Nekromanti Spelstilar

[kwarnberg]

kwarnberg
Människor tycker om att berätta historier och inget fel med det. Tycker bara isf hippiemekaniker (ex vis Lovecrafteqsue eller Nerver av stål) är en mycket bättre fit för ett berättarspel än den klassiska "spelledaren spelar världen, rollpersonerna utför handlingar i världen"–modellen.

Nu ska jag bygga upp en halmdocka av den extrema antiblorb: Jag tycker inte om när spelvärlden inte är gedigen, när mattan hela tiden rycks bort under fötterna, när ingenting jag gör i världen spelar nån egentlig roll för världen är bara konstruerad runt mina handlingar, allt som är fast förflyktigas, det var så jag själv hade spellett i många år.

När jag började spela som spelare i en blorb så var det som en chock att allt faktiskt var där och spelade nån roll.

Stakes är intressant och gör också spelet bättre. Men att göra en rollperson med en massa urpersonliga stakes (sätter min tro på spel, sätter min familj på spel, sätter min karriär på spel, sätter mina hippieideal på spel osv) men sen släppa lös henne i en oblorbig värld känns som att spela poker med kort som är gjorda av luft, oformliga, föränderliga. För mig blir det helt meningslöst. Visst, kul att satsa 10000 påhittade kronor men sen känns det ändå helt pointless för istället för att dela ut korten kan turneringsledaren välja vilka kort som dom olika personerna har, och ändra dom så att det blir maximal dramatik. Jag sitter med AA ok fint och och min motståndare har hållit 49 i olika färger och sen vänds det upp kort som gör att min motståndare har alla färger och vinner och jag går miste om allt. Det är intressant i ett spel där det händer men urtrist i ett spel där det är en konstruktion och en saga.

Däremot kan jag tänka mig att vara med i ett berättarspel som inte är blorbigt. Ett spel där jag är en delberättare och kan vara med och berätta om det som är viktigt för mig på ett sätt som är värdigt det.
Men det är inte en jättestor lockelse för mig. Sen vi började spela blorbigt har jag minskat mitt tevetittande nåt så sjukt mkt. Historier är helt plötsligt inte alls lika lockande som upplevelser. Vilket jag får i blorben.

Berättarspel har helt klart en funktion för det. Men jag tycker inte mer traddiga spel med SL och spelare förhindrar bra berättelser, om gruppen vill berätta dem. Vill de bara gå och slå på monster är det svårt att få till något särskilt gripande, men är de villiga att spela på drama och relationer och känslor funkar det alldeles utmärkt. Det kanske är svårare att få till, då traddspel historiskt sett handlar om äventyr snarare än personliga berättelser, men det finns inga direkta hinder för det. Det är till och med det stora fokuset i det spel jag skriver nu, som till stor del har en extremt traddig grund.

Det är klart att en spelvärld där "anything goes" inte lägger en bra grund för berättelser överlag. Och jag har inte sett någon som promotar att man ska spela på ett sätt där vem som helst kan hitta på vad som helst. Du tillskriver oss väldigt mycket som vi inte har påstått att vi tycker, vilket gör samtalet extremt skevt. Att jag inte tycker att allt måste preppas för att det ska komma i spel betyder inte att jag tycker att man kan hitta på vad som helst i spel. Att jag tycker det är okej att improvisera fram ett par flaskor med trolldryck i en sarkofag i en fantasyvärld där det finns trolldrycker betyder inte att jag också tycker det är okej att improvisera fram att Darth Vader plötsligt dyker upp i Borås. Du behöver blorben för att sätta regler för vad som är okej och inte att göra. Jag har andra tekniker för det. Att jag inte använder blorben betyder inte att jag vill ha improvisations-anarki. Och jag tror du måste släppa det tänket om det ska vara möjligt att fortsätta diskutera.

 

[2097]

Men är det rollspelande? Knappast. Det är först runt bordet det sker.

Jag förstår hur det här kan verka som en semantikfråga.

Vi har det här schackpartiet:

1. e4 e5
2. Bc4 Nc6
3. Qh5 Nf6??
4. Qxf7#

Det ena lägret vill definiera dom pjäser “i spel”, “med i spelet”, “spelande”, “sker” som dom pjäser som är med i det transcriptet. Det där transcriptet är i nån mening det riktiga rollspelandet för dom.

