Nekromanti Spelhandlingar och hobbyhandlingar

[Svarte Faraonen]

I detta och sedan detta inlägg på RPGnet diskuteras en intressant distinktion -- "Acts of Play", vilket består av rollspelandet runt spelbordet, och "Acts of Hobby", vilket är allt runtomkring -- skapandet av SLP, skrivandet av intrikata bakgrunder, ritandet av kartor, byggandet av optimerade karaktärer, med mera. Tesen är den att vissa personer är mer intresserade av "Acts of Hobby", och att själva spelandet för dessa mest är ett fälttest av det de tillverkat. Detta är en grupp som är förbisedd av merparten av den nuvarande rollspelsteorin, som är väldigt fokuserad på de faktiska spelhandlingarna (faktum är att jag ofta fått intrycket att hobbyhandlingarna ses som något dåligt och onödigt).

Jag själv tycker ofta det är roligt att ägna mig åt hobbyhandlingar -- jag gillar att skriva detaljerade SLP-gallerier och rita kartor, till exempel. Problemet är att få in detta i spelet på ett vettigt vis. Dessvärre är de flesta spel konstruerade på ett sådant vis att det enda sättet att få in detta är att pracka på andra det -- spelledaren som tvingar rollpersonerna att interagera med sin favorit-SLP, eller spelaren som inte kan hålla käft om sin rollpersons detaljerade bakgrund. Hur gör man då ett spel som tar tillvara dessa impulser på ett konstruktivt sätt? Vi snackar alltså om regler för att göra utpräglat dockskåpande från såväl spelare som spelledare till något som faktiskt berikar spelet, inte bara ett härke man gör för att man måste eller ett masturbatoriskt projekt som aldrig kommer användas.

 

[neowyn]

Måste det vara en regel eller ett spel?
För mig är det mer en fråga om spelstil. Om man gillar att göra detaljerade rollpersoner med mycket bakgrund mm så är väll det bara en fördel? Spelledaren har då fler möjligheter att få karaktärerna personligt involverade.
"Grundproblemet" är väll att alla i gruppen måste ha ett intresse av informaionen.
Eller har jag missuppfattat dig helt nu?

 

[Svarte Faraonen]

Jo, givetvis kan man säga att det bara är en fråga om spelstil, och att det funkar så länge alla är överens. Men det kan man å andra sidan säga om varje regel -- det går ju alldeles utmärkt att spela friform om alla är överens. Men för de grupper som upplever någon form av friktion kan det vara nyttigt med regler, för att styra upp någonting som annars skulle kunna leda till problem i spelet. Till exempel om en person gillar detaljerade bakgrunder, medan de andra inte gör det -- finns det då något sätt att låta denna person faktiskt få användning av sin bakgrund i spelet, utan att överskugga de andra spelarna eller få dem att känna "nu måste jag också skriva en bakgrund"?

Andra exempel är spel där man blir belönad för att man utför extrapill mellan sessionerna -- kort sagt ett syste mför att ta tillvara allas kreativa arbete, inte bara vid spelbordet.

 

[Man Mountainman]

Vafan, snodde du just mitt resonemang från det här inlägget?

/Kalle

 

[Svarte Faraonen]

Jag läste inte det inlägget innan jag skrev detta, så låt oss kalla det ett märkligt sammanträffande, eller möjligen en yttring av någon slags zeitgeist.

 

[Man Mountainman]

Ballt.

Nå, vi verkar hur som helst inte tala om riktigt samma sak. Din uppdelning verkar mer ha att göra med vilken del av hobbyn människor uppskattar, medan min uppdelning är en systematisering av olika kreativa faser i en kontinuerlig process, som förvisso utgör en helhet.

Din uppdelning verkar dessutom lägga mer fokus på spelledarpersoner, kartor, handouts m.m. där min lägger fokus på äventyr och regelsystem, men det tror jag är just det — en fråga om var vi valt att lägga fokus i våra inlägg snarare än en artskillnad mellan våra kategoriseringar. Både dina "acts of hobby" och mina "förberedelser" borde ju rimligtvis anses innehålla både spelledarpersoner och regelsystem.

/Kalle

 

[Nässe]

Hej!

Intressant uppdelning!

