Nekromanti Spelarskicklighet vs karaktärsskicklighet

Korpen

Hero
Joined
4 Jun 2002
Messages
1,213
Location
Stockholm
God45 said:
Ditt greys anatomy exempel är bra för vad de använder där är techno-babbel som de skådespelar ut så att det verkar övertygande. Vill jag ha det i mitt spel? Sure! Men jag struntar i om det stämmer eller inte.
Men, det är ju precis samma sak!
I bägge fallen så kommer spelaren med lite ”technobabbel” för stämningens skull och man slår sedan och ser vad som faktiskt hände.
Det är ingen skillnad om babblet handlar om bluffen eller medicin (varit med om att någon slängt sig med fina medicinska termer som visat sig innebära att de försökt ta hand om en skottskada i benet genom att stifta fast en äggledare till synnerven…), i bägge fallen så är det inte exakt vad spelaren säger som är det centrala för utgången, utan karaktärens förmåga.
 

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,917
Location
Örebro
Jag tror att en av huvudorsakerna till att just social skills anses viktiga är att (så gott som) alla har erfarenhet av social interaktion. Vissa mer, vissa mindre, men alla har ändå gjort det. Medicin är inget som särskilt många sysslar med regelbundet, social interaktion är något som de flesta sysslar med dagligen.

Problemet är att det trots det är ganska så ovanligt att folk hotar och ljuger för att få sin vilja igenom. De flesta är inte poliser/politiker, liksom. Därför är klassiska social skills ändå något som rätt få ändå har träning i, mer än på amatörnivå. Särskilt bland rollspelare, skulle jag tro (nördkretsar har nog ovanligt hög faktor vad gäller socialt missanpassade personer).

Übereil
 

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,917
Location
Örebro
Korpen said:
God45 said:
Ditt greys anatomy exempel är bra för vad de använder där är techno-babbel som de skådespelar ut så att det verkar övertygande. Vill jag ha det i mitt spel? Sure! Men jag struntar i om det stämmer eller inte.
Men, det är ju precis samma sak!
I bägge fallen så kommer spelaren med lite ”technobabbel” för stämningens skull och man slår sedan och ser vad som faktiskt hände.
Det är ingen skillnad om babblet handlar om bluffen eller medicin (varit med om att någon slängt sig med fina medicinska termer som visat sig innebära att de försökt ta hand om en skottskada i benet genom att stifta fast en äggledare till synnerven…), i bägge fallen så är det inte exakt vad spelaren säger som är det centrala för utgången, utan karaktärens förmåga.
Fast det är betydligt fler som kan skilja på hyfsat trovärdigt technobabble och uppenbart bullshit när det handlar om lögner än när det handlar om att ta hand om en skottskada. Just på grund av att folk interagerar med varandra hela tiden men de lägger väldigt sällan om sår (särskilt allvarligare sår).

Dvs det krävs mer willing suspension of disbelief för att köpa att polisen låter dig gå för att du övertygar honom om att "det var en fisk" än för att köpa att man hanterar en skottskada genom att stifta fast en äggledare till synnerven. Om man inte är läkare, men de flesta är inte läkare.

Übereil
 

Xyas

Swashbuckler
Joined
22 Aug 2009
Messages
3,219
Location
Malmö
Übereil said:
Dvs det krävs mer willing suspension of disbelief för att köpa att polisen låter dig gå för att du övertygar honom om att "det var en fisk" än för att köpa att man hanterar en skottskada genom att stifta fast en äggledare till synnerven. Om man inte är läkare, men de flesta är inte läkare.
Såklart, och då væljer man vilken nivå av suspension-o-d man vill lægga sig på som spelgrupp. Vilket såklart baseras på kunskaperna hos de som ingår i den. Och ofta sker detta utan en tanke på att det ær ett aktivt val som kan ha konsekvenser før spelarnas rollfrihet.

Men jag upprepar mig mest nu.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
God45 said:
Nu när du säger det använderer jag stats rakt av för att bluffa/se igenom lögner. Det blir alldeles för mycket indianer och cowboys annars där folk hävdar att det är omöjligt att se att de bluffar. Så man spelar ut det, försäger du dug så försöger du dig men annars rullarman.
Fast i verkligheten kan man inte se om någon bluffar.