Det var dom som faktiskt nämndes, rördes, flyttades.

Allt annat var bara stöd. Ex vis tornet på a1 som aldrig nånsin blev det minsta relevant i spelet.

Det andra lägret (där jag är) vill definiera hela brädet och alla pjäserna som en del av spelet, även dom som aldrig nämndes, som att det är med i rollspelet.

/r1bqkb1r/pppp1Qpp/2n2n2/4p3/2B1P3/8/PPPP1PPP/RNB1K1NR/ b KQ - 5 4

Damen på e8 nämndes aldrig. Men var totalt avgörande för att slutresultatet skulle bli som det blev eftersom den svarta kungen (som inte heller nämndes!) inte kunde flytta dit och därför dog.

Och ja jo nja jag fattar. Det är samma saker som finns runt bordet men några kallar en liten delmängd av det för spelande och andra kallar en större mängd av sakerna för spelande. Semantikfråga, right? Bara olika ord för saker och ting, nbd?

Så två anledningar till varför det här spelar roll.

1. Dom här två mentala modellerna leder till olika typer av speldesign:
Och inget fel med det. Är bra att vi har olika typer av spel och olika typer av speldesign. Men är också därför det är viktigt att hitta en passande modell för sitt spel.

Spelregler opererar på datastrukturer. Ta ett spel som Nerver av stål. Ett bra spel förövrigt. Men det är ett spel där datastrukturen nästan bara är transcriptet. Dom allra allra flesta av reglerna i spelet handlar om att säga saker, och förhålla sig till det som sagt. Det enda undantaget är dom elva korten som kan vändas. En “stöd”-datastruktur snarare än den primära. (Lovecraftesque är ett liknande spel.)

Som kontrast har vi ett blorbigt rollspel. Där är blorben — dvs sanningen om vad som finns (även i o-öppnade skattkistor) och vad som händer (även på andra sidan djurparken där vi inte kan se) den primära datastrukturen. Dom flesta reglerna i spelet handlar om att förhålla sig till hela den sanningen inklusive allt som inte sagts. Vi vet inte vad som lurar där nere i mörkret och geggan men vi packar ändå vår ryggsäck för att vi är beredda på faror. Det finns nån enstaka stöd-datastruktur såsom antalet action surges du har använt osv.

Nu är det så här att även här är det fortfarande bara en semantikfråga om man definierar hela den enorma blorben och allt där i till en “stöd”-datastruktur a la korten i Nerver av stål. Men som alla programmerare borde veta så leder det till ett helt annat sätt att tänka kring sina spelregler och det kommer leda oss till andra typer av spelregler.

Säg att vi har en REPL: en loop av läs, utvärdera, skriv. Med den blorbiga arkitekturen har vi en datastruktur som våra utvärderingar kan läsa från och skriva till (side effects). Med den oblorbiga arkitekturen finns egentligen inte det. Våra utvärderingar kan bara försöka parsa och jobba med det som redan skrivits ut tidigare.

Eller om man bryter mot “purityn” och använder side effects ändå, såsom spelkorten i Nerver av stål; korten är lexikalt skopade variabler inuti operationerna; ex vis dom tre spaderkorten är en del av detektivens specialförmåga.

Så fort man har flera olika regler som opererar på samma datastruktur… så behöver man den datastrukturen. Dvs man behöver… att en blorb ska vara en del av spelet!

Och även om du kallar blorben för bara “stödmaterial” och inte “en del av spelet” så är det ändå såhär:

Saker händer i den.
Precis som saker händer med en tärning: en 4 och en 8 är olika.
Eller som saker händer med spelkorten som vänds i Nerver av stål.

Och det är min poäng. I ett berättarspel kan jag berätta att vad som helst händer så länge jag följer spelets regler som alla är skrivna utifrån vad jag får säga, utifrån vad som har sagts. “Systemet” kretsar kring dialogen. Utsagorna är i någon mening uppkomna (“emergent”).

I ett blorbigt spel så är själva händelserna uppkomna och vårt berättande och beskrivande är för att rapportera om dom och utföra (mha talhandlingar) dom. “Systemet” kretsar kring spelvärlden (dvs kring blorben [inkl djurparken/rymdskeppet/byn/dungan], inte bara settingen i stort).

