Nekromanti Spela djärvt VS Spela smart i hård simulationism?

[RasmusL]

I spel med hård simulationism som agenda och tydlig kausalitet där döden är en tydlig möjlighet som skapar konsekvenser i form av förlorad investering både tidsmässigt IRL och i form av buy-in i setting, relationer, etc, finns det en motsättning mellan att "spela djärvt" och att "spela smart"?

Hur översätter man "spela djärvt" till dödliga tradspel eller OSR?

Tankar och länkar är varmt välkomna!

 

[Ape of Wrath]

Jag tycker hellre om termen "spela intressant".

Fatta val och agera på ett sätt som gör att alla runt bordet har behållning av det.

På samma sätt som cheerleadern springer upp på övervåningen för att komma undan mördaren trots att alla vet att där uppe finns ingen väg ut.

 

[Korpa]

Spela djärvt i relation till andra karaktärer, snarare än i farliga situationer som kan leda till karaktärens död.

Nu har jag spelat ytterst lite OSR, så det kan jag inte riktigt uttala mig om, men om man kör hårt när man spelar mot andra kan man skapa coola situationer och häftiga relationer, men utan att riskera att dö i onödan, så att säga.

Om fokuset ligger på att slåss mot monster snarare än att interagera med personer så är det svårt att spela djärvt då det liksom kräver ett visst fokus för att det ska kunna bli riktigt bra.

Förstår du vad jag menar?

 

[w176]

Vad som är att spela djärvt är kontextuellt.

Att spela djärvt i ett väldigt stimulationistisk spel är annorlunda än att spela djärvt i överdramatisk opera dramaturlogi. "Drärvt" är hur man förhåller sig till dramturlogin, inte att frångå den.


Jag lajvar ofta i hårda stimulationistiska miljöer, där det är viktigt att spela smart. Så jag spela smart. Men står jag mellan valet A, som är smart men gaska fegt och safe, och val B, som är smart, men djärvt på ett emotionellt sätt och mer riskabelt väljer jag ofta B. Men jag väljer inte C, som är djävt men dumt.

 

[w176]

Hur översätter man "spela djärvt" till dödliga tradspel eller OSR?

Tankar och länkar är varmt välkomna!

Spela djävt i tradspel och OSR kanske är att våga och riskera okontoversiella lösningar til problem.

Istället för att ha en 9 foot pole och känna av varje kvadratcentrimeter av dungonen, vilket är smart men ganska tråkigt och safe kanske man kommer på en annan lösning som är smart men djärv.

"Ni vet det där prisjägarna vi hade efter oss? Vi lurar in dom i dungen i jakt efter oss och låter dom traska omkring och trigga alla eventuella fällor!"

 

[RasmusL]

Vad som är att spela djärvt är kontextuellt.

Att spela djärvt i ett väldigt stimulationistisk spel är annorlunda än att spela djärvt i överdramatisk opera dramaturlogi. "Drärvt" är hur man förhåller sig till dramturlogin, inte att frångå den.


Jag lajvar ofta i hårda stimulationistiska miljöer, där det är viktigt att spela smart. Så jag spela smart. Men står jag mellan valet A, som är smart men gaska fegt och safe, och val B, som är smart, men djärvt på ett emotionellt sätt och mer riskabelt väljer jag ofta B. Men jag väljer inte C, som är djävt men dumt.

Kan man helt särskilja "djärvt emotionellt" och "djärvt materiellt"? Är de inte i kollisionskurs med varandra allt som oftast?

Jag leker en del fantasylajv någon gång om året (Kastaria har varit mitt go-to på senaste) och där spelar jag aktivt djärvt, vilket resulterar i att jag dödas av en gång om året (jag ogillar att spela samma karaktär om och om igen). Jag tänker mig att mitt djärva spelande bygger på att det finns andra som inte spelar djärvt, annars finns inget att konstrastera mot. Är jag ute och cyklar här?

 

[w176]

Kan man helt särskilja "djärvt emotionellt" och "djärvt materiellt"? Är de inte i kollisionskurs med varandra allt som oftast?

Jag leker en del fantasylajv någon gång om året (Kastaria har varit mitt go-to på senaste) och där spelar jag aktivt djärvt, vilket resulterar i att jag dödas av en gång om året (jag ogillar att spela samma karaktär om och om igen). Jag tänker mig att mitt djärva spelande bygger på att det finns andra som inte spelar djärvt, annars finns inget att konstrastera mot. Är jag ute och cyklar här?