Ja, alltså, du kan se om någon är nervös eller inte (vilket kan vara för att de bluffar eller för att de är nervösa av annan orsak) men man kan inte läsa av sanning och lögn på kroppsspråk och intonation. Man kan förstås avslöja lögner på motsägelser i berättelser och sådant, men det är ju oftast inte det man slår för, känns det som.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,554
Max Raven said:
God45 said:
Nu när du säger det använderer jag stats rakt av för att bluffa/se igenom lögner. Det blir alldeles för mycket indianer och cowboys annars där folk hävdar att det är omöjligt att se att de bluffar. Så man spelar ut det, försäger du dug så försöger du dig men annars rullarman.
Fast i verkligheten kan man inte se om någon bluffar.

Ja, alltså, du kan se om någon är nervös eller inte (vilket kan vara för att de bluffar eller för att de är nervösa av annan orsak) men man kan inte läsa av sanning och lögn på kroppsspråk och intonation. Man kan förstås avslöja lögner på motsägelser i berättelser och sådant, men det är ju oftast inte det man slår för, känns det som.
Man kan se om någon ljuger på just nervösa tecken och tells och grejer. Så bluffen är för att se om någon ljuger eller inte.

Men det har inget att göra med spelarskicklighet eller karaktärsskicklighet, starta en ny tråd om du tycker det är intressant :gremsmile:
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
God45 said:
.
Man kan se om någon ljuger på just nervösa tecken och tells och grejer. Så bluffen är för att se om någon ljuger eller inte.
Nej, nej det kan man inte. Det är en välodlad myt, men försök minnas något exempel utanför fiktion (böcker, bio, tv-serier) där det går att göra.

Cracked om klassiska rättssaker som inte fungerar (jo jag vet, fast länkarna verkar hyfsat legit).

Och det kanske behövs brytas ur tråden.

Betänk dock - ibland så finns det saker som man tar för givet som faktiskt inte stämmer. Bör vi odla player skill för saker som egentligen inte fungerar som alla runt bordet tror? :gremsmile:
 

Korpen

Hero
Joined
4 Jun 2002
Messages
1,213
Location
Stockholm
Max Raven said:
God45 said:
.
Man kan se om någon ljuger på just nervösa tecken och tells och grejer. Så bluffen är för att se om någon ljuger eller inte.
Nej, nej det kan man inte. Det är en välodlad myt, men försök minnas något exempel utanför fiktion (böcker, bio, tv-serier) där det går att göra.

Cracked om klassiska rättssaker som inte fungerar (jo jag vet, fast länkarna verkar hyfsat legit).

Och det kanske behövs brytas ur tråden.

Betänk dock - ibland så finns det saker som man tar för givet som faktiskt inte stämmer. Bör vi odla player skill för saker som egentligen inte fungerar som alla runt bordet tror? :gremsmile:
För att fortsätta lite OT; Studier har visat att det är lättare att avgöra om någon ljuger när man pratar med dem per telefon än ansikte mot ansikte.
 

gruntl

Veteran
Joined
28 Sep 2010
Messages
26
Location
Stockholm
För mig så handlar utnyttjandet av karaktärskicklighet istället för spelarskicklighet inte ett dugg om hur bra spelaren är på att agera/bluffa/charma.

Karaktärskickligheten ger mig som spelledare ett verktyg för att bedöma hur bra spelaren lyckas. Jag som spelledare är inte allvetande, min bedömning av hur bra spelarens bluff tas emot av den fiktiva personen är totalt godtycklig. Med ett tärningslag eller användande av karaktärsförmågor blir det mycket lättare att göra den bedömningen. Jag ger mina spelare bonusmodifikationer när de beskriver handlingen de tänkt utföra på ett roligt, träffande, engagerande, osv sätt; oavsett om det handlar om en bluff, en svärdshugg eller en låsdyrkning. Om situationen inte är dramatisk överhuvudtaget så kan beskrivningen vara tillräcklig för att lyckas automatiskt, men det räcker med en tämligen enkel beskrivning i så fall.

