Nekromanti "Språk" i rollspel...

[Arfert]

...Vilket typ av språk föredrar ni i ett rollspel? Då menar jag om ni vill ha ett torrt akademiskt språk, eller kanske ett mer målande "skönlitterärt" tonläge? Eller ett effektivt, kortfattat språk?

Jag har senaste tiden plöjt igenom några amerikanska indiependentspel, som The Shadow of Yesterday, Sorcerer, Universalis och Spirit of the Century, samt några mer "kommersiella" spel, som Serenity och Feng Shui. En sak slog mig: amerikanska speförfattare skriver ofta (man kan säkert hitta undantag om man letar, men "thats beside the point") på ett rappt sätt, lite som journalister eller copywriters, medan många svenska rollspelsmakare (mig inräknad) oftare går ner sig i det akademiska språkträsket. Med långa meningar och gärna "fina" ord. Jänkarna är bättre på att inte krångla till det. Det kanske beror på att de har det i blodet eller nåt, vad vet jag.

Har jag fel, och om jag inte har det; är det bra eller anus med det svenska sättet att skriva?

Själv skulle jag vilja bättra mig och lära mig skriva mer effektivt.

Det är möjligt att det här avhandlats i tidigare trådar, men jag tyckte det var dags att ta upp det igen.

(Sen är det ju en annan sak att amerikanska icke-indie-spel ofta är lååånga, men det är en annan sak.)

 

[ripperdoc]

Man borde använda ett språk som passar stämningen man vill föra fram. Och då ser jag praktiskt taget inga begränsningar så länge budskapet inte helt försvinner (för den tilltänkta målgruppen).

Med andra ord - vill man ha ett rått och våldsamt spel kan man med gott samvete använda svordomar eller mer chockerande språk. Vill man ha barnsagefantasy kan man snegla på hur barnböcker skrivs, ett 1920-tals detektivspel kan ha ålderdomligt, formellt språk, etc.

Dessvärre är de flesta rollspel inte skrivna på det här sättet. Delvis är nog författare rädda att skrämma bort läsare genom att använda okonventionellt språk. Delvis är det ju ett faktum att mer fantasifullt språkbruk blir mer krävande för läsaren och gör det svårare att ex. tydligt beskriva regler (om man ens låter reglerna omfattas av ens tematiska språkbruk). Dessutom är det klart svårare för författaren (och korrekturläsarna) att hantera mer tematiska språk - man ska absolut inte ta sig vatten över huvudet.

De flesta rollspel är dock ganska torrt skrivna, kanske framförallt svenska. Jag är själv delskyldig

 

[Arfert]

håller delvis med.. men ska man vara konsekvent rakt igenom i så fall, eller skilja på regeltexter ("så här funkar det") och annan text? Som du är inne på?

 

[Mogger]

Jag håller med. Av de spel du räknar upp som jag har läst samt andra så är språket mer avskalat, lättsamt och som du säger effektivt. Så vill jag ha det på svenska med. Av svenska spelkonstruktörer så tycker jag att Krille är ganska bra på det, förmodligen bäst av de jag har läst. Jag tror att vi är rädda för att vara personliga i en regeltext och att vi tror att vi måste vara stämningsfulla i en världsbeskrivning.

Själv har jag inte så många publicerade regeltexter bakom mig (båtreglerna i M:UA´s Österhavet är väl den enda?) och bli gärna för målande när det kommer till världsbeskrivningar.

Well, jag håller med iaf. Men är inte det lite av den amerikanska modellen? Kort, koncist och to the point?

 

[Krille]

Av de spel du räknar upp som jag har läst samt andra så är språket mer avskalat, lättsamt och som du säger effektivt. Så vill jag ha det på svenska med. Av svenska spelkonstruktörer så tycker jag att Krille är ganska bra på det, förmodligen bäst av de jag har läst.

...fast det passar ju uppenbarligen inte alla...

 

[Arfert]

...tycker också Krille skriver bra, på ett skönt personligt sätt... Det gör att man lättare orkar plöja längre texter. Försöker skriva på ett liknade sätt.

