Nekromanti Starchallenge Saga
- Thread starter Niklas73
- Start date
Kapitel 7/19 Primalskri
Kapitel 7 – Primalskri
Chiffren
Tidsepok: De äldre åldrarna
”Attotekniken används inom en del teknik idag ja”, svarade professor Gahrman på studentens fråga. ”Men den är långt ifrån standard. Det kommer ta lång tid för den att slå ut femtotekniken som använts i många mansåldrar. Attotekniken har många fördelar, inte minst medicinsikt men även för stjärnskeppens utveckling”. Professorn log förnöjt åt de nyfikna reemonkstudenternas ansikten som alltid lös upp då man kom att prata om stjärnfärder. ”Attotekniken gör det nämligen möjligt att förlänga de distanslängder som stjärnskeppen idag har. I och med att galaxen har en viss friktion i rymden så är det omöjligt att låta stjärnskepp nå hur långt som helst. De riskerar att bli drivande ute på djupen mellan de kända solsystemen. Men med attotekniken kan man bygga solskepp”. Plats för konstpaus. Han älskade att se studenter i andäktig tystnad. ”Solskepp” fortsatte han, ”gör det möjligt att nyttja starka stjärnor som energikälla och färdas längs rutter för att nå avlägsna mål på andra sidan djupen”.
De få meningarna räckte för att få stunderna tysta. Han brukade avsluta med de här meningarna för att väcka nyfikenhet inför deras kommande studier och han riktigt mös då han avslutade sitt föredrag och tog emot frågorna framme vid podiet som studenterna smattrade ur sig. Nöjt såg och hörde han dem vandra iväg längs ner för akademins korridorer i vit marmor med uthuggna finmejslade pelare och han hörde hur de fortsatte att utveckla, nej fantisera ihop, framtiden för de fakta de just fått presenterade för sig. Tänk att färder till främmande världar alltid lockade mer än att lösa de problem som fanns i ens närhet. Han hade händerna på ryggen och såg nästan drömskt på då ungdomen ivrigt vandra ner för arkaderna diskuterandes attoteknik. Därför stördes han extra mycket av knackningen på ryggen.
Han snurrade runt och möttes av en kortväxt reemonk av kvinnligt kön med en ibo i handen.
”Professor Gahrman”? frågade hon men frågan var retorisk.
”Ja?”
”Milsia från Mudnini, den största källan rörande…”
”Forskning”, ifyllde Gahrman föraktfullt
”Vilket jag är lite stolt över”, log hon men skärpte sig då hans föraktfulla fnysning landade i hennes öron. Hon visste allt för väl att de stora vetenskapsmännen inte tog hennes arbetsgivare inom massmedia på allvar vilket gjorde hennes uppdrag i detta nu så mycket svårare.
”Ni är en man av stort vetande herr Gahrman”, smickrade hon.
”Bästa Milsia. Jag har annat för mig än att stå här och ta emot smicker. Vad är ert ärende?”
Milsia ville ro hem det här. Hon var oerfaren och visste inte hur.
”Ni talade nyss på er föreläsning om attotekniken. Medicin men också stjärnskeppsutvecklingen?”
”Den föreläsningen var för studenter, inte för journalister”.
”Men ni nämnde inte chiffren?”
Gahrman frös till. Så det var alltså ute nu? Så länge som de jobbat på att hålla det hemligt. Nåja. Det var dömt att läcka ut till slut. Men inte till den här tidningen. Han fick ta det för överakademins ledningsgrupp så fort han var tillbaka på Boost. Vilket borde vara snart. Hans expresskepp väntade.
”Jag har inget att säga om saken. Ni får ursäkta mig, mitt stjärnskepp väntar”. Han vände henne ryggen och började gå.
”Chiffren” sa hon högt och några studenter tittade upp från sina interna diskussioner. ”De chiffer som ska ge det eventuella intelligenta liv i universum kunskap om oss”.
Gahrman vände sig om och gick med beslutsamma steg fram mot Milsia och tog henne hårt i armen. Han drog med henne in i den sal han nyss lämnat. En handling som inte alls passade honom men för en gångs skull reagerade han impulsivt. Det här ämnet berörde honom och hela universum allt för väl. Salen kändes större nu och han kände sig liten i den till skillnad från nyss. Han stängde dörren.
”Vem har berättat för er om chiffren?”
”Jag kan inte avslöja mina källor”.
”Det är onödigt att det kommer ut”.
”Tvärtom. Det är än mer intressant än solskeppen och resor till fjärran horisonter”.
Gahrman tystnade.
”Snälla professorn. Det är lika bra att ni berättar för mig. Det är inte svårt att hitta någon annan som berättar, det tar bara lite längre tid”.
”Är du frilans?”
”Ja”.
”Jag har en kontakt på Solaris Impactum. Det är en källa med anor. Om du får namnet på honom och de betalar dig det dubbla du får av”, han fnös, ” Mudnini så ska jag upplysa er i frågan”.
Milsia tackade omedelbart ja. Trohet i mediabranschen fanns det inget som hette och pengar hade hon ont om. Hon struntade i var historien publicerades. Den som betalar bäst får storyn!
”Berätta”, sa hon.
Gahrman drog efter andan och talade sen in i hennes ibo. Det var inget brott han begick men det var inte heller hans önskan att berätta. Men om det hamnade i Solaris kunde han stå ut. Kanske.
Tio minuter senare satt Milsia med gapande mun och bara tittade på professorn.
”Nå. Det är allt” sa han irriterat. Ville hon ha mer ut av honom? Tänk att det som han just berättat på tio minuter tagit tusen år av forskning och produktion och just realiserats.
Hon tog tag i hologramfilen som svävade framför dem i ett ljusgrönt sken där deras konversation just lagrats. Så knycklade hon ihop den och den försvann i intet.
”Vad nu?” sa Gahrman. Milsia tittade på honom.
”Jag kan inte publicera det där”.
”Varför?”
”Ingen skulle trycka det. Det är ingen som tror på det.” Det blev tyst och så skakade hon på huvudet och lämnade Gahrman. Professorn tyckte nästan synd om flickan.
”Men dokumentet. Det bevisar att du talar sanning.” Han viftade med pappret.
”Nej. Det är ingen idé. Jag skulle inte få mer jobb.” Hon såg på honom. ”Men det är fantastiskt”. Så gick hon.
Gahrman satt tyst på podiet och höll dokumentet i handen. Han hade bara råkat få med sig en kopia – det skulle inte alls kommit med idag. Han läste de välbekanta orden i slutet av dokumentet under rubriken Slutanförande:
”Forskningsdivisionen Lugio, Exthahar plus Aloobtha: Vi primära forskningssonder har exekverat operation Chiffer. Genom attotekniken har vi skickat ut över tio biljarder attodroider. Attodroiderna kommer på grund av deras obefintliga storlek kunna kolonisera varje planet och måne i universum från samma ögonblick de skickas ut till inom två månvarv. Deras uppdrag är sekretessbelagt”.
Gahrman hade berättat om uppdraget för Milsia. Han hade berättat om tvillingdroiderna som stod startklara. Men framförallt hade han berättat varför operation Chiffer kommit till stånd, det vill säg attodroidernas uppdrag. Och han hade förmodligen förändrat en ung kvinnas syn på hela sin existens.
Kapitel 7 – Primalskri
Chiffren
Tidsepok: De äldre åldrarna
”Attotekniken används inom en del teknik idag ja”, svarade professor Gahrman på studentens fråga. ”Men den är långt ifrån standard. Det kommer ta lång tid för den att slå ut femtotekniken som använts i många mansåldrar. Attotekniken har många fördelar, inte minst medicinsikt men även för stjärnskeppens utveckling”. Professorn log förnöjt åt de nyfikna reemonkstudenternas ansikten som alltid lös upp då man kom att prata om stjärnfärder. ”Attotekniken gör det nämligen möjligt att förlänga de distanslängder som stjärnskeppen idag har. I och med att galaxen har en viss friktion i rymden så är det omöjligt att låta stjärnskepp nå hur långt som helst. De riskerar att bli drivande ute på djupen mellan de kända solsystemen. Men med attotekniken kan man bygga solskepp”. Plats för konstpaus. Han älskade att se studenter i andäktig tystnad. ”Solskepp” fortsatte han, ”gör det möjligt att nyttja starka stjärnor som energikälla och färdas längs rutter för att nå avlägsna mål på andra sidan djupen”.
De få meningarna räckte för att få stunderna tysta. Han brukade avsluta med de här meningarna för att väcka nyfikenhet inför deras kommande studier och han riktigt mös då han avslutade sitt föredrag och tog emot frågorna framme vid podiet som studenterna smattrade ur sig. Nöjt såg och hörde han dem vandra iväg längs ner för akademins korridorer i vit marmor med uthuggna finmejslade pelare och han hörde hur de fortsatte att utveckla, nej fantisera ihop, framtiden för de fakta de just fått presenterade för sig. Tänk att färder till främmande världar alltid lockade mer än att lösa de problem som fanns i ens närhet. Han hade händerna på ryggen och såg nästan drömskt på då ungdomen ivrigt vandra ner för arkaderna diskuterandes attoteknik. Därför stördes han extra mycket av knackningen på ryggen.
Han snurrade runt och möttes av en kortväxt reemonk av kvinnligt kön med en ibo i handen.
”Professor Gahrman”? frågade hon men frågan var retorisk.
”Ja?”
”Milsia från Mudnini, den största källan rörande…”
”Forskning”, ifyllde Gahrman föraktfullt
”Vilket jag är lite stolt över”, log hon men skärpte sig då hans föraktfulla fnysning landade i hennes öron. Hon visste allt för väl att de stora vetenskapsmännen inte tog hennes arbetsgivare inom massmedia på allvar vilket gjorde hennes uppdrag i detta nu så mycket svårare.
”Ni är en man av stort vetande herr Gahrman”, smickrade hon.
”Bästa Milsia. Jag har annat för mig än att stå här och ta emot smicker. Vad är ert ärende?”
Milsia ville ro hem det här. Hon var oerfaren och visste inte hur.
”Ni talade nyss på er föreläsning om attotekniken. Medicin men också stjärnskeppsutvecklingen?”
”Den föreläsningen var för studenter, inte för journalister”.
”Men ni nämnde inte chiffren?”
Gahrman frös till. Så det var alltså ute nu? Så länge som de jobbat på att hålla det hemligt. Nåja. Det var dömt att läcka ut till slut. Men inte till den här tidningen. Han fick ta det för överakademins ledningsgrupp så fort han var tillbaka på Boost. Vilket borde vara snart. Hans expresskepp väntade.
”Jag har inget att säga om saken. Ni får ursäkta mig, mitt stjärnskepp väntar”. Han vände henne ryggen och började gå.
”Chiffren” sa hon högt och några studenter tittade upp från sina interna diskussioner. ”De chiffer som ska ge det eventuella intelligenta liv i universum kunskap om oss”.
Gahrman vände sig om och gick med beslutsamma steg fram mot Milsia och tog henne hårt i armen. Han drog med henne in i den sal han nyss lämnat. En handling som inte alls passade honom men för en gångs skull reagerade han impulsivt. Det här ämnet berörde honom och hela universum allt för väl. Salen kändes större nu och han kände sig liten i den till skillnad från nyss. Han stängde dörren.
”Vem har berättat för er om chiffren?”
”Jag kan inte avslöja mina källor”.
”Det är onödigt att det kommer ut”.
”Tvärtom. Det är än mer intressant än solskeppen och resor till fjärran horisonter”.
Gahrman tystnade.
”Snälla professorn. Det är lika bra att ni berättar för mig. Det är inte svårt att hitta någon annan som berättar, det tar bara lite längre tid”.
”Är du frilans?”
”Ja”.
”Jag har en kontakt på Solaris Impactum. Det är en källa med anor. Om du får namnet på honom och de betalar dig det dubbla du får av”, han fnös, ” Mudnini så ska jag upplysa er i frågan”.
Milsia tackade omedelbart ja. Trohet i mediabranschen fanns det inget som hette och pengar hade hon ont om. Hon struntade i var historien publicerades. Den som betalar bäst får storyn!
”Berätta”, sa hon.
Gahrman drog efter andan och talade sen in i hennes ibo. Det var inget brott han begick men det var inte heller hans önskan att berätta. Men om det hamnade i Solaris kunde han stå ut. Kanske.
Tio minuter senare satt Milsia med gapande mun och bara tittade på professorn.
”Nå. Det är allt” sa han irriterat. Ville hon ha mer ut av honom? Tänk att det som han just berättat på tio minuter tagit tusen år av forskning och produktion och just realiserats.
Hon tog tag i hologramfilen som svävade framför dem i ett ljusgrönt sken där deras konversation just lagrats. Så knycklade hon ihop den och den försvann i intet.
”Vad nu?” sa Gahrman. Milsia tittade på honom.
”Jag kan inte publicera det där”.
”Varför?”
”Ingen skulle trycka det. Det är ingen som tror på det.” Det blev tyst och så skakade hon på huvudet och lämnade Gahrman. Professorn tyckte nästan synd om flickan.
”Men dokumentet. Det bevisar att du talar sanning.” Han viftade med pappret.
”Nej. Det är ingen idé. Jag skulle inte få mer jobb.” Hon såg på honom. ”Men det är fantastiskt”. Så gick hon.
Gahrman satt tyst på podiet och höll dokumentet i handen. Han hade bara råkat få med sig en kopia – det skulle inte alls kommit med idag. Han läste de välbekanta orden i slutet av dokumentet under rubriken Slutanförande:
”Forskningsdivisionen Lugio, Exthahar plus Aloobtha: Vi primära forskningssonder har exekverat operation Chiffer. Genom attotekniken har vi skickat ut över tio biljarder attodroider. Attodroiderna kommer på grund av deras obefintliga storlek kunna kolonisera varje planet och måne i universum från samma ögonblick de skickas ut till inom två månvarv. Deras uppdrag är sekretessbelagt”.
Gahrman hade berättat om uppdraget för Milsia. Han hade berättat om tvillingdroiderna som stod startklara. Men framförallt hade han berättat varför operation Chiffer kommit till stånd, det vill säg attodroidernas uppdrag. Och han hade förmodligen förändrat en ung kvinnas syn på hela sin existens.
Kapitel 8/19 Chiffren
Kapitel 8 – Chiffren
Chiffren
Tidsepok: Primalåldrarna
Klockan var elva på kvällen och Xiao Liu hade ett problem. Hon visste inte var hon skulle börja. Ingen av de webbtidningar som hon jobbade för skulle ta in det här materialet. Hennes goda namn borgade förvisso alltid för granskade källor, säkra intervjuobjekt och välformulerade infallsvinklar men det här skulle radera ut hennes cred direkt. Det fanns alltså bara ett ställe att lägga ut materialet på och det var hennes egen blogg. Vilket ställde henne inför ytterligare ett problem. Eller egentligen var det samma problem. Hon skulle inte bli trodd där heller. Lösningen var naturligtvis att publicera materialet anonymt men en anonym källa på Internet väckte trollen och inte de som borde ta del av det här. Och vilka var det som borde göra det? Bara den tanken gjorde Xiao Liu kallsvettig. Det hon visste efter den här kvällen och föregående dagar var tillräckligt för att få henne att försvinna från jordens yta.
Hon fingrade tanklöst på tangenterna på laptopen. Hon hade helt klart ett dilemma. Antingen kunde hon avfärda det här, glömma bort det (troligt!) och fortsätta med sitt liv som frilansjournalist för några av de största tidningarna i världen. Eller så kunde hon gå offentligt med informationen hon hade och riskera sitt liv. Valet såg så enkelt ut och hade nog varit det om det inte var så att Xiao Liu inte kunde låta en historia gå henne förbi. Hon hade riskerat livet förr och det för bra mycket mindre saker än det som hon nu hade på sin dator. Hon hade stängt av sin internetuppkoppling. Skulle någon gå in i hennes dator skulle de få tillgång till informationen och just nu visste hon inte om det var bra eller dåligt. Kanske var det bra om någon annan fick publicera det här? Bara lämna datorn vidöppen för attacker? Men vad hände om inkräktarna uppgav var de hittat informationen? För det scenariot var helt uppenbart. Underrättelsetjänsten och militären skulle aldrig låta henne gå fri. Hon förbannade kvällen för en vecka sedan i centrala Hong Kong då hon i vad hon trodde skulle vara en avslappnande klubbkväll, drogs in i några av världens största och omtalade mysterier som ingen funnit lösningen till. Inte förrän nu.
