Nekromanti Spelarskicklighet vs karaktärsskicklighet

[Mundo]

Som God45 själv säger så är systemet otroligt orättvist. Det gör int och cha till dumpstats och skulle lätt kunna uppmuntra spelare till att bygga sina karaktärer runt de värden som de tillåts använda. Just nu används DnD som exempel, men i vampire skulle det ju totalt förstöra en tredjedel av alla karaktärer som görs om man bara fick använda sina sociala färdigheter när SL känner för det.

Själv låter jag spelarna försöka bluffa genom att prata med mig, och hur bra jag tycker bluffen är avgör svårigheten på tärningsslaget. Säger de något rent idiotiskt så kan ju svårigheten för slaget ökas dramatiskt. Alternativt kan det användas lite som common sense meriten i vampire.

"Ja men du Rickard, din karaktär har ju 16 i charisma. Han förstår att det blir jävligt svårt att muta den här vakten med en ask tandpetare. Kanske du ska försöka något annat?"

Försöker de lösa ett pussel och de totalt kör fast kan de få slå slag mot int för att få en hjälpsam ledtråd eller två, dock ej svaret rakt ut såklart.

Att göra sociala / smarta karaktärer till något man inte vill ha låter ju inte som att man får särskilt kul rollspel av. Kanske dungeon-crawling och sånt, men för spel som Noir, Vampire och Svavelvinter skulle jag bli riktigt ledsen om min SL sa till mig att jag kan skita att lägga i sociala skills, för de gills bara när jag känner för det.

 

[God45]

Hmm jag tror jag måste definiera lite vad jag menade med sociala skills. Om du har en hög skill i dina sociala färdigheter men pratar som om du var en grottmänniska eller inte håller isär dina lögner så kommer du misslyckas eller få ett minus till din rullning.

Men om du har jätte lågt i sociala skills och pratar som Shakespear måste du ändå rulla 95% av gångerna.

Så vad jag säger är att det finns begränsningar för hur bra det kan gå men din potential att misslyckas är oändlig

 

[Niklas73]

Själv låter jag spelarna försöka bluffa genom att prata med mig, och hur bra jag tycker bluffen är avgör svårigheten på tärningsslaget. Säger de något rent idiotiskt så kan ju svårigheten för slaget ökas dramatiskt. Alternativt kan det användas lite som common sense meriten i vampire.

Underbart! Ogillar det i mitt eget konfliktsystem dock då varje ny replik i en social konflikt kan kräva ett adderande till konfliktkortet beroende på replik.

Jag har regeln att man drar sin replik och om kortet säger att du lyckas så gör du det. Om du raggar upp någon med repliken "En blå kossa står på ängen" så ska man helt enkelt tala lite med spelaren och undra vad hon vill i spelet egentligen.

Jag har ingen regel som sätter en högre svårighetsgrad för ett puckat utspel. Jag gillar det men jag gillar också att spelaren faktiskt kan klara en sådan utmaning fast hon gör en puckad grej och att man kan göra nåt kul/häftigt av det märkliga.

 

[Niklas73]

Fan jag är nog ändå inne på att du kan prata som en grottmänniska men lyckas om du har bra skills - spelledaren och spelaren får göra något kreativt tillsammsn av situationen. Fast det kan verkligen gå åt skogen i vissa spelgrupper. Det passar knappast alla.

Gåtor är lite mer kluriga tycker jag...

 

[wilper]

Jag är inte intresserad av spel som har element av spelarskicklighet på den nivån.

Spelarna behöver aldrig själva lösa chiffer och koder, det är något som sker på rollpersonernas nivå i berättelsen. På spelarnivån behandlar vi andra saker.

Sokrates själv skulle behöva slå för "övertala" för att komma förbi vakten, om vi nu spelade ett spel där slag mot övertala var relevanta. Nu är det sällan fallet, jag spelar mest flummiga hippiespel där man slår tärning för helt andra saker, eller inte har tärningar alls.

Däremot är ju spelarskicklighet inom områden som snabbtänkthet, förmåga att förutse konsekvenserna av händelser i berättelsen, lyhördhet, förmåga att läsa sina medspelare och dramatisk fingertoppskänsla väldigt trevliga egenskaper hos de jag spelar med. Men de har inget att göra med om rollpersonerna lyckas med vad de tar sig för eller ej.

 

[gizmo]

Gåtor är lite mer kluriga tycker jag...

Jag minns en gång där min rollfigur fick lösa en gåta inom viss tid, annars skulle vi förintas eller nåt, och så sträcker sig spelledaren efter sin väska och tar ut en sådan grej, ni vet, där man måste få isär ringar som sitter ihop eller bygga en pyramid av träbitar, ger den till mig och säger "du har 10 minuter".

