Nu har min grupp tagit sig igenom Slocknad stjärna sånär som på lite efterspel, och jag måste säga att den står sig bra även i förhållande till de tidigare mycket bra äventyrsböckerna i Törnetronen. Helhetsintrycket är alltså bra även om det finns en del saker som jag inte var helt nöjd med.
Positivt:
+ Yndaros är verkligen en spännande plats att äventyra på, och det sätt som staden användes på och gestaltades i boken tilltalade mig. Hade det inte varit för att vi har bestämt oss för att ta oss igenom hela krönikan inom en överskådlig framtid så hade nog spelarna stannat där en längre tid.
+Äventyret kändes mer öppet och upp till spelarna än tidigare två böckers äventyr. Saker behövde oftast inte tas i en särskild ordning och så länge som spelarna listade ut vem "Artel" var och hur man fick tag på honom så löste sig allt i slutänden. I Väktarens vrede, som har många likheter med Slocknad stjärna, upplevde jag i kontrast flera moment som mer tvingande.
+De händelser som sker i Yndaros är på alla sätt storslagna, och pekar mot den upptrappning av händelser som jag har förstått kommer att få världsomspännande konsekvenser. Att spelarna är nära händelsernas centrum men inte i dess mitt är ett smart drag. Gruppen får då snabbt känning av vart vindarna blåser samt en möjlighet eller illusionen av möjlighet att kunna påverka, samtidigt som allting inte står och hänger på vad de gör (vilket skulle få världen att kännas mindre). Mina spelare snappade upp många planteringar och spekulerarar hejvilt och konspiratoriskt kring hur allting sitter ihop. Givetvis har de fel om det mesta
+ Det finns helt enkelt många coola grejer här. Den muterade tjuren, Ripe och hans bröder, mötena med Kalthar, Elmendra och drottningen samt finalen i Bortomvärldens asköknar är ting som skapar ytterst starka mentala bilder som dröjer sig kvar. Gillar't skarpt!
Negativt:
- Faktumet att alla tre äventyr i krönikan hittills har börjat med att gruppen sitter i ett möte samtidigt som ett angrepp råkar ske några kvarter bort börjar kännas komiskt. Varför denna upprepning? Det kändes krystat redan i Väktarens vrede ...
- Som jag skrev ovan så är jag inte helt nöjd med att så mycket av det tidiga äventyret står och hänger på att gruppen ska undersöka specifika lik i Martyrkatedralen. Som det var nu så missade min grupp Vearra-spåret helt eftersom de inte kom sig för att undersöka den kropp som fått Vearra-"beviset" planterat på sig. Jag lät det ske eftersom boken låter gruppen komma vidare utan att senare besöka godset. Kanske borde jag ha lämnat fler ledtrådar ... Fast omspelningsvärdet är å andra sidan större nu
- Gruppen upplevde det som ganska irriterande när de väl vid Beskyddarens krypta behövde ta sig tillbaka upp i staden för att skaffa sig en dimensionsvandrare just som de trodde att de skulle komma till äventyrets final. Det saktade in tempot utan att nödvändigtvis ge så mycket upplevelse i utbyte.
- Vissa viktiga SLP:er saknar porträtt medan i det stora hela ovidkommande SLP:er får det. Det kan ibland uppfattas aningen slumpartat. Varför får exempelvis en obetydlig svartalf som syns till i några minuter en stilig bild medan herreman Dastan verkar glömmas bort?
Jag hoppas att det inte verkar som att jag är missnöjd, för de negativa punkterna är helt och hållet petitesser. Slocknad Stjärna rekommenderas starkt!