*
Klubbarna i Hong Kong var grandiosa. Hong Kong var grandiost. Nästan som Manhattan. Xiao Liu hade haft en helvetesvecka. Deadline på deadline passerades och det var långt ifrån populärt på tidningar som Times och Washington Post. Brad Andersen på New York Times hade lämnat 52 meddelanden på hennes telefonsvarare under loppet av 10 dagar. Xiao Liu fick inte ihop materialet. Inte förrän den här veckan. 6 olika artiklar hade gått iväg till 6 olika tidningar med 6 olika skitpissed redaktörer. Någon av dem skulle sannolikt frysa eller ställa in hennes arvode och hon skulle inte orka ta den fighten. Men de betalde så pass bra så om bara hälften av tidningarna betalade så skulle hon gå plus. Betalade samtliga skulle hon kunna unna sig en lägre semester. Men just nu fick en klubbkväll räcka. Och hon tänkte dricka kopiösa mängder drinkar.
Xiao Liu var rejält svettig efter dansen. Techno, trance och house svarade väl mot hennes stress. Hennes kollegor (eller konkurrenter är väl rätt ord tänkte hon) kopplade ofta av med spa eller massage. Xiao kopplade av med dans. Hård jävla basgång och dunkande trummor i evighet fick hennes spänningar att släppa. Spa var bara en rubrik för henne. En rubrik i en såsig söndagsbilaga. Klockan hade väl passerat två och sanningen att säga var hon redan trött. Men han hade kickat igång något. Hon gick aldrig ut för att träffa någon. Aldrig. Hon ville inte träffa någon. Men den här natten hände det något märkligt. Hon hade fastnat för Ming på dansgolvet. Först lite trevande men sedan mer intensivt. Kanske var det drinkarna. Kanske var det drogen. Men Xiao kände sig helt klar. De bytte inte många ord men hon tvekade inte för en sekund då han ville gå vidare med henne. Hon var inte orolig då de hamnade i Hong Kongs bakvatten och besökte den där baren hon aldrig vetat om. Från science fiction klubbarna till Hong Kong för 100 år sedan på en kvart! Det var en tidsresa National Geographic kunde skriva om tänkte hon då hon slog upp de saloonliknande dörrarna till baren. Här gällde kinesisk öl. Ming beställde två öl å dem. Hon tog den ena, slog sig ner och tömde den nästan direkt. Ming tog in risbrännvin av sämre sort. En timme senare var hon berusad. Hon hade kysst honom och han hade velat mer och hon sa att hon skulle fundera på det. De drack mer risbrännvin. Lokalen var mjukt belyst. Det var rustika träbord och lågmälda samtal på olika kinesiska dialekter. Hon förstod inte allt som sas. Det hon snappade upp räckte till material för en månad eller till en bra belöning från närmsta polisstation. Hon fattade inte att hon missat det här stället. En shot till och så slocknade Ming mitt i en mening och slog huvudet i bordet. Xiao suckade trött och drog till honom med handflatan i bakhuvudet och bad honom vakna. En del blickar riktades mot hennes håll men de vände snabbt bort igen. Ming var utslagen! Xiao stötte trött huvudet i händerna och drog fingrarna genom det korta svarta håret. Fan! Hon var precis på väg ut då den gamle mannen fångade hennes blick och det var något med honom som hon inte kunde förklara. Hon avskydde den här känslan av att vara i en 80-tals film där kineser alltid hade någon mystisk aura och magiska krafter men det var precis den känslan. Hon var i en 80-tals film. Och hur mycket hon än bara ville hem eller tillbaka till klubben så kunde hon inte motstå impulsen att gå fram till honom och fråga vem han var. Hon visste vem han var men hon kunde inte komma på det.
Xiao skulle motstått den impulsen. Vad som sedan skedde var portalen till det okända och till vad som skulle komma att forma en ofattbar förändring för mänskligheten, jorden och universum. Tillbaka på hotellet där Xiao satt och tvekade över om hon skulle offentliggöra den information hon hade så satte hon till sist fingrarna på tangenterna, laddade upp det som krävdes och publicerade det efter en sekunds övervägan. Att hon inte skulle vara i frihet eller ens leva inom en vecka var nu ett faktum. Men till skillnad från en annan intelligent humanoid evigheter bort med samma yrke och nästan samma information så valde hon att publicera.
Då hon tryckte på ”Send” så tvekade hon ett kort tag. En minut senare hade hon 148 stycken nya email. En timme senare kraschade hennes mejlserver och hade telefonen varit på hade den ringt för 220:e gången den timmen.
Då hon tryckte ”Send” skickade hon ut meddelandet till hela jorden. Meddelandet att alla gåtor som tycktes vara olösliga i detta nu vecklade ut sig till en enda lösning: Naturvetenskapliga som mytologiska. Sanningen om fenomen mänskligheten undrat över sen tidernas begynnelse. Livets uppkomst och mening. På alla platser, i alla formler, i alla celler hade lösningar nu presenterats. Och alla lösningar pekade mot en och samma sak. Men om vad det var tänkte hon spela ovetande i hela sitt liv.
Om man hade haft teknik att med satelliter mäta mänsklig aktivitet på jorden hade de förmodligen slagit i taket. Internet kraschade, energiförbrukningen mångdubbblades inom loppet av några minuter. Plötsligt var alla kontor, arenor, forskningscentra som arbetade med totalt skillda frågor helt belamrade med medarbetare så väl som journalister. På några sekunder hade jorden förbytts från att vara universums medelpunkt till att bara vara en liten ynklig satellit i något mycket större. Det visste man så klart inte än men allt som skedde gjorde att kyrkorna och religionerna började predika sina läror med frenesi samtidigt som vetenskapen gjorde sitt yttersta för att finna förklaringar. Men det som verkligen var av vikt var vad fenomenen, platserna, de nu besvarade frågorna berättade.
Hade hennes kollega evigheter bort levt idag hade hon vetat att tvillingdroiderna aktiverats och chiffren som bars av attodroiderna dekrypterats i ett enda nu. Och anledningen var hotet mot hela världsalltets existens. Men om det svävade mänskligheten i ljuvlig okunnighet ännu ett kort tag. Reemonkernas plan var genial.
Kapitel 8 – Chiffren
Chiffren
Tidsepok: Primalåldrarna
Klockan var elva på kvällen och Xiao Liu hade ett problem. Hon visste inte var hon skulle börja. Ingen av de webbtidningar som hon jobbade för skulle ta in det här materialet. Hennes goda namn borgade förvisso alltid för granskade källor, säkra intervjuobjekt och välformulerade infallsvinklar men det här skulle radera ut hennes cred direkt. Det fanns alltså bara ett ställe att lägga ut materialet på och det var hennes egen blogg. Vilket ställde henne inför ytterligare ett problem. Eller egentligen var det samma problem. Hon skulle inte bli trodd där heller. Lösningen var naturligtvis att publicera materialet anonymt men en anonym källa på Internet väckte trollen och inte de som borde ta del av det här. Och vilka var det som borde göra det? Bara den tanken gjorde Xiao Liu kallsvettig. Det hon visste efter den här kvällen och föregående dagar var tillräckligt för att få henne att försvinna från jordens yta.
Hon fingrade tanklöst på tangenterna på laptopen. Hon hade helt klart ett dilemma. Antingen kunde hon avfärda det här, glömma bort det (troligt!) och fortsätta med sitt liv som frilansjournalist för några av de största tidningarna i världen. Eller så kunde hon gå offentligt med informationen hon hade och riskera sitt liv. Valet såg så enkelt ut och hade nog varit det om det inte var så att Xiao Liu inte kunde låta en historia gå henne förbi. Hon hade riskerat livet förr och det för bra mycket mindre saker än det som hon nu hade på sin dator. Hon hade stängt av sin internetuppkoppling. Skulle någon gå in i hennes dator skulle de få tillgång till informationen och just nu visste hon inte om det var bra eller dåligt. Kanske var det bra om någon annan fick publicera det här? Bara lämna datorn vidöppen för attacker? Men vad hände om inkräktarna uppgav var de hittat informationen? För det scenariot var helt uppenbart. Underrättelsetjänsten och militären skulle aldrig låta henne gå fri. Hon förbannade kvällen för en vecka sedan i centrala Hong Kong då hon i vad hon trodde skulle vara en avslappnande klubbkväll, drogs in i några av världens största och omtalade mysterier som ingen funnit lösningen till. Inte förrän nu.
*
Klubbarna i Hong Kong var grandiosa. Hong Kong var grandiost. Nästan som Manhattan. Xiao Liu hade haft en helvetesvecka. Deadline på deadline passerades och det var långt ifrån populärt på tidningar som Times och Washington Post. Brad Andersen på New York Times hade lämnat 52 meddelanden på hennes telefonsvarare under loppet av 10 dagar. Xiao Liu fick inte ihop materialet. Inte förrän den här veckan. 6 olika artiklar hade gått iväg till 6 olika tidningar med 6 olika skitpissed redaktörer. Någon av dem skulle sannolikt frysa eller ställa in hennes arvode och hon skulle inte orka ta den fighten. Men de betalde så pass bra så om bara hälften av tidningarna betalade så skulle hon gå plus. Betalade samtliga skulle hon kunna unna sig en lägre semester. Men just nu fick en klubbkväll räcka. Och hon tänkte dricka kopiösa mängder drinkar.
Xiao Liu var rejält svettig efter dansen. Techno, trance och house svarade väl mot hennes stress. Hennes kollegor (eller konkurrenter är väl rätt ord tänkte hon) kopplade ofta av med spa eller massage. Xiao kopplade av med dans. Hård jävla basgång och dunkande trummor i evighet fick hennes spänningar att släppa. Spa var bara en rubrik för henne. En rubrik i en såsig söndagsbilaga. Klockan hade väl passerat två och sanningen att säga var hon redan trött. Men han hade kickat igång något. Hon gick aldrig ut för att träffa någon. Aldrig. Hon ville inte träffa någon. Men den här natten hände det något märkligt. Hon hade fastnat för Ming på dansgolvet. Först lite trevande men sedan mer intensivt. Kanske var det drinkarna. Kanske var det drogen. Men Xiao kände sig helt klar. De bytte inte många ord men hon tvekade inte för en sekund då han ville gå vidare med henne. Hon var inte orolig då de hamnade i Hong Kongs bakvatten och besökte den där baren hon aldrig vetat om. Från science fiction klubbarna till Hong Kong för 100 år sedan på en kvart! Det var en tidsresa National Geographic kunde skriva om tänkte hon då hon slog upp de saloonliknande dörrarna till baren. Här gällde kinesisk öl. Ming beställde två öl å dem. Hon tog den ena, slog sig ner och tömde den nästan direkt. Ming tog in risbrännvin av sämre sort. En timme senare var hon berusad. Hon hade kysst honom och han hade velat mer och hon sa att hon skulle fundera på det. De drack mer risbrännvin. Lokalen var mjukt belyst. Det var rustika träbord och lågmälda samtal på olika kinesiska dialekter. Hon förstod inte allt som sas. Det hon snappade upp räckte till material för en månad eller till en bra belöning från närmsta polisstation. Hon fattade inte att hon missat det här stället. En shot till och så slocknade Ming mitt i en mening och slog huvudet i bordet. Xiao suckade trött och drog till honom med handflatan i bakhuvudet och bad honom vakna. En del blickar riktades mot hennes håll men de vände snabbt bort igen. Ming var utslagen! Xiao stötte trött huvudet i händerna och drog fingrarna genom det korta svarta håret. Fan! Hon var precis på väg ut då den gamle mannen fångade hennes blick och det var något med honom som hon inte kunde förklara. Hon avskydde den här känslan av att vara i en 80-tals film där kineser alltid hade någon mystisk aura och magiska krafter men det var precis den känslan. Hon var i en 80-tals film. Och hur mycket hon än bara ville hem eller tillbaka till klubben så kunde hon inte motstå impulsen att gå fram till honom och fråga vem han var. Hon visste vem han var men hon kunde inte komma på det.
Xiao skulle motstått den impulsen. Vad som sedan skedde var portalen till det okända och till vad som skulle komma att forma en ofattbar förändring för mänskligheten, jorden och universum. Tillbaka på hotellet där Xiao satt och tvekade över om hon skulle offentliggöra den information hon hade så satte hon till sist fingrarna på tangenterna, laddade upp det som krävdes och publicerade det efter en sekunds övervägan. Att hon inte skulle vara i frihet eller ens leva inom en vecka var nu ett faktum. Men till skillnad från en annan intelligent humanoid evigheter bort med samma yrke och nästan samma information så valde hon att publicera.
Då hon tryckte på ”Send” så tvekade hon ett kort tag. En minut senare hade hon 148 stycken nya email. En timme senare kraschade hennes mejlserver och hade telefonen varit på hade den ringt för 220:e gången den timmen.
Då hon tryckte ”Send” skickade hon ut meddelandet till hela jorden. Meddelandet att alla gåtor som tycktes vara olösliga i detta nu vecklade ut sig till en enda lösning: Naturvetenskapliga som mytologiska. Sanningen om fenomen mänskligheten undrat över sen tidernas begynnelse. Livets uppkomst och mening. På alla platser, i alla formler, i alla celler hade lösningar nu presenterats. Och alla lösningar pekade mot en och samma sak. Men om vad det var tänkte hon spela ovetande i hela sitt liv.
Om man hade haft teknik att med satelliter mäta mänsklig aktivitet på jorden hade de förmodligen slagit i taket. Internet kraschade, energiförbrukningen mångdubbblades inom loppet av några minuter. Plötsligt var alla kontor, arenor, forskningscentra som arbetade med totalt skillda frågor helt belamrade med medarbetare så väl som journalister. På några sekunder hade jorden förbytts från att vara universums medelpunkt till att bara vara en liten ynklig satellit i något mycket större. Det visste man så klart inte än men allt som skedde gjorde att kyrkorna och religionerna började predika sina läror med frenesi samtidigt som vetenskapen gjorde sitt yttersta för att finna förklaringar. Men det som verkligen var av vikt var vad fenomenen, platserna, de nu besvarade frågorna berättade.
Hade hennes kollega evigheter bort levt idag hade hon vetat att tvillingdroiderna aktiverats och chiffren som bars av attodroiderna dekrypterats i ett enda nu. Och anledningen var hotet mot hela världsalltets existens. Men om det svävade mänskligheten i ljuvlig okunnighet ännu ett kort tag. Reemonkernas plan var genial.
Kapitel 9/19 Den sista resan
Kapitel 9 – Den sista resan
Arkerna
Tidsepok: Den sena gryningsåldern
Reemonkernas plan var genial. Då de koloniserat varje planet i universum med sina attodroider så hade de gjort det av den händelse att de ville ha möjligheten att kontakta andra varelser om de någonsin skulle behöva det. Antingen för att ta kontakt eller för att enas mot ett yttre hot. Tyvärr hade det blivit det senare som utgjorde skälet till att man aktiverade tvillingdroiderna i överenskommelse inom alliansen. Varje attodroid hade en tvilling som ,då hon aktiverades, på en sekund kunde söka upp och aktivera sin tvilling. Attodroidernas uppgift var att skapa förvirring i form av märkliga olösliga problem eller fenomen som skulle hålla intelligent liv som strävade efter kunskap ständigt förbryllade av problemet samtidigt som de hela tiden aktivt skulle försöka lösa det. Planen var att då reemonkerna skulle behöva kalla på universums intelligenta liv så skulle de aktivera tvillingdroiden som på ett ögonblick skulle låta sin egen tvilling genomgå en morfning så en lösning på problemet eller en förklaring på fenomenet skulle blottas: Deja vu, ”tankeöverföring”, märkliga naturformationer som inte kan förklaras… Allt detta skulle i ett och samma ögonblick på olika sätt få en förklaring. Och alla förklaringar skulle peka mot ett och samma håll.