“Men ja jo, 2097, vi fattar, men detta går ju fortfarande att göra även om vi kallar dom olika delarna i arkitekturen för olika saker? Jag vill att rollspelande ska vara namnet på bara dom här sakerna, inte att det ska inkludera alla dom här sakerna. Semantikfråga fortfarande eller?”

2. Vissa ord för saker och ting leder till lite feltänk ibland:

1. “Alla dom sakerna som faller in under mitt lägers definition av ‘rollspelande’ är saker som sägs, berättas, beskrivs. Allt annat är stödmaterial.”
2. “Saker i en berättelse behöver inte bestämmas förrän dom sägs. Precis som när jag berättar en saga som jag själv skapat, jag kan ändra på vad som helst fram till det är sagt.”
3. “Alltså kan alla saker i alla rollspel alltid förändras fram till dom sagts.”

Men så är det inte med blorben. Saker blir sanna när dom införs i blorben, inte när dom sägs.

Så första punkten där, att nån har en viss definition av “rollspelande” är i sig harmless. Folk kallar vad som helst för vad som helst. Att sen förlita sig på den definitionen för att dra andra slutsatser om nåt som nån annan kallar “rollspelande” är felet.

“Jag äter morötter! Mmm gott”
“Morötter är citrusfrukter! Och du äter citrus!”
“Hur menar du nu?”
“För jag kallar det som som du kallar för ‘apelsiner’, det kallar jag för ‘morötter’ och därför varje gång du använder ordet ‘morötter’ så vet jag att du pratar om citrusfrukten morot. Och att det du äter har kärnor och skal och är surt.”
“Men det här är ju en rotfrukt som jag äter på….”

Dvs felet är inte att kalla “apelsiner” för “morötter”. Ord är bara etiketter. Felet är att sen tillskriva den moroten jag äter en massa egenskaper som den har — och ta bort egenskaper som den har — pga det!

Det jag äter ser ut så här och inte så här.

 

[Flanellkatt]

Ja, det är en perspektivfråga. Du som spelledare vet att lejonet är löst men det kan vara helt irrelevant för spelarna då de aldrig möter den. Helheten som du ser som spelledare är komplett och konsekvent, men spelarnas vy är en annan. Det är inte ens säkert att spelarnas vy känns komplett och relevant då det saknas information som inte finns i deras betraktelsesfär.

Samtidigt som upplevelsen som spelare blir en helt annan om jag vet att lösa lejon kan finnas redan innan jag sett dem.

Lejon som improviseras eller dyker upp för att "nu är det dags för den rafflande lejonscenen" kan undergräva den känslan.

Det tycker jag är en styrka med blorb - att min egen och min rollpersons syn på "det okända" synkar. Vet jag som spelare att "det okända" är flytande och obestämt till sista sekunden är det ju annorlunda än min rollperson skulle se på världen. Samma om jag vet att "det okända" innehåller förutbestämda dramatiska scener.

 

[2097]

Du tillskriver oss väldigt mycket som vi inte har påstått att vi tycker, vilket gör samtalet extremt skevt. Att jag inte tycker att allt måste preppas för att det ska komma i spel betyder inte att jag tycker att man kan hitta på vad som helst i spel. Att jag tycker det är okej att improvisera fram ett par flaskor med trolldryck i en sarkofag i en fantasyvärld där det finns trolldrycker betyder inte att jag också tycker det är okej att improvisera fram att Darth Vader plötsligt dyker upp i Borås.

Jag skrev så eftersom jag hade redan nyanserat vad “hittar på” betydde och vad “vad som helst” betydde och vad “när som helst” betydde med mitt diagram och med min lista.

• “Hittar på” – injicerar entiteter i game state
• “Vad som helst” – även salienta entiteter
• “När som helst” – även efter att spelarna och deras rollpersoner redan börjat interagera med dom entiteterna

Det betydde alltså inte att jag halmdocksanklagade dessa spelledare för att hitta på helt koko grejer typ “Oj, det kommer en Darth Vader in i er medeltidsby och han hugger smeden med sitt röda ljussvärd, vad gör ni?”

Berättarspel har helt klart en funktion för det. Men jag tycker inte mer traddiga spel med SL och spelare förhindrar bra berättelser, om gruppen vill berätta dem. Vill de bara gå och slå på monster är det svårt att få till något särskilt gripande, men är de villiga att spela på drama och relationer och känslor funkar det alldeles utmärkt. Det kanske är svårare att få till, då traddspel historiskt sett handlar om äventyr snarare än personliga berättelser, men det finns inga direkta hinder för det. Det är till och med det stora fokuset i det spel jag skriver nu, som till stor del har en extremt traddig grund.