Man kan skilja på det när det är relevant. Att spela djärvt är att välja att vara sårbar och modig. Antingen i något specifikt avseende, eller flera avseenden.

Man kan vara djärv i karaktärer, eller djärv out of character, eller sjärv emotiellt, eller djärv kretivt, eller djälv relationsmässigt, eller djärv matriellt, eller djärvt med pingviner.

Djärvhet och sårbarhet handlar om inställningen, inte om exakt man riskerar.

----

Du gillar att spela djärvt mot andra som inte spelar djärvt och genom det bygga en dramaturlogi där du blir dödad. Awesome! Är det din grej och funkar för dig är det jättekul.

Men att spela djärvt generellt sett hänger inte på att andra inte ska bara djärva. Vi kan vara jättedjärva och jättesårbara tillsammans allihopa om vi vill det.

 

[Sodivra]

I spel med hård simulationism som agenda och tydlig kausalitet där döden är en tydlig möjlighet som skapar konsekvenser i form av förlorad investering både tidsmässigt IRL och i form av buy-in i setting, relationer, etc, finns det en motsättning mellan att "spela djärvt" och att "spela smart"?

Hur översätter man "spela djärvt" till dödliga tradspel eller OSR?

Tankar och länkar är varmt välkomna!

Skulle jag spela djärvt i dödliga tradspel så skulle jag även där tänka rollpersonens känslomässiga svagheter och min egen comfort zone, för det är där det känns som något står på spel. När döden blir vanligare så känns den inte som en viktigare insats för mig, utan som en trivialare...

Rollpersonens död skapar inte oro, ambivalens, krypande obehag, känslomässig sårbarhet eller stress - Den sätter punkt för alla dessa känslor. För rollpersonen själv är det förstås det yttersta hotet, men för mig som spelare är det en lätt väg ut från spänningen.

 

[RasmusL]

Kan man helt särskilja "djärvt emotionellt" och "djärvt materiellt"? Är de inte i kollisionskurs med varandra allt som oftast?

Jag leker en del fantasylajv någon gång om året (Kastaria har varit mitt go-to på senaste) och där spelar jag aktivt djärvt, vilket resulterar i att jag dödas av en gång om året (jag ogillar att spela samma karaktär om och om igen). Jag tänker mig att mitt djärva spelande bygger på att det finns andra som inte spelar djärvt, annars finns inget att konstrastera mot. Är jag ute och cyklar här?

Man kan skilja på det när det är relevant. Att spela djärvt är att välja att vara sårbar och modig. Antingen i något specifikt avseende, eller flera avseenden.

Man kan vara djärv i karaktärer, eller djärv out of character, eller sjärv emotiellt, eller djärv kretivt, eller djälv relationsmässigt, eller djärv matriellt, eller djärvt med pingviner.

Djärvhet och sårbarhet handlar om inställningen, inte om exakt man riskerar.

----

Du gillar att spela djärvt mot andra som inte spelar djärvt och genom det bygga en dramaturlogi där du blir dödad. Awesome! Är det din grej och funkar för dig är det jättekul.

Men att spela djärvt generellt sett hänger inte på att andra inte ska bara djärva. Vi kan vara jättedjärva och jättesårbara tillsammans allihopa om vi vill det.

Härligt! Jag får nog kontemplera lite över det här, implikationerna är väldigt spännande

Kanske en mer utförlig artikel om olika typer av djärvhet? Jag lovar att be snällt och säga "tack" efteråt

Över lag härlig diskussion so far!

 

[RasmusL]

I spel med hård simulationism som agenda och tydlig kausalitet där döden är en tydlig möjlighet som skapar konsekvenser i form av förlorad investering både tidsmässigt IRL och i form av buy-in i setting, relationer, etc, finns det en motsättning mellan att "spela djärvt" och att "spela smart"?

Hur översätter man "spela djärvt" till dödliga tradspel eller OSR?

Tankar och länkar är varmt välkomna!

Skulle jag spela djärvt i dödliga tradspel så skulle jag även där tänka rollpersonens känslomässiga svagheter och min egen comfort zone, för det är där det känns som något står på spel. När döden blir vanligare så känns den inte som en viktigare insats för mig, utan som en trivialare...

Rollpersonens död skapar inte oro, ambivalens, krypande obehag, känslomässig sårbarhet eller stress - Den sätter punkt för alla dessa känslor. För rollpersonen själv är det förstås det yttersta hotet, men för mig som spelare är det en lätt väg ut från spänningen.