Vad universums intelligenta liv fick var en ritning. En ritning till ett stjärnskepp. Ett stjärnskepp så stort att rymma generationer. Så stort att det fick kallas en ark. Varje intelligent liv som lyckades bygga arken skulle vara tillräckligt intelligenta att förstå innebörden av arkens uppgift då de väl klev ombord. Ingen skulle återvända hem. Arkernas befolkningar hade som uppgift att avla mängder av barn och förbereda kloner med hjälp av den teknik som skulle finnas ombord. De skulle inte förstå allt från början men under deras år ombord skulle de utbildas i språk, kultur och universums sammansättning. De skulle få signaler från andra arker som visade att de inte var ensamma. De skulle förstå att de alla hade samma mål men viktigast av allt skulle de förstå att de skulle vara tränade soldater då de kom fram och att deras mål var ett krig som gällde deras egen och deras barns överlevnad och att det inte fanns någonstans att fly.
De arker som skulle komma fram skulle vara tillräckligt intelligenta för att ställa upp på universums sida och slåss mot dimfolken. De skulle inte angripa alliansens folk. De som hade sådana tankar skulle aldrig klara den långa färden till Utkant. De skulle förgöra sig själva innan dess.
Många arker skulle gå förlorade men fyra stycken skulle komma fram. Silverfolkens ark. Människans ark. Thaurers ark. Iya-kamouras ark.
Kapitel 9 – Den sista resan
Arkerna
Tidsepok: Den sena gryningsåldern
Reemonkernas plan var genial. Då de koloniserat varje planet i universum med sina attodroider så hade de gjort det av den händelse att de ville ha möjligheten att kontakta andra varelser om de någonsin skulle behöva det. Antingen för att ta kontakt eller för att enas mot ett yttre hot. Tyvärr hade det blivit det senare som utgjorde skälet till att man aktiverade tvillingdroiderna i överenskommelse inom alliansen. Varje attodroid hade en tvilling som ,då hon aktiverades, på en sekund kunde söka upp och aktivera sin tvilling. Attodroidernas uppgift var att skapa förvirring i form av märkliga olösliga problem eller fenomen som skulle hålla intelligent liv som strävade efter kunskap ständigt förbryllade av problemet samtidigt som de hela tiden aktivt skulle försöka lösa det. Planen var att då reemonkerna skulle behöva kalla på universums intelligenta liv så skulle de aktivera tvillingdroiden som på ett ögonblick skulle låta sin egen tvilling genomgå en morfning så en lösning på problemet eller en förklaring på fenomenet skulle blottas: Deja vu, ”tankeöverföring”, märkliga naturformationer som inte kan förklaras… Allt detta skulle i ett och samma ögonblick på olika sätt få en förklaring. Och alla förklaringar skulle peka mot ett och samma håll.
Vad universums intelligenta liv fick var en ritning. En ritning till ett stjärnskepp. Ett stjärnskepp så stort att rymma generationer. Så stort att det fick kallas en ark. Varje intelligent liv som lyckades bygga arken skulle vara tillräckligt intelligenta att förstå innebörden av arkens uppgift då de väl klev ombord. Ingen skulle återvända hem. Arkernas befolkningar hade som uppgift att avla mängder av barn och förbereda kloner med hjälp av den teknik som skulle finnas ombord. De skulle inte förstå allt från början men under deras år ombord skulle de utbildas i språk, kultur och universums sammansättning. De skulle få signaler från andra arker som visade att de inte var ensamma. De skulle förstå att de alla hade samma mål men viktigast av allt skulle de förstå att de skulle vara tränade soldater då de kom fram och att deras mål var ett krig som gällde deras egen och deras barns överlevnad och att det inte fanns någonstans att fly.
De arker som skulle komma fram skulle vara tillräckligt intelligenta för att ställa upp på universums sida och slåss mot dimfolken. De skulle inte angripa alliansens folk. De som hade sådana tankar skulle aldrig klara den långa färden till Utkant. De skulle förgöra sig själva innan dess.
Många arker skulle gå förlorade men fyra stycken skulle komma fram. Silverfolkens ark. Människans ark. Thaurers ark. Iya-kamouras ark.
Kapitel 10/19 Stridsvilja
Kapitel 10 – Stridsvilja
Dimvärldarnas krig
Tidsepok: Den sena gryningsåldern
”Dimvärldarna… De okända världar som hade ytterst få kända punkter hos zoer men där man tydligt kunde se vad man förberedde för. I dessa okända världar hade man levt sida vid sida i urminnes tider. Quashquai var den ras som befolkade dimvärldarna. En stryktålig ras med fysiska förutsättningar att bosätta sig även de mest krävande solsystem. Ett folk som behärskade tekniken att färdas genom dimensioner men inte genom rymden. Det gjorde att man konstruerade portar mellan de sex dimvärldarna med vilka man tog sig med dimkryssare. Man var alltså tvungen att gå igenom en dimension och finna en ny port som ledde tillbaka till en annan plats i den dimension man kom från för att förflytta sig mellan planeter. Ingen hade ännu funnit porten till den sjunde dimensionen och ingen hade någon användning för den heller”.
Det skulle knappast varit en upphetsande historielektion men för Gorgash av rasen thaurer var det ingen lektion. Det var syftet med arken han färdades i. Gorgash var 13 år men redan en vältränad soldat redo att delta i det krig som var målet för resan. Gorgash hade växt upp med verkligheten att det skepp han färdades i var på väg mot ett gigantiskt krig där han skulle delta. Han var inte rädd. Han såg det som en plikt. De andra raserna, alliansen, hade kallat på universums folk och de som hade kunnat hade lyssnat och kommit till undsättning. I år hade de varit på väg i dessa gigantiska arker. De som kallades alliansen bestod av två andra raser. De hade inte kunnat komma själva för de hade aldrig vetat var de skulle leta. De hade bara kunna kolonisera universum med hjälp av attodroider. De kunde inte få information av droiderna men de kunde aktivera dem att delge sin information så att de raser som var intelligenta nog skulle kunna komma till undsättning och bygga arker för att ta sig till den position som angavs. Det här var hans vardag. Han förstod att hela universums överlevnad handlade om det här kriget, om en mystisk energi och om parallella världar. Men ändå förstod han inte allt. Han visste också att andra raser var på väg till kriget. Raser de inte visste något om alls men som de skulle få möte vid landstigningarna. Gorgash lyssnade ofta till den information de fick om dimvärldarna och som mången gång förr så fortsatte han även nu medan arken gled fram i världsrymden, tyst och stilla. Bilderna som svävade framför honom fyllde honom som alltid med äckel, oro, sorg men framförallt kämparglöd.
”Men nu står den öppen och det är dimjägarnas förtjänst. Dimfolken förökar sig som aldrig förr. Mer än vad man skulle kunna tro är möjligt. De klonar sig med stor sannolikhet men särskådarna har ännu inte bekräftat det men då vi når våra mål kanske de vet annat”.
Framför honom såg han till den monotona berättarrösten, hur dimvärldarnas ledare, mörkerherrarna, allt mer och mer kämpade om den plats som blev allt mindre. De världar som levat i fred, sida vid sida började rikta vapen mot varandra. Den första att invadera en annan dimension var mörkerherren Rash Kargh. Han intog den ena av de två kvinnliga mörkerhärskarinnornas - Vischnas värld Schme. Vishna sände trupper långt in i Sommerheld som var Rash Karghs domäner. Snart följde de övriga 3 mörkerherrarna samt den sista mörkerhärskarinnan in i striderna. Allianser och pakter bildades och bröts och kriget steg världarna åt huvudet.
Gorgash var inte intresserad av historien bakom krigen. Vansinniga utomplanetariska varelser hade löpt amok i andra dimensioner. Han förstod vad de ville och vad som komma skulle. Han förstod att deras närvaro i deras egna dimension – Universum – skulle kosta dem alla livet. Han förstod att de måste stoppas vid deras egna portar och de som redan tagit sig in måste ovillkorligen dö. Även de som kom av hans egen ras. Han skulle ovillkorligen gå i strid och om så krävdes, dö för saken.
Kapitel 10 – Stridsvilja
Dimvärldarnas krig
Tidsepok: Den sena gryningsåldern
”Dimvärldarna… De okända världar som hade ytterst få kända punkter hos zoer men där man tydligt kunde se vad man förberedde för. I dessa okända världar hade man levt sida vid sida i urminnes tider. Quashquai var den ras som befolkade dimvärldarna. En stryktålig ras med fysiska förutsättningar att bosätta sig även de mest krävande solsystem. Ett folk som behärskade tekniken att färdas genom dimensioner men inte genom rymden. Det gjorde att man konstruerade portar mellan de sex dimvärldarna med vilka man tog sig med dimkryssare. Man var alltså tvungen att gå igenom en dimension och finna en ny port som ledde tillbaka till en annan plats i den dimension man kom från för att förflytta sig mellan planeter. Ingen hade ännu funnit porten till den sjunde dimensionen och ingen hade någon användning för den heller”.
Det skulle knappast varit en upphetsande historielektion men för Gorgash av rasen thaurer var det ingen lektion. Det var syftet med arken han färdades i. Gorgash var 13 år men redan en vältränad soldat redo att delta i det krig som var målet för resan. Gorgash hade växt upp med verkligheten att det skepp han färdades i var på väg mot ett gigantiskt krig där han skulle delta. Han var inte rädd. Han såg det som en plikt. De andra raserna, alliansen, hade kallat på universums folk och de som hade kunnat hade lyssnat och kommit till undsättning. I år hade de varit på väg i dessa gigantiska arker. De som kallades alliansen bestod av två andra raser. De hade inte kunnat komma själva för de hade aldrig vetat var de skulle leta. De hade bara kunna kolonisera universum med hjälp av attodroider. De kunde inte få information av droiderna men de kunde aktivera dem att delge sin information så att de raser som var intelligenta nog skulle kunna komma till undsättning och bygga arker för att ta sig till den position som angavs. Det här var hans vardag. Han förstod att hela universums överlevnad handlade om det här kriget, om en mystisk energi och om parallella världar. Men ändå förstod han inte allt. Han visste också att andra raser var på väg till kriget. Raser de inte visste något om alls men som de skulle få möte vid landstigningarna. Gorgash lyssnade ofta till den information de fick om dimvärldarna och som mången gång förr så fortsatte han även nu medan arken gled fram i världsrymden, tyst och stilla. Bilderna som svävade framför honom fyllde honom som alltid med äckel, oro, sorg men framförallt kämparglöd.
”Men nu står den öppen och det är dimjägarnas förtjänst. Dimfolken förökar sig som aldrig förr. Mer än vad man skulle kunna tro är möjligt. De klonar sig med stor sannolikhet men särskådarna har ännu inte bekräftat det men då vi når våra mål kanske de vet annat”.
Framför honom såg han till den monotona berättarrösten, hur dimvärldarnas ledare, mörkerherrarna, allt mer och mer kämpade om den plats som blev allt mindre. De världar som levat i fred, sida vid sida började rikta vapen mot varandra. Den första att invadera en annan dimension var mörkerherren Rash Kargh. Han intog den ena av de två kvinnliga mörkerhärskarinnornas - Vischnas värld Schme. Vishna sände trupper långt in i Sommerheld som var Rash Karghs domäner. Snart följde de övriga 3 mörkerherrarna samt den sista mörkerhärskarinnan in i striderna. Allianser och pakter bildades och bröts och kriget steg världarna åt huvudet.
Gorgash var inte intresserad av historien bakom krigen. Vansinniga utomplanetariska varelser hade löpt amok i andra dimensioner. Han förstod vad de ville och vad som komma skulle. Han förstod att deras närvaro i deras egna dimension – Universum – skulle kosta dem alla livet. Han förstod att de måste stoppas vid deras egna portar och de som redan tagit sig in måste ovillkorligen dö. Även de som kom av hans egen ras. Han skulle ovillkorligen gå i strid och om så krävdes, dö för saken.
Kapitel 11/19 Kloner och irrlärlor
Kapitel 11 – Kloner och irrläror
Dimjägarna
Tidsepok: Dimkrigen
Samma hologramfilmer rullade i arkerna tvärs över universum. Varje ark hyste raser som betrotts som kämpar i dimensionskrigen. De raser som förstått chiffren och kunnat tillgodogöra sig informationen och som dessutom överlevt resan, levt i fred och förstått samt förberett sig inför uppgiften de skulle stå inför vid sin ankomst. Ingen reemonk var alltså orolig över att arkernas invånare skulle starta krig då de väl kom fram. Ingen som överlevde den sista resan skulle ha sådant sinnelag.
I den jordiska arken satt Sergej av människosläkte i föreläsningssal 32 tillsammans med 2500 andra blivande soldater – en minimal bråkdel av den totala arkens befolkning bortsett från de medföljande klonskeppen som byggts under resan med tydliga instruktioner lämnade av reemonkerna. Han följde med inlevelse den historia som beskrev exakt hur upprinnelsen till det som var deras uppdrag hade inträffat. Framför honom svävande en bild på en quashquai i ganska speciella kläder. Lite som en rustning men som i trasor och i en mask. Quashquaien hade betar vilket var ovanligt. Han äcklades av henne. Han visste mycket väl vem hon var. Hon var en dimjägare.
”Dimjägarna” började föreläsaren som fått materialet inläst för sig och blivit pedagogisk skolad av chiffren i arken just för att kunna utbilda i den här saken. ”Dimjägarna! Det är ett sant faktum att utan dimjägarna skulle vi aldrig befinna oss i arken och vi skulle leva i ovisshet om all den kunskap som skänkts oss av reemonker och zoer med vilka vi bildar universums folk och med vilka vi kommer dra i krig med. Enligt chiffren är detta en av de första dimjägarna. Zoer tror hon heter Weya ke hetlha men det är osäkert då dimfolkens språk fortfarande är svåra att tyda. Var hon bröt igenom första och enda gången är inte känt men hon nådde våra världar och vår jord. Ni känner alla dimfolkens infrastruktur. Genom att ta sig genom portar når de olika dimensioner och det är också vägen till att nå andra platser i den egna dimensionen. Nu, förstås, med förslavade reemonker så kommer de ha både dhar’krihm (han visade på de ödleliknande riddjur med vilka dimfolk mycket snabbt kunde färdas i rymden) och stjärnskepp. Men dimjägarna hittade andra portar” fortsatte han från sin lilla utsvävande mening. ”De var mycket väl dolda och gömda på mycket farliga ställen i dimvärldarna. Genomresan var också svårare än andra. Det beror på att kraften som attraherar det som finns på andra sidan porten är så kraftig. Universum är så mycket större än en enda dimvärld vilket gör krafterna ohyggliga. Självklart är det också svårare att komma tillbaka. Det sägs att Weya var en av de första dimjägarna och att hon landade uppå vår jord. Entrén från dimvärldarna gick aldrig att dölja och blev dramatisk. Antingen beskrevs det som att vi sett något som kallades för UFO eller ’flygande tefat’. Eller så kunde det vara något som kallades för paranormala upplevelser eller att man såg ’spöken’ – oförklarliga händelser. I samtliga fall hade det att göra med att vi var nära en port till dimvärldarna eller att ett dimfolk svepte genom vårt universum.”
