Jimmy känner en befrielse i att hon inte slog ihjäl honom. Adrenalinet får hans arm att skaka och smärtan börjar komma tillbaka, han sjunker ner mot väggen. Det smärtar i hans kuk. Den var hård innan, nu är den slak.
Han stoppar ner moran i fickan reser sig upp och sätter sig vid bordet, kniven står som en flaggstång. Han tar fram en cigarett. Börjar röka den och tittar mot dörren. Han mumlar:
Nicola:
"J-jimmy. Ha-han sta-stack mig." Det syns att jag är livrädd för jag vill inte stå kvar i dörröppningen, och jag tittar mot korridoren hela tiden. "Ha-han är helt jävla sinnessjuk!"
[Skriver mer senare om allt som hänt]
Jag stirrar på Nickys blodiga arm och sedan ut i korridoren. Sedan ställer jag upp dörren med en stol så att jag har korridoren under uppsikt och hjälper Nicky ner i soffan. Där sitter hon och polis-Anna. Två traumatiserade kvinnor. "Hjälp henne Bengt" Jag ska nog bota den djäveln" *kramar pistolen i fickan*
Jesper känner hur hans andning stryps av när han får det hårda, kalla geväret tryckt mot strupen. Han blir rädd i en bråkdel av en sekund, men sedan börjar adrenalinet flöda, och Jesper ser rött.
Han försöker pressa bort Rutger, men med sin skadade arm så får han ingen kraft. Så han dunkar sitt bakhuvud in i hans ansikte allt vad han kan tills han släpper.
Då Jesper är sju centimeter högre än Rutger sitter bakåtskallningen fint mitt i pannan. Skallningen får honom att rycka till ordentligt vilket får med studsaren. Han håller inget bra grepp på den så den åker upp några trappsteg samtidigt som Rutger stapplar bakåt. Han är inte van att slåss så skallningen gjorde riktigt ont. Han höjer en arm i hopp om att få stopp på Jespers rampage.
"Jesper!" halvskriker han, han står på lite ostadiga ben, Jesper ser klart att Rutger inte tog smällen så bra.
"Ditt envisa vårtsvin, aouch, visst, stick ner, men ta hissen, du är immun, inte odödlig och vi vet inte vad som finns i trapphuset. Ahhh, varför ska det var så svårt att förstå att folk vill vara ifred ibland."
Det sista verkar mera vara riktat rakt ut i luften än mot Jesper, men han tittar mot Jesper för att försöka se vad han vill göra, geväret ligger en bit upp men det syns att Rutger inte står i vägen som förut. </div></div>
Jesper hejdar sig när han ser Rutgers näsa. Helvete.
Han stannar mitt i språnget och sätter sig på knä vid Rutger.
"Helvete. Förlåt. För näsan."
Han sätter sig ner och lutar sig mot väggen.
"Men vad i helvete ska jag göra? Hon stack, helt själv. Vad fan ska hon göra om det finns fler av dem där nere?"
Rutger skrattar till, ghaa vad rörigt det blir, men han börjar rota i sin ryggsäck.
"Ouch, det är lugnt, ganska självförvållat. Men här" säger han och slänger en komradio till Jesper.
"Det ligger en radio påslagen i ambulansen där nere och finns ju ett radiocentral liknande rum för ambulanserna där så hon hör dig nog. Snacka med henne först, vi säkrade garaget ganska väl när vi var där så hon borde vara säker. Annars får vi storma dit allihop, inte ensamma."
Rutger reser sig upp lite ostadigt och tar sin väska.
"Hon kanske inte svarar direkt, men säg bara vad du verkligen tycker. Jag går upp så länge, ska bara hitta något att stoppa näsblodet med."
Rutger börjar röra sig uppåt och kollar in i korridoren på femtonde våningen, ser säkert ut och smiter in för att hitta lite papper att stoppa blödningen med.
När jag fattar att Lollo är på väg att gå för att knäppa Jimmy så reagerar jag direkt. Jag reser mig upp; kan inte bara sitta här. "Lollo, du får inte gå själv." Jag sveper med blicken över de andra som sitter här, ser tre helt okända ansikten, Polis-Anna, Erdan och Steve. "Han är för fan störd! Han kommer döda dig.." Jag går mot Lollo för jag vill följa med.