Det är klart att en spelvärld där "anything goes" inte lägger en bra grund för berättelser överlag. Och jag har inte sett någon som promotar att man ska spela på ett sätt där vem som helst kan hitta på vad som helst.

Men om jag är extremt engagerad i en rollperson och hennes drama och relationer och känslor och jag helt plötsligt blir förstörd av en trolldryck som dyker upp så känns det lite meningslöst att öht engagera mig i rollpersonens drama och relationer och känslor från första början.

Du behöver blorben för att sätta regler för vad som är okej och inte att göra. Jag har andra tekniker för det. Att jag inte använder blorben betyder inte att jag vill ha improvisations-anarki. Och jag tror du måste släppa det tänket om det ska vara möjligt att fortsätta diskutera.

Dom specifika teknikerna och blorbprinciperna som jag använder behöver inte nödvändigtvis vara dom enda tänkbara. Jag är t.om. själv lite missnöjd med dom. Poängen är att använda tekniker för att världen ska kännas solid och meningsfull och konsekventiell och, framförallt: där.

 

[Ram]

Jag tänkte tacka för en intressant diskussion. Även om det är mycket som jag inte håller med om så är det spännande perspektiv.

Blorb är inte för mig. Jag är i trad inte intresserad av prepp på det sätt som blorb dikterar (gloraklet). Jag har inte ork eller intresse av att definiera så mycket 1-sanningar, jag vill inte använda tabeller och regler i den utsträckning som är 2-sanningar utan spelleda relativt det som sägs vid bordet i de flesta fall (främst i social interaktion) och jag gillar att röra mig i 3-sanningar och tvekar inte att göra unsafe saker där.

Om man letar så finns det garanterat blorbiga komponenter i det sätt som jag spelleder, men för mig har de redan andra bra namn och jag har funnit att jag inte har något större intresse av att knyta in dem i en ny teori. Jag hittar otillräckligt nytt för att den skall tillföra något för mig.

Men shit så glad jag är för er som finner nöje i detta! Jag kan se lite för mitt inre öga hur ni njuter av att bygga upp er kompletta värld och era toolkits! All lycka med den fortsatta utvecklingen!

#sommarlov

 

[kwarnberg]

Men om jag är extremt engagerad i en rollperson och hennes drama och relationer och känslor och jag helt plötsligt blir förstörd av en trolldryck som dyker upp så känns det lite meningslöst att öht engagera mig i rollpersonens drama och relationer och känslor från första början.

Då kan jag bara beklaga att inlevelsen är så fragil att något sånt krossar den, och glädjas för min skull att min inlevelse är lite mer robust och tålig.

Men liksom Ram tror jag att jag avtackar mig fortsatt diskussion om ämnet. Jag kan konstatera att blorben är ett verktyg som gör att du tycker det är roligare att rollspel, och jag gläds åt att du hittat det. Men jag kan också konstatera att blorben ger mig noll och ingenting som förbättrar mitt rollspelande eller min upplevelse av rollspel. Men jag är glad över att andra har nytta av den.

 

[krank]

Men om jag är extremt engagerad i en rollperson och hennes drama och relationer och känslor och jag helt plötsligt blir förstörd av en trolldryck som dyker upp så känns det lite meningslöst att öht engagera mig i rollpersonens drama och relationer och känslor från första början.

Bara för att se ifall jag förstått dig rätt:

Tycker du att det känns mer OK för dig ifall trolldrycken som dök upp och förstörde kommer från gloraklet/prepp snarare än från att SL i ögonblicket hittar på den?

 

[2097]

Så folk verkar kunna skriva så här:

“Jag ska aldrig ge mig.

Jag kommer aldrig ge mig.

Men jag behöver inte vara här och skriva mer.

Jag behöver inte prata mer med dig.

Du kommer aldrig att få rätt för jag kommer alltid, alltid, alltid att ha rätt."

Vet ni vad?

Det tycker jag låter som något ganska skönt.
Jag blir avundsjuk.

Jag ska också göra så. Ni kommer aldrig att få rätt för jag kommer alltid, alltid, alltid att ha rätt.

Med det här inlägget har jag gjort 500 inlägg sedan jag kom tillbaka.

