Spotlighttid och stafettpinnemekaniker

[Genesis]

Eftersom det inte platsar i den andra tråden men är en intressant grej att spinna vidare på:

Varför det? Jag ogillar starkt stafettpinne-spelande där alla ska turas om att sätta scener i samberättande.

Det är lite som att låta kirurgen låta sjuksköterskan ta vid vid operationen - låt den med energi och kunskap vara drivande istället och öppna upp för att andra ska kunna hänga på. Det finns personer som gärna vill ta en baksätesroll - låt dem få göra det istället för att försöka pocka på dem om vartannat.

Jag är precis lika negativ till "prata lika mycket" som initiativsystem. Låt den som tar initiativet få föra tills någon annan kan ta vid. Låt den få involvera andra eller överlåta initiativet när den känner att den är klar. Det här är exempelvis en klar brist när rollspel sitter och skriver regler för individer istället för grupper (strider är exempelvis uppsatta som dueller).

Jag tycker även hela "spotlight"-tänket är överanvänt, just för att det blir så statiskt. Visst ska alla känna att de får vara med på ett spelmöte, men att alla ska få lika mycket speltid är knas i tänkeriet. Det är inte vad folk tänker på när de spelar. Däremot minns de när de uppmärksammas, men det behöver inte forceras fram med en turordning.

Jag har på nära håll upplevt grupper med självutnämnda kirurger som tar väldigt mycket plats i spelandet. Då hamnar andra i en baksätesroll vare sig de vill det eller inte. En duktig spelledare kan hantera det genom att fördela ordet och rampljuset. Uppfattar Khans inlägg som att det snarare handlar om sådana situationer.

Jag tycker det är konstigt att vi sätter regler för sådana som inte kan uppföra sig. Jag har själv släppt två spel utan några som helst stafettpinne-regler och de har fungerat alldeles utmärkt, eftersom personer har en tendens att uppföra sig och naturligt vilja fördela ordet.

Jag tror mer på hur spelen är upplagda och presenterade för att skapa ett tankesätt om samhörighet, snarare än skapa specialregler för personer som kan förstöra. När jag kör samberättande så brukar jag säga att folk får sätta sin egen lägsta nivå och att det inte handlar om att vinna, utan att vi vinner tillsammans när vi fått en historia som griper tag om oss. Det brukar räcka i en kortare "session zero" på konvent.

Just att lägga till verktyg ("tekniker") för att hjälpa, underlätta och försäkra om saker för att få bort prestationensångesten eller känslan av att man skulle kunna "spela fel" tycker jag är mycket viktigare än att alla ska få samsas om att dela spotlightljuset. Jag menar, jag har ibland en dålig dag, vill spela, men känner inte för att bidra så mycket. Jag vill då inte bli indragen i scenskapande för att någon har fått en fix idé om att alla måste demokratiskt dela på rampljuset. Jag skulle vilja påstå att det finns fler personer som hellre tar baksätesrollen än personer som kör över alla andra, så att skapa stafettpinne-regler kommer med andra ord att bestraffa fler än det främjar. Sedan kan jag också dra in folk som skapar scener som inte leder någonvart, istället för att den med Idén och inspirationen är den som sätter scenen och får andra att haka på.

Nåja, det är en sidodiskussion och rant från min sida men jag har börjat ogilla staffettpinne-mekanik allt mer och mer, särskilt när jag sett att det inte tjänar sitt syfte.

Jag använder ju nästan alltid stafettpinnemekanik i mina spel, när det gäller scensättning. Anledningen från början var för att jag hade mycket erfarenheter av spel där vem som helst får sätta scenen och ingen gjorde det. Alla satt och tänkte "Äh, någon annan har en bättre idé", och de som satte mycket scener satt och oroade sig för att de tog för mycket plats. Att helt enkelt turas om var en lösning på det problemet, och jag tycker att det funkar bra, både när jag spelar med veteraner (där det generellt inte finns några tillbakadragna) eller med nybörjare på konvent. Jag tycker också att det är ganska enkelt att när någon inte har en idé slänga ur sig lite tips. Ibland växlar vi ordningen, ibland säger jag "Vad sägs om en scen där X träffar Y?" eller liknande, för att ge lite idéer.