I efterhand var det extremt kul för jag lyckades lösa det typ precis i tid och det gav en ordentlig portion adrenalin.
Men jag vet inte om jag skulle vilja ha den erfarenheten jämt..

 

[Niklas73]

Gah, nja, nej. Jag ska lösa en gåta och får lösa ett annat spel vid spelbordet. Jag har använt de teknikerna och jag har ett visst mått av dem idag vad gäller att man plötsligt ska satsa sina egenskaper i en konflikt - ett visst form av metaspel men balansen håller för vad jag tycker är ok.

Att spela intelligentare än vad man är är naturligtvis svårt även om man kan jobba med ledtrådar (en idé jag gillar då man talar olika språk). Att spela dummare än vad man är är så klart skitkul i min bok - då är det rent skådespeleri och det kan sätta gruppen i trubbel och oanade situationer. Det förstnämdna dock är lite klurligare.

Att låta en halvtafflig social spelare lyckas med sociala skills om rollpersonen är social har jag inte så mycket problem med. Det kan bli en utmaning för spelgruppen att lösa hur det gick till mer i detalj om utförandet var mediokert.

 

[krank]

Gah, nja, nej. Jag ska lösa en gåta och får lösa ett annat spel vid spelbordet. Jag har använt de teknikerna och jag har ett visst mått av dem idag vad gäller att man plötsligt ska satsa sina egenskaper i en konflikt - ett visst form av metaspel men balansen håller för vad jag tycker är ok.

Att spela intelligentare än vad man är är naturligtvis svårt även om man kan jobba med ledtrådar (en idé jag gillar då man talar olika språk). Att spela dummare än vad man är är så klart skitkul i min bok - då är det rent skådespeleri och det kan sätta gruppen i trubbel och oanade situationer. Det förstnämdna dock är lite klurligare.

Att låta en halvtafflig social spelare lyckas med sociala skills om rollpersonen är social har jag inte så mycket problem med. Det kan bli en utmaning för spelgruppen att lösa hur det gick till mer i detalj om utförandet var mediokert.

Det jag tycker är mest problematiskt utifrån det här med att spela en rollperson som är dummare eller smartare än man själv är, är att upplevelsen inifrån så att säga blir lidande.

Spelar jag en rollperson som är dummare än mig så får jag alltså inte uppleva hur det känns att vara dummare än vad jag själv är - jag får bara uppleva hur det känns att låtsas vara dummare än jag är.

Och omvänt; om man använder t.ex värden och tärningar för att låta rollpersonen vara smartare än vad jag är så får ju det bara mig att känna mig dummare - eftersom jag ju bara får upplevelsen av att fejka smarthet med hjälp av systemets stödhjul. jag får aldrig faktiskt känna mig smart.


Jag har inte direkt någon lösning på det här, dock. En tanke kan ju vara att SL framställer pusslen som svårare och mer komplicerade för mig om jag spelar en dum rollperson? Kräver massvis med merarbete för SL, men det vore kanske en taktik. Lite som när jag simulerar känslan av att vara galen i CoC genom att ändra på mina beskrivningar av världen så att spelarna inte kan lita på sina sinnens (spelledarens) beskrivningar...

 

[Tyr]

Hmm jag tror jag måste definiera lite vad jag menade med sociala skills. Om du har en hög skill i dina sociala färdigheter men pratar som om du var en grottmänniska eller inte håller isär dina lögner så kommer du misslyckas eller få ett minus till din rullning.

Men om du har jätte lågt i sociala skills och pratar som Shakespear måste du ändå rulla 95% av gångerna.

Så vad jag säger är att det finns begränsningar för hur bra det kan gå men din potential att misslyckas är oändlig

Men om du nu kan låtsas att en rollperson är mindre smart/vältalig än sin spelare vad är det som stoppar dig från att låtsas att en rollperson är smartare/vältaligare än sin spelare?

 

[God45]

Hmm jag tror jag måste definiera lite vad jag menade med sociala skills. Om du har en hög skill i dina sociala färdigheter men pratar som om du var en grottmänniska eller inte håller isär dina lögner så kommer du misslyckas eller få ett minus till din rullning.

Men om du har jätte lågt i sociala skills och pratar som Shakespear måste du ändå rulla 95% av gångerna.

Så vad jag säger är att det finns begränsningar för hur bra det kan gå men din potential att misslyckas är oändlig

Men om du nu kan låtsas att en rollperson är mindre smart/vältalig än sin spelare vad är det som stoppar dig från att låtsas att en rollperson är smartare/vältaligare än sin spelare?