”Vad gjorde de då här?” frågade han salen. ”Jo de hämtade våra människor till sin fördömda plats”. Hans ilska lös en kort sekund igenom. ”Dimjägarnas uppgift är att hämta och sälja raser från universum till dimfolken för dyra pengar. Ofta räcker det med en enda resa till oss för att leva gott livet ut i dimvärldarna. Många dimjägare lyckas också bara med en resa. Och många försvann. Detta till trots var inte dimjägarna många innan krigen bröt ut. Men om de inte beträtt vårt universum hade heller aldrig mörkerherrarna hittat portarna till oss. Nu lever de gott på sina fångster i vårt universum. De lever i lyx medan vi rustar för krig. De är orsaken till att de portar som nu öppnats, öppnats för att de inte kan hålla fred i sina egna världar. De besitter de livsformer som nu tränger in i universum och som får kaosenergin att löpa amok!”
Om det hittills verkat som en vanlig föreläsning så avslutades den inte så. Det var sällan det skedde. Professorn höjde rösten. ”Dimjägarna har tagit våra barn och förslavat dem. De har öppnat portarna till vår helgedom. Nu är dimfolken här för att förgöra oss! De hatar oss. De vill utrota oss! Men vi ska slå tillbaka och driva dem tillbaka eller låta dem möta döden”. Det sista skrek han och fick ett rungande bifall. Det är inte helt oviktigt att chiffren inte bara informerade utan de påverkade också. Alliansen behövde soldater – inte medmänniskor. Och de måste vilja strida.
Sergej såg ut genom fönstret. Den ark han färdades i som först varit ensam hade nu följe av hundratals likadana arker som rymde människor och kloner. Arkerna reproducerades och aktiverades under resans gång. Han förstod att det slag de hade att vänta inte ens på något sätt gick att föreställa sig.
Kapitel 11 – Kloner och irrläror
Dimjägarna
Tidsepok: Dimkrigen
Samma hologramfilmer rullade i arkerna tvärs över universum. Varje ark hyste raser som betrotts som kämpar i dimensionskrigen. De raser som förstått chiffren och kunnat tillgodogöra sig informationen och som dessutom överlevt resan, levt i fred och förstått samt förberett sig inför uppgiften de skulle stå inför vid sin ankomst. Ingen reemonk var alltså orolig över att arkernas invånare skulle starta krig då de väl kom fram. Ingen som överlevde den sista resan skulle ha sådant sinnelag.
I den jordiska arken satt Sergej av människosläkte i föreläsningssal 32 tillsammans med 2500 andra blivande soldater – en minimal bråkdel av den totala arkens befolkning bortsett från de medföljande klonskeppen som byggts under resan med tydliga instruktioner lämnade av reemonkerna. Han följde med inlevelse den historia som beskrev exakt hur upprinnelsen till det som var deras uppdrag hade inträffat. Framför honom svävande en bild på en quashquai i ganska speciella kläder. Lite som en rustning men som i trasor och i en mask. Quashquaien hade betar vilket var ovanligt. Han äcklades av henne. Han visste mycket väl vem hon var. Hon var en dimjägare.
”Dimjägarna” började föreläsaren som fått materialet inläst för sig och blivit pedagogisk skolad av chiffren i arken just för att kunna utbilda i den här saken. ”Dimjägarna! Det är ett sant faktum att utan dimjägarna skulle vi aldrig befinna oss i arken och vi skulle leva i ovisshet om all den kunskap som skänkts oss av reemonker och zoer med vilka vi bildar universums folk och med vilka vi kommer dra i krig med. Enligt chiffren är detta en av de första dimjägarna. Zoer tror hon heter Weya ke hetlha men det är osäkert då dimfolkens språk fortfarande är svåra att tyda. Var hon bröt igenom första och enda gången är inte känt men hon nådde våra världar och vår jord. Ni känner alla dimfolkens infrastruktur. Genom att ta sig genom portar når de olika dimensioner och det är också vägen till att nå andra platser i den egna dimensionen. Nu, förstås, med förslavade reemonker så kommer de ha både dhar’krihm (han visade på de ödleliknande riddjur med vilka dimfolk mycket snabbt kunde färdas i rymden) och stjärnskepp. Men dimjägarna hittade andra portar” fortsatte han från sin lilla utsvävande mening. ”De var mycket väl dolda och gömda på mycket farliga ställen i dimvärldarna. Genomresan var också svårare än andra. Det beror på att kraften som attraherar det som finns på andra sidan porten är så kraftig. Universum är så mycket större än en enda dimvärld vilket gör krafterna ohyggliga. Självklart är det också svårare att komma tillbaka. Det sägs att Weya var en av de första dimjägarna och att hon landade uppå vår jord. Entrén från dimvärldarna gick aldrig att dölja och blev dramatisk. Antingen beskrevs det som att vi sett något som kallades för UFO eller ’flygande tefat’. Eller så kunde det vara något som kallades för paranormala upplevelser eller att man såg ’spöken’ – oförklarliga händelser. I samtliga fall hade det att göra med att vi var nära en port till dimvärldarna eller att ett dimfolk svepte genom vårt universum.”
”Vad gjorde de då här?” frågade han salen. ”Jo de hämtade våra människor till sin fördömda plats”. Hans ilska lös en kort sekund igenom. ”Dimjägarnas uppgift är att hämta och sälja raser från universum till dimfolken för dyra pengar. Ofta räcker det med en enda resa till oss för att leva gott livet ut i dimvärldarna. Många dimjägare lyckas också bara med en resa. Och många försvann. Detta till trots var inte dimjägarna många innan krigen bröt ut. Men om de inte beträtt vårt universum hade heller aldrig mörkerherrarna hittat portarna till oss. Nu lever de gott på sina fångster i vårt universum. De lever i lyx medan vi rustar för krig. De är orsaken till att de portar som nu öppnats, öppnats för att de inte kan hålla fred i sina egna världar. De besitter de livsformer som nu tränger in i universum och som får kaosenergin att löpa amok!”
Om det hittills verkat som en vanlig föreläsning så avslutades den inte så. Det var sällan det skedde. Professorn höjde rösten. ”Dimjägarna har tagit våra barn och förslavat dem. De har öppnat portarna till vår helgedom. Nu är dimfolken här för att förgöra oss! De hatar oss. De vill utrota oss! Men vi ska slå tillbaka och driva dem tillbaka eller låta dem möta döden”. Det sista skrek han och fick ett rungande bifall. Det är inte helt oviktigt att chiffren inte bara informerade utan de påverkade också. Alliansen behövde soldater – inte medmänniskor. Och de måste vilja strida.
Sergej såg ut genom fönstret. Den ark han färdades i som först varit ensam hade nu följe av hundratals likadana arker som rymde människor och kloner. Arkerna reproducerades och aktiverades under resans gång. Han förstod att det slag de hade att vänta inte ens på något sätt gick att föreställa sig.
Kapitel 12/19 Den jagade blir bytet
Kapitel 12 – Den jagade blir bytet
Dimjägarna arresteras
Tidsepok:Gryningsåldern
Man’gosh stod vid portarna intill Rash Karghs förmak. Att ha kommit så långt var bara det en bedrift. Men det han hade att säga skulle rädda honom och hans familj bara han skulle bli trodd. Giakkrigarna och sedermera stationerade mörkerryttare av högsta rang stod omkring honom och utstrålade ett obehag. Mycket snart skulle andra i universum få känna av samma obehag men så mycket värre från kaosriddarna – quashquaier som snart skulle lära sig om kaosenergins innersta väsen och ta upp kampen med zoerna om kunskapen i kaosenergi. Kaosriddare vars väsen skapade kyla omkring sig vart än de rörde sig. Där liv frös till is eller vissnade i dess närhet. Kaosriddare som lärde sig att bruka energin till att erövra och skövla. Det som stod närmast till hands för Man’gosh att tänka på var Hålorna – den djupa grotta fångar under allmänhetens jubel kastades i. Om de lyckades leta sig ut ur grottgångarna fick de gå fria. Annars dog de där. Allt följdes i källor och man kunde satsa pengar. Grottgångarna var fyllda med fällor och monster. Ingen hade överlevt. Samma skräck som han hört fångar skrika i fylldes han av då vakterna iakttog honom. Han började tro att han begått ett misstag.
Dimfolken gick på krigets väg och slog sönder sina egna världar. Sedan inbördeskrigen startade så hade kaos allt mer tagit över. Befolkningen stod i brand och världar skövlades. Det var som en ballong som hotade att explodera och någon måste öppna en ventil för att släppa ut gasen. Det var precis den ventilen Man’gosh tänkte sälja till Rash Kargh mot ett liv i överflöd under hans beskydd.
”Vår herre tar emot” sa en av krigarna som fått ett meddelande av en droid invid dörren. Dörrarna gled upp och Man’gosh trädde in i en sal av marmor och guldliknande metaller. Längst fram satt Rash Kargh; mycket större och mäktigare än i de källor Man’gosh tidigare sett honom. Han rös inför hans uppsyn som utstrålade makt och död. Intill honom stod två krigare och iakttog honom kallt. Den ene talade:
”På knä din hund. Vad är ditt ärende som är så viktigt att du upptar hans tid?”
Man’gosh ångrade sitt tilltag medan han föll ner på knä.
”Jo det är så att jag har information att ge”.
”Det har ni alla” väste vakten. ”Nå ut med det”.
”Jag vill ha ett löfte först”.
”Vår mörkerherre ger inga löften. Ut med språket”.
Men Gor’gash kunde inte låta sin rädsla styra.
”Jag vill ha amnesti. Och beskydd på en fredlig plats för mig och min familj vår och tre nästkommande generationers livstid ut”.
Vakten skrattade rått.
”Vad får dig att tro…” men han tystnade. Förmodligen på grund av ett tecken från Rash Kargh för plötsligt hörde han den fruktade rösten nästan dåna:
”Medbo. Jag får de här… ska vi säga erbjudandena ungefär en gång per månvarv och det slutar alltid med att den som givit dem hamnar i Hålorna. Jag är nyfiken på vad du har att erbjuda. Om jag finner det intressant så får du det du begär. Om inte så sätts du i häkte till dess det är din tur att sänkas ner i Hålorna”.
Man’gosh svalde. Han var tvungen att tala.
”Krigen” , sa han. ”Krigen beror på vår överbefolkningen inte sant”?
”Krigen beror på politiska meningsskiljaktigheter. Vad mer?”
”De beror på att du vill ha mer av andras världar och att din egen börjar rämna av befolkningsexplosioner vilket sprider sjukdomar och svält – något du inte vill kännas vid?”
Rash Kargh satt tyst och vakterna rörde sakta sina spjut. Man’gosh såg upp.
”Det du möter är de andra mörkerherrarna som kommer slåss med er på samma villkor. De som du förut delat bröd med är nu dina fiender för att världarna tagit slut. Vill du driva ditt folk i döden på det sättet? För omständigheter du inte kan rå på?”
Den ena vakten höjde sitt spjut.
”I alla fall… Det behöver du inte. Krigen behöver inte röra vår egen ras eller egna land längre. Vi kan slippa det och du kan ta på dig äran. Jag känner vägen ut”.
Rummet andades.
”Ut?” frågade Rash Kargh.
”Det finns en dimension till. Till en dimension så stor att vi aldrig ens behöver komma i kontakt med våra parallellvärldar ens i samma dimension”.
”Det finns sex dimensioner och alla är våra” sa Rash Kargh.
”Jasså?” sa Man’gosh. ”Säg mig, varifrån tror du människan kommer? Reemonken? Eller våra vackra silverfolk?”
”De kommer från sina avlägsna platser hos dimvärldarna”.
”Nej. De kommer från universum. Den sista parallella dimensionen. Och det är quashquai som fört in dem. De kallas dimjägare. De är få till antalet för det är få som vågar träda igenom portarna till universum”
”Portarna till universum?”
”Den sjunde dimensionen. En dimension så stor att den rymmer alla våra sex”.
”Det finns inga sådana portar. Vi har sökt genom hela dimvärlden”.
”Portarna är så väl dolda och så farliga att träda igenom att väldigt få hittar dem. Och när man känner en port berättar man aldrig om den”.
Nu var det helt tyst. Och det var tyst länge.
”Jag tror dig inte” sa Rash Kargh. ”För honom till häktet”.
Vakterna rörde sig mot honom men Man’gosh höjde en hand.
”Jag kan bevisa det. Jag vet var en av dimjägarna gömmer sig. Han talade om det för mig i förtroende i utbyte mot ett silverfolk. Jag kan föra er till honom och han kan visa vilken port han använder. Sen får ni avgöra om ni vill sända någon genom den. Talar jag osanning ska ni sända mig till Hålorna. Men talar jag sanning ska ni uppfylla er del av avtalet”.
Återigen tystnad till Rash Kargh talade med stark tydlig stämma.
”Eskortera honom och se till att han inte smiter. Nästa gång han står inför mig ska den så kallade dimjägaren stå bredvid.”
Man’gosh fördes omilt ut. Allt han hoppades var att Zith nu fanns kvar i enklaverna där han såg honom sist. Innan han fördes ut genom rummet hörde han mörkerherrens stämma en sista gång.
”Och du manbo. Om du talar osant ska även din familj föras till Hålorna. Och det är första gången det sker i Hålornas historia. Det lär bli en bra publik”.
”Enklaverna” tänkte Man’gosh. ”Enklaverna”.
Kapitel 12 – Den jagade blir bytet
Dimjägarna arresteras
Tidsepok:Gryningsåldern
Man’gosh stod vid portarna intill Rash Karghs förmak. Att ha kommit så långt var bara det en bedrift. Men det han hade att säga skulle rädda honom och hans familj bara han skulle bli trodd. Giakkrigarna och sedermera stationerade mörkerryttare av högsta rang stod omkring honom och utstrålade ett obehag. Mycket snart skulle andra i universum få känna av samma obehag men så mycket värre från kaosriddarna – quashquaier som snart skulle lära sig om kaosenergins innersta väsen och ta upp kampen med zoerna om kunskapen i kaosenergi. Kaosriddare vars väsen skapade kyla omkring sig vart än de rörde sig. Där liv frös till is eller vissnade i dess närhet. Kaosriddare som lärde sig att bruka energin till att erövra och skövla. Det som stod närmast till hands för Man’gosh att tänka på var Hålorna – den djupa grotta fångar under allmänhetens jubel kastades i. Om de lyckades leta sig ut ur grottgångarna fick de gå fria. Annars dog de där. Allt följdes i källor och man kunde satsa pengar. Grottgångarna var fyllda med fällor och monster. Ingen hade överlevt. Samma skräck som han hört fångar skrika i fylldes han av då vakterna iakttog honom. Han började tro att han begått ett misstag.
Dimfolken gick på krigets väg och slog sönder sina egna världar. Sedan inbördeskrigen startade så hade kaos allt mer tagit över. Befolkningen stod i brand och världar skövlades. Det var som en ballong som hotade att explodera och någon måste öppna en ventil för att släppa ut gasen. Det var precis den ventilen Man’gosh tänkte sälja till Rash Kargh mot ett liv i överflöd under hans beskydd.
”Vår herre tar emot” sa en av krigarna som fått ett meddelande av en droid invid dörren. Dörrarna gled upp och Man’gosh trädde in i en sal av marmor och guldliknande metaller. Längst fram satt Rash Kargh; mycket större och mäktigare än i de källor Man’gosh tidigare sett honom. Han rös inför hans uppsyn som utstrålade makt och död. Intill honom stod två krigare och iakttog honom kallt. Den ene talade:
”På knä din hund. Vad är ditt ärende som är så viktigt att du upptar hans tid?”
Man’gosh ångrade sitt tilltag medan han föll ner på knä.
”Jo det är så att jag har information att ge”.
”Det har ni alla” väste vakten. ”Nå ut med det”.
”Jag vill ha ett löfte först”.
”Vår mörkerherre ger inga löften. Ut med språket”.
Men Gor’gash kunde inte låta sin rädsla styra.
”Jag vill ha amnesti. Och beskydd på en fredlig plats för mig och min familj vår och tre nästkommande generationers livstid ut”.
Vakten skrattade rått.
”Vad får dig att tro…” men han tystnade. Förmodligen på grund av ett tecken från Rash Kargh för plötsligt hörde han den fruktade rösten nästan dåna:
”Medbo. Jag får de här… ska vi säga erbjudandena ungefär en gång per månvarv och det slutar alltid med att den som givit dem hamnar i Hålorna. Jag är nyfiken på vad du har att erbjuda. Om jag finner det intressant så får du det du begär. Om inte så sätts du i häkte till dess det är din tur att sänkas ner i Hålorna”.
