Krille
Super Moderator
Crummy endings
"Nu är det ju lätt för mig att med gott om tid etc... att hitta ett antal alternativspår till de binära förslaget förbjuda spelarna eller inte."
Jo. Dessutom verkar det som att du inte var på det klara med spelledarens plan. Idén var att den hemske kaptenen på Star Destroyern skulle introduceras som en läbbig ärkefiende som vi skulle ha som motståndare i nästa kapitel. Dessutom så var tanken att vi skulle ha lite ångest över en sån där futil och lönlös kamp mot en förkrossande övermakt, och sen skulle ha lite ångest till av att ha förlorat åtminstone en medicinfregatt. Tanken var att vi skulle överleva, men med svidande förluster och mycket ångest.
Båda dina lösningsförslag har dock ett stort inslag av "deus ex machinae", eller den ädla konsten att "rädda" ett förlopp som går överstyr genom att stoppa in en dittills okänd övermakt som "ställer allt tillrätta". I det här fallet så är Mon Cal-varianten den sämsta. Visst, vi överlever, men å andra sidan så ramlar hela biten med ångesten över att ha förlorat en medicinfregatt i putten. Dessutom känner spelarna väldigt lätt att de inte spelar någon roll. Så fort något verkar gå fel så kommer Gud i maskinen och rättar till allting.
Att bli tillfångatagna, alla sex, skulle tyda på akut fantasibrist på spelledaren:
- "Noll sköldar, en direktträff av en turbolaser på capital scale, botch på Hull-slaget, och jag överlever?!!"
- "Ja, du hann väl skjuta ut dig, eller nåt..."
Visst, vi skulle ju överleva, få ännu mer ångest än planerat och till och med en direktträff med den onde skurken. Vi skulle förmodligen ha att göra ett helt spelmöte eller fem med att fly ur kejserlig fångenskap. Men handen på levern, när det kommer till "crummy endings" så var det här en av de sämre.
Så, dags att besvara frågor.
"Är något av de ovanstående två alternativen att betrakta som rälsning? Och i sådant fall varför/varför inte?"
Nej. De skulle inte rädda ståryn (givet så som ståryn var tänkt), utan möjligen rollpersonerna.
Om vi nu förutsätter att ståryn inte var som planerat, utan bara att målet var en häftig uppgörelse som rollpersonerna skulle undkomma med livet från och få ett första möte med skurken, så skulle ju dina två "räddningar" fungera som räddningar. Men det hjälper ju inte det faktum att det var två tämligen bra skolexempel på "crummy endings".
"Är det en "sista-minuten" räddning av spelledaren och därför inte önskvärd?"
Om en sista minuten-räddning ska till så ska det vara bra mycket snyggare gjort än deus ex machinae-scenarierna ovan. Kruxet är att du hade tid på dig, och lyckades ändå inte komma på något bättre än ovanstående. Hur mycket bättre tror du att det går för en spelledare under tidspress? Enligt min erfarenhet så är improviserade räddningar väldigt, väldigt ofta rent ut sagt skitsunkiga. Då är det bättre att låta det gå som det går, och försöka göra det bästa av den uppkomna situationen istället för att försöka tvinga tillbaka ståryn till den ursprungligen önskade situationen.
"Nu är det ju lätt för mig att med gott om tid etc... att hitta ett antal alternativspår till de binära förslaget förbjuda spelarna eller inte."
Jo. Dessutom verkar det som att du inte var på det klara med spelledarens plan. Idén var att den hemske kaptenen på Star Destroyern skulle introduceras som en läbbig ärkefiende som vi skulle ha som motståndare i nästa kapitel. Dessutom så var tanken att vi skulle ha lite ångest över en sån där futil och lönlös kamp mot en förkrossande övermakt, och sen skulle ha lite ångest till av att ha förlorat åtminstone en medicinfregatt. Tanken var att vi skulle överleva, men med svidande förluster och mycket ångest.
Båda dina lösningsförslag har dock ett stort inslag av "deus ex machinae", eller den ädla konsten att "rädda" ett förlopp som går överstyr genom att stoppa in en dittills okänd övermakt som "ställer allt tillrätta". I det här fallet så är Mon Cal-varianten den sämsta. Visst, vi överlever, men å andra sidan så ramlar hela biten med ångesten över att ha förlorat en medicinfregatt i putten. Dessutom känner spelarna väldigt lätt att de inte spelar någon roll. Så fort något verkar gå fel så kommer Gud i maskinen och rättar till allting.
Att bli tillfångatagna, alla sex, skulle tyda på akut fantasibrist på spelledaren:
- "Noll sköldar, en direktträff av en turbolaser på capital scale, botch på Hull-slaget, och jag överlever?!!"
- "Ja, du hann väl skjuta ut dig, eller nåt..."
Visst, vi skulle ju överleva, få ännu mer ångest än planerat och till och med en direktträff med den onde skurken. Vi skulle förmodligen ha att göra ett helt spelmöte eller fem med att fly ur kejserlig fångenskap. Men handen på levern, när det kommer till "crummy endings" så var det här en av de sämre.
Så, dags att besvara frågor.
"Är något av de ovanstående två alternativen att betrakta som rälsning? Och i sådant fall varför/varför inte?"
Nej. De skulle inte rädda ståryn (givet så som ståryn var tänkt), utan möjligen rollpersonerna.
Om vi nu förutsätter att ståryn inte var som planerat, utan bara att målet var en häftig uppgörelse som rollpersonerna skulle undkomma med livet från och få ett första möte med skurken, så skulle ju dina två "räddningar" fungera som räddningar. Men det hjälper ju inte det faktum att det var två tämligen bra skolexempel på "crummy endings".
"Är det en "sista-minuten" räddning av spelledaren och därför inte önskvärd?"
Om en sista minuten-räddning ska till så ska det vara bra mycket snyggare gjort än deus ex machinae-scenarierna ovan. Kruxet är att du hade tid på dig, och lyckades ändå inte komma på något bättre än ovanstående. Hur mycket bättre tror du att det går för en spelledare under tidspress? Enligt min erfarenhet så är improviserade räddningar väldigt, väldigt ofta rent ut sagt skitsunkiga. Då är det bättre att låta det gå som det går, och försöka göra det bästa av den uppkomna situationen istället för att försöka tvinga tillbaka ståryn till den ursprungligen önskade situationen.