För då får jag inte ut något bra rollspelande från det så vad är då poängen?

 

[Tyr]

Men om du nu kan låtsas att en rollperson är mindre smart/vältalig än sin spelare vad är det som stoppar dig från att låtsas att en rollperson är smartare/vältaligare än sin spelare?

För då får jag inte ut något bra rollspelande från det så vad är då poängen?

Du skrev ju själv att även om spelaren talar som Shakespeare så får denne rulla tärning om spelaren är dålig på sagda färdighet. Det låter ju inte som "bra" rollspelande, men det accepteras. Eller missförstår jag vad du skrev?

 

[God45]

Men om du nu kan låtsas att en rollperson är mindre smart/vältalig än sin spelare vad är det som stoppar dig från att låtsas att en rollperson är smartare/vältaligare än sin spelare?

För då får jag inte ut något bra rollspelande från det så vad är då poängen?

Du skrev ju själv att även om spelaren talar som Shakespeare så får denne rulla tärning om spelaren är dålig på sagda färdighet. Det låter ju inte som "bra" rollspelande, men det accepteras. Eller missförstår jag vad du skrev?

Om det är riktigt, riktigt bra låter jag det gå automatiskt. Men för det mesta kommer man bara få en bonus på sin rullning.

 

[Hellmer]

Jag tycker det känns lite som en fråga om vad karaktären vet Vs. vad spelare vet. Om spelaren vet hur man bluffar, men inte karaktären, då tycker jag inte att karaktären ska få bluffa. (Beroende på systemet så klart). På samma sätt om man spelar ett äventyr för andra gången, då tar man ju inte och dödar vaktkaptenen innan man får reda på att hon är förrädaren. För då använder man information som spelaren har, inte karaktären.

Hela det måste ju funka åt andra hållet, om karaktären kan saker som inte spelaren kan måste man ju få spela ändå.

När jag spelleder brukar jag köra med rull, men samtidigt vill jag höra ett försök till övertalning från spelaren. Vissa spel kan jag ge plus eller minus på slaget om spelaren sa bra saker.

 

[God45]

Jag tycker det känns lite som en fråga om vad karaktären vet Vs. vad spelare vet. Om spelaren vet hur man bluffar, men inte karaktären, då tycker jag inte att karaktären ska få bluffa. (Beroende på systemet så klart). På samma sätt om man spelar ett äventyr för andra gången, då tar man ju inte och dödar vaktkaptenen innan man får reda på att hon är förrädaren. För då använder man information som spelaren har, inte karaktären.

Hela det måste ju funka åt andra hållet, om karaktären kan saker som inte spelaren kan måste man ju få spela ändå.

När jag spelleder brukar jag köra med rull, men samtidigt vill jag höra ett försök till övertalning från spelaren. Vissa spel kan jag ge plus eller minus på slaget om spelaren sa bra saker.

Alltså, info är en helt annan sak. Det har inte att göra med spelarskicklighet. Jag kör alltid helt öppet så att alla vet vem som planerar fällor för varandra och folk går i dem för deras karaktärer vet inte att det är fällor trots att spelarna vet. Så meta-gaming är en helt annan sak.

Nu när du säger det använderer jag stats rakt av för att bluffa/se igenom lögner. Det blir alldeles för mycket indianer och cowboys annars där folk hävdar att det är omöjligt att se att de bluffar. Så man spelar ut det, försäger du dug så försöger du dig men annars rullarman.

 

[Tyr]

Om det är riktigt, riktigt bra låter jag det gå automatiskt. Men för det mesta kommer man bara få en bonus på sin rullning.

Mmmm, det jag försökte skriva var att du redan använder färdigheter som ett filter för att fördumma det spelarna gör ner till rollpersonernas nivå. Inget fel med det. Jag har bara svårt att förstå varför du inte kan göra samma sak på andra hållet. I båda fallen tar du något som sagts och vrider och vänder på det tills dess det stämmer in på utfallet av tärningsslaget.

Alltså jag förstår ju att var och en har gränser. Jag förväntar mig t.ex. att en spelare gör ett seriöst försök att försöka övertala en SLP innan jag tillåter ett färdighetsslag för att förbättra utgången. Alltså seriöst som att de verkligen försöker och inte håller på och fjantar.

 

[Hellmer]

Jag tänker att en spelare som är vältalig, bra på att bluffa, övertala, argumentera, har lärt sig det på något sätt, tagit in den informationen och därför tänker jag att det lite borde anses vara spelarkunskap .