En fråga man kan ställa är om man alltid måste få ihop det, (själva spelandet och bakgrundsskapandet) och annars se det som negativt. Några av mina roligaste rollspelsstunder på senaste år har varit när jag och kompisar i timtal planerat kampanjer och rollpersoner, eller skrivit saker. Jag har länge sett det som ett misslyckande, att vi inte fått till spel, på grund av tidsbrist. Men jag har på senare tid börjat tänka att det är två olika aktiviteter som i olika omfattning går ihop. Jag har med andra ord börjat njuta av skapandet, och se det som just de två aktiviteter du beskriver det som. Man behöver kanske inte alltid få ihop Acts of play, och Acts of Hobby.

Sen är det en annan fråga HUR man utnyttjar all den här kreativiten när man väl spelar. Alltså hur man väl får ihop det, om man nu vill det. För egen del har jag upplevt att mycket förberedelser förstör min förmåga att som spelledare eller spelare vara flexibel.

Lösningen för mig personligen är nog att göra två saker:

1. Vara kreativ och skapa bakgrundsmaterial i efterhand. Det vill säga, man jobbar baklänges. Det som visar sig vara kul i spelandet lägger man sedan tid på efteråt. Under spelsessionen uppfinner man små trådar av till exempel bakgrundshistoria till sin rollperson, och sedan utvecklar man dessa trådar mellan spelsessionerna. På så sätt hamnar man inte i att man har en massa "roligt" material som inte används. Det material som utvecklas är då det som visat sig vara kul och användsbart. Så jag tror mer och mer på att nyskapade rollpersoner ska ha så lite information som möjligt, och bara tydliga och berättelsedrivande karaktärsdrag och mål.

Sen min andra tanke är att sådant material som man i spelargruppen skapar tillsammans bilr kul tillsammans, oavsett om det används direkt i spel eller inte. Det finns som en kuliss. Det finns under forumet Spelrapporter en kampanj i Panty Explosion, som jag brukar läsa, och där verkar det vara så att alla i spelargruppen tillsammans (på en hemsida) skapar en massa personer och platser. Sedan används inte allad dessa, men alla vet att de finns. Spelargruppen bygger då upp en gemensam känsla för världen och berättelsen. Utifrån detta kan ny historia skapas. man är överens om kulissen.

I själva Act of play tror jag det är viktigt att tänka att det enda som spelar någon som helst roll är att man har kul just nu. Det finns inget sedan. Det spelar ingen roll vilken stor hemlighet allt visar sig vara sedan. Har man inte kul just nu, så kan det kvitta. Det blir därför mindre intressant att förhålla sig till färdiga berättelser med färdiga hemligheter och sådant. Om inte spelarna har kul, så gör det ingen skillnad att de kommer att ha lajbans om ett halvår när allt visar sig hänga ihop. En devis som jag dock har rätt svårt att följa själv...

Så går mina tankar...

MVH

Nils

 

[Gordeg]

faktum är att jag ofta fått intrycket att hobbyhandlingarna ses som något dåligt och onödigt

När man tittar på de rollspelare som intresserar sig för Forge-spel, samberättande, fisktank, whatever - visst, då kan det tyckas så. Men jag tror att det är en specialintresserad minoritet än så länge.
De flesta spelar D20, Eon, Trudvang och andra spel där "acts of hobby" är the shit, och jag tror inte att alla de rollspelarna nedvärderar hobbyhandlingar.

Gordeg

 

[Svarte Faraonen]

Därav att jag nämnde det i samband med teorin. Det är ju olika sorters teori som är intressanta verktyg för att granska detta, och då är det beklagligt att dess förespråkare inte ägnar sig åt det i större utsträckning.

 

[solvebring]

Ju mer åren gått desto mer hobbyhandligar har det blivit.
Idag är jag mer intresserad av att bygga, skapa - bakom kulisserna etc.
Inte för att jag hittills lyckats färdigställa ett eget rollpspel, jag jag klottrar ofta på sådant och har lite lösa bitar här och där och vill ständigt få en klart spel. Så, hobbyhandlingar för min del, men jag gillar ju att spela också - inte bara som "fältstudier", men idag är jag klart mycket mer intresserad av skapandet av rollspel än spelandet.
Idag spelar jag inget alls, just nu, och har väl spelat 2-3 ggr på de senaste 2 åren, men det har att göra med att alla i spelgänget hamnat på olika håll i Sverige och att jag nu på ny ort inte funnit några rollspelare... Men nåväl, hobbyhandlingar är mycket intressanta och så otroligt roliga att spåna och pyssla med.

Så, jag har alltså samma på problem, hur bygger jag rätt och riktigt det fungerande spel hag har i huvudet och av alla de lösa bitar jag pysslat med?

 

[Wyldstorm]

Ytterst depprimerande & bekant..

Det blir ett slags substitut att lasta över mer & mer från rollspelande till rollspelshobbyn.