Syftet när jag spelar rollspel är att ha kul tillsammans, oavsett om man lockas till rollspelandet för att spela ut en roll eller för att spela ett spel. Jag tycker inte det verkar särskilt kul att begränsa en spelares karaktärsskapande bara för att denne inte bedöms vara tillräckligt bra på att skådespela.

Dessutom tror jag att en del rollspelare har en övertro på hur duktiga de är på att skådespela. Bara för att man vräker ur sig en massa ord så betyder det inte att man gestaltar en karaktär bra.
 

Evil Peter

Hero
Joined
23 May 2000
Messages
1,008
Location
Västerås och Fagersta
krank said:
Det jag tycker är mest problematiskt utifrån det här med att spela en rollperson som är dummare eller smartare än man själv är, är att upplevelsen inifrån så att säga blir lidande.

Spelar jag en rollperson som är dummare än mig så får jag alltså inte uppleva hur det känns att vara dummare än vad jag själv är - jag får bara uppleva hur det känns att låtsas vara dummare än jag är.

Och omvänt; om man använder t.ex värden och tärningar för att låta rollpersonen vara smartare än vad jag är så får ju det bara mig att känna mig dummare - eftersom jag ju bara får upplevelsen av att fejka smarthet med hjälp av systemets stödhjul. jag får aldrig faktiskt känna mig smart.
Finns det så många tillfällen i rollspel där man inte bara får låtsasupplevelser då? Om din karaktär förlorar någon som betyder mycket för denne så är det ju ändå bara en låtsasförlust och det drabbar nog ingen lika hårt som om en familjemedlem dör på riktigt. Detta gäller ju i många fall, som t ex om karaktären uppnår något stort mål, blir förälskad eller vad det nu kan vara. Även i rent fysiska händelser (som sällan har problemet att spelare spelar bättre än de är då nästan alla slår för sådana) så upplever man ju inte hur det känns att döda någon, att hoppa över ett stup osv, men jag skulle nog säga att inlevlsen bör finnas även i de momenten.

Jag ser nog helt enkelt inte riktigt problemet med att man bara låtsas vara dum eftersom man låtsas allting. Rollspel handlar väl just om att leva sig in i låtsasvärlden och köpa premisserna? Detsamma gäller ju att leva sig in i att man är smart pga att tärningarna säger så. Allt detta bör ju såklart förstärkas genom att dessa saker får rimliga gensvar i spelvärlden och bland de andra spelarkaraktärerna.

Själv tycker jag det är svårt men vill att det är rollpersonens värden som ska avgöra, annars är det inte rollspelande eftersom man inte spelar sin roll. Det är dock alltid avsevärt mycket lättare att spela sämre än man är på något än att spela bättre än man är och man kommer behöva acceptera att det haltar lite i vissa fall när t ex sociala färdigheter används. Jag skulle dock aldrig gå med på att någon bara slår och inte ens försöker verbalisera vad denne gör, fast jag förväntar mig också att man beskriver fysiska handlingar.
 

Lupus Maximus

Tekniker
Joined
13 Jan 2012
Messages
2,746
Location
Stockholm
Mäster Charovan said:
krank said:
Det jag tycker är mest problematiskt utifrån det här med att spela en rollperson som är dummare eller smartare än man själv är, är att upplevelsen inifrån så att säga blir lidande.

Spelar jag en rollperson som är dummare än mig så får jag alltså inte uppleva hur det känns att vara dummare än vad jag själv är - jag får bara uppleva hur det känns att låtsas vara dummare än jag är.

Och omvänt; om man använder t.ex värden och tärningar för att låta rollpersonen vara smartare än vad jag är så får ju det bara mig att känna mig dummare - eftersom jag ju bara får upplevelsen av att fejka smarthet med hjälp av systemets stödhjul. jag får aldrig faktiskt känna mig smart.
Finns det så många tillfällen i rollspel där man inte bara får låtsasupplevelser då? Om din karaktär förlorar någon som betyder mycket för denne så är det ju ändå bara en låtsasförlust och det drabbar nog ingen lika hårt som om en familjemedlem dör på riktigt. Detta gäller ju i många fall, som t ex om karaktären uppnår något stort mål, blir förälskad eller vad det nu kan vara. Även i rent fysiska händelser (som sällan har problemet att spelare spelar bättre än de är då nästan alla slår för sådana) så upplever man ju inte hur det känns att döda någon, att hoppa över ett stup osv, men jag skulle nog säga att inlevlsen bör finnas även i de momenten.