Omklädningsrummet är vid första anblick helt öde. Några skåp är öppnade och lite kläder ligger på golvet men i övrigt verkar det tomt.
Medan Lunde inspekterar skåpen hörs väsningar ifrån duscharna. Väsningarna är tystare än vad zombierna brukar ge ifrån sig.
Ut ur duschen kommer en tjej, hon är klädd i blå jeans och en vit t-shirt med någon popartist på, hennes blonda hår är uppsatt i tofsar. Ena foten är halvt avbiten vilket gör att hon går långsamt fram.
Tjejen kan inte vara mer än sju-åtta år.
Hon sträcker sig fram och försöker bita Lunde.
Sextonde våningen
Alla blir riktigt förvånade när Nicky kommer in blödande. Anna som äntligen börjat öppnat sig för Erdan sjunker tillbaka hur hon var innan och trycker sig mot hörnet i fåtöljen med knäna mot bröstkorgen.
Axel följer efter Lollo och Nicola och försöker prata med dem. Det var säkert inte meningen, han har varit schysst mot oss, helvete han räddade Lunde och Jesper för fan. Vi måste försöka prata med honom.
Mohammad kommer springande innan de är framme i rummet där Jimmy sitter, i handen har en spruta. Vi söver honom istället. Vi ska inte döda någon i onödan.
Han sätter sin hand i Lollos bröst så han måste stanna. Vi söver honom.
"Jag har redan innan Axels invändning fått en känsla av att jag agerar som en skådespelare i en dålig film. Jag ska bota honom? Så jävla dåligt. Vad håller jag på med? Sedan kommer Mohammad och föreslår att vi söver Jimmy. Jag tittar skeptiskt på honom "Tror du han låter dig bara gå fram och sticka den där sprutan i honom? Äh låt honom sitta där. Vi går tillbaka. Nicky du måste vila" Och så avslutar jag med en klassisk filmreplik. "Han är inte värd det"
Omklädningsrummet är vid första anblick helt öde. Några skåp är öppnade och lite kläder ligger på golvet men i övrigt verkar det tomt.
Medan Lunde inspekterar skåpen hörs väsningar ifrån duscharna. Väsningarna är tystare än vad zombierna brukar ge ifrån sig.
Ut ur duschen kommer en tjej, hon är klädd i blå jeans och en vit t-shirt med någon popartist på, hennes blonda hår är uppsatt i tofsar. Ena foten är halvt avbiten vilket gör att hon går långsamt fram.
Tjejen kan inte vara mer än sju-åtta år.
Hon sträcker sig fram och försöker bita Lunde.
Jag stelnar till och höjer fälgkorset men låter det snabbt sjunka igen. Om jag slår henne med det så kommer hon att dö. Hon förtjänar inte det här ödet, det måste finnas en chans för henne. Jag ser mig omkring och drar ner en handduk från en skåpsdörr medan jag backar ifrån barnet. Jag släpper ner sjukvårdsväskan på golvet och plockar fram ståltråden jag har i fickan. Inte jättemycket, men det räcker nog.
Jag lockar ut flickan i korridoren och sparkar sedan undan benen på henne. Jag lägger handduken över hennes huvud och trycke ned hennes huvud mot glovet med ett knä medan jag fångar upp hennes armar och snabbt snurrar ståltråden runt hennes handleder. Hon sparkar vilt med benen men jag håller undan huvudet och biter ihop när hennes fötter träffar mig. Det är munnen som är det farliga.
Jag reser mig upp och springer ut i verkstan. Buntband, buntband, buntband. Ah! Jag tar med mig en näve buntband och återvänder till min väsande fånge. Hon har rullat ur handduken. Jag tar ett stadigt tag om hennes huvud med båda mina händer och tvingar ned henne mot golvet igen, binder ihop hennes fötter med buntband och rullar sedan in den sprattlande ungen hårt i handduken och stoppar in henne i ett skåp. Jag stänger om henne och låser skåpet med ett buntband genom låsöglan.
"Förlåt mig lilla..." viskar jag och lutar ett ögonblick pannan mot skåpet och lyssnar på väsandet och sparkandet där inne. "Jag kommer tillbaka för dig, hjärtat."
Jag ser mig omkring och tar en repa genom duscharna men utan att hitta något mer som vill brottas med mig.