 

[Guest]

Intressant tanke, det är ju egentligen självklart, men det som är intresantast är att bara för att man är ointresserad av att vara SL betyder ju det inte att man helst av allt undviker hobbyhandlingar, och det vore ju trevligt om spelare fick utlopp för sina hobbyhandlingar också (om än kanske inte fullt ut), frågan är hur man ska implementera det, jag anser inte att samberättande är optimalt för detta (eller ens särskilt kul) då det snarare uppmuntrar vad man kom på under spelet och inte innan.

/Zorbeltuss

 

[Grog]

Intressant.

Jag lade märke till att vissa spelare i min förra spelgrupp häftade till extrasidor till rollformulären med ritningar över klostret de byggt, de viktigare SLP som de hittat på, handelsrutter och vilka handlare som säljer till vilket pris, skisser på alla rollpersonerna i olika situationer, rollspelskrönikor etc. Samtidigt fanns det andra som var helt nöjda med ett formulär på en sida. Det finns helt klart en extra sida av rollspel som ger nöje vid utanför spelkvällarna, men den tilltalar inte alla.

En annan gång satt jag med tre erfarna rollspelare och filosoferade om hur ett perfekt äventyr skulle ske. Det var mycket snack i form av "Vore det inte coolt om helt plötsligt kommer en riddare in och tar honom i kragen? Ja, och han visar sig vara en värdefull allierad. Mmm, fast egentligen utnyttjar han rollpersonerna för sina egna medel. Fan, det där äventyret skulle jag vilja spela!" Fast egentligen spelade vi äventyret där tillsammans, i något slags samberättande metaspel.

Jag har tyvärr inga vettiga förslag på hur man ska kunna främja detta hobbyspelande och göra det mer givande för alla inblandade, men jag lyssnar gärna om du kommer med något.

 

[Adams]

Jag har alltid varit extremt nogran med en delalgerad bakgrund. jag har aldrig förståt mig på varför man bara skriver några rader jag skriver oftast flera A4 sidor.

Dom jag brukade spela med förut gillade det dock inte. Min Karaktär var en alv jag hade med i en historia jag skrev i 7an då var han godhjärtat och vänlig. Sedan överförde jag honom till DOD (då gick jag 1an på Gymnasiet). Fast då förde jag handlingen framåt hans Adoptivmor hade blivit mördad av sin biologiska dotter och Alven drevs nu bara av hämd från god och vänlig hade han blivit kall och hårdhjärtad. Så varje gång han kom till en by frågade han

Har du/ni sett en vacker blek alvkvinna med långt svart hår?

Jag hade verkligen roligt när jag verkligen tog min bakgrund seriöst dom andra spelarna som inte ens skrivit någon bakgrund plus spelledaren blev bara irriterade. Spelledaren tittade knappt på mina fyra A4 sidor bakgrund och spelarna började klaga när jag hade "frågat förmycket" om min fiende.

 

[EnGladBjörn]

En smula OT (okey rejält men men...) för de vars gamla spelgrupp splittrats så finns det ju helt klart fungerande substitut för att träffas hemma hos någon: skype tex. Min huvudsakliga spelgrupp splittrades på 4 städer (vi var 4 pers naturligtvis..). Vi spelade några få gånger per år men så testade vi att köra via skype och det gick faktiskt riktigt bra. Man får tänka lite extra på att inte prata i mun på varandra, att förklara saker på ett sätt som inte kräver att man kan visa vad man menar och ha eventuella kartor och dylikt redo för elektronisk överföring men annars funkar det helt godkänt. Vi har kört kanske 10 gånger eller nåt sånt och det var bara lite problem de två-tre första gångerna. Så det kan vara värt att kolla med sin gamla spelgrupp om de är villiga att testa att spela på det sättet.

 

[shadow_UBBT]

Det är med stor sorg som jag måsste ta dina medspelares sida. Det låter för mig som du lagt för stor vikt på din egen karaktär istället för att skapa gruppdynamik. Det krävs nästan att alla rollpersoner är med på att skriva bakgrundshistorier och att dessa är sammanblandade för att spelledaren skall kunna skriva äventyr om det.

Sen tycker jag (som SL) att det är lite mycket begärt att ha spelledaren att läsa fyra sidor bakgrundshistoria när han antagligen har läst spelreglerna, skrivit och läst äventyret, ritat kartor, kommit på hur karaktärerna skall bli inblandade och involverade. Han vet redan från början att han kommer inte kunna använda ett ord från din bakgrundshistoria.