Kanske det kan vara ganska lagom.
För att försvinna alldeles.
Bara utplåna mig.
Bli till sand. Nermalen av er.
Ni vann.
Grattis.
Hej då.

 

[Flanellkatt]

Det är klart att en spelvärld där "anything goes" inte lägger en bra grund för berättelser överlag. Och jag har inte sett någon som promotar att man ska spela på ett sätt där vem som helst kan hitta på vad som helst. Du tillskriver oss väldigt mycket som vi inte har påstått att vi tycker, vilket gör samtalet extremt skevt. Att jag inte tycker att allt måste preppas för att det ska komma i spel betyder inte att jag tycker att man kan hitta på vad som helst i spel. Att jag tycker det är okej att improvisera fram ett par flaskor med trolldryck i en sarkofag i en fantasyvärld där det finns trolldrycker betyder inte att jag också tycker det är okej att improvisera fram att Darth Vader plötsligt dyker upp i Borås. Du behöver blorben för att sätta regler för vad som är okej och inte att göra. Jag har andra tekniker för det. Att jag inte använder blorben betyder inte att jag vill ha improvisations-anarki. Och jag tror du måste släppa det tänket om det ska vara möjligt att fortsätta diskutera.

2097 säger ju att hon bygger upp en anti-blorb halmdocka i inlägget du svarar på.

Och när 2097 säger "världen är bara konstruerad runt mina handlingar, allt som är fast förflyktigas" så krävs det ju ingen Darth Vader i Borås för att åstadkomma det. Trolldrycksflaskorna var ju just "konstruerade runt mina handlingar".

edit: oj vad många inlägg som postades medan jag skrev det här

 

[kwarnberg]

“Jag ska aldrig ge mig.

Jag kommer aldrig ge mig.

Men jag behöver inte vara här och skriva mer.

Jag behöver inte prata mer med dig.

Du kommer aldrig att få rätt för jag kommer alltid, alltid, alltid att ha rätt."

Jag beklagar att det är så du ser på det. Jag är säker på att de allra flesta här inte ser spelstilar och rollspelsteori som någonting man ska övertala någon annan om att man har rätt. Personligen vill jag stöta och blöta mina preferenser och lära mig av andras preferenser. Plocka detaljer från andras spelstilar för att utveckla min egen. Jag är inte här för att övertyga varken dig eller någon annan om att mitt sätt att spela på är överlägset eller bäst. Jag presenterar hur jag spelar i hopp om att någon kanske kan lära sig något från det, inte med förväntan att folk ska ändra hur de spelar. Jag har inte rätt. Du har inte rätt. Det finns inget rätt.

 

[Bolongo]

Så folk verkar kunna skriva så här:

“Jag ska aldrig ge mig.

Jag kommer aldrig ge mig.

Men jag behöver inte vara här och skriva mer.

Jag behöver inte prata mer med dig.

Du kommer aldrig att få rätt för jag kommer alltid, alltid, alltid att ha rätt."

Mmhmm. Hate it when that happens.

Men ta det inte personligt. Det är bara så att folk inte alltid riktigt fattar vad de själva skriver, och tycker det är obehagligt att få det påpekat.

 

[luddwig]

...

 

[Flanellkatt]

???Det här inlägget postades av misstag! Mobilgränssnittet muppar sig för mig.

 

[Zire]

Ni vann.

Nej, men om du betraktar diskussion som en tävling så har du förlorat. Om du slutar skriva på forumet så har också vi förlorat.

Angående spelstilar.

Man kan ju betrakta rollspel på flera nivåer.

En nivå är att det sitter ett gäng människor i ett rum och samtalar.

En annan nivå är att man lyssnar lite mer noggrant till vad de pratar om. De verkar gestalta olika personer och pratar om orcher, drakar och magiska svärd, allt det finns i en spelvärld. Det de berättar är inte spelvärlden, men spelvärlden kan tydas genom deras berättelser, som ett gränssnitt mot datatyperna bakom. Personerna verkar ha olika roller vad det gäller ansvaret för berättandet om spelvärld, en är spelledare och de andra är spelare.

Ytterligare en annan nivå är att lyssna på hur de pratar om spelvärlden. Det verkar finnas regler för hur man får berätta om spelvärlden. Orcher kan inte flyga, drakarna vill väldigt gärna ha guld, det magiska svärdet kan inte smidas om i en vanlig smedja. Varje person har sin bild av spelvärlden, som skapas och förändras av det de hör från berättandet om spelvärlden, och deras tidigare erfarenheter.