Det är härligt hur meningen bakom era svar (vad jag förstår) överlappar så fint, här har ja gett par läxor att lära känner jag!

Natten faller på, jag ska ge det här tills imorgon kväll och återkomma med lite frågor ja grunnar på då!

EDIT: Nu var jag blodigt nära att posta ett svar men jag ska stå vid mitt ord, jag behöver nog tänka lite

 

[Sodivra]

Men så länge man känner att man låter något vara spännande och sårbart så kan man väl spela djärvt - "Djärv" är ju en subjektiv upplevelse, att känna av orden "Ja, men..." "Fast..." "Tänk dig för..." och spela trots dem. Men de där orden kan ju dyka upp i olika sammanhang.

 

[w176]

Men så länge man känner att man låter något vara spännande och sårbart så kan man väl spela djärvt - "Djärv" är ju en subjektiv upplevelse, att känna av orden "Ja, men..." "Fast..." "Tänk dig för..." och spela trots dem. Men de där orden kan ju dyka upp i olika sammanhang.

Ja! Prata om olika typer av djärvhet är liksom inte grejen tror jag,

Att hitta det man själv tycker är lite läskigt, utmanande och skrämmande och våga vara djälv, modigt och sårbar när man hittar det är subjektivt. Vansinningt subjevtivt.

 

[Sodivra]

Men så länge man känner att man låter något vara spännande och sårbart så kan man väl spela djärvt - "Djärv" är ju en subjektiv upplevelse, att känna av orden "Ja, men..." "Fast..." "Tänk dig för..." och spela trots dem. Men de där orden kan ju dyka upp i olika sammanhang.

Ja! Prata om olika typer av djärvhet vet jag inte är liksom grejen.

Att hitta det man själv tycker är lite läskigt, utmanande och skrämmande och våga vara djälv, modigt och sårbar när man hittar det är subjektivt. Vansinningt subjevtivt.

Ja!

Jag skriver en grej till tänker jag...

Det här är det första man lär sig i improvisationsteater. Publik kommer fram till spelare efter föreställningar och undrar "Hur gör ni för att vara så kreativa?", och det handlar alltid om att lära sig gå bortom den där intränade reflexen att hålla tyst, planera, kontrollera, censurera, vara försiktig, vara noggrann.

Alla är kreativa och spontana.
Alla har döljt det (helt eller delvis) för de har lärt sig att alltid tänka efter först.

 

[Troberg]

Det är en svår fråga, för ibland kan det till synes korkade djärva draget vara det smarta, just för att ingen förväntar sig att man ska göra det. Ofta är det vad som skiljer en bra strateg från den dåliga, förmågan att veta när man kan komma undan med att göra något som är så massivt korkat att ingen förväntat sig det.

Jag har tex varit med i airsoftspel där en spelare i motståndarlaget gömde sig i ett rum nära vår startpunkt. När vi (en grupp på cirka 8 pers) passerade, rätt avslappat eftersom vi var många och nära vår spawn, så klev han bara ut och blandade sig med gruppen. Ingen märkte något förrän vi blev distraherade av att vi mötte andra moståndare, och han plötsligt började kniva (man rör motståndaren och säger "kniv", varvid det är dags för en promenad tillbaka till spawn) oss allihop. Han tog ut hela gruppen på det sättet, den mest lyckade massknivning jag någonsin sett. Ibland så gör motståndarna något så snyggt att det är kul att bli utskjuten!

Djärvt? Så in i helsike! Puckad plan? Jajamensan! Väntade någon sig något så puckat? No fucking way! Så, var planen smart? Fuck yeah!

 

[RasmusL]

Jag börjar med att ifrågasätta och få förtyldiganden kring lite punkter och sedan ska jag gå vidare med och försöka komma med en lite vettiga frågor och tankar kring helheten.

Skulle jag spela djärvt i dödliga tradspel så skulle jag även där tänka rollpersonens känslomässiga svagheter och min egen comfort zone, för det är där det känns som något står på spel. När döden blir vanligare så känns den inte som en viktigare insats för mig, utan som en trivialare...

Rollpersonens död skapar inte oro, ambivalens, krypande obehag, känslomässig sårbarhet eller stress - Den sätter punkt för alla dessa känslor. För rollpersonen själv är det förstås det yttersta hotet, men för mig som spelare är det en lätt väg ut från spänningen.