Jag ser nog helt enkelt inte riktigt problemet med att man bara låtsas vara dum eftersom man låtsas allting. Rollspel handlar väl just om att leva sig in i låtsasvärlden och köpa premisserna? Detsamma gäller ju att leva sig in i att man är smart pga att tärningarna säger så. Allt detta bör ju såklart förstärkas genom att dessa saker får rimliga gensvar i spelvärlden och bland de andra spelarkaraktärerna.

Själv tycker jag det är svårt men vill att det är rollpersonens värden som ska avgöra, annars är det inte rollspelande eftersom man inte spelar sin roll. Det är dock alltid avsevärt mycket lättare att spela sämre än man är på något än att spela bättre än man är och man kommer behöva acceptera att det haltar lite i vissa fall när t ex sociala färdigheter används. Jag skulle dock aldrig gå med på att någon bara slår och inte ens försöker verbalisera vad denne gör, fast jag förväntar mig också att man beskriver fysiska handlingar.
Som jag ser på det...

Vissa delar av hjärnan kan egentligen inte skilja på information från en extern (dvs riktig) och intern (dvs fantasi) källa. Så om man sugs med i en berättelse kan det trigga samma emotionella upplevelse som om det vore verkligt. Men allt som påminner om att det bara är ett spel kan knuffa ut en från att vara inne i berättelsen till den nivån. Det är en form av avatarism, där man kliver in i rollpersonen.

Men man kan gå åt andra hållet, och se det mer distanserat. Man fjärrstyr mer sin karaktär (eller karaktärer). Det kan fortfarande vara känslomässigt, men i sådana fall mer som när man ser en känslomässig scen på film. Det är mer av puppetering.

Om man ser det utifrån blir det kanske inte lika störande med att slå ett INT-slag som då man ser det inifrån karaktären.

Sedan finns det som vanligt många varianter mellan de ytterligheterna.
 

Evil Peter

Hero
Joined
23 May 2000
Messages
1,008
Location
Västerås och Fagersta
Lupus Maximus said:
Mäster Charovan said:
krank said:
Det jag tycker är mest problematiskt utifrån det här med att spela en rollperson som är dummare eller smartare än man själv är, är att upplevelsen inifrån så att säga blir lidande.

Spelar jag en rollperson som är dummare än mig så får jag alltså inte uppleva hur det känns att vara dummare än vad jag själv är - jag får bara uppleva hur det känns att låtsas vara dummare än jag är.

Och omvänt; om man använder t.ex värden och tärningar för att låta rollpersonen vara smartare än vad jag är så får ju det bara mig att känna mig dummare - eftersom jag ju bara får upplevelsen av att fejka smarthet med hjälp av systemets stödhjul. jag får aldrig faktiskt känna mig smart.
Finns det så många tillfällen i rollspel där man inte bara får låtsasupplevelser då? Om din karaktär förlorar någon som betyder mycket för denne så är det ju ändå bara en låtsasförlust och det drabbar nog ingen lika hårt som om en familjemedlem dör på riktigt. Detta gäller ju i många fall, som t ex om karaktären uppnår något stort mål, blir förälskad eller vad det nu kan vara. Även i rent fysiska händelser (som sällan har problemet att spelare spelar bättre än de är då nästan alla slår för sådana) så upplever man ju inte hur det känns att döda någon, att hoppa över ett stup osv, men jag skulle nog säga att inlevlsen bör finnas även i de momenten.

Jag ser nog helt enkelt inte riktigt problemet med att man bara låtsas vara dum eftersom man låtsas allting. Rollspel handlar väl just om att leva sig in i låtsasvärlden och köpa premisserna? Detsamma gäller ju att leva sig in i att man är smart pga att tärningarna säger så. Allt detta bör ju såklart förstärkas genom att dessa saker får rimliga gensvar i spelvärlden och bland de andra spelarkaraktärerna.