Jag öppnar väskan och plockar fram saxen som ligger där och ställer mig framför spegeln. Jag lät håret växa för att min mamma gillade det längre men kunde inte låta bli att fortsätta raka huvudet på sidorna. Men det långa håret är inte jag, det är min mammas dröm om Samantha. Jag för saxen till håret och klipper av det med en bestämd hand. Den långa tofsen faller till golvet och känner mig redan lättare till mods. Jag har gjort det här förut. Med van hand klipper jag håret tills en mörk, fyra cm hög mohawk är allt som finns kvar, med en liten tofs i nacken.
Jag kliver ur overallen och underkläderna och lindar bandagen av mina händer och min arm och kliver in i duschen. Blod och smuts och vanmakt försvinner ned i avloppet i samma takt som det varma vattnet och jag känner hur jag kommer allt närmare Sam.
Efter duschen sitter jag inlindad i en handduk och försöker på egen hand lägga om såren i mina händer. Det är lite bökigt men går rätt bra ändå. Såret i huvudet tejpar jag. Hela tiden sjunger jag Taizésånger för flickan i skåpet och jag inbillar mig att hon lugnas av det även om hon fortfarande väser som en liten igelkott.
Tillslut letar jag igenom skåpen och hittar lite kläder. Ett par gröna sjukvårdarbyxor som jag behöver vika upp lite men inte så mycket, ett svart linne och en svart huvtröja.
Jag ser mig själv i spegeln och ler. Där är Sam, det kallar dom mig för ute på vägarna. Stark, självständig, fokuserad, som alltid levererar i tid och som sjunger Taizésånger för de andra chaffisarna på parkeringarna på kvällarna när hon fått i sig lite för mycket.
Jag plockar ihop väskan igen och lägger en hand på skåpet med min lilla fånge.
"Ta det lugnt kotten, jag glömmer dig inte."
Jag tar tag i fälgkorset igen och går ut i garaget. Där står Pärlan. Hon behöver också lite TLC, och undrar just om jag kan använda tryckluften i däckpumpen till ett vapen?
Jag stelnar till och höjer fälgkorset men låter det snabbt sjunka igen. Om jag slår henne med det så kommer hon att dö. Hon förtjänar inte det här ödet, det måste finnas en chans för henne. Jag ser mig omkring och drar ner en handduk från en skåpsdörr medan jag backar ifrån barnet. Jag släpper ner sjukvårdsväskan på golvet och plockar fram ståltråden jag har i fickan. Inte jättemycket, men det räcker nog.
Jag lockar ut flickan i korridoren och sparkar sedan undan benen på henne. Jag lägger handduken över hennes huvud och trycke ned hennes huvud mot glovet med ett knä medan jag fångar upp hennes armar och snabbt snurrar ståltråden runt hennes handleder. Hon sparkar vilt med benen men jag håller undan huvudet och biter ihop när hennes fötter träffar mig. Det är munnen som är det farliga.
Jag reser mig upp och springer ut i verkstan. Buntband, buntband, buntband. Ah! Jag tar med mig en näve buntband och återvänder till min väsande fånge. Hon har rullat ur handduken. Jag tar ett stadigt tag om hennes huvud med båda mina händer och tvingar ned henne mot golvet igen, binder ihop hennes fötter med buntband och rullar sedan in den sprattlande ungen hårt i handduken och stoppar in henne i ett skåp. Jag stänger om henne och låser skåpet med ett buntband genom låsöglan.
"Förlåt mig lilla..." viskar jag och lutar ett ögonblick pannan mot skåpet och lyssnar på väsandet och sparkandet där inne. "Jag kommer tillbaka för dig, hjärtat."
Jag ser mig omkring och tar en repa genom duscharna men utan att hitta något mer som vill brottas med mig.
Jag öppnar väskan och plockar fram saxen som ligger där och ställer mig framför spegeln. Jag lät håret växa för att min mamma gillade det längre men kunde inte låta bli att fortsätta raka huvudet på sidorna. Men det långa håret är inte jag, det är min mammas dröm om Samantha. Jag för saxen till håret och klipper av det med en bestämd hand. Den långa tofsen faller till golvet och känner mig redan lättare till mods. Jag har gjort det här förut. Med van hand klipper jag håret tills en mörk, fyra cm hög mohawk är allt som finns kvar, med en liten tofs i nacken.