Men å andra sidan, om en spelare gör taktiskt bra val i strid men egentligen spelare en lite mindre klyftig karaktär, så har jag inget emot det. Enligt min defination av vad karaktären vet Vs. vad spelaren vet så borde det inte heller vara helt okej. Haha. Vad det här kan bli rörigt om man petar i det till minsta detalj.

Skulle kanske bli lite absurt om man rullade på taktik för att se om en karaktär är klyftig nog att ta ett sidosteg eller om hen anfaller och sätter sitt liv i större risk.

 

[God45]

Om det är riktigt, riktigt bra låter jag det gå automatiskt. Men för det mesta kommer man bara få en bonus på sin rullning.

Mmmm, det jag försökte skriva var att du redan använder färdigheter som ett filter för att fördumma det spelarna gör ner till rollpersonernas nivå. Inget fel med det. Jag har bara svårt att förstå varför du inte kan göra samma sak på andra hållet. I båda fallen tar du något som sagts och vrider och vänder på det tills dess det stämmer in på utfallet av tärningsslaget.

Alltså jag förstår ju att var och en har gränser. Jag förväntar mig t.ex. att en spelare gör ett seriöst försök att försöka övertala en SLP innan jag tillåter ett färdighetsslag för att förbättra utgången. Alltså seriöst som att de verkligen försöker och inte håller på och fjantar.

Jag tror det handlar om att jag haft spelare som bara vill rulla och slippa rollspela så de spelar bara ut precis vad de behöver. Jag har funnit att "minus 5 till rullningen" botar det snabbt.

Plus, folk vill ofta prata sig ur situationer som är omöjliga att tala sig ur. Det klassiska exemplet som dyker upp i sammtliga moderna spel är att spelarna är på platsen där ett våldsamt brott just har inträffat(de är PC:er, klart de var där) och de säger "Jag vill övertyga polisen om att låta mig gå, vad rullar jag?". Detta är nästan helt omöjligt. Så jag låter folk försöka rollspela sig ur det och de misslyckas alltid för grejerna man ser på film fungerar inte med en riktig polis. Ett par exempel var detta faller:

-Du måste ge ett namn som de kan kolla upp, stämmer inte det namnet blir de misstänksama och griper dig.
-De kommer inte låta dig stå obevakad bara för att du perkar ut något. En polis kommer stanna med dig hela tiden.
-De låter inte folk som säger "Vi såg inget, lovar!" Bara traska iväg.


Men spelare vill rulla och komma förbi och förstår inte varför jag inte låter dem. Tills att jag låter dem spela ut det. Då förstår de varför jag inte bara låter dem rulla charisma.

 

[Tyr]

Men spelare vill rulla och komma förbi och förstår inte varför jag inte låter dem. Tills att jag låter dem spela ut det. Då förstår de varför jag inte bara låter dem rulla charisma.

Aha, då förstår jag. Tack för förklaringen.

 

[God45]

Men spelare vill rulla och komma förbi och förstår inte varför jag inte låter dem. Tills att jag låter dem spela ut det. Då förstår de varför jag inte bara låter dem rulla charisma.

Aha, då förstår jag. Tack för förklaringen.

Jag känner en kille som jag inte spelat med på ett tag som älskade bitarn där han talade sig förbi poliser och lurade demoner och grejer. Alltihop utan att rulla en tärning. Det hände att jag kastade skit mot honom bara för att se hur han hanterade det och han pratade eller planerade sig alltid ur det. Alltid utan att rulla en tärning. Speciellt demon dealarna var imponerad för där försökte jag aktivt lura honom och vara så jäklig som möjlig. Men nej, han överlistade mig alltid trots att jag satt på alla korten. Det var awsome!

I ett spel ger jag spelarna ett kungarike att styra olika delar av som det styrande rådet. Under ett par sessioner övertygar han alla de andra spelarna, inte att sammarbeta, utan att ge stora delar av deras kontroll till honom och göra honom till kung. Han spelar sedan ut dem mot varandra så att alla hatade varandra men älskade honom. Det var vackert, killen hade en hjärna som Machiavelli.

Tills han skulle rulla en tärning. Han kunde inte rulla över en 5 på en d20 för att rädda sitt liv. det var nästan sorgligt. Så varje gång det kom till att rulla tärningar så muttrade han något och höll sig i bakgrunden tills det var över.

 

[Rymdhamster]

Tills han skulle rulla en tärning. Han kunde inte rulla över en 5 på en d20 för att rädda sitt liv. det var nästan sorgligt. Så varje gång det kom till att rulla tärningar så muttrade han något och höll sig i bakgrunden tills det var över.

Han borde ha spelat Drakar och Demoner, då =)