Så jag tycker nog inte att det är ett stort problem. Samtidigt vill jag inte bara slentrianavfärda kritik mot något bara för att det är något jag gör själv. Lätt att inta försvarsställning då. Och jag är ju generellt förtjust i att använda spelarnas skicklighet istället för regler, och detta går ju i linje med det. Jag känner inte igen mig i att ha en dålig dag och inte ha några idéer på nästa scen, eller inte vilja sätta en scen. Det tror jag inte har hänt mig. Däremot att sitta och vara lite frustrerad för att jag har en massa idéer men jag har just satt min scen och nu är det tre andras pelare innan det blir min tur igen, det är något jag känner då och då. Jag har ju intalat mig att det är en bra sak att spelet ser till att jag håller mig tillbaka och att fler spelares idéer släpps in, men så kanske inte är fallet. I spel där det inte är någon turordning sätter jag nog fler än min beskärda del av scener nästan alltid, och där behöver jag ju i alla fall sitta och hålla igen, så jag vet inte om jag kommer runt det då. Men det är ju sant att dessa spel inte brukar gå sönder. Jag har numera inte lika ofta problemet med att igen vill sätta någon scen, vilket är något som hände när jag började lira de här spelen. Då tyckte jag att det var bra att mekaniken tvingar en att ta sin "dåliga idé" istället för att sitta och tänka att andra har bättre idéer. Jag vet inte riktigt vad jag tycker idag, faktiskt.

Bara lite lösa tankar som svar på en intressant synvinkel. Alltid bra att ifrågasätta sina slentrianantaganden, och roterande scensättning är definitivt något som är nästan givet för mig, likt andra utgår ifrån att spelet ska ha en spelledare.

 

[God45]

Jag gillar verkligen stafettpinnar för då kan jag vara max kreativ och gå hårt när det är min tur utan att råka prata/köra över någon. Och man lyssnar aktivt för man vill ju spinna vidare på det de andra sätter upp, tematiskt om inget annat!

 

[Sömniga Isaac]

Jag tänker så här stafettpinnar, som alla tekniker, är ju något som ger stöd och struktur för en grupp som saknar struktur. Tekniker för att fördela ord handlar ju inte om att straffa den som tar stor utrymme utan handlar snarare om att skapa utrymme för den som inte är lika stark i gruppen för oavsett om vi tänker på det eller ej så uppstår dessa struktur. I regel ser vi inget problem med det, och gruppen ser heller inget problem med det förrän de utmanas! Det handlar med andra ord om att motverka ett problem som finns inbyggt i strukturerna genom att sätta in en struktur som ruckar på den härskande strukturen i gruppen. När tekniken sedan ruckat på strukturen så är den som alla andra tekniker något som kan kopplas bort då det nu blivit mer naturligt för gruppen att släppa in alla i samtalet, samtidigt som den som tidigare inte tog utrymme känner sig mer trygg med att ta ordet.

Jag tänker att det här är ju något som jag tampas med varje dag som lärare och även ser i min yrkespraktik. Eleverna kan uppleva att alla kommer till tals när det inte finns struktur och ordet är fritt, men när du börjar leda ordet och den som inte fått så mycket tid tidigare får mer tid så uppstår en känsla av att den som tidigare var tyst tar för mycket plats, då den som är van att ta mycket plats hindras för att äga tal utrymmet som tidigare var ganska ojämnt fördelat.

 

[SpringandeKulle]

Jag har ingen koll alls på staffetpinne-spelande. Men kör inte samberättande spel heller. Det kanske är vanligt där?

Däremot tycker jag det är viktigt att alla kommer till tals. Så om det finns en mekanik för att hindra att två av fem i gruppen drar hela spelet så är jag nog för den mekaniken. Det ger ju också som God45 säger också utrymme för de två kreativa energiska personerna att verkligen gå på när det är deras tur. Utan att känna att de kör över någon. För det är deras tur.
Jag har aldrig kört med någon sådan mekanik någon gång. Men jag försöker hålla koll på mina medspelare så att alla får vara med och bidra och inte att någon tar mer plats än någon annan. Ingen är viktigare vid bordet än någon annan.

 

[Mogger]

Det är lite som att låta kirurgen låta sjuksköterskan ta vid vid operationen - låt den med energi och kunskap vara drivande istället och öppna upp för att andra ska kunna hänga på. Det finns personer som gärna vill ta en baksätesroll - låt dem få göra det istället för att försöka pocka på dem om vartannat.

Jag vet inte om jag läser detta fel men för mig är det precis den här typen av "bossigt" beteende man vill stävja med stafettregler/mekaniker. Om någon i min spelgrupp skulle anse sig ha mer "kunskap" och därför får mer utrymme än övriga, hade jag nog ifrågasatt vad det är för aktivitet vi ägnar oss åt. Jag tycker liknelsen haltar något enormt och är direkt osympatisk. Den formen av hierarkier upplever jag mest som destruktiva.