Man’gosh svalde. Han var tvungen att tala.
”Krigen” , sa han. ”Krigen beror på vår överbefolkningen inte sant”?
”Krigen beror på politiska meningsskiljaktigheter. Vad mer?”
”De beror på att du vill ha mer av andras världar och att din egen börjar rämna av befolkningsexplosioner vilket sprider sjukdomar och svält – något du inte vill kännas vid?”
Rash Kargh satt tyst och vakterna rörde sakta sina spjut. Man’gosh såg upp.
”Det du möter är de andra mörkerherrarna som kommer slåss med er på samma villkor. De som du förut delat bröd med är nu dina fiender för att världarna tagit slut. Vill du driva ditt folk i döden på det sättet? För omständigheter du inte kan rå på?”
Den ena vakten höjde sitt spjut.
”I alla fall… Det behöver du inte. Krigen behöver inte röra vår egen ras eller egna land längre. Vi kan slippa det och du kan ta på dig äran. Jag känner vägen ut”.
Rummet andades.
”Ut?” frågade Rash Kargh.
”Det finns en dimension till. Till en dimension så stor att vi aldrig ens behöver komma i kontakt med våra parallellvärldar ens i samma dimension”.
”Det finns sex dimensioner och alla är våra” sa Rash Kargh.
”Jasså?” sa Man’gosh. ”Säg mig, varifrån tror du människan kommer? Reemonken? Eller våra vackra silverfolk?”
”De kommer från sina avlägsna platser hos dimvärldarna”.
”Nej. De kommer från universum. Den sista parallella dimensionen. Och det är quashquai som fört in dem. De kallas dimjägare. De är få till antalet för det är få som vågar träda igenom portarna till universum”
”Portarna till universum?”
”Den sjunde dimensionen. En dimension så stor att den rymmer alla våra sex”.
”Det finns inga sådana portar. Vi har sökt genom hela dimvärlden”.
”Portarna är så väl dolda och så farliga att träda igenom att väldigt få hittar dem. Och när man känner en port berättar man aldrig om den”.
Nu var det helt tyst. Och det var tyst länge.
”Jag tror dig inte” sa Rash Kargh. ”För honom till häktet”.
Vakterna rörde sig mot honom men Man’gosh höjde en hand.
”Jag kan bevisa det. Jag vet var en av dimjägarna gömmer sig. Han talade om det för mig i förtroende i utbyte mot ett silverfolk. Jag kan föra er till honom och han kan visa vilken port han använder. Sen får ni avgöra om ni vill sända någon genom den. Talar jag osanning ska ni sända mig till Hålorna. Men talar jag sanning ska ni uppfylla er del av avtalet”.
Återigen tystnad till Rash Kargh talade med stark tydlig stämma.
”Eskortera honom och se till att han inte smiter. Nästa gång han står inför mig ska den så kallade dimjägaren stå bredvid.”
Man’gosh fördes omilt ut. Allt han hoppades var att Zith nu fanns kvar i enklaverna där han såg honom sist. Innan han fördes ut genom rummet hörde han mörkerherrens stämma en sista gång.
”Och du manbo. Om du talar osant ska även din familj föras till Hålorna. Och det är första gången det sker i Hålornas historia. Det lär bli en bra publik”.
”Enklaverna” tänkte Man’gosh. ”Enklaverna”.
Kapitel 13/19 Genombrottet
Kapitel 13 – Genombrottet
Dimjägarna arresteras
Tidsepok:Gryningsåldern
Zith såg upp på sin nyfunne vän då han trädde igenom slöjorna till den lilla baren de hade avtalat tid.
”Har du den”? frågade han ängsligt?
Man’gosh skakade sorgset på huvudet.
”Jag ber dig om ursäkt. Men min familj är viktigare än din”.
I samma stund stormade ett tiotal giakkrigare in och grep Zith. Han hade ingen möjlighet att ens dra sitt vapen. Han fördes till makroborgarna i Sommerheld och ställdes inför Rash Kargh. Zith talade självklart inte. Det han visste var en väl bevarad hemlighet i ett litet samfund som kände till saker dimfolken aldrig varit i närheten av. Dimjägarna var lojala och talade aldrig om sina skatter. Vägarna till deras portar var och förblev hemliga och svåra. Men när krigen kom började vissa dimjägare prata bredvid mun. Då giakkrigare skövlade deras hem och tvingade ut dem i strider de inte kunde vinna valde vissa att gå genom portarna igen. Andra hade förlorat sin familj och ville först finna dem innan de gick igenom portarna en sista gång.
På den sjunde dagen talade Zith. Han såg tio år äldre ut och skulle inte överleva natten. Men han talade för att få fri passage ut genom porten om han visade den. Då Zith förde den hemliga kortegen fram till Ziths port (alla porter döptes efter den som fann den) som mynnade ut i Cyondas port i Universum så skickade Rash Karghs sändebud in en kolonn av väktare genom porten. Då de återvände tre dygn senare var de inte bara förvånade utan i chock. En kurir sändes till Rash Kargh med en väl krypterad informationskristall. Då Zith bad om att få återförenas med sin familj och få gå igenom porten så kastades han ögonblickligen i Hålorna.
Då Rash Kargh mottog kristallen och dekrypterade den så samlade han snart sitt råd. Två timmar senare sände han kurirer till samtliga mörkerherrar med ett bud om fred. I samma stund mobiliserade han den största insatsstyrka han någonsin samlat och förordade de andra mörkerherrarna att göra detsamma. Under ett gemensamt råd några dagar senare i Rash Karghs makroborg så beslöts att större delen av deras samtliga arméer skulle ges ett nytt uppdrag viktigare än något annat: Att samla in dimvärldarnas samtliga dimjägare. De skulle därefter visa dem vägen ut. Dimjägarnas belöning för räddningsaktionen och för att de hållt den här informationen hemlig i alla år, skulle nog kunna mäta sig mot den belöning Zith avnjutit några dagar tidigare.
Med dimjägarnas hjälp skulle de ta sig in i universum och skänka ro och frid till sina dimvärldar och dessutom få ta del av en helt ny värld. Rum skulle finnas i överflöd. Krigen skulle ta slut. Vad dimfolken däremot upptäckte var att det på andra sidan stod andra raser. Och senare raser som hämtats till dimvärldarna av dimjägarna. Raser redo att stoppa dimfolken vid portarna.
Mörkerherrarna mobiliserade alla sina folk och med en överväldigande styrka trängde de igenom alla portar som öppnats av dimjägare och fullkomligt överrumplade universums folk som aldrig visste var portarna skulle öppnas. Alla portar öppnades i galaxen och slog sönder fraktioner och omringade andra fraktioner. Universums folk var i underläge men slogs för att de måste. Kaosenergin skulle tvinga dem att slåss för att inte gå under för kaosenergin själv. Tvillingdroiderna hade aktiverats sedan länge. Nu väntade man på arkerna. Om de ens skulle finnas någon ras som klarade resan.
Kapitel 13 – Genombrottet
Dimjägarna arresteras
Tidsepok:Gryningsåldern
Zith såg upp på sin nyfunne vän då han trädde igenom slöjorna till den lilla baren de hade avtalat tid.
”Har du den”? frågade han ängsligt?
Man’gosh skakade sorgset på huvudet.
”Jag ber dig om ursäkt. Men min familj är viktigare än din”.
I samma stund stormade ett tiotal giakkrigare in och grep Zith. Han hade ingen möjlighet att ens dra sitt vapen. Han fördes till makroborgarna i Sommerheld och ställdes inför Rash Kargh. Zith talade självklart inte. Det han visste var en väl bevarad hemlighet i ett litet samfund som kände till saker dimfolken aldrig varit i närheten av. Dimjägarna var lojala och talade aldrig om sina skatter. Vägarna till deras portar var och förblev hemliga och svåra. Men när krigen kom började vissa dimjägare prata bredvid mun. Då giakkrigare skövlade deras hem och tvingade ut dem i strider de inte kunde vinna valde vissa att gå genom portarna igen. Andra hade förlorat sin familj och ville först finna dem innan de gick igenom portarna en sista gång.
På den sjunde dagen talade Zith. Han såg tio år äldre ut och skulle inte överleva natten. Men han talade för att få fri passage ut genom porten om han visade den. Då Zith förde den hemliga kortegen fram till Ziths port (alla porter döptes efter den som fann den) som mynnade ut i Cyondas port i Universum så skickade Rash Karghs sändebud in en kolonn av väktare genom porten. Då de återvände tre dygn senare var de inte bara förvånade utan i chock. En kurir sändes till Rash Kargh med en väl krypterad informationskristall. Då Zith bad om att få återförenas med sin familj och få gå igenom porten så kastades han ögonblickligen i Hålorna.
Då Rash Kargh mottog kristallen och dekrypterade den så samlade han snart sitt råd. Två timmar senare sände han kurirer till samtliga mörkerherrar med ett bud om fred. I samma stund mobiliserade han den största insatsstyrka han någonsin samlat och förordade de andra mörkerherrarna att göra detsamma. Under ett gemensamt råd några dagar senare i Rash Karghs makroborg så beslöts att större delen av deras samtliga arméer skulle ges ett nytt uppdrag viktigare än något annat: Att samla in dimvärldarnas samtliga dimjägare. De skulle därefter visa dem vägen ut. Dimjägarnas belöning för räddningsaktionen och för att de hållt den här informationen hemlig i alla år, skulle nog kunna mäta sig mot den belöning Zith avnjutit några dagar tidigare.
Med dimjägarnas hjälp skulle de ta sig in i universum och skänka ro och frid till sina dimvärldar och dessutom få ta del av en helt ny värld. Rum skulle finnas i överflöd. Krigen skulle ta slut. Vad dimfolken däremot upptäckte var att det på andra sidan stod andra raser. Och senare raser som hämtats till dimvärldarna av dimjägarna. Raser redo att stoppa dimfolken vid portarna.
Mörkerherrarna mobiliserade alla sina folk och med en överväldigande styrka trängde de igenom alla portar som öppnats av dimjägare och fullkomligt överrumplade universums folk som aldrig visste var portarna skulle öppnas. Alla portar öppnades i galaxen och slog sönder fraktioner och omringade andra fraktioner. Universums folk var i underläge men slogs för att de måste. Kaosenergin skulle tvinga dem att slåss för att inte gå under för kaosenergin själv. Tvillingdroiderna hade aktiverats sedan länge. Nu väntade man på arkerna. Om de ens skulle finnas någon ras som klarade resan.
Kapitel 14/19 Flykt undan mörkret
Kapitel 14 – Flykt undan mörkret
Inbördeskrigen
Tidsepok: Gryningsåldern
Begarian, kvinna av quashquai, sprang med sitt barn i famnen. Tidigt om morgonen hade dimkryssare brutit igenom portarna till förstäderna och rullat ut tanksen. Soldater hade marscherat fram med tunga klumpiga men skyddande rustningar och skrikit mantran med uppmuntran om strid på de dialekter av quashquai som var vedervärdiga och minst omtyckta, långt innan krigen började. Dahr’krhim hade kommit i gryningen och stenbombat trähusen och även släppt av förtrupper som gick in och dödade barn och våldtog.
Begarian väckte sina två barn på ett respektive fem år. Hennes man han hon inte väcka. Han hade fått ena benet krossat under en av stenbomberna och giakkrigare hade stormat upp för trappan.
”Lämna mig” bad han. Rädda er själva.
”Jag kan inte…” sa hon men ljudet av sönderslagna möbler från undervåningen och smattrandet av eldvapen utifrån tätt följt av ett barns fruktansvärda smärtskri med ett rått skratt och repliken ”dansa då ungjävel” från någon av hennes egen ras fick henne att lämna sin man vars röst hon snart kunde höra i avgrundsvrål av smärta och giakkrigarnas hårda röster: ”Var är din familj!?”.
Begarian flydde längs taken. Hennes äldsta barn ledde henne försiktigt. Begarian hade en fotskada sedan födseln som visserligen var bättre men inte i ett regnväder som nu. Som vanligt hjälpte han sin mor med en älskvärdhet och ömhet. ”Akta dig mor, gå här mor” sa han och ledde henne fint över takåsen. Det var också en farlig väg då Dahr’krihm kunde återvända när som helst. Andra var på taken. Där var grannfrun Hecona som hon alltid bytte wakaonrecept med. Lite längre bort familjen Vferon. Men bara med ett av barnen. Taken var våta. Hon närmade sig en brandstege ner. Hon övervakade varje steg femåringen tog samtidigt som hon bar den fortfarande sovande ettåringen på armen. De nådde stegen, bara förbi skorstenen och över takluckan. Strax framför var fröken Leie som nästan var framme vid stegen. Då öppnades takluckan.
Kvickt slängde sig Begarian ner bakom stegen och slet in sin son bakom den. Skakande satt hon med sina barn tätt tryckta mot sig. Kanske var det inga soldater. Kanske var det bara ytterligare en familj som försökte fly. Ett kort smatter. Leies karismatiska röst i ett kort skri och en duns. Därefter ett kort kommandorop som hon tydde ”Leta” eller ”Sök”. Hon höll andan. Stegen hördes. Men de rörde sig bortåt. Mot det närliggande taket. ”De sprang dit” tyckte hon att någon sa. De sökte efter någon de kanske sett från marken eller från ett fönster. Det var inte dem de var ute efter. Stegen drog iväg. Om bara sekunder kunde hon ta sig ner på marken. Hon kände en bra källare att gömma sig i och kanske kunde de träffa någon som visste vart de kunde fly. Hur kunde kriget nått hit? Alldeles nyss blossade det upp i Sommerheld. Hon kunde inte förstå hur snabbt kriget även nått hit till Zedna. Zedna som aldrig haft något otalt med någon av de andra världarna. Stegen drog bort och det var sekunder kvar till en snabb flykt. Då sprängdes en bomb på gatan och hennes minsta vaknade och gallskrek. Stöveltrampet stannade upp och på några sekunder stod soldaten framför henne och log med sina fula tänder. Han petade på minstingen med spjutet. Begarian fann bara några ord:
”Döda dem inte”.
Giakkrigarens befäl nådde fram och såg barnen. Han tog sig för hakan.
”Döda dem inte”, viskade hon igen. ”Ta mig till vad ni vill men låt dem vara”. Hon måste tro på att henens böner skulle bifallas fast hon visste att så aldrig skedde i krig.
”Kåren” väste befälet. De duger till kåren.
”Och hon?”
”Är hon soldatmaterial kan du föra henne till lägertransporterna annars dödar du henne. Vi behöver utrymmet”.
Begarian såg sina barn fösas bort ned från taket och hon såg dem aldrig igen. Hon visste inte mycket om den nya kåren men hon visste att barn blev soldater där och att de aldrig blev sig själva efter de omprogrammerats av sina befäl.
Begarians öde är långt ifrån unikt. Miljarders miljarders dimfolk försökte fly undan de vansinniga krigen. Lika många anslöt sig till styrkorna som först slogs inbördes men som ganska snart enades av sina mörkerherrar att inta universum. De var glada över att slåss tillsammans men mycket sår hade också rivits upp mellan folken. Många dimfolk tvingades till att bli krigare för att undslippa dödsstraff och så sker än idag. Andra arbetar yrkesmässigt i arméerna. Många är de som hatar kriget och vill se en fredlig lösning där dimfolken stannar i sina världar och inte kontaktar det okända alls. En åsikt som straffas med döden. Många av dessa dimfolk har fått sina familjer utrotade eller fängslade men tvingas ändå slåss sida vid sida med de som utfört dåden.
Dimfolk av andra raser som hämtats av dimjägare känner ingen samhörighet alls med sin förra värld i universum och slåss blint för dimvärldarnas sida medan andra känner att befrielsen är på väg och vill återförenas med de sina som sägs finnas samlade i ett brödraskap i universum. De har äntligen fått sin bakgrund förklarad och vill göra upp med den.
