kwarnberg
Swordsman
- Joined
- 8 Jul 2015
- Messages
- 778
Berättarspel har helt klart en funktion för det. Men jag tycker inte mer traddiga spel med SL och spelare förhindrar bra berättelser, om gruppen vill berätta dem. Vill de bara gå och slå på monster är det svårt att få till något särskilt gripande, men är de villiga att spela på drama och relationer och känslor funkar det alldeles utmärkt. Det kanske är svårare att få till, då traddspel historiskt sett handlar om äventyr snarare än personliga berättelser, men det finns inga direkta hinder för det. Det är till och med det stora fokuset i det spel jag skriver nu, som till stor del har en extremt traddig grund.2097;n329185 said:kwarnberg
Människor tycker om att berätta historier och inget fel med det. Tycker bara isf hippiemekaniker (ex vis Lovecrafteqsue eller Nerver av stål) är en mycket bättre fit för ett berättarspel än den klassiska "spelledaren spelar världen, rollpersonerna utför handlingar i världen"–modellen.
Nu ska jag bygga upp en halmdocka av den extrema antiblorb: Jag tycker inte om när spelvärlden inte är gedigen, när mattan hela tiden rycks bort under fötterna, när ingenting jag gör i världen spelar nån egentlig roll för världen är bara konstruerad runt mina handlingar, allt som är fast förflyktigas, det var så jag själv hade spellett i många år.
När jag började spela som spelare i en blorb så var det som en chock att allt faktiskt var där och spelade nån roll.
Stakes är intressant och gör också spelet bättre. Men att göra en rollperson med en massa urpersonliga stakes (sätter min tro på spel, sätter min familj på spel, sätter min karriär på spel, sätter mina hippieideal på spel osv) men sen släppa lös henne i en oblorbig värld känns som att spela poker med kort som är gjorda av luft, oformliga, föränderliga. För mig blir det helt meningslöst. Visst, kul att satsa 10000 påhittade kronor men sen känns det ändå helt pointless för istället för att dela ut korten kan turneringsledaren välja vilka kort som dom olika personerna har, och ändra dom så att det blir maximal dramatik. Jag sitter med AA ok fint och och min motståndare har hållit 49 i olika färger och sen vänds det upp kort som gör att min motståndare har alla färger och vinner och jag går miste om allt. Det är intressant i ett spel där det händer men urtrist i ett spel där det är en konstruktion och en saga.
Däremot kan jag tänka mig att vara med i ett berättarspel som inte är blorbigt. Ett spel där jag är en delberättare och kan vara med och berätta om det som är viktigt för mig på ett sätt som är värdigt det.
Men det är inte en jättestor lockelse för mig. Sen vi började spela blorbigt har jag minskat mitt tevetittande nåt så sjukt mkt. Historier är helt plötsligt inte alls lika lockande som upplevelser. Vilket jag får i blorben.
Det är klart att en spelvärld där "anything goes" inte lägger en bra grund för berättelser överlag. Och jag har inte sett någon som promotar att man ska spela på ett sätt där vem som helst kan hitta på vad som helst. Du tillskriver oss väldigt mycket som vi inte har påstått att vi tycker, vilket gör samtalet extremt skevt. Att jag inte tycker att allt måste preppas för att det ska komma i spel betyder inte att jag tycker att man kan hitta på vad som helst i spel. Att jag tycker det är okej att improvisera fram ett par flaskor med trolldryck i en sarkofag i en fantasyvärld där det finns trolldrycker betyder inte att jag också tycker det är okej att improvisera fram att Darth Vader plötsligt dyker upp i Borås. Du behöver blorben för att sätta regler för vad som är okej och inte att göra. Jag har andra tekniker för det. Att jag inte använder blorben betyder inte att jag vill ha improvisations-anarki. Och jag tror du måste släppa det tänket om det ska vara möjligt att fortsätta diskutera.