Jag kliver ur overallen och underkläderna och lindar bandagen av mina händer och min arm och kliver in i duschen. Blod och smuts och vanmakt försvinner ned i avloppet i samma takt som det varma vattnet och jag känner hur jag kommer allt närmare Sam.
Efter duschen sitter jag inlindad i en handduk och försöker på egen hand lägga om såren i mina händer. Det är lite bökigt men går rätt bra ändå. Såret i huvudet tejpar jag. Hela tiden sjunger jag Taizésånger för flickan i skåpet och jag inbillar mig att hon lugnas av det även om hon fortfarande väser som en liten igelkott.
Tillslut letar jag igenom skåpen och hittar lite kläder. Ett par gröna sjukvårdarbyxor som jag behöver vika upp lite men inte så mycket, ett svart linne och en svart huvtröja.
Jag ser mig själv i spegeln och ler. Där är Sam, det kallar dom mig för ute på vägarna. Stark, självständig, fokuserad, som alltid levererar i tid och som sjunger Taizésånger för de andra chaffisarna på parkeringarna på kvällarna när hon fått i sig lite för mycket.
Jag plockar ihop väskan igen och lägger en hand på skåpet med min lilla fånge.
"Ta det lugnt kotten, jag glömmer dig inte."
Jag tar tag i fälgkorset igen och går ut i garaget. Där står Pärlan. Hon behöver också lite TLC, och undrar just om jag kan använda tryckluften i däckpumpen till ett vapen?
Jimmy sitter kvar i trappan när Rutger går upp. Han håller komradion i handen och stirrar först bara på den.
"Lunde..." Han suckar, och lutar sig mot väggen och stirrar upp i taket. Han sträcker sig efter geväret och ser till att det är fullt laddat. Han har fler kulor i fickan, trots att hans varningsklockor ringer för fullt om den helt gräsliga vapendisciplinen.
Han lägger geväret i knät, och tar komradion i båda händerna.
Han håller ner knappen, och ett vasst brusande kommer ur maskinen.
"Lunde? Hör du mig?"
Han väntar på svar, men får inget.
"Lunde. Det är Jesper." Han sväljer tungt, och fortsätter sedan.
"Det jag gjorde var... Hemskt. Jag vet. Jag vet inte om det var att jag behövde något sätt att ventilera, eller om jag bara är helt jävla dum i huvudet, eller vafan det var jag tänkte egentligen. Jag vet inte om du någonsin kan förlåta mig för det, men jag kommer alltid att vänta på dig."
Han tar ett djupt andetag, och sparkar räcket på andra sidan trappan med en tung arbetskänga.
"Jag har svikit ditt förtroende, men jag kommer aldrig att sluta kämpa för att få tillbaks det. Jag har aldrig träffat en tjej som du Lunde. Du är, så jävla cool, och unik, och jag fattar inte hur jag kunde förstöra det vi hade bara för att jag hade chansen att..."
Han tystnar.
"Jag önskar att jag hade väntat. Att jag hade förlorat den med dig. Inte henne. Det hade varit fantastiskt. Inte som nu."
Jag klappar på Pärlan och samlar ihop walkisarna och lite mer sjukvårdsgrejer innan jag rycker loss skruvmejseln ur hissdörren och trycker på 16. Knappt har hissen startat innan det knastrar till i en av walkisarna.
"Lunde..."
Jag rycker till och stirrar på walkin i min hand.
"Lunde? Hör du mig?"
Jag är tyst, vet inte vad jag ska säga.
"Lunde. Det är Jesper."
Kort tystnad.
"Det jag gjorde var... Hemskt. Jag vet. Jag vet inte om det var att jag behövde något sätt att ventilera, eller om jag bara är helt jävla dum i huvudet, eller vafan det var jag tänkte egentligen. Jag vet inte om du någonsin kan förlåta mig för det, men jag kommer alltid att vänta på dig."
Jag lyfter walkin närmare ansiktet och lyssnar på Jespers röst.
"Jag har svikit ditt förtroende, men jag kommer aldrig att sluta kämpa för att få tillbaks det. Jag har aldrig träffat en tjej som du Lunde. Du är, så jävla cool, och unik, och jag fattar inte hur jag kunde förstöra det vi hade bara för att jag hade chansen att..."
Tystnad. Hissen är framme nu, jag kliver ur den och hör jespers röst från walkin men också från trappan en bit bort jag går dit och lutar mig över räcket och tittar på honom. Han sitter en bit ned, huvudet hänger mellan hans axlar.
