Mormor Ganja
"Dörren går upp med ett brak, antagligen mer ljudligt än vad någon hade hoppats på."
Samtidigt så ser Felicia hur ett antal zombies har hört det och börjar röra sig mot oss. Fortfarande lite nyvaken hinner inte riktigt uppfatta situationen innan det låter som att, ja en snabb blick över axeln bekräftar det, dom jävlarna har stängt dörren. Något tar tag runt axlarna försöker bita mig. Stirrar ett ögonblick på den unga varelsen, det går inte ens att se längre om det var en kvinna eller man, och vad hade det spelat för roll förresten.
Men nej, jag tänker fan inte dö så här, jag tänker dö som jag alltid har tänkt, och barnen kommer inte ens behöva skämmas. Dom kommer inte behöva tala tyst om hur mamma dog, om hur hon var en knarkarkärring som aldrig lyckades bli ren och som inte brydde sig. Dom kommer inte behöva stå där på begravningen och titta på mina försvunna pupiller. Dom kommer inte vara något annorlunda än alla andra som förlorat någon i den här episka katastrofen i Berghem. Fuck dom kommer ha stödgruppe om dom så önskar. Men nej jag tänker inte bli en zombie, jag tänker inte förnedra mig så, och jag tänker inte känna på hur det är att bli uppäten.
Mormor Ganja sticker ner handen i väskan, alltjämt med en zombie som försöker äta upp henne, men hon bryr sig inte längre. Upp kommer flaskan, den flaskan som hon alltid haft med sig, den flaskan som betyder slutet, den är liten, mycket liten men ack så dödlig. Höjer den mot himlen som i en skål. "Vi ses igen." Tömmer innheållet och sinnet förvandlas, försvinner, redan innan hon brutalt slår huvudet i asfalten så har själen lämnat kroppen.