I en grupp som gör detta så har spelledaren redan tänkt saker om spelvärlden och skrivit ner ord på papper som en påminnelse om det hon tänkt tidigare. När de spelar så tittar spelledaren på pappren, rullar tärningar, pratar med de andra och tänker på spelvärlden för att bestämma hur hon ska säga ord till de andra och förändra deras bild av spelvärlden.

I en annan grupp så har inte spelledaren tänkt saker om spelvärlden tidigare, utan nöjer sig med att rulla tärningar, prata med de andra och tänka på spelvärlden för att bestämma hur hon ska säga ord till de andra och förändra deras bild av spelvärlden.

Kommunikationen är alltid gränssnittet i rollspel, och alla deltagare föreställer sig alltid en fiktiv spelvärld när de spelar. Sedan kan olika spelgrupper använda olika hjälpmedel och stilar beroende på tycke och smak. Vissa tycker att det är jätteviktigt att spelledaren har tänkt och skrivit i förväg för att de ska ha kul. Andra tycker att det är jätteviktigt att de upplever rollpersonernas val i spelvärlden som dramatiska för att de ska ha kul. Åter andra tycker att det är viktigt att partnern är med och spelar för att de ska ha kul. Olika preferenser, inget rätt eller fel.

 

[Ram]

2097 , jag förstår och respekterar att du arbetat jättemycket med detta, att det är ditt awesome och att du vill dela med dig.

Jag hoppas du också kan förstå att det inte behöver vara så för vissa av oss andra. Varför skall vi ge oss runt något som inte är för oss? Det som du marknadsför är i princip super high prep no fudge simulationism. Det finns flera andra spelstilar utanför simulationism och även inom simulationism är finns det flera varianter.

Mitt stora mål för spelandet är att vi har det awesome under spelsessionen, att saker är intressanta, konsekventa och hänger ihop där vi är. Ditt mål är att saker i ”samtliga fall” skall vara det även utanför den. Jag respekterar det och imponeras över engagemanget. Kan inte du respektera att jag inte har det behovet?

 

[Mogger]

Drar på semester och kommer inte vara så aktiv men vill gärna prata mer om det här med 2097 och andra när jag är tillbaka. Ron Edwards gav Story Now mycket tanke och kärlek men övriga agendor hanteras styvmoderligt och här har vi en robust modell som kan ge oss mycket intressant framöver!

 

[kwarnberg]

Hur definierar ni "spelstil"?
Personligen tänker jag min spelstil som alla val jag gör som påverkar hur jag spelar. Det är en kombination av att jag gillar drama med karaktärsfokus, att jag vill ha mycket preppat men är helt okej och till och med uppmuntrar till improvisation, att jag vill ha tydlig karaktärsutveckling, att jag ser regler som stöd när man behöver hjälp av systemet snarare än något som står i framgrunden och styr hur jag spelar, etc. Spelstil för mig är alltså allt som ligger till grund för hur jag spelar rollspel. Finns det någon mer "etablerad" tolkning av det?

 

[Ram]

Spelstil handlar för mig om vad som styrs av vem. Vad styr spelaren över, vad styr en eventuell spelledare över och vad styr reglerna över.

 

[Gurgeh]

Är det bara jag som spelar olika i olika spel? En del spel säger att jag som spelare har makt att hitta på saker lite hur som helst. Då gör jag det! Andra spel säger att spelledaren kontrollerar allting som är utanför rollpersonerna. Då är det så!

Till exempel.

Vilket jag föredrar varierar.

 

[Ram]

Är det bara jag som spelar olika i olika spel? En del spel säger att jag som spelare har makt att hitta på saker lite hur som helst. Då gör jag det! Andra spel säger att spelledaren kontrollerar allting som är utanför rollpersonerna. Då är det så!

Till exempel.

Vilket jag föredrar varierar.

Nej, jag gör precis likadant.

Vilket också är en av anledningarna till att jag i omgångar ogillar diverse olika benämningar på sätt att spela. Jag ser nästan alla spel som glidande på olika skalor, grader av saker och eventuellt renlärighet. För mig beror det helt på vem eller vad man ger beslusmakt till.