 

[Rickard]

Om någon i min spelgrupp skulle anse sig ha mer "kunskap"

Inte anse sig, utan har. Vi har ju spelledare i de flesta rollspel som följer denna norm. Jag hade en spelare som kunde allting om flygplan, så när vi var på ett flygplan fick han ta över och styra allting. Rätt naturligt med rätt person på rätt plats.

 

[Mogger]

Inte anse sig, utan har. Vi har ju spelledare i de flesta rollspel som följer denna norm. Jag hade en spelare som kunde allting om flygplan, så när vi var på ett flygplan fick han ta över och styra allting. Rätt naturligt med rätt person på rätt plats.

Ah, ja det har jag såklart inga problem med.

 

[Christoffer]

Är det inte extremt olika saker vi talar om här? Att sätta scener är ju som en liten del av själva spelandet i sig och sker ju i alla spel utan att det egentligen är ett problem för deltagande kring bordet, så det intressanta är väl mer vad vi tänker/antar följer med stafettpinnen och vad och vem det faktiskt sätter en spotlight på? I vissa gamla spel från forgetraditionen och kanske framförallt hur många av dem spelades fel kanske det här spelar roll, tänker på detta när att sätta en scen innebär kontroll över scenens innehåll (vi ska ha en scen på baren där Tom ska konfrontera Alicia angående otroheten), kontra då att sätta scenen innebär att någon får säga "vi är på baren, rätt lite gäster, Alicia är där också" sen klart, Alicias spelare kanske tar över och säger "ja, det är lätt att se på mig att jag har suttit här ett tag, sminket är utsmetat och borttorkat, som om jag gråtit och ett par tomma glas och antagligen en hel flaska rye som jag håller en hand kring står på bardisken" så har vi ingen kontroll, vi spelar scenen och det spelar ingen roll om det är Toms spelare eller någon annan som satt scenen.

Så istället för att säga "alla måste få sätta scener" kanske "hur garanterar vi att ingen har full kontroll och att allas bidrag utifrån vilka roller de har blir relevanta utifrån vad vi gör?"

Ex spelade jag Cold Soldier igår, min medspelare som var the dark master satte alla scener, talade antagligen en lite större del av av tiden (eller så får man bara känslan av det i det här spelet), mycket på grund av att jag i rollen av soldaten är så begränsad i vad jag kan säga och yttra (inga känslor, inget tal, ”inte ens ett sympatiskt grymtande” som det står i reglerna). Men mitt bidrag och deltagande till vad vi har mellan oss efter vi spelat rör inte alls sådant som många minuter just jag fick tala, utan det handlar ju om saker som vad jag sa och hur det påverkade saker framåt, hur det satte spår i vad som skulle komma, hur det togs emot och hördes och sen använder framåt.

I Cold Soldier sätter spelaren som är The Dark Master mästarens agenda, vad vill denne uppnå, det ska vara något moraliskt vidrigt enligt spelaren själv. Sen sätts scener där den odöde soldaten får uppdrag att utföra för att uppnå den större agendan och under tiden man sen spelar igenom att utföra dessa har man extremt lite möjlighet att avvika från dem, man får beskriva hur soldaten rör sig och vad den gör, hur den ser ut, men inga tankar, inget tal, ingenting. Förutom att när resolutionen är igång trigga ett minne utifrån något i situationen och om korten som delas ut råkar vara höga nog för att soldaten ska kunna vägra mästarens befallning och göra något annat. Just dessa små tillfällen, dels om man har turen att kunna revoltera om än bara för en stund men framförallt de minnen som kan uppkomma är så kraftfulla och formar allt framåt. Så även om det för mig rörde sig om att jag tex greppades hårt av en gangster som jag var utsänd för att misshandla och gangsterns ansiktes närhet till mitt eget ansikte triggade ett minne av min makes ansikte nära mitt när jag födde vårt första barn (ett minne jag berättade om verkligen som en kort ögonblicksbild) så förändrades allt framåt efter det. Oavett spotlighttid så bidrog vi bägge på extremt olika vis till något som skapades gemensamt.

Så, långt babbel som egentligen säger: Att skicka runt en staffettpinne garanterar ingenting om vi inte tittar på vad som faktiskt sägs och vilka roller vi har kring bordet.