Begarians ena barn dog. Ettåringen han bli sex innan lägerlivet knäckte henne. Hon led av samma ärftliga skada som sin mor och då den gjorde henne till en sämre soldat befanns hon inte livsvärdig. Hennes äldre son tvättades ren från sin älskvärdhet och blev ett grymt befäl i luftstyrkorna innan han sköts ner strax utanför en av portarna han bevakade. Begarians fysik gjorde att hon tvingades till att bli frontsoldat och var bland de första att dö i genombrotten – den tid då dimfolken för första gången trängde igenom till universum och förklarade krig. Frontsoldater med dålig fysik användes egentligen som levande sköldar och allt det visste hon under hela sin kortvariga och undermåliga utbildning i att tjäna sin mörkerherre Qua’Doch in i döden. Men kanske slogs hon för sitt folk som hotade att gå under av inbördeskrigen där världar rämnade och störtade samman av oförklarliga anledningar som om en mystisk energi ville dem något ont. Eller så slogs hon för dem för att de höll på att växa sig för många och måste hitta en plats att få leva på. Fredligt och i harmoni. Ja kanske slogs dem för sin egen överlevnad. De var ju bara humanoider.
*
”Nu är dimfolken här för att förgöra oss! De hatar oss. De vill utrota oss. Men vi ska slå tillbaka och driva dem tillbaka eller låta dem möta döden”. Det sista skrek han och fick ett rungande bifall".
Kapitel 14 – Flykt undan mörkret
Inbördeskrigen
Tidsepok: Gryningsåldern
Begarian, kvinna av quashquai, sprang med sitt barn i famnen. Tidigt om morgonen hade dimkryssare brutit igenom portarna till förstäderna och rullat ut tanksen. Soldater hade marscherat fram med tunga klumpiga men skyddande rustningar och skrikit mantran med uppmuntran om strid på de dialekter av quashquai som var vedervärdiga och minst omtyckta, långt innan krigen började. Dahr’krhim hade kommit i gryningen och stenbombat trähusen och även släppt av förtrupper som gick in och dödade barn och våldtog.
Begarian väckte sina två barn på ett respektive fem år. Hennes man han hon inte väcka. Han hade fått ena benet krossat under en av stenbomberna och giakkrigare hade stormat upp för trappan.
”Lämna mig” bad han. Rädda er själva.
”Jag kan inte…” sa hon men ljudet av sönderslagna möbler från undervåningen och smattrandet av eldvapen utifrån tätt följt av ett barns fruktansvärda smärtskri med ett rått skratt och repliken ”dansa då ungjävel” från någon av hennes egen ras fick henne att lämna sin man vars röst hon snart kunde höra i avgrundsvrål av smärta och giakkrigarnas hårda röster: ”Var är din familj!?”.
Begarian flydde längs taken. Hennes äldsta barn ledde henne försiktigt. Begarian hade en fotskada sedan födseln som visserligen var bättre men inte i ett regnväder som nu. Som vanligt hjälpte han sin mor med en älskvärdhet och ömhet. ”Akta dig mor, gå här mor” sa han och ledde henne fint över takåsen. Det var också en farlig väg då Dahr’krihm kunde återvända när som helst. Andra var på taken. Där var grannfrun Hecona som hon alltid bytte wakaonrecept med. Lite längre bort familjen Vferon. Men bara med ett av barnen. Taken var våta. Hon närmade sig en brandstege ner. Hon övervakade varje steg femåringen tog samtidigt som hon bar den fortfarande sovande ettåringen på armen. De nådde stegen, bara förbi skorstenen och över takluckan. Strax framför var fröken Leie som nästan var framme vid stegen. Då öppnades takluckan.
Kvickt slängde sig Begarian ner bakom stegen och slet in sin son bakom den. Skakande satt hon med sina barn tätt tryckta mot sig. Kanske var det inga soldater. Kanske var det bara ytterligare en familj som försökte fly. Ett kort smatter. Leies karismatiska röst i ett kort skri och en duns. Därefter ett kort kommandorop som hon tydde ”Leta” eller ”Sök”. Hon höll andan. Stegen hördes. Men de rörde sig bortåt. Mot det närliggande taket. ”De sprang dit” tyckte hon att någon sa. De sökte efter någon de kanske sett från marken eller från ett fönster. Det var inte dem de var ute efter. Stegen drog iväg. Om bara sekunder kunde hon ta sig ner på marken. Hon kände en bra källare att gömma sig i och kanske kunde de träffa någon som visste vart de kunde fly. Hur kunde kriget nått hit? Alldeles nyss blossade det upp i Sommerheld. Hon kunde inte förstå hur snabbt kriget även nått hit till Zedna. Zedna som aldrig haft något otalt med någon av de andra världarna. Stegen drog bort och det var sekunder kvar till en snabb flykt. Då sprängdes en bomb på gatan och hennes minsta vaknade och gallskrek. Stöveltrampet stannade upp och på några sekunder stod soldaten framför henne och log med sina fula tänder. Han petade på minstingen med spjutet. Begarian fann bara några ord:
”Döda dem inte”.
Giakkrigarens befäl nådde fram och såg barnen. Han tog sig för hakan.
”Döda dem inte”, viskade hon igen. ”Ta mig till vad ni vill men låt dem vara”. Hon måste tro på att henens böner skulle bifallas fast hon visste att så aldrig skedde i krig.
”Kåren” väste befälet. De duger till kåren.
”Och hon?”
”Är hon soldatmaterial kan du föra henne till lägertransporterna annars dödar du henne. Vi behöver utrymmet”.
Begarian såg sina barn fösas bort ned från taket och hon såg dem aldrig igen. Hon visste inte mycket om den nya kåren men hon visste att barn blev soldater där och att de aldrig blev sig själva efter de omprogrammerats av sina befäl.
Begarians öde är långt ifrån unikt. Miljarders miljarders dimfolk försökte fly undan de vansinniga krigen. Lika många anslöt sig till styrkorna som först slogs inbördes men som ganska snart enades av sina mörkerherrar att inta universum. De var glada över att slåss tillsammans men mycket sår hade också rivits upp mellan folken. Många dimfolk tvingades till att bli krigare för att undslippa dödsstraff och så sker än idag. Andra arbetar yrkesmässigt i arméerna. Många är de som hatar kriget och vill se en fredlig lösning där dimfolken stannar i sina världar och inte kontaktar det okända alls. En åsikt som straffas med döden. Många av dessa dimfolk har fått sina familjer utrotade eller fängslade men tvingas ändå slåss sida vid sida med de som utfört dåden.
Dimfolk av andra raser som hämtats av dimjägare känner ingen samhörighet alls med sin förra värld i universum och slåss blint för dimvärldarnas sida medan andra känner att befrielsen är på väg och vill återförenas med de sina som sägs finnas samlade i ett brödraskap i universum. De har äntligen fått sin bakgrund förklarad och vill göra upp med den.
Begarians ena barn dog. Ettåringen han bli sex innan lägerlivet knäckte henne. Hon led av samma ärftliga skada som sin mor och då den gjorde henne till en sämre soldat befanns hon inte livsvärdig. Hennes äldre son tvättades ren från sin älskvärdhet och blev ett grymt befäl i luftstyrkorna innan han sköts ner strax utanför en av portarna han bevakade. Begarians fysik gjorde att hon tvingades till att bli frontsoldat och var bland de första att dö i genombrotten – den tid då dimfolken för första gången trängde igenom till universum och förklarade krig. Frontsoldater med dålig fysik användes egentligen som levande sköldar och allt det visste hon under hela sin kortvariga och undermåliga utbildning i att tjäna sin mörkerherre Qua’Doch in i döden. Men kanske slogs hon för sitt folk som hotade att gå under av inbördeskrigen där världar rämnade och störtade samman av oförklarliga anledningar som om en mystisk energi ville dem något ont. Eller så slogs hon för dem för att de höll på att växa sig för många och måste hitta en plats att få leva på. Fredligt och i harmoni. Ja kanske slogs dem för sin egen överlevnad. De var ju bara humanoider.
*
”Nu är dimfolken här för att förgöra oss! De hatar oss. De vill utrota oss. Men vi ska slå tillbaka och driva dem tillbaka eller låta dem möta döden”. Det sista skrek han och fick ett rungande bifall".
Kapitel 15/19 Henriette
Kapitel 15 – Henriette
Dimensionskrigen
Tidsepok: Dimkrigen
Henriette hade fått sitt namn av människofolken. Det var också människan som var hennes dominerande ras i den halvmänniska hon var. Hon bar inte ett namn av silverfolken som hennes mamma. Det klingande Levithaanne som var hennes mors var så olikt det korta Maxie som hennes far av människofolken hette.
Det var en stark upplevelse som alltid att stå uppställd i kåren som hon lämnade för en tid sedan för att bli soldat. Tiden i kåren började i låg ålder och hon hade redan som barn längtat och drömt om den dag då hon skulle upptas helt och fullt som sjuåring. Henriettes hjärta svällde av stolthet att vara syster till en soldat som slogs vid fronten och snart skulle även hon bära vapen och slåss för dimvärldarna och dess frihet i universum.
Kåren rustade barnen och ungdomarna för den uppgiften. Det fanns ingen annan verklighet än den hon lärde sig i kåren. Uppgiften var hennes allt. Inget betydde mer än uppgiften. Inte vänner. Inte familj. Inte hennes eget liv. Hon var bara en del i maskineriet och hennes liv var betydelselöst om inte folket fanns. Utan att tveka skulle hon ge sitt liv om det var hennes order. Utan att tveka skulle hon döda sin familj, till och med sitt ofödda barn.
Hon hade aldrig varit där men hon älskade universum ändå. Den värld, den plats hon ursprungligen kom ifrån. Hennes mormors mormor blev hämtad av en dimjägare. Där i universum fanns hennes sanna väsen. Där krig var otänkbart. Den plats där hon hörde hemma. Den plats som de otrogna tillsammans nu försökte förvägra henne. Hur hennes hat rusade då hon tänkte på de otrogna som lät hennes mörkerherre och de andra fem mörkerherrarnas dimensioner rämna av den simpla anledningen att de inte ville dela med sig av sin värld. Men aldrig skulle de lämna universum. Aldrig skulle de ge upp förrän de krossat de otrogna och drivit dem ut från deras egna universum. Och det enda sättet att driva ut dem var att döda dem. Döda själar störde inte kaos. Döda själar förblev kalla och tysta. Döda själar skänkte frid åt de andra dimensionerna dit där de otrogna inte kunde färdas.
Det var med respekt och skräck hon riktade blicken strax ovanför horisonten. Hon såg inte rakt på sitt befäl. Det skulle hon aldrig göra. Hon såg rakt fram. Att se ett befäl in i ögonen annat än vid kommando var otänkbart. Länge hade Henriette tränats för den här stunden men aldrig hade hon förstått innebörden av känslan hon nu hade. Hennes hjärta bultade hårt. Hennes blod rusade. Giakkrigaren hade länge sett ut över dem och i hans ögon såg hon det helvete som präglade de svarta citadellen där de otrogna fängslades för att plågas och ge hennes folk makten över kaosenergin. ”Tala till mig!” tänkte hon. Hon brann för att få höra honom tala till henne och till de tiostusentals unga kvinnor och män av alla raser som stod indelade efter sin rastillhörighet. Hon ville att stunden skulle vara inne. Hon ville nå krigen redan igår. Hennes passion vara lava. Hennes hat gigantiskt. Hennes tro och lojalitet var av granit – orubblig. I 13 år hade hon tränats för uppgiften. I 13 år hade hon fått lära sig vad som skulle ske den dag som var idag. Idag skulle hon dra på sig sina tunga stövlar och marschera in i stjärnkryssarna som byggdes av otrogna reemonker i slavkolonierna som gjorde det möjligt för dimfolken att färdas i universum. Hon stod nu i giv akt och inväntade sina order med skarpladdat vapen över sin högra axel.
*
Stöveltrampen ekade i hangaren där de olika rasflankerna marscherade in i de gigantiska stjärnkryssarna. För Henriette var det en enorm upplevelse som var mer intensiv än allt hon tidigare känt. All träning, all kunskap, allt hat var koncentrerat och redo att explodera. Stjärnkryssarna skulle ta dem till krigen och där skulle de sluta upp till de biljarder soldater som redan slogs där för uppgiften. Att se alla hennes medsoldater gå in i de stora hangarportarna till kryssarna och höra ekot mot hangarväggarna av de tiotusentals stövelpar fyllde henne med passion, eufori och hängivelse. Det var som ett rus. Det var kärlek till hennes ledare och mörkerherre. Det var tillgivenhet och tro. Ett kompakt och innerligt förtroende som hon delade med alla andra där och nu.
Henriette mindes giaköverstens tal för bara några timmar sedan. Det tal som fått henne att sväva fritt, att känna att hon smälte samman med alla andra soldater och blev ett enda vapen där hennes kraft fick urstyrka. Hon kände att hon nära nog svimmade då han talade. Hans röst var så övertygande, så kraftig, så dominerande att hon ville tillhöra honom. Den eventuella rädsla för hans yttre som hon känt blåste bort. Han skulle skydda henne och göra henne till hjältinna i krigen. Hon älskade honom från första stavelsen och såg långt bortom hans hemska yttre som alla giakkrigare drogs med på grund av deras mörka bakgrund. Hon skulle gå i döden för honom och uppgiften.
”Det är dags att ta det som behövs för att rädda våra världar. Det är dags att ta det som vi förvägras!” började han. Rösten fyllde hela uppställningsplatsen – det lägertorg där de soldattränats, marscherat och indoktrinerats i Läran i alla dessa år. Dessa otrogna som genom sin förvägran till tillträde slog sönder deras hemvärldar. ”Ni unga lysande hopp har sedan länge tränats för Uppgiften och idag ska ni lämna den plats som varit ert hem under hela ert liv för att uppfylla Uppgiften med era egna liv”. Giakkrigarens röst steg i djup och i styrka. Henriette skälvde inombords. Hennes lungor ville skrika ”JA, JAG KOMMER HERRE!” men istället lyssnade hon till honom hon redan nu visste att hon tillhörde.
”Vi ser att vår fiende är svag och få i mantal. De är starka tekniskt och de behärskar den mystiska kraft vi ännu inte förstår men börjar få kunskap om i de svarta citadellen där vi fångar de otrogna som känner kraften. Om det vi sett är allt de kan uppbåda kommer kriget snart vara över. Med ett tiotal nya portar kommer vi snart ha samtliga armeér här. Då kan inget stoppa oss. Det är er uppgift att i er egen mörkerherres namn och för hans furstehus återta makten och skapa frid i våra sjunkande världar. Idag finns ingen återvändo. Ni är soldater i kriget om evigheten. RASH KARGH!” Och hela torget svarade tillbaka med ett öronbedövande vrål: ”RASH KARGH!”. Henriettes tårar brände nu innan för ögonlocken men hon såg att andra unga kvinnor grät stilla och tyst. Hon grät av hänförelse och lust. Hon grät för att få delta i det största någonsin i hennes liv. Hon grät stilla då hon marscherade in i stjärnkryssaren som skulle ta henne till krigen och det som skulle bli hennes uppgift och verklighet. Hon ville inget annat. Det var för det här hon var skapad. För döden. För kriget. Hon satte sin stålklackade stövel på hangarens yttersta kant och marscherade in mot den stora upplysta hallkorridoren där tusentals soldater redan befann sig. Snart skulle kryssaren lyfta och föra henne till en av fronterna i den alldeles nyss invaderade första sektionen av vad folken här kallade universum. Hon var redo.
Kapitel 15 – Henriette
Dimensionskrigen
Tidsepok: Dimkrigen
Henriette hade fått sitt namn av människofolken. Det var också människan som var hennes dominerande ras i den halvmänniska hon var. Hon bar inte ett namn av silverfolken som hennes mamma. Det klingande Levithaanne som var hennes mors var så olikt det korta Maxie som hennes far av människofolken hette.