"Jag önskar att jag hade väntat. Att jag hade förlorat den med dig. Inte henne. Det hade varit fantastiskt. Inte som nu."
Vi går alla tillbaka till personalrummet. Jag lägger en arm om Nicky både som tröst och för att kunna hindra henne om hon får för sig att ge sig på Jimmmy. Hade inte Jimmy ett gevär innan? Jo det hade han.
I personalrummet lägger Bengt lokalbedövning (har han väl hittat någonstans) och syr ihop såret på Nickys arm samtidigt som han delger oss sin syn på det här med att göra zombisarnas jobb åt dem och att springa omkring med blödande sår. Han anvämder inte ord som jävla idioter och retards, men de hänger där i luften hela tiden. Bengt berättar också om Rutgers samtal med en vän från det militära. Bengt avslutar med att säga "...och när fort Rutger kommer tillbaka med (ännu en dum flicka och pojke) Lunde och Jesper kanske vi skulle sätta oss ner och göra upp en plan för hur vi ska överleva natten och ta oss upp till 17:e våningen eller vad tycker ni?
Det blir ganska tyst i rummet efter Bengts utläggning. Magen tar tillfället i akt att ropa på mat. Jag öppnar en av matlådorna jag hittade tidigare och börjar slänga i mig innehållet. Makaroner och korv. Det är mat jag normalt sett inte skulle ta i med tång. Mat som de äter; killarna som nöjer sig med att vara plufsiga medelmåttor och ligga med tjejerna som blir över efter killar som jag. Men nu är det gott! Undrar om det finns nån ketchup?
Jag klappar på Pärlan och samlar ihop walkisarna och lite mer sjukvårdsgrejer innan jag rycker loss skruvmejseln ur hissdörren och trycker på 16. Knappt har hissen startat innan det knastrar till i en av walkisarna.
"Lunde..."
Jag rycker till och stirrar på walkin i min hand.
"Lunde? Hör du mig?"
Jag är tyst, vet inte vad jag ska säga.
"Lunde. Det är Jesper."
Kort tystnad.
"Det jag gjorde var... Hemskt. Jag vet. Jag vet inte om det var att jag behövde något sätt att ventilera, eller om jag bara är helt jävla dum i huvudet, eller vafan det var jag tänkte egentligen. Jag vet inte om du någonsin kan förlåta mig för det, men jag kommer alltid att vänta på dig."
Jag lyfter walkin närmare ansiktet och lyssnar på Jespers röst.
"Jag har svikit ditt förtroende, men jag kommer aldrig att sluta kämpa för att få tillbaks det. Jag har aldrig träffat en tjej som du Lunde. Du är, så jävla cool, och unik, och jag fattar inte hur jag kunde förstöra det vi hade bara för att jag hade chansen att..."
Tystnad. Hissen är framme nu, jag kliver ur den och hör jespers röst från walkin men också från trappan en bit bort jag går dit och lutar mig över räcket och tittar på honom. Han sitter en bit ned, huvudet hänger mellan hans axlar.
"Jag önskar att jag hade väntat. Att jag hade förlorat den med dig. Inte henne. Det hade varit fantastiskt. Inte som nu."
Jesper drar hastigt efter andan när han hör Lundes röst över kommen.
"Shit vad du skräms."
Han andas ut, och verkar slappna av lite.
"Jag trodde aldrig att jag skulle få höra din röst igen. Jag trodde att du aldrig mer skulle prata med mig igen."
Jesper vågar le för första gången på rätt länge.
"Tror du att du någonsin kan förlåta mig? Tror du att det finns någon chans att... Tror du att vi kan ta oss förbi vad jag har gjort?"
Jesper vill egentligen inte fråga. Han vill inte påminna Lunde, men han måste. Om det någonsin ska vara möjligt för Lunde att förlåta honom måste de prata.
Jag sitter i tystnad och låter Bengt lappa ihop mig. Dans vedermödor har rusat ifatt mig som en ångvält, kört över mig och lämnat mig i spillror. Jag snyftar till och tårarna strömmar. Fan... Så jävla patetiskt, stygga, coola jäkla Nicky. Sitter här och lipar. Snyftar till igen, biter ihop och sväljer sedan tungt, blåser undan luggen, torkar bort tårarna med underarmens ovansida. Jag stirrar på Bengts nål och tråd... Försöker fokusera på smärtan så att jag inte ska gråta. För smärta det tål jag. Det går... Hyfsat.