Själv tycker jag det är svårt men vill att det är rollpersonens värden som ska avgöra, annars är det inte rollspelande eftersom man inte spelar sin roll. Det är dock alltid avsevärt mycket lättare att spela sämre än man är på något än att spela bättre än man är och man kommer behöva acceptera att det haltar lite i vissa fall när t ex sociala färdigheter används. Jag skulle dock aldrig gå med på att någon bara slår och inte ens försöker verbalisera vad denne gör, fast jag förväntar mig också att man beskriver fysiska handlingar.
Som jag ser på det...

Vissa delar av hjärnan kan egentligen inte skilja på information från en extern (dvs riktig) och intern (dvs fantasi) källa. Så om man sugs med i en berättelse kan det trigga samma emotionella upplevelse som om det vore verkligt. Men allt som påminner om att det bara är ett spel kan knuffa ut en från att vara inne i berättelsen till den nivån. Det är en form av avatarism, där man kliver in i rollpersonen.

Men man kan gå åt andra hållet, och se det mer distanserat. Man fjärrstyr mer sin karaktär (eller karaktärer). Det kan fortfarande vara känslomässigt, men i sådana fall mer som när man ser en känslomässig scen på film. Det är mer av puppetering.

Om man ser det utifrån blir det kanske inte lika störande med att slå ett INT-slag som då man ser det inifrån karaktären.

Sedan finns det som vanligt många varianter mellan de ytterligheterna.
Din första paragraf ser jag som ett argument för friformsspelande men så länge man spelar med egenskaper, färdigheter och tärningar så måste man ju köpa den biten, och det var väl i den kontexten vi talade? Det är enligt mig då alltså inte tärningsslaget som är fel utan det jag svarade på läste jag som brist av inlevelse i ett resultat som inte kommit av personens egna intelligens, utan av rollpersonens. Det tyder också på en åsikt att det skulle skilja sig i hur man ska leva sig in i t ex strid jämfört med intellektuell konflikt.

Sedan tror jag extremt få, om ens någon, kan uppleva riktigt sanna känslor via film, spel osv. Att se någon dö på film kan vara sorgligt men för de flesta har det knappast ens i närheten av samma traumatiska effekt som att se någon dö i verkligheten, för att inte tala om att närstående dör (vilket ju kan hända ens karaktär i rollspel). Därför vill jag hävda att man alltid bara låtsas, vilket var ordet som användes som negativt i att man spelar dummare än man är.
 

Lupus Maximus

Tekniker
Joined
13 Jan 2012
Messages
2,746
Location
Stockholm
Mäster Charovan said:
Din första paragraf ser jag som ett argument för friformsspelande men så länge man spelar med egenskaper, färdigheter och tärningar så måste man ju köpa den biten, och det var väl i den kontexten vi talade? Det är enligt mig då alltså inte tärningsslaget som är fel utan det jag svarade på läste jag som brist av inlevelse i ett resultat som inte kommit av personens egna intelligens, utan av rollpersonens. Det tyder också på en åsikt att det skulle skilja sig i hur man ska leva sig in i t ex strid jämfört med intellektuell konflikt.

Sedan tror jag extremt få, om ens någon, kan uppleva riktigt sanna känslor via film, spel osv. Att se någon dö på film kan vara sorgligt men för de flesta har det knappast ens i närheten av samma traumatiska effekt som att se någon dö i verkligheten, för att inte tala om att närstående dör (vilket ju kan hända ens karaktär i rollspel). Därför vill jag hävda att man alltid bara låtsas, vilket var ordet som användes som negativt i att man spelar dummare än man är.
Inget som kräver friform, så vi kan fortfarande ha att karaktären och spelaren är olika bra. Men beroende på hur störd spelaren blir så kan man behöva flytta över hantering av vissa saker till spelledaren. Bra resultat på tärningsslag kan bli korrekta beskrivningar och bra ledtrådar, medan ett dåligt slag ger sämre beskrivningar och färre ledtrådar.

Då vi tittar på film är vi betraktare, och ändå kan vi sugas med i känslor. Min poäng var inte att det blir lika starkt, utan tvärt om. Vissa skådespelare lever sig in i sin rollkaraktär, och det är mer jämförbart med den känslan.