Det var en stark upplevelse som alltid att stå uppställd i kåren som hon lämnade för en tid sedan för att bli soldat. Tiden i kåren började i låg ålder och hon hade redan som barn längtat och drömt om den dag då hon skulle upptas helt och fullt som sjuåring. Henriettes hjärta svällde av stolthet att vara syster till en soldat som slogs vid fronten och snart skulle även hon bära vapen och slåss för dimvärldarna och dess frihet i universum.
Kåren rustade barnen och ungdomarna för den uppgiften. Det fanns ingen annan verklighet än den hon lärde sig i kåren. Uppgiften var hennes allt. Inget betydde mer än uppgiften. Inte vänner. Inte familj. Inte hennes eget liv. Hon var bara en del i maskineriet och hennes liv var betydelselöst om inte folket fanns. Utan att tveka skulle hon ge sitt liv om det var hennes order. Utan att tveka skulle hon döda sin familj, till och med sitt ofödda barn.
Hon hade aldrig varit där men hon älskade universum ändå. Den värld, den plats hon ursprungligen kom ifrån. Hennes mormors mormor blev hämtad av en dimjägare. Där i universum fanns hennes sanna väsen. Där krig var otänkbart. Den plats där hon hörde hemma. Den plats som de otrogna tillsammans nu försökte förvägra henne. Hur hennes hat rusade då hon tänkte på de otrogna som lät hennes mörkerherre och de andra fem mörkerherrarnas dimensioner rämna av den simpla anledningen att de inte ville dela med sig av sin värld. Men aldrig skulle de lämna universum. Aldrig skulle de ge upp förrän de krossat de otrogna och drivit dem ut från deras egna universum. Och det enda sättet att driva ut dem var att döda dem. Döda själar störde inte kaos. Döda själar förblev kalla och tysta. Döda själar skänkte frid åt de andra dimensionerna dit där de otrogna inte kunde färdas.
Det var med respekt och skräck hon riktade blicken strax ovanför horisonten. Hon såg inte rakt på sitt befäl. Det skulle hon aldrig göra. Hon såg rakt fram. Att se ett befäl in i ögonen annat än vid kommando var otänkbart. Länge hade Henriette tränats för den här stunden men aldrig hade hon förstått innebörden av känslan hon nu hade. Hennes hjärta bultade hårt. Hennes blod rusade. Giakkrigaren hade länge sett ut över dem och i hans ögon såg hon det helvete som präglade de svarta citadellen där de otrogna fängslades för att plågas och ge hennes folk makten över kaosenergin. ”Tala till mig!” tänkte hon. Hon brann för att få höra honom tala till henne och till de tiostusentals unga kvinnor och män av alla raser som stod indelade efter sin rastillhörighet. Hon ville att stunden skulle vara inne. Hon ville nå krigen redan igår. Hennes passion vara lava. Hennes hat gigantiskt. Hennes tro och lojalitet var av granit – orubblig. I 13 år hade hon tränats för uppgiften. I 13 år hade hon fått lära sig vad som skulle ske den dag som var idag. Idag skulle hon dra på sig sina tunga stövlar och marschera in i stjärnkryssarna som byggdes av otrogna reemonker i slavkolonierna som gjorde det möjligt för dimfolken att färdas i universum. Hon stod nu i giv akt och inväntade sina order med skarpladdat vapen över sin högra axel.
*
Stöveltrampen ekade i hangaren där de olika rasflankerna marscherade in i de gigantiska stjärnkryssarna. För Henriette var det en enorm upplevelse som var mer intensiv än allt hon tidigare känt. All träning, all kunskap, allt hat var koncentrerat och redo att explodera. Stjärnkryssarna skulle ta dem till krigen och där skulle de sluta upp till de biljarder soldater som redan slogs där för uppgiften. Att se alla hennes medsoldater gå in i de stora hangarportarna till kryssarna och höra ekot mot hangarväggarna av de tiotusentals stövelpar fyllde henne med passion, eufori och hängivelse. Det var som ett rus. Det var kärlek till hennes ledare och mörkerherre. Det var tillgivenhet och tro. Ett kompakt och innerligt förtroende som hon delade med alla andra där och nu.
Henriette mindes giaköverstens tal för bara några timmar sedan. Det tal som fått henne att sväva fritt, att känna att hon smälte samman med alla andra soldater och blev ett enda vapen där hennes kraft fick urstyrka. Hon kände att hon nära nog svimmade då han talade. Hans röst var så övertygande, så kraftig, så dominerande att hon ville tillhöra honom. Den eventuella rädsla för hans yttre som hon känt blåste bort. Han skulle skydda henne och göra henne till hjältinna i krigen. Hon älskade honom från första stavelsen och såg långt bortom hans hemska yttre som alla giakkrigare drogs med på grund av deras mörka bakgrund. Hon skulle gå i döden för honom och uppgiften.
”Det är dags att ta det som behövs för att rädda våra världar. Det är dags att ta det som vi förvägras!” började han. Rösten fyllde hela uppställningsplatsen – det lägertorg där de soldattränats, marscherat och indoktrinerats i Läran i alla dessa år. Dessa otrogna som genom sin förvägran till tillträde slog sönder deras hemvärldar. ”Ni unga lysande hopp har sedan länge tränats för Uppgiften och idag ska ni lämna den plats som varit ert hem under hela ert liv för att uppfylla Uppgiften med era egna liv”. Giakkrigarens röst steg i djup och i styrka. Henriette skälvde inombords. Hennes lungor ville skrika ”JA, JAG KOMMER HERRE!” men istället lyssnade hon till honom hon redan nu visste att hon tillhörde.
”Vi ser att vår fiende är svag och få i mantal. De är starka tekniskt och de behärskar den mystiska kraft vi ännu inte förstår men börjar få kunskap om i de svarta citadellen där vi fångar de otrogna som känner kraften. Om det vi sett är allt de kan uppbåda kommer kriget snart vara över. Med ett tiotal nya portar kommer vi snart ha samtliga armeér här. Då kan inget stoppa oss. Det är er uppgift att i er egen mörkerherres namn och för hans furstehus återta makten och skapa frid i våra sjunkande världar. Idag finns ingen återvändo. Ni är soldater i kriget om evigheten. RASH KARGH!” Och hela torget svarade tillbaka med ett öronbedövande vrål: ”RASH KARGH!”. Henriettes tårar brände nu innan för ögonlocken men hon såg att andra unga kvinnor grät stilla och tyst. Hon grät av hänförelse och lust. Hon grät för att få delta i det största någonsin i hennes liv. Hon grät stilla då hon marscherade in i stjärnkryssaren som skulle ta henne till krigen och det som skulle bli hennes uppgift och verklighet. Hon ville inget annat. Det var för det här hon var skapad. För döden. För kriget. Hon satte sin stålklackade stövel på hangarens yttersta kant och marscherade in mot den stora upplysta hallkorridoren där tusentals soldater redan befann sig. Snart skulle kryssaren lyfta och föra henne till en av fronterna i den alldeles nyss invaderade första sektionen av vad folken här kallade universum. Hon var redo.
Kapitel 16/19 Arkerna
Kapitel 16 – Arkerna
Dimensionskrigen
Tidsepok: Sen Gryningsålder
Heragon satt under det provisoriska regnskydd han byggt åt sig och sin flickvän. Granaterna föll tungt omkring dem. Hon var livrädd. Hennes röda päls var genomblöt. Om han bara hade kunnat göra något för henne. Kriget åt igenom deras själar. Dimfolken trängde allt längre in i galaxen. Till en början hade reemonkers teknik och zoers kunskaper om kaosenergin satt starka stopp i fiendens planer. Men sedan de svarta citadellen byggdes och zoer fängslades och pumpades på information så växte sig fiendens kunskap om kaosenergin större. Heragon hoppades bara att de inte skulle få kännedom om kunskapsstenarna men om ryktena om citadellen stämde skulle det inte dörja länge förrän fångarna skulle börja tala även om den saken.
Fienden välde in genom portarna. Dag för dag kom miljarder nya soldater. Alliansfolken stod inte längre emot. Deras försvar rämnade trots sofistikerad teknik men tack vare slavfolken som hämtats hem av dimjägarna så hade fienden också god kompetens inom teknikområdet.
Kaosenergin växte sig allt mer vild och dimfolken ignorerade den uråldriga kunskap som kejsaren försökt föra fram: Att hela världsalltet var hotat om dimfolken befäste universum. Att det inte stod i deras makt att förhindra. Men kejsaren hade förnedrats och hotats.
Kriget var brutalt. De anföll med precision på sina flygödlor. De drog sig inte för att utföra grymma tortyrexperiment för att kontrollera känslor och därmed betvinga kaosenergin. Heragon och hans flicka hade sett nog av dimfolken. De hade att göra med en övertygad grym fiende. Till och med barn gick i leden med isande blickar. De hade inte längre en chans att slå tillbaka. De var instängda och omringade.
Han lyssnade noga efter stöveltrampen de flytt från. Han hade inte hört dem på länge nu.
”De är borta” viskade han till henne. Men hon såg bara tomt framför sig. Hon höll på att förlora förståndet. Han kände gråten åter tränga fram. Han ville döda och slåss men hans intellekt talade mot. Men så många andra reemonker hade sedan länge glömt sina hederskodex och slogs helt öppet tillsammans med zoer. De var så oerfarna i strid. Men de litade till sitt intellekt. Inte ens det verkade längre hjälpa dem.
Plötsligt hörde han trampet. Precis bredvid sig. Sekunden efter stirrade han in i bestens ögon. Graghen, det fyrbenta rovdjuret som tjänade som fiendens spårdjur morrade och dreglade. Hans flicka skrek högt och det övergick i apvrål. De tre dimkrigarna skrattade.
”Så här är ni? En liten kärlekspicnic? Apjävlar!” Det sista röts fram och krigaren slog kvinnan över munnen med sitt gevär så tänder flög. Sen siktade han på henne.
”Nej vänta Kosh. Låt Graghen få henne. Han har inte ätit på flera dagar”.
Utan att tveka sträckte sig vakten efter kopplet för att släppa lös besten på den vansinniga flickan som en gång studerat attoenergier och varit bäst i sin klass. Heragon skrek åt dem att låta bli men slogs till marken. Det såg ut att bli ännu en blodig scen i en aldrig sinande ström.
Den känsla Hectagon haft då han såg reemonkers skepp torna upp sig då han låg på sin strand en sommardag må varit känslosam. Men betänk att det då var fred och en vacker tid. Den känslan måste tiodubblats i Heragon. Ett svagt surrande ljud hördes och hela proceduren avstannade. Det är nog inte fel att påstå att hela stämningen gick att ta på och att alla dimfolk som upplevde samma sak nu på olika platser runt om i galaxen förordade en känsla som mist sagt kändes olustig. Det märktes i gläntan. Soldaterna såg skrämda på arken som tornade upp sig som en gigantisk vit kokong ovanför dem. Graghen flydde först gnyende. Den ena soldaten sprang efter den och så den andre. Den tredje stod bara helt still och tittade. Han var som uppslukad. Heragon stod bredvid. Han som just tänkt brutalt avrätta hans flickvän var nu hans närmsta broder i visionen. De stod där en kort stund innan Heragon såg på soldaten. Soldaten såg strax därefter på honom och hans ansiktsuttryck var fyllt av frågor och skräck. Sekunden efter låg han avsvimmad på marken och Heragon tog hans utrustning och satte den på sig. Han tog sin flicka under armen. Hon var någon annanstans. Han såg på arken igen. Sen på den avsvimmade soldaten. Han stötte soldatens bajonett i hans ansikte och hjärta. Han lämnade livet som civil bakom sig.
Kapitel 16 – Arkerna
Dimensionskrigen
Tidsepok: Sen Gryningsålder
Heragon satt under det provisoriska regnskydd han byggt åt sig och sin flickvän. Granaterna föll tungt omkring dem. Hon var livrädd. Hennes röda päls var genomblöt. Om han bara hade kunnat göra något för henne. Kriget åt igenom deras själar. Dimfolken trängde allt längre in i galaxen. Till en början hade reemonkers teknik och zoers kunskaper om kaosenergin satt starka stopp i fiendens planer. Men sedan de svarta citadellen byggdes och zoer fängslades och pumpades på information så växte sig fiendens kunskap om kaosenergin större. Heragon hoppades bara att de inte skulle få kännedom om kunskapsstenarna men om ryktena om citadellen stämde skulle det inte dörja länge förrän fångarna skulle börja tala även om den saken.
Fienden välde in genom portarna. Dag för dag kom miljarder nya soldater. Alliansfolken stod inte längre emot. Deras försvar rämnade trots sofistikerad teknik men tack vare slavfolken som hämtats hem av dimjägarna så hade fienden också god kompetens inom teknikområdet.
Kaosenergin växte sig allt mer vild och dimfolken ignorerade den uråldriga kunskap som kejsaren försökt föra fram: Att hela världsalltet var hotat om dimfolken befäste universum. Att det inte stod i deras makt att förhindra. Men kejsaren hade förnedrats och hotats.
Kriget var brutalt. De anföll med precision på sina flygödlor. De drog sig inte för att utföra grymma tortyrexperiment för att kontrollera känslor och därmed betvinga kaosenergin. Heragon och hans flicka hade sett nog av dimfolken. De hade att göra med en övertygad grym fiende. Till och med barn gick i leden med isande blickar. De hade inte längre en chans att slå tillbaka. De var instängda och omringade.
Han lyssnade noga efter stöveltrampen de flytt från. Han hade inte hört dem på länge nu.
”De är borta” viskade han till henne. Men hon såg bara tomt framför sig. Hon höll på att förlora förståndet. Han kände gråten åter tränga fram. Han ville döda och slåss men hans intellekt talade mot. Men så många andra reemonker hade sedan länge glömt sina hederskodex och slogs helt öppet tillsammans med zoer. De var så oerfarna i strid. Men de litade till sitt intellekt. Inte ens det verkade längre hjälpa dem.
Plötsligt hörde han trampet. Precis bredvid sig. Sekunden efter stirrade han in i bestens ögon. Graghen, det fyrbenta rovdjuret som tjänade som fiendens spårdjur morrade och dreglade. Hans flicka skrek högt och det övergick i apvrål. De tre dimkrigarna skrattade.
”Så här är ni? En liten kärlekspicnic? Apjävlar!” Det sista röts fram och krigaren slog kvinnan över munnen med sitt gevär så tänder flög. Sen siktade han på henne.
”Nej vänta Kosh. Låt Graghen få henne. Han har inte ätit på flera dagar”.
Utan att tveka sträckte sig vakten efter kopplet för att släppa lös besten på den vansinniga flickan som en gång studerat attoenergier och varit bäst i sin klass. Heragon skrek åt dem att låta bli men slogs till marken. Det såg ut att bli ännu en blodig scen i en aldrig sinande ström.
Den känsla Hectagon haft då han såg reemonkers skepp torna upp sig då han låg på sin strand en sommardag må varit känslosam. Men betänk att det då var fred och en vacker tid. Den känslan måste tiodubblats i Heragon. Ett svagt surrande ljud hördes och hela proceduren avstannade. Det är nog inte fel att påstå att hela stämningen gick att ta på och att alla dimfolk som upplevde samma sak nu på olika platser runt om i galaxen förordade en känsla som mist sagt kändes olustig. Det märktes i gläntan. Soldaterna såg skrämda på arken som tornade upp sig som en gigantisk vit kokong ovanför dem. Graghen flydde först gnyende. Den ena soldaten sprang efter den och så den andre. Den tredje stod bara helt still och tittade. Han var som uppslukad. Heragon stod bredvid. Han som just tänkt brutalt avrätta hans flickvän var nu hans närmsta broder i visionen. De stod där en kort stund innan Heragon såg på soldaten. Soldaten såg strax därefter på honom och hans ansiktsuttryck var fyllt av frågor och skräck. Sekunden efter låg han avsvimmad på marken och Heragon tog hans utrustning och satte den på sig. Han tog sin flicka under armen. Hon var någon annanstans. Han såg på arken igen. Sen på den avsvimmade soldaten. Han stötte soldatens bajonett i hans ansikte och hjärta. Han lämnade livet som civil bakom sig.