Det bästa sättet att skriva en rollpersons bakgrundshistoria (enligt mig) är att inte lämna några lösa trådar. Skriv en historia som hjälper dig spela din rollperson, ger honom en anledning att äventyra (eller vad han nu skall göra), men lämna inga ärkefiender levande.Med lite tur så får du tillräckligt med ärkefiender under spelets gång. Hur lågn bakgrunden blir är helt upp till dig, men jag skulle aldrig läsa något över en halv A4.

Det är dock bara min (och antagligen dina medspelares) syn på rollspelande. Jag vet mycket väl att det finns fler som dig där ute, kanske träffas ni nån gång och spelar ut era involverade bakgrundshistorier till max.

 

[Mogger]

Definition?

En korf fråga bara, hobbyhandlingar, är det sådana som inte har någon förankring i spel eller sådant som saknar egentlig betydelse? Att skapa SLPs är väl inte irrelevant oavsett vilken teori du råkar luta dig mot?

Vad Levi (på RPG.net) pratar om är Edwards uppfattningen att många ägnar sig åt hobbyhandlingar (med betydelse sådant som saknar reel betydelse i spel) för att de inte får utleva det i spel. Levis poäng är alltså att det finns de som bara vill ägna sig åt sådant som saknar betydelse för SLs manus.

Jag är osäker på vilka slutsaatser man kan dra av detta men att exkludera act of roleplay från rollspelandet är ju inte helt i linje med rollspelande, om man vågar utrycka sig på det viset.

Om acts of hobby däremot handlar om sådant som deltagarna pysslar med mellan speltillfällena som sedan används i spel är Levis poäng inte helt korrekt.

 

[xpanthom]

Nu representerar jag väl en stockkonservativ gren av rollspelscommunityn som faktiskt tycker om att analysera regler och så, men det finns faktiskt en charm i att optimera, analysera och allmänt pilla. De gånger vi med gänget har tagit oss en stund att drömma ihop tänkbara scenarier, tänkbara regler, bara låtit oss sväva iväg i tankar om hur saker borde vara, har varit lika givande som själva spelandet. Kanske säger det något om vårt spelande, kanske säger det något om den tillfredsställelse själva kreativiteten, Act of Hobby i det här fallet, ger. Det är lite som att leka med Lego - det var alltid mycket roligare att bygga saker än att sedan leka med dem.

 

[Gäst.]

Själv håller jag bara på med hobbyhandlingar (kul ord). Har en gammal vän som jag träffar ibland för att diskutera regler, rollspelsvärdar, äventyr och även skönlitteratur. Saknar faktiskt inte spelandet ett dyft. Ibland saknar man att idéerna inte kan speltestas, man vet ju inte säkert om det skulle fungera som det är tänkt kring spelbordet. Det kan kännas som en belastning. Lösningen är att överlåta det man gjort till någon som spelar. Då behöver man inte befatta sig med de tråkiga delarna av rollspelshobbyn, dvs att faktiskt spela spelen.

Jag antar att det man håller på med egentligen är ungefär vad en författare håller på med. Skillnaden är att man har en grundstomme klar att börja arbeta med. Det är lätt att komma igång och även om du bara skapar något litet så kommer det att finnas människor som är intresserade av det du gjort.

Jag skulle tro att det är ganska vanligt att rollspelsförfattare inte själva spelar sina spel. Och dessutom tror jag att det är ganska vanligt att de är ganska nöjda med den situationen. Att få dela med sig av sin fantasi, få beröm för det och samtidigt slippa se hur spelare tolkar denna fantasi annorlunda är på sätt och vis att plocka russinen ur kakan.

 

[Svarte Faraonen]

Som lajvarrangör håller jag också med här. Folk som skriver fyra sidors bakgrund anstränger sig i onödan -- de kommer inte få utlopp för allt de skrivit under fyra dagars lajvande, och litterära finesser är förslösade på oss. Att skriva bakgrunder som skönlitteratur är ett typexempel på en hobbyhandling som är svår att få in i spelandet -- ofta blir det skrivande för skrivandets skull, inte för att bakgrunden faktiskt ska kunna användas under spelet. Ur spelhandlingssynpunkt är ett stolpmanus minst lika användbart -- och avsevärt mindre arbete för spelledaren.

Återigen kommer vi då till frågan -- hur får man de som faktiskt tycker om att skriva långa bakgrunder att känna att det tillför något till spelandet, utan att spelledaren eller medspelarna tvingas läsa eller lyssna till något de egentligen inte är intresserade av?