Djup karaktärsimmersion är som jag ser det ett speciellt mentalt läge (nåja, så speciellt är det inte, men inte det man är i under majoriteten av ens vakna timmar). Att ha en massa meta-information att ta hand om, slå tärningar, spela dummare än vad man är, slå i regelböcker eller bli ombedd att skicka chips-skålen är olika exempel på saker som kan störa och rycka någon ur den mentala zonen. Men en annan spelare kanske inte störs utav att t.ex. spela mindre intelligent, utan kanske trivs bra med det.

Visst är man fortfarande medveten att det bara är på låtsas (annars är man troligtvis inne på diagnoser), men det ger en helt annan emotionell respons än då man är distanserad.

Senaste kampanjen jag var med som spelare i var på andra änden av skalan och var i stort sett noll karaktärsimmersion. Det var en intressant kampanj, men ett helt annat sorts fokus på spelandet (mer ledningsgruppsmöte än visualiseringsövning).
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
God45 said:
Tyr said:
God45 said:
Om det är riktigt, riktigt bra låter jag det gå automatiskt. Men för det mesta kommer man bara få en bonus på sin rullning.
Mmmm, det jag försökte skriva var att du redan använder färdigheter som ett filter för att fördumma det spelarna gör ner till rollpersonernas nivå. Inget fel med det. Jag har bara svårt att förstå varför du inte kan göra samma sak på andra hållet. I båda fallen tar du något som sagts och vrider och vänder på det tills dess det stämmer in på utfallet av tärningsslaget.

Alltså jag förstår ju att var och en har gränser. Jag förväntar mig t.ex. att en spelare gör ett seriöst försök att försöka övertala en SLP innan jag tillåter ett färdighetsslag för att förbättra utgången. Alltså seriöst som att de verkligen försöker och inte håller på och fjantar.
Jag tror det handlar om att jag haft spelare som bara vill rulla och slippa rollspela så de spelar bara ut precis vad de behöver. Jag har funnit att "minus 5 till rullningen" botar det snabbt.

Plus, folk vill ofta prata sig ur situationer som är omöjliga att tala sig ur. Det klassiska exemplet som dyker upp i sammtliga moderna spel är att spelarna är på platsen där ett våldsamt brott just har inträffat(de är PC:er, klart de var där) och de säger "Jag vill övertyga polisen om att låta mig gå, vad rullar jag?". Detta är nästan helt omöjligt. Så jag låter folk försöka rollspela sig ur det och de misslyckas alltid för grejerna man ser på film fungerar inte med en riktig polis. Ett par exempel var detta faller:

-Du måste ge ett namn som de kan kolla upp, stämmer inte det namnet blir de misstänksama och griper dig.
-De kommer inte låta dig stå obevakad bara för att du perkar ut något. En polis kommer stanna med dig hela tiden.
-De låter inte folk som säger "Vi såg inget, lovar!" Bara traska iväg.


Men spelare vill rulla och komma förbi och förstår inte varför jag inte låter dem. Tills att jag låter dem spela ut det. Då förstår de varför jag inte bara låter dem rulla charisma.
I just det här fallet var ju inte alls situationen sån. Utan det som hände var att jag lurade polisen att jag var ett vittne som sett brottslingen springa iväg in i skogen. Jag lurade polisen att min man var läkare. Jag lurade polisen att kroppen i hans famn var illa skadad, inte död. Jag lurade polisen att de borde springa efter gärningsmannen (som de faktiskt kunde se springa mot skogen eftersom det var en RP som sprang åt det hållet). Och när polisen vägrade släppa oss, faktiskt utan att motivera riktigt varför, så försökte jag använda mina övernaturliga krafter. När jag misslyckades med det så drog de vapen mot oss. Det var jättemärkligt.

Och min RP var inte dålig. Hon var extremt jävla genomgrym på övertalning. 4 Presence, 4 manipulation, 4 persuasion. Alltså... Hon var en social kameleont, skådespelerska. Vi snackar Oskar.