Men spänningen i att sätta din investering på spel bör kunna få fram kval och känslor?

 

[RasmusL]

Men så länge man känner att man låter något vara spännande och sårbart så kan man väl spela djärvt - "Djärv" är ju en subjektiv upplevelse, att känna av orden "Ja, men..." "Fast..." "Tänk dig för..." och spela trots dem. Men de där orden kan ju dyka upp i olika sammanhang.

Ja! Prata om olika typer av djärvhet är liksom inte grejen tror jag,

Att hitta det man själv tycker är lite läskigt, utmanande och skrämmande och våga vara djälv, modigt och sårbar när man hittar det är subjektivt. Vansinningt subjevtivt.

Men det bör gå att bryta ner "djärvhet" i att sätta olika element på spel och kategorisera dessa? Om jag inte har det solklart för mig vilka risker som får mig att reagera starkt kan en listning av möjliga kategorier och underkategorier vara en bra början att utforska.

 

[RasmusL]

Det är en svår fråga, för ibland kan det till synes korkade djärva draget vara det smarta, just för att ingen förväntar sig att man ska göra det. Ofta är det vad som skiljer en bra strateg från den dåliga, förmågan att veta när man kan komma undan med att göra något som är så massivt korkat att ingen förväntat sig det.

Jag har tex varit med i airsoftspel där en spelare i motståndarlaget gömde sig i ett rum nära vår startpunkt. När vi (en grupp på cirka 8 pers) passerade, rätt avslappat eftersom vi var många och nära vår spawn, så klev han bara ut och blandade sig med gruppen. Ingen märkte något förrän vi blev distraherade av att vi mötte andra moståndare, och han plötsligt började kniva (man rör motståndaren och säger "kniv", varvid det är dags för en promenad tillbaka till spawn) oss allihop. Han tog ut hela gruppen på det sättet, den mest lyckade massknivning jag någonsin sett. Ibland så gör motståndarna något så snyggt att det är kul att bli utskjuten!

Djärvt? Så in i helsike! Puckad plan? Jajamensan! Väntade någon sig något så puckat? No fucking way! Så, var planen smart? Fuck yeah!

Där fanns nog en del adrenalin inblandat i att lyckas med den luringen kan jag tänka

 

[RasmusL]

Om jag börjar spela djärvt med min karaktärs känsloliv och relationer i ett tradspel:
*Hur kan jag utforska djärvt spelande när de andra spelarna är ute efter simulationism eller gamism? Bör jag prata med de andra deltagarna om att föra in dessa teman och den spelstil de för med sig i förväg?
* Är det rättvist mot mina medspelare att styra spelet i en riktning som utforskar min premise, något jag vet är omöjligt att till fullo uppnå i en traditionell spelstil med tydlig planering från spelledarens sida?
*Har djärvt spel en plats i alla spelstilar?

 

[Krille]

Skulle jag spela djärvt i dödliga tradspel så skulle jag även där tänka rollpersonens känslomässiga svagheter och min egen comfort zone, för det är där det känns som något står på spel. När döden blir vanligare så känns den inte som en viktigare insats för mig, utan som en trivialare...

Rollpersonens död skapar inte oro, ambivalens, krypande obehag, känslomässig sårbarhet eller stress - Den sätter punkt för alla dessa känslor. För rollpersonen själv är det förstås det yttersta hotet, men för mig som spelare är det en lätt väg ut från spänningen.

Men spänningen i att sätta din investering på spel bör kunna få fram kval och känslor?

Inte när döden blir så vanlig att den blir trivial, vilket är resultatet av för dödliga spel. Det blir ungefär lika mycket kval som att förlora en bonde i schack. Man har helt enkelt ingen känslomässig relation till gubben som just dog, eftersom det inte tjänar något till att skaffa en, och därmed blir det ingen investering. Så gubben blir bara en spelpjäs.

Det blir helt enkelt, "jahopp, jag dog igen, fortsätt ni medan jag rullar en ny gubbe, hur många dödskompensations-XP får jag?"

Det vill säga inga kval alls.

 

[krank]

Inte när döden blir så vanlig att den blir trivial, vilket är resultatet av för dödliga spel.

Hm.

Jag vet inte riktigt om "dödligt system" automatiskt leder till "döden blir vanlig". Borde det inte gå att styra om så att det istället blir så att strid blir ovanligt? Att strid, och andra situationer med dödsrisk, blir något man undviker?

Eller måste stridsvanlighetsvariabeln vara en konstant?