Andra (ingen nämnd, ingen glömd) kanske inte är fullt så bra. Har hänt att jag helt enkelt inte pallat att läsa en svensk regelbok eller kampanjbok för att det vart för trist och språket har fungerat som en mur mellan mig och innehållet. Motsvarande har sällan eller aldrig hänt när det vart frågan om amerikanska liknade böcker.

Det här gäller inte bara tjocka böcker utan även kortare indiespel. Och det är ju inte bra.

 

[ripperdoc]

Det är en smakfråga. Allt handlar ju om pedagogik och tydlighet. Regler förtjänar nog för det mesta ett annat språkbruk än världsinformation, men det ska ju inte hindra en att försöka sätta stämning även på reglerna! Man måste inte vara konsekvent för sakens skull.

 

[Arfert]

He he... smaken är ju som sagt som baken. Fast jag måste nog säga att Marco och jag tycker helt annorlunda i den här frågan. Som reklamman gillar jag ett personligt tilltal. En AHA-upplevelse var när jag för första gången läste gamla GURPS, som hade ett uppfriskande "pang på-språk" och S.J. tilltalade mig direkt som läsare, typ "Så här gör du din rollperson".

 

[krank]

Man borde använda ett språk som passar stämningen man vill föra fram. Och då ser jag praktiskt taget inga begränsningar så länge budskapet inte helt försvinner (för den tilltänkta målgruppen).

Fullständigt medhåll. Det är lite därför jag skriver mitt eget Scriptura på ett ganska torrt, akademiskt språk - känslan som ska förmedlas är en ganska intellektuell sådan, med metafysiska koncept etc. Då tycker jag att det passar med akademiskt språk. Skulle jag däremot skriva ett superhjältespel, så skulle språket vara helt annorlunda.

 

[Genesis]

Ofullständigt medhåll. Jag gillar sådana texter mycket, men det kan verkligen göra det jobbigt att plöja igenom regler, speciellt om man behöver slå upp någon regel man glömt. Skriver man ett rollspel på sådant sätt så tycker jag att det är mycket viktigt med regelsammanfattningar; antingen en i slutet av varje kapitel, om det är ett komplicerat spel, eller en i slutet av boken (eller kanske i början?).

Skolexemplet här är Baron Münchaussen. Spelet innehåller i princip inget annat än regeltext, men det är skriven på ett sådant stämningsfyllt sätt att den visar på spelvärld och atmosfär bättre än något annat spel jag läst. Det medför visserligen att regeltexten blir ofantligt lång om man jämför med mängden regler, men så har de en sammanfattning i slutet, och texten är en sådan fröjd att läsa att man inte bryr sig om att den är lång.

 

[walium]

Rollspel är inte skönlitteratur, halvsunkiga stämningstexter till trots, så därför tycker jag inte att man behöver ställa samma krav på att det ska vara språkligt njutbar läsning. Det är helt okej att lägga ifrån sig ett rollspel utan att ha läst klart det och spelens blotta omfång och upplägg gör det ofta svårt att läsa dem i ett sträck med någon större behållning. Ändlösa sidor med feats blir sällan värda att läsa enbart för språket oavsett vem som skriver.

Däremot så strävar jag alltid efter att variera mig oavsett vad det är jag skriver. Rikligt med synonymer och inte för mycket upprepningar om det inte är avsedda att ge en viss struktur.

Ska vi snacka skönt språk så tror jag att andra moduler har ett övertag framför grundregler. Ska man förklara komplicerade och nya fenomen så är det lätt att man blir mer av en pedagog än en konstnär. Texterna blir förklarande och förhoppningsvis tydliga men sällan särskilt roliga. När man stökat undan reglerna och har kvar värld och spelupplägg så finns det mer utrymme för språklig anpassning. Själv tycker jag att produkter som Dictionary of Mu eller Svavelvinter är roligare att läsa än de regelmoduler som de bygger på. Men båda delar är nödvändiga inslag. Vill man försöka blanda språk lite mer så kan man göra som i Nyx och använda sig av arketyper och exempelrollpersoner som beskrivs utifrån ett visst tema eller koncept.

När jag läser om regler så vill jag ha tydlighet och bra exempel men när jag läser om spelvärldar så vill jag ha inspiration, känsla och utrymme för eget skapande. Det är egentligen två helt olika typer av texter och lämpliga skrivsätt som jag redan konstaterat.