Jag kanske inte är den bästa spelaren på att rollspela övertygande och därför inte får snacka mig ur en såkallad "omöjlig" situation. Men jag tycker faktiskt inte att min RP med övernaturligt höga värden i övertalarskills inte skulle ha möjligheten alls att påverka ett gäng poliser. Jag tycker att jag bäddade för min övertalning genom att peka på en flyende person som springer in i skogen. Sen kanske mitt tonfall inte höll riktigt eller att mitt stressade sätt (för jag rollspelade ju stressad) tolkades som lögn? Vad vet jag... Men min rp hade verkligen alla förutsättningar för att komma undan situationen, i min åsikt. Det är nog faktiskt enda tillfället som jag som medspelare och med jättemycket erfarenhet som SL skulle vilja påstå att du hanterade situationen fel som SL-kollega. :gremtongue:

För konsekvensen av det som hände var att jag kände det som att jag var maktlös. Om spelarna är maktlösa inför en situation så är det inte kul med deus ex machina-tilltag för att påvisa det - då ska snarare det framgå från början att det är en omöjlig situation att reda sig i, annars blir man som spelare bara frustrerad när omvärlden motsätter sig försöken att påverka den. Lite som ett glasfönster som konstant lagar sig själv innan man hinner sträcka in handen och låsa upp dörren. Det är helt enkelt en frustrerande och dålig mekanik utan poäng.

Men det jobbigaste är ändå att jag som spelare känner mig ännu mer inkompotent än vad jag upplever min RP som. Eftersom hon ju lyckades med färdighetsrull måste det ju vara mitt skådespel som enligt SL är dåligt?
 

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Tänk att den här frågeställningen alltid alltid blir evighetslång. Vi spelar olika, lets face it. Jag är dock kluven ifrågan men har bestämt mig i mitt system: systemet avgör vem som vinner oavsett om det är den mest blyga eller den mest Oscarsnominerade som spelar. Skillsen avgör. Det blir dock roligare om man kan leva sig in.
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Niklas73 said:
Tänk att den här frågeställningen alltid alltid blir evighetslång. Vi spelar olika, lets face it. Jag är dock kluven ifrågan men har bestämt mig i mitt system: systemet avgör vem som vinner oavsett om det är den mest blyga eller den mest Oscarsnominerade som spelar. Skillsen avgör. Det blir dock roligare om man kan leva sig in.
Jag gillar när systemet tvingar spelaren att rollspela situationen. Som igår när vi lirade unknown armies med cassius som SL. Jättekul system för övrigt.

Spelarna skapar genom interaktion med varandra situationer där en spelteknisk reaktion uppstår - i det här fallet gick God45's karaktär in i badrummet där min RP stod i handduk och borstade tänderna. Min RP fryser till is och bara stirrar på honom medan han börjar klä av sig för att ta en dusch. SL annonserar i det här läget att min RP känner sig hjälplös inför den här situationen. Så hon får rulla Mind mot Helplessness. Om jag lyckas får jag en nivå i harden och får då rollspela ut hur jag hanterar situationen med tuffhet. Om jag misslyckas får jag rollspela ut situationen där jag misslyckas behålla fattningen och hädanefter kommer jag också ha en nivå av failed.
 

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Intressant. I mitt system finns ingen regel som säger att du måste slå i ett sånt fall. Det är upp till spelarna. Jag gillar iofs sånt:

"Ameh jag borde faktiskt slå för yada här, det här är ju sjukt obehagligt".

Men systemet har en massa andra grejer som säger "AHA nu har du fan inte gjort så och då blir det SÅ eller AHA DET hände då du la konfliktkortet - då blir det SÅ HÄR. Sug på den du!"
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,554
Recca said:
God45 said:
Tyr said:
God45 said:
Om det är riktigt, riktigt bra låter jag det gå automatiskt. Men för det mesta kommer man bara få en bonus på sin rullning.
Mmmm, det jag försökte skriva var att du redan använder färdigheter som ett filter för att fördumma det spelarna gör ner till rollpersonernas nivå. Inget fel med det. Jag har bara svårt att förstå varför du inte kan göra samma sak på andra hållet. I båda fallen tar du något som sagts och vrider och vänder på det tills dess det stämmer in på utfallet av tärningsslaget.

Alltså jag förstår ju att var och en har gränser. Jag förväntar mig t.ex. att en spelare gör ett seriöst försök att försöka övertala en SLP innan jag tillåter ett färdighetsslag för att förbättra utgången. Alltså seriöst som att de verkligen försöker och inte håller på och fjantar.
Jag tror det handlar om att jag haft spelare som bara vill rulla och slippa rollspela så de spelar bara ut precis vad de behöver. Jag har funnit att "minus 5 till rullningen" botar det snabbt.

