Vi är i stort sätt alltid fyra spelare när vi spelar. Det är det ultimata antalet. Det möjliggör uppdelning av gruppen utan att lämna någon ensam samtidigt som man inte är felr än att SL kan hantera situationen. Det här med att flytta karaktärer mellan olika grupper låter mystiskt. Vad menar du?
SL är SL är SL, i alla spel, alltid. I Evighet. Amen.
EON är intressant på det sättet att det känns som en mer jordnära fantasy än drakar - under förutsättning att man bränner monsterboken, gamla monsterboken till drakar var bättre! Det är skitigt överallt, och misär, och svält... Vad passar då för karaktärer? När vi spelade första gången så gjorde vi valet att alla gjorde sina gubbar för att sedan samordna dem, istället för tvärtom. Alltså fick vi en salig röra. En soldisk adelsman som låg i onåd hos kungen eftersom han tillhörde ätten Silversparre, men också hos hertig Amirro eftersom han förgripit sig på hertigens brorsdotter... dessutom hade han hört om de hemliga krigsplanerna som kungen resp. Amirro hade, alla ville se honom död... Jobbigt! Den andra spelaren var en sådandär blek gammal taup, från någon hemlig gammal trollkarssläkt uppe i norr. Mystisk till tusen. Den spelaren var mycket nöjd med att vara den ende som kände till magisystemet - väldigt spännande, vi spelar alltid alla spel på en need-to-know basis. Läs bara det du måste, allstå. Sedan var det en liten mongolhybrid från norra isvidderna som läst på universitetet i Chadarians hopp och var morbidt fascinerad av anatomi, samt en luden skogsman och schaman från de där skogarna som börjar på K. Inte den lättaste blandningen, med andra ord. När spelarna sedan bytte ut sina karaktärer en efter en så blev det inte bättre... Mongolen byttes mot en dibukmördare - under täckmanteln utslängd och vanärad zorianermunk. Schamanen blev en trollkarl från öst, rik och dryg och hopplös. Riddaren blev en gardesman från sanarialverna i väst.
En salig blandning. Det brukar lätt bli så när man inte planerar i förväg. I vår spelgrupp brukar det alltid vara minst en karaktär som är ganska oduglig, men det tröttnar man fort på. Handlingskraft premieras som bekant i de flesta rollspel. Men variation saknas i vilket fall inte.
Vi spelade i soldarn, härlig, klassisk riddarfantasy med skogar och borgar, glest befolkat och misär och träldom. Därifrån drog spelarna till Ashariens röda slätter, där det är misär, sjukdom och giriga, inrigerande handelsmän a la 1500-talets Italien. Hur de länderna kan hålla sams är ett mysterium. Trevligt att spela där, men alltför mycket resande och döda hästar tyckte mina spelare.
Andreas