 

[Genesis]

Är det inte extremt olika saker vi talar om här? Att sätta scener är ju som en liten del av själva spelandet i sig och sker ju i alla spel utan att det egentligen är ett problem för deltagande kring bordet, så det intressanta är väl mer vad vi tänker/antar följer med stafettpinnen och vad och vem det faktiskt sätter en spotlight på? I vissa gamla spel från forgetraditionen och kanske framförallt hur många av dem spelades fel kanske det här spelar roll, tänker på detta när att sätta en scen innebär kontroll över scenens innehåll (vi ska ha en scen på baren där Tom ska konfrontera Alicia angående otroheten), kontra då att sätta scenen innebär att någon får säga "vi är på baren, rätt lite gäster, Alicia är där också" sen klart, Alicias spelare kanske tar över och säger "ja, det är lätt att se på mig att jag har suttit här ett tag, sminket är utsmetat och borttorkat, som om jag gråtit och ett par tomma glas och antagligen en hel flaska rye som jag håller en hand kring står på bardisken" så har vi ingen kontroll, vi spelar scenen och det spelar ingen roll om det är Toms spelare eller någon annan som satt scenen.

Det finns ju spel där spelarens egen rollperson alltid ska vara med i scenen man sätter. Då utökar man ju stafettpinnen till rollpersonerna och ger även dem liknande spotlighttid. Det är jag mindre förtjust i, och kan känna blir styltigt och ligger ivägen för ett naturligt berättande. Jag gillar nr alla spelare är med och bidrar, men har generellt inga problem med att vissa rollpersoner reduceras till biroller.

Jag tror att när jag sätter scener innebär den makten nästan alltid en viss kontroll. Inte fullständig och exklusiv kontroll, men om inte annat är det scensättaren som beslutar när det ska klippas, och det brukar också vara mer kutym att den spelaren introducerar eventuella äverraskningar utifrån. Det beror på sammanhanget, men jag är inte lika benägen att slänga in "Plötsligt exploderar väggen i ett hav av glasskärvor när en bil kör genom den" om jag är scensättare än om någon annan satt scenen. Jag kan göra det i någon annans scen, beroende på scenens karaktär (om det känns som att scensättaren har någon plan med scenen, till exempel) och ofta ber jag om tillåtelse först. "Är det okej om jag slänger in en grej här?" Ibland i Hantverksklubben är vi ganska explicita när vi sätter scener och säger typ "Jag har en plan med den här scenen" eller "Jag tänker att vi sätter igång är och är det någon som får en idé så är det bara att köra; jag har ingen tanke på vart det här ska gå".

Det var länge sedan jag spelade Cold Soldier, och jag minns att jag gillade det, men det känns ju lite som en "Om du går österut, bläddra till sidan 38". Valen man tar är få men betydelsefulla, men det känns inte, kan jag tycka, som att det är en jämnt fördelad kreativ auktoritet i spelet. Vilket inte nödvändigtvis är dåligt, men jag är nog hellre mästare än soldat om jag skulle spela det igen, av den anledningen. Men jag har bara vaga minnen av det.

I Midnatt, för alltid är det ännu mer extremt. Generalsekreteraren har som enda roll att berätta innan varje scen hur den ska börja och vad den ska handla om. Hen får inte ens sätta scenen själv, och säger ingenting som är en faktisk del av spelet. Det är en roll med en på många sätt extremt begränsad input, men det är också den enda spelaren som faktiskt vet vad det är som pågår i spelet. Vet inte riktigt hur mycket kreativ auktoritet över spelet hen faktiskt har, i slutänden, men hen känns väldigt betydelsefull.

Men i vilket fall som helst så har du rätt i att fördelning av talutrymme inte är samma sak som fördelning av kreativ auktoritet. Men det betyder ju inte att fördelning av talutrymme inte är viktig.

 

[Christoffer]

@Genesis Precis, min poäng är kort bara att det kan se väldigt olika ut och olika spel kan lösa det på rätt olika vis.

Ang Cold Solider så är det nog svårt att väga den enas kreativa input mot den andras eftersom rollerna är så extremt olika. Det är lite min poäng också, sidorna skiljer sig så mycket att det snarare handlar om ett kreativt utbyte och jammande än om något som måste delas upp och mätas. Att efter spel säga hur mycket som skedde på grund av vad jag sa och vad den andra spelaren sa är omöjligt utan det är mer en gröt av att inspireras och kreativt triggas av varandra. Självklart är ens rörelsefrihet rätt begränsad som soldaten, men kände nog aldrig av det på sättet du beskriver faktiskt. Jag tycker att otroligt mycket i det spelet handlar om att inspireras och plocka upp saker den andra säger och sen bygga på det framåt. Det stryker extremt tydligt under just att spotlight och kreativ input inte handlar om vad jag får säga och bidra med, utan att att det plockas upp och används av någon annan kring spelbordet.