Plus, folk vill ofta prata sig ur situationer som är omöjliga att tala sig ur. Det klassiska exemplet som dyker upp i sammtliga moderna spel är att spelarna är på platsen där ett våldsamt brott just har inträffat(de är PC:er, klart de var där) och de säger "Jag vill övertyga polisen om att låta mig gå, vad rullar jag?". Detta är nästan helt omöjligt. Så jag låter folk försöka rollspela sig ur det och de misslyckas alltid för grejerna man ser på film fungerar inte med en riktig polis. Ett par exempel var detta faller:

-Du måste ge ett namn som de kan kolla upp, stämmer inte det namnet blir de misstänksama och griper dig.
-De kommer inte låta dig stå obevakad bara för att du perkar ut något. En polis kommer stanna med dig hela tiden.
-De låter inte folk som säger "Vi såg inget, lovar!" Bara traska iväg.


Men spelare vill rulla och komma förbi och förstår inte varför jag inte låter dem. Tills att jag låter dem spela ut det. Då förstår de varför jag inte bara låter dem rulla charisma.
I just det här fallet var ju inte alls situationen sån. Utan det som hände var att jag lurade polisen att jag var ett vittne som sett brottslingen springa iväg in i skogen. Jag lurade polisen att min man var läkare. Jag lurade polisen att kroppen i hans famn var illa skadad, inte död. Jag lurade polisen att de borde springa efter gärningsmannen (som de faktiskt kunde se springa mot skogen eftersom det var en RP som sprang åt det hållet). Och när polisen vägrade släppa oss, faktiskt utan att motivera riktigt varför, så försökte jag använda mina övernaturliga krafter. När jag misslyckades med det så drog de vapen mot oss. Det var jättemärkligt.

Och min RP var inte dålig. Hon var extremt jävla genomgrym på övertalning. 4 Presence, 4 manipulation, 4 persuasion. Alltså... Hon var en social kameleont, skådespelerska. Vi snackar Oskar.

Jag kanske inte är den bästa spelaren på att rollspela övertygande och därför inte får snacka mig ur en såkallad "omöjlig" situation. Men jag tycker faktiskt inte att min RP med övernaturligt höga värden i övertalarskills inte skulle ha möjligheten alls att påverka ett gäng poliser. Jag tycker att jag bäddade för min övertalning genom att peka på en flyende person som springer in i skogen. Sen kanske mitt tonfall inte höll riktigt eller att mitt stressade sätt (för jag rollspelade ju stressad) tolkades som lögn? Vad vet jag... Men min rp hade verkligen alla förutsättningar för att komma undan situationen, i min åsikt. Det är nog faktiskt enda tillfället som jag som medspelare och med jättemycket erfarenhet som SL skulle vilja påstå att du hanterade situationen fel som SL-kollega. :gremtongue:

För konsekvensen av det som hände var att jag kände det som att jag var maktlös. Om spelarna är maktlösa inför en situation så är det inte kul med deus ex machina-tilltag för att påvisa det - då ska snarare det framgå från början att det är en omöjlig situation att reda sig i, annars blir man som spelare bara frustrerad när omvärlden motsätter sig försöken att påverka den. Lite som ett glasfönster som konstant lagar sig själv innan man hinner sträcka in handen och låsa upp dörren. Det är helt enkelt en frustrerande och dålig mekanik utan poäng.

Men det jobbigaste är ändå att jag som spelare känner mig ännu mer inkompotent än vad jag upplever min RP som. Eftersom hon ju lyckades med färdighetsrull måste det ju vara mitt skådespel som enligt SL är dåligt?
I just det fallet gjorde jag fel och vi retconnade.

Jag skyller på att det var första gången över skype :gremtongue:
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
God45 said:
I just det fallet gjorde jag fel och vi retconnade.

Jag skyller på att det var första gången över skype :gremtongue:
Det är helt okay. Och får jag säga att jag tycker att du är grymt spännande och underhållande att rollspela med/mot? :gremsmile:
 
Top