrister "är han inte DÖD ännu?" när de skjutit varelsen med sina vapen. Det kan de göra om de vet hur mycket varelsen tål, medans det är omöjligt om varelsen är "lagom" svår för äventyrarna Vilket den förstås bör vara, om det ska bli spännande överhuvudtaget.
/Rising