 

[Rising]

Jag har jätteproblem med ett personligt tilltal i regelböcker.

Det är helt okej med särskilda kapitel eller små rutor där rollspelsmakaren kliver in och tar ett direkt tilltal med läsaren (såsom Spelledarhjälpkapitel, ett Förord eller små rutor där spelmakaren förklarar tanken bakom sina spelmekanismer) - men i huvudsak så tycker jag att det bara stör min läsrytm med alla dessa kommentarer och detta personliga tilltal. Det är som om författaren stod bakom ryggen på mig och knackade mig på axeln och kom med kommenterarer på det jag höll på att läsa. Jag tycker också att det känns som om författaren liksom inte litade på att det han skriver är bra nog. Som om hans idéer inte skulle vara tillräckligt spännande och engagerade i sig, utan att han behövde avbryta läsningen då och då och börja underhålla läsaren så att de orkade fortsätta läsa.

Det behöver förstås inte vara så, men det är så det upplevs för mig. (Undantaget som bekräftar regeln är Gurgehs Supergänget - där det personliga tilltalet fungerar alldeles underbart)

Jag tycker också att ett personligt tilltal är ett väldigt tråkigt och fantasilöst sätt att förmedla information på. I Agon står det liksom bara "hej hå, vill du ha inspiration så kan du checka några sköna harryhausenrullar, eller kanske till och med den där crappiga Troy, jag bryr mig inte." Klarar man inte att förmedla en stämning ordentligt (och om man dessutom envisas med att skapa regelmekanismer som använder en massa olika tärningsstorlekar) så är man för dum för att skriva rollspel, och borde faktiskt inte få göra det överhuvudtaget.

---

Sedan har vi en helt annan aspekt, om man ska använda svåra ord eller inte, och huruvida man skall ha en akademisk approach. Det tycker jag är en fråga om vilken spelstämning man försöker få fram. Lättsamma spel mår rätt bra av lättsamt språk, medan jag gillar lite mustigare och färgstarkare språk i sammanhang där det är viktigare att man förmedlar en stark och inlevelsefull känsla. Jag gillar både och; eftersom jag gillar båda typer av spel.

Däremot kan jag tycka att det behövs lite klatschigare och mer stilistiskt språkbruk i rollspelen. Jag tror exempelvis inte att jag kan nämna några formuleringar som jag tyckt varit särskilt vassa eller slagkraftiga i de svenska rollspel jag har. Eller jo; jag kan ett par, och de är allihop från rundtursbeskrivningen av Chronopia. Det är det bästa jag läst i något rollspel öht.

 

[krank]

Rollspel är inte skönlitteratur, halvsunkiga stämningstexter till trots, så därför tycker jag inte att man behöver ställa samma krav på att det ska vara språkligt njutbar läsning. Det är helt okej att lägga ifrån sig ett rollspel utan att ha läst klart det och spelens blotta omfång och upplägg gör det ofta svårt att läsa dem i ett sträck med någon större behållning. Ändlösa sidor med feats blir sällan värda att läsa enbart för språket oavsett vem som skriver.

Ändlösa sidor med feats är sällan värda att läsa överhuvudtaget.

Rollspel kan vara skönlitteratur. Se bara på min favorit bland svenska rollspel, Oktoberlandet. Jag skulle vilja se fler spel som skrivs på det sättet - så att själva läsupplevelsen blir tilltalande. Regler kan man slänga in på ett fåtal sidor i slutet, om man nu nödvändigtvis måste ha dem.

När jag läser regler vill jag att de ska vara korta, enkla, och inte ta så förbaskat mycket plats i boken.

 

[Rising]

Rollspel kan vara skönlitteratur. Se bara på min favorit bland svenska rollspel, Oktoberlandet.

Ajustfan, det glömde jag. Det är utan tvekan det mest stilsäkert skrivna rollspelet. Jag tycker visserligen att det är ett extremt jobbigt rollspel att ströläsa i jakt på inspirationsmaterial till rollpersoner eller äventyr, men som stämningsskapare och som verk-i-sig är det suveränt.

 

[Rickard]

Kan säga att jag numera gillar rätt lätta rollspel där regelmängden ligger under 100 sidor.