Jag står tyst i några ögonblick och tittar på Jespers ryggtavla. Han verkar inte ha fattat att jag är här. Jag lutar huvudet mot armarna och suckar tyst. Jag vill fölåta honom, visst vill jag. Jag vill känna hans händer mot min hud igen, hans läppar mot mina, men... jag vet att Nicky kommer vara mellan mig och hans händer. Hon kommer alltid vara där. Om vi kommer förbi det? Det vet jag inte nu. Men jag vet att Jesper sett på mig med en blick som fick värme att sprida sig i hela min kropp.
Jag går ner för trappen på tysta steg och sätter mig bredvid honom utan att säga ett ord. Handbredds avstånd, armarna på knäna och händerna knäppta framför mig, tyst tittar jag rakt fram, ut genom fönstret, på den tilltagnade skymningen.
Mormor Ganja
Vet bättre än att försöka säga till honom under färden, försöker mest hålla i sig, men tappar cigaretten vid ett av guppen och svär lite tyst för sig själv. När de så når sjukhuset så kliver hon snabbt av, lovar sig själv att aldrig åka med den här ynglingen igen, vad det nu var han hette, och börjar studera ingångarna. Hm, den där söndertrasade ingången verkar ju inte låst i vart fall, och inte riktigt lika mycket.. zombies, ja nu när man tänker på det så är det ju rätt självklart, zombies. Men vad i hela friden håller pojkspolingen på med nu, "Staffan för helvete dämpa dig du lockar ju hit varenda galning." Samtidigt som hon säger det så inser hon att det kanske är en smart taktik, och säger lite tystare "ok, försök klara dig, jag smyger fram och ser om jag hittar en ingång, om jag vinkar så kommer du springandes, ok? Och dö inte, då kommer jag bli jävligt sur på dig." Utan att invänta svar så börjar hon smyga fram mot den söndertrasade ingången för att se om det kanske är en möjlig väg in i sjukhuset, allt måste vara bättre än att vara kvar här ute i vart fall. Kan inte låta bli att muttra för sig själv "Så det är zombies alltså, hoppas att det inte drabbat någon annan. Eller.. nä förresten, om det nu ska ske så hoppas fan att det drabbat hela världen, kanske var det här vi behövde. Hm, leta ingång var det ja."
Stoppar en ny cigarett i mungipan men väntar med att tända den.
Efter att ha hittat lite bomull att täppa till näsan med rör sig Rutger mot trapphusdörren. Dock innan han öppnar den hör han Lundes röst i trapphuset.
"Pucko"
Han stannar upp, ok, nu är nog inte en så bra tid att gå ut tänker han och tittar sig omkring. Ja, någon har varit här i alla fall, skjutna zombis med något gevär och kapade av något svärd. Han går runt och ser att personalrumsdörren är öppen, kikar in men finns inga där. Han öppnar kylskåpet och hittar lite matlådor och dricka, det kan vara bra att ta med upp när han går. Frågan är hur länge de där två tänker sitta där ute?
En TV, han slår på den för att se lite uppdateringar och hoppar till någon nyhetskanal om inte alla är fulla med nyheter, håller dock volymen på ganska lågt.
Han lyssnar lite då och då vid trapphusdörren för att se om de sitter kvar. Han ler lite, inget elakt mot Nicola men han rootar lite för att det ska bli Jesper och Lunde, de verkade passa rätt bra ihop det lilla han sett dem, och Jesper verkar ju vilja försöka även om han är fruktansvärt klantig.
När jag ätit mig mätt känner jag mer än tidigare hur svettig och smutsig jag är. "Jag går och duschar och byter om. Axel du håller väl koll på Jimmy" Jag räcker fram Pistolen till Nicky. "Bara sex skott kvar. Använd alla om Jimmy kommer va? Eller (*ler*) du kanske vill följa med?" Jag vänder mig om och går utan att vänta på svar. Jag går i motsatt riktning från där Jimmy är och hittar ett omklädnigsrum med dusch. Jag bryter upp flera skåpluckor med kofoten tills jag hittar en hyfsad uppsättning kläder, hår- och skönhetsprodukter. Sedan klär jag av mig och går in i duschen. Kofoten får följa med.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
]