 

[Rickard]

Jag har ju intalat mig att det är en bra sak att spelet ser till att jag håller mig tillbaka och att fler spelares idéer släpps in, men så kanske inte är fallet. I spel där det inte är någon turordning sätter jag nog fler än min beskärda del av scener nästan alltid, och där behöver jag ju i alla fall sitta och hålla igen, så jag vet inte om jag kommer runt det då

Frågan är också vad scenerna handlar om. Om du sätter en scen som bara andra är med i så spelar det egentligen ingen roll att det var samma person som sätter alla scener. Vi har redan detta i trad-rollspel med spelledaren som ofta sätter scener men låter spelarna indirekt föreslå scener, genom att de agerar på någonting utifrån spelledarens förberedelser.

I tvåsidesspelet The Murder of Mr. Crow så finns regeln om att den som sätter scenen har en hatt på sig och lägger sedan hatten på bordet efter att scenen är slut, så att någon annan kan plocka upp den. Scenen går också ut på att dra in en annan person i ett korsförhör och alltid kunna dra in ytterligare en deltagare som inspirationsspruta. Jag har aldrig varit med om att någon tagit plats eller känt att någon tagit plats. Istället har det låtit "Lena, du har inte varit detektiven än, va?", eftersom folk har tendensen att balansera ut det själva. Det har också varit svar som "Nej, men jag funderar på hur X har att göra med Y", alltså har "initiativsystemet" gett personen tid att få tänka.

Grejen är dock att den med idén är personen som driver - personen som kan knyta saker samman - och drar in andra med sin idé, snarare än att det finns en statisk turordning där man ska gå runt bordet.

Samma sak hade jag gärna velat sett i strid, istället för initiativsystem. I This is Pulp får den som agerat en markör och den med minst antal markörer får ta nästa initiativ. Återigen, den med idén är den som kan vara drivande och ger betänketid till, eller visar vägen för, andra.

 

[Genesis]

Om du sätter en scen som bara andra är med i så spelar det egentligen ingen roll att det var samma person som sätter alla scener. Vi har redan detta i trad-rollspel med spelledaren som ofta sätter scener men låter spelarna indirekt föreslå scener, genom att de agerar på någonting utifrån spelledarens förberedelser.

Det här förstår jag inte. Det spelar väl en enorm roll vem som sätter scenen? Att sätta scener ger ju en stor makt över händelseförloppet, och ger dessutom en massa spotlighttid i form av att göra beskrivningarna i scensättningen, vilket för mig är bland det roligaste med rollspel. Sedan är det kanske andra som spelar ut scenen, vilket såklart påverkar ännu mer vem som pratar och hur mycket, men det betyder ju inte att vem som sätter scenen inte spelar någon roll. I vissa omgångar känner jag att scensättningen styr berättelsen mer än vad som händer inne i scenerna.

Jag har aldrig varit med om att någon tagit plats eller känt att någon tagit plats.

Jag känner det väldigt ofta när jag spelar rollspel, vare sig det är stafettpinne eller fri scensättning. Det är inte nödvändigtvis ett problem, men det är en ganska vanlig känsla för mig att jag tar mycket mer plats i spelet än många andra deltagare, och jag brukar ofta aktivt hålla tillbaka för att släppa in andra mer.

Istället har det låtit "Lena, du har inte varit detektiven än, va?", eftersom folk har tendensen att balansera ut det själva.

Och detta går ju åt båda hållen. Igår spelade jag Förefter, som har en fast turordning, och en spelare sade när det var hans tur "Jag känner att jag har varit med mycket i de senaste scenerna, så jag tänker att vi kan hoppa över mig". Och likadant är det vanligt att någon som inte har en bra idé hoppar sin tur eller ber om idéer, så det kan ju kompenseras åt båda hållen.

Jag tror att för mig är stafettpinnemekaniken helt enkelt en bra och enkel grundmekanism som jag faller tillbaka på om jag inte har någon anledning till att göra något annat (där "Jag vill göra något annorlunda" kan vara en tillräcklig anledning). Det är inte på något sätt viktigt, och det funkar även att köra med fri scensättning. Men jag ser inget i den här tråden som får mig att tänka att det finns något problem med stafettpinnemekaniken. Jag har övergett den i ett par spel. I Plommonkrönikan gjorde den att kapitlen blev för långa då alla skulle sätta en scen innan nästa kapitel påbörjas, så där slopade jag det av den anledningen, och kör nu med att nästa kapitel börjar när man känner att det är lagom. I Motel Dragonfly spelar man utan pauser och avbrott, och scenerna flyter in i varandra, så där finns ingen turordning alls. Till exempel.