För regeltexter så har jag ett krav: Jag ska kunna läsa det högt för mina spelare så att de förstår det. Om det har humor eller inspirerande texter (ja, även i regeltexter) så får det mig att läsa vidare och det gör även att det blir lättare för mig att minnas det.

Angående världstexter så hatar jag stämningstexter för rollspelsmakare är ytterst dåliga på att skriva skönlitterärt. Saker som de tycker är häftiga förlorar helt smaken när det kommer ut i text, då de inte har funderat över hur de ska uttrycka sig utan istället uttrycker sig på ett sätt som man bör uttrycka sig på. Det finns ingen tanke bakom det hela mer än "Jag ska skriva såhär och såhär". Feng Shui är faktiskt ett exempel. Det tog mig länge innan jag började läsa det, men nu så har jag läst alla. De är skithäftiga.

Jag tänker inte skriva om saker som jag föredrar, utan ta upp en sak som jag saknar i generellt rollspel, nämligen hur man ska förklara saker och ting. När jag läser Feng Shui så tänker jag "Den här stämningen kommer jag aldrig att få fram". Visst har Feng Shui vissa saker som de förklarar, som strid och hur man ska tänka när man lägger upp ett äventyr, men ibland skulle jag i ett rollspel vilja veta hur man beskriver klädsel eller miljöer. SLA Industries skulle jag vilja spelleda i svartvitt, men jag undrar lite hur jag ska göra för att få fram känslan av att man tittar på svartvita filmer.

Varför jag inte skriver vad jag gillar är för att det enda jag kom att tänka på var klyschiga saker som "Skriv inte ointressant" eller "Jag gillar inte tråkig blaha-svenska" för det säger sig självt att ingen gillar det. När du skriver en regeltext, tänk på att förklara när man ska använda regeln och inte bara hur regeln fungerar. När du skriver världskapitel, tänk på att skriva hur jag ska kunna använda det genom att jag förmedlar det till spelarna, istället för att beskriva vad som finns i världen.

/Han som inte har använt skrivkonsten själv såpass mycket att han kan ge noggrannare beskrivningar

 

[krank]

Kan säga att jag numera gillar rätt lätta rollspel där regelmängden ligger under 100 sidor.

...under 100 sidor är "lätt"?

 

[Mogger]

Medhåll! [nt]

NT = No Text

 

[Johan K]

...Vilket typ av språk föredrar ni i ett rollspel? Då menar jag om ni vill ha ett torrt akademiskt språk, eller kanske ett mer målande "skönlitterärt" tonläge? Eller ett effektivt, kortfattat språk?

Well, ett tort akademiskt språk vill jag absolut inte ha ! Då hinner jag somna & tröttna på det hela inann jag enns hunnit med inledningen i rollspelet.
För min del vill jag ha nått skönlittäreär när man beskirver själva världen & det som rör det praktiskt.
Närdet gäller reglerna så får de gjärna vara kanska korta & koncica.

 

[walium]

Eftersom jag skriver det här på en bärbar dator utan mus så blir det lite klent med citerandet, men jag ska försöka besvara ditt inlägg ändå.

Ändlösa tabeller har det värde som spelet i övrigt tilldelar dem, sedan kanske man inte gillar den typen av spel som kräver dem men värdelösa behöver de inte vara.

Jag kanske ska omformulera mig lite, åtminstone regeltexter är svåra att skriva skönlitterärt, i alla fall om man vill att de samtidigt ska vara lättfattliga och begripliga. Nu har jag inte läst Oktoberlandet, men jag antar att det är världen, stämningen och miljön som beskrivs skönlitterärt och inte reglerna.

Risken med att skriva skönlitterärt är att det blir en berättelse snarare än ett rollspel, en avslutad läsupplevelse som inte ger några ordentliga uppslag till eget spelande. Ett rollspel ska också inbjuda till och inspirera andra att spela.

 

[ripperdoc]

Att skönlitterära texter inte är de bäst lämpade för rollspel håller nog de flesta med om. Men skönlitterärt är ju inte samma sak som stämningsgivande. Regler eller världsinfo får gärna vara skriven på ett fantasieggande sätt, på ett sätt som inspirerar eller ger inlevelse i världen man läser om. Det behöver inte vara en roman för det. För att påpeka det uppenbara