Kapitel 17 – Nicholas berättelse
I Bakdjupen
Tidsepok: Dimkrigen
Långt ut i Bakdjupen var den plats Nicholas vander Murador sist av allt ville befinna sig i. Impulsiva gasmoln, sharakiren och pirater var inte undantag utan regel. Hans solskepp Stjärnfare var tungt beväpnat och hans besättning både skickliga och trogna in i döden. Än så länge hade det gått smärtfritt och han var nära Pangeas fyra månar. Vad skulle han gjort då han blev kontaktad av informatorn i Berossas yttre hamnar?
Berossas hamnar var kända för sitt myllrande liv. En knutpunkt för många farleder och handelsrutter. Berossa sjöd av liv och gatorna kring dockorna kryllade av olika raser och man behövde ett gott självförtroende och ett par bra nävar för att klara hamnlivet. Nicholas hade besökt Berossa ett otal tillfällen och var van vid miljön och stämningarna. Han var känd för vissa och hade inget att oroa sig för. Han handlade med ädelmetaller och använde schyssta metoder. De som försökt ge sig på honom hade ångrat sig. Sina 65 år till trots var han fortfarande stark och handlingskraftig och en av de mest framgångsrika frilansande handelsmännen som inte tillhörde något handelshus.
Informatorn hade närmat sig honom nästan direkt men han förstod att det inte var någon vanlig information som han ville sälja för han tog honom med upp på västra hamngatan och därefter in på dockningsgränderna där det var en aning lugnare. Den könslösa och svartklädde informatorn som precis som sina kollegor levde på att sälja och köpa information till alla som kunde betala för den, såg till att ingen fanns i närheten då han tog upp sin orb och gjorde den svepande rörelsen med handen över den som låste orben för alla andra än informatorn. Det Nicholas såg gjorde honom både kall och varm. Kall därför att det var den ende mannen i galaxen som lurat honom som han såg i orben men också en man som blivit en nära vän. Bestin hade bedragit honom i hans ungdom och lurat av honom Himmelsklättraren som var hans första solskepp men senare också räddat Nicholas liv i Bakdjupen när thanghpiraterna bordade Stjärnfare. Han återsåg nu sin gamle vän i orben och det måste vara ganska viktigt för att Bestin skulle skicka en informator efter honom. Dels för att han var en snål fan och dels för att det inte kryllade av informator i Bakdjupen. Men han anade att Bestin ville något mer än bara ha information.
Nicholas passerade den inre planeten Weckoon och närmade sig den yttre månen och justerade koordinaterna och lät sitt manskap landa skeppet på den ruskigt tysta månen. Det enda som hördes var ljudet från guangafåglarna som var långt ifrån pålitliga. Livet på de här månarna var förrädiskt. De var vackra i sin topografi men var och när som helst kunde en okänd fara slå till med förödande konsekvenser. Nicholas hade brutit en del ädelsten i de här delarna av Bakdjupen och även på den här månen men han undvek gärna de här platserna. I hans tycke fanns det få platser som var värre. Kanske isplaneterna i Chalte. Och garanterat regionerna i och i närheten av Nekropias odöda – Kaosenergins värsta skapelser.
Han väntade. Bestins folk lös med sin frånvaro. Men plötsligt dök krigarna upp från alla håll och utmanövrerade omedelbart Nicholas och hans besättning. Han fick en huva på sig och fördes en bra bit bort från sitt skepp.
”En skråma på Stjärnfare eller min besättning och jag kommer jonisera er och era barn” röt Nicholas men han fattade så väl att de inte talade hans dialekt. Han visste också att Stjärnfare var i goda händer. Efter en stund togs huvan av och han såg rakt in i Bestins mörka ögon. Han hade blivit äldre.
”Bestin”, sa han.
”Nicholas”, svarade hans vän.
Så tryckte de varandras händer och Bestin tecknade åt sina krigare att lämna dem ensamma i trädhyddan som var byggd över ett gigantiskt vattenfall.
”Så hur lever livet på den yttre månen?” sa Nicholas då de satte sig ner vid ett bord med två glas. Bestin tände ett av sina rökverk.
”Bakvattnen börjar bli utfiskade. Thanghpiraterna har blivit så stora att vi mindre inte har samma möjligheter längre. Och det är därför du är här”.
”Åh än så länge håller jag mig utanför piratlivet”, sa Nicholas.
”Bra! Då är vi en mindre”
”Bara så du förstår mig: Även om jag skulle konvertera till piratlivet så skulle jag aldrig slå mig ner i de här trakterna. Chaltes isvärldar är mer gästvänliga än era månar och planeter”. Bestin svarade inte. Han ställde en fråga.
”Du vet varför jag finns här. Du vet hur högt priset är på mitt huvud efter de små tricks jag spelade ut i Gangoor, Bonboth och Crackoon. Nej jag vet att det inte var snyggt.” sa han då Nicholas drog efter andan för det som hände där satte han sig själv emot. ”Men jag behövde göra det. Och efter det är Bakdjupen den säkraste platsen för mig. De är sällan de sänder någon hit. De tror säkert att jag finns här men de har inte råd att söka igenom Bakdjupen utan artificiell hjälp vilket är en oro i sig”, tillade han. ”Jag är hyfsat påläst efter all tid i Bakdjupen så jag skulle kunna sälja information kring galaktografin kring de närmsta trakterna. Jag har faktiskt kommit över ett kortdistansskepp och sett mig omkring. Problemet med Bakdjupen är dock isolationen. Och med mitt rykte så kan jag knappast sända efter kurirer. Det var då jag kom och tänka på dig. Informationen färdas sakta i galaxen som vi alla vet men hit ut når den nästan inte alls”. Han tystande helt kort. ”Jag vet inte om jag kan stanna i Bakdjupen mer. Thangh ställer till problem för mig och min klan. Jag har svårt att avlöna dem och jag har varit tvungen att vidta åtgärder för att inte drabbas av vad vi skulle kalla myteri om vi var galaktiskt burna. Kanske måste jag ta mig in mot de inre kretsarna igen. Så vad jag behöver veta är vad som sker och hur kriget går. Här ute märks det inte alls. Men jag förstår att läget är allvarligt. Sanningen att säga Nicholas, här ute har vi väldigt vaga kunskaper i krigets ursprung och syfte. Jag har inte brytt mig om det av förklarliga skäl. Egentligen är kriget gott för mig. Men nu är situationen annorlunda. Så. Vad nytt min vän?”
”Saker har förändrats på ett ofattbart sätt” sa Nicholas och svepte drycken och fick raskt påfyllning av sin nyfikne men lugne vän. ”Kriget kom plötsligt och på ett overkligt sätt och då menar jag att det var overkligt. Du känner historien om reemonkernas inträde bland zoernas solsystem men det är väl lika bra att påminna dig om det självklara. Reemonkerna och zoer bildade alliansen och levde i en utvecklande tid till dess särskådarna såg att universums folk hade hamnat i dimvärldarna och förslavats. Det var de där dimjägarna som hittat portar till oss som de höll hemliga och sålde vårt folk till quashquai. Alltså hade portarna öppnats mellan oss och dem. I samma stund började även befolkningskrigen, inbördeskrigen i dimvärldarna, för att de växte sig för många. Platsen räckte inte till och vissa mörkermän ansåg sig förmer och ville ge mer plats åt sitt folk. Då civila som kände dimjägarnas hemligheter försökte köpa sig fristäder genom att yppa den informationen till mörkerherrarna så avslöjades hemligheten om universum. Man satte arméer och de bästa prisjägarna i dimvärldarna på att fånga in dimjägarna så att så många portar som möjligt kunde bli kända. Det var strax innan som Ar’gahaan aktiverade tvillingdroiderna som lät attodroiderna som sedan länge koloniserat vårt universums alla befolkade planeter och månar, dekryptera chiffren som avslöjade hur arkerna skulle byggas. De mest intelligenta varelserna inte bara byggde arkerna. De lärde sig också förstå vad de hade framför sig då de nådde arkernas destination. Medan arkerna färdades mot oss så kom de första invasionerna med dimfolk. De dök upp överallt och vi hade ingen chans att stoppa dem då vi inte visste var portarna öppnades hos oss. De började ringa in oss och splittra oss. Vi var ju så mycket färre. Det var nära att de tog makten över kaos och oss”.
”Men då kom arkerna?”
”Ja. Thaurer, människor, iya-kamoura och silverfolk landsteg i enorma arker. Jag har aldrig sett liknande. Som månar bitvis. Och de hade klonat både sin ras och själva skeppen. Plötsligt var vi en enorm styrka. Folken var enade och beredda. De koloniserades och lärde känna varandra nästan som de alltid levt sida vid sida. Det är något märkligt med det där. Fronter har uppförts. Separatiströrelser i form av våra raser som importerats av dimjägare står vid vår sida både här och som kollaboratörer och gerillafronter i dimvärldarna. Universums folk står just nu inför den sista striden”.
”Och dimfolken?”
”Hur många som finns på andra sidan vet vi inte. Just nu ser det ut om vi har fler styrkor redo. Det märkliga är att de växer helt okontrollerat. Man talar om kloner men inget är bekräftat. Vår styrka är att vi är mer oorganiserade. De är hårdföra men ostrategiska. Kanske just för att de har så stort manskap som aldrig tycks ta slut”. Han tystnade ett kort tag och tog vid med lägre röst. ”Jag var vid Cyondas port. Det är den port till oss som det strömmar mest igenom. Civila, barn, kvinnor men allra mest soldater. Ridande på dhar’krihm men också i stjärnskepp som helt klart byggts av förslavade reemonker. Eller kanske allierade vad vet jag i dessa tider? Alla möjliga skepp. Raser från vårt universum som kommer från slaveriet i dimvärldarna. Laster, fraktare, krigsmaskiner, jagare, attackskepp, passagerarskepp till och med ett par enorma solskepp som var helt överlastade. Ett av dem sägs kapsejsat här i Bakdjupen. Få inga idéer. Du vill inte angripa quahquai. Cyondas port andas dimfolk. Jag kan inte beskriva synen som där mig mötte. Om vi bara kunde se slutet på invasionen men det är upp till oss att stoppa dem. Deras befolkningsström synes mig oändlig. Vi får hoppas att reemonkerna finner en väg att slå ut klonerna. Då kommer kriget snart vara över. Men just nu är det allt annat än över. ”.Bestin drog sitt sista bloss.
”Har vi folk på andra sidan?”
”Det finns ett handfull rebeller och agenter som arbetar för oss på insidan. Mest med att försöka få information och försöka finna nyckeln till klonerna. Men som du vet är det innerligt svårt att återvända in i dimportar som läget är nu. Dessutom är de väl bevakade. Jag hade bara tur”.
Bestin hmmade. ”Det låter verkligen illa. Jag kanske borde ställa mig till förfogande?”
”Det tycker jag. Dina kunskaper måste passa in någonstans. Kan du få med thangpiraterna? De vet väl inte heller något om nuläget?”
”Jag ska tala med dem. Jag behöver komma till Weckoon på en gång. Kan vi ta Stjärnfare?”
Nicolas reagerade instinktivt men kom på sig.
”Ja. Och blir det en skråma på henne nu så har vi väl större problem än det”.
I Bakdjupen
Tidsepok: Dimkrigen
Långt ut i Bakdjupen var den plats Nicholas vander Murador sist av allt ville befinna sig i. Impulsiva gasmoln, sharakiren och pirater var inte undantag utan regel. Hans solskepp Stjärnfare var tungt beväpnat och hans besättning både skickliga och trogna in i döden. Än så länge hade det gått smärtfritt och han var nära Pangeas fyra månar. Vad skulle han gjort då han blev kontaktad av informatorn i Berossas yttre hamnar?
Berossas hamnar var kända för sitt myllrande liv. En knutpunkt för många farleder och handelsrutter. Berossa sjöd av liv och gatorna kring dockorna kryllade av olika raser och man behövde ett gott självförtroende och ett par bra nävar för att klara hamnlivet. Nicholas hade besökt Berossa ett otal tillfällen och var van vid miljön och stämningarna. Han var känd för vissa och hade inget att oroa sig för. Han handlade med ädelmetaller och använde schyssta metoder. De som försökt ge sig på honom hade ångrat sig. Sina 65 år till trots var han fortfarande stark och handlingskraftig och en av de mest framgångsrika frilansande handelsmännen som inte tillhörde något handelshus.
Informatorn hade närmat sig honom nästan direkt men han förstod att det inte var någon vanlig information som han ville sälja för han tog honom med upp på västra hamngatan och därefter in på dockningsgränderna där det var en aning lugnare. Den könslösa och svartklädde informatorn som precis som sina kollegor levde på att sälja och köpa information till alla som kunde betala för den, såg till att ingen fanns i närheten då han tog upp sin orb och gjorde den svepande rörelsen med handen över den som låste orben för alla andra än informatorn. Det Nicholas såg gjorde honom både kall och varm. Kall därför att det var den ende mannen i galaxen som lurat honom som han såg i orben men också en man som blivit en nära vän. Bestin hade bedragit honom i hans ungdom och lurat av honom Himmelsklättraren som var hans första solskepp men senare också räddat Nicholas liv i Bakdjupen när thanghpiraterna bordade Stjärnfare. Han återsåg nu sin gamle vän i orben och det måste vara ganska viktigt för att Bestin skulle skicka en informator efter honom. Dels för att han var en snål fan och dels för att det inte kryllade av informator i Bakdjupen. Men han anade att Bestin ville något mer än bara ha information.
Nicholas passerade den inre planeten Weckoon och närmade sig den yttre månen och justerade koordinaterna och lät sitt manskap landa skeppet på den ruskigt tysta månen. Det enda som hördes var ljudet från guangafåglarna som var långt ifrån pålitliga. Livet på de här månarna var förrädiskt. De var vackra i sin topografi men var och när som helst kunde en okänd fara slå till med förödande konsekvenser. Nicholas hade brutit en del ädelsten i de här delarna av Bakdjupen och även på den här månen men han undvek gärna de här platserna. I hans tycke fanns det få platser som var värre. Kanske isplaneterna i Chalte. Och garanterat regionerna i och i närheten av Nekropias odöda – Kaosenergins värsta skapelser.
Han väntade. Bestins folk lös med sin frånvaro. Men plötsligt dök krigarna upp från alla håll och utmanövrerade omedelbart Nicholas och hans besättning. Han fick en huva på sig och fördes en bra bit bort från sitt skepp.
”En skråma på Stjärnfare eller min besättning och jag kommer jonisera er och era barn” röt Nicholas men han fattade så väl att de inte talade hans dialekt. Han visste också att Stjärnfare var i goda händer. Efter en stund togs huvan av och han såg rakt in i Bestins mörka ögon. Han hade blivit äldre.
”Bestin”, sa han.
”Nicholas”, svarade hans vän.
Så tryckte de varandras händer och Bestin tecknade åt sina krigare att lämna dem ensamma i trädhyddan som var byggd över ett gigantiskt vattenfall.
”Så hur lever livet på den yttre månen?” sa Nicholas då de satte sig ner vid ett bord med två glas. Bestin tände ett av sina rökverk.
”Bakvattnen börjar bli utfiskade. Thanghpiraterna har blivit så stora att vi mindre inte har samma möjligheter längre. Och det är därför du är här”.
”Åh än så länge håller jag mig utanför piratlivet”, sa Nicholas.
”Bra! Då är vi en mindre”
”Bara så du förstår mig: Även om jag skulle konvertera till piratlivet så skulle jag aldrig slå mig ner i de här trakterna. Chaltes isvärldar är mer gästvänliga än era månar och planeter”. Bestin svarade inte. Han ställde en fråga.
”Du vet varför jag finns här. Du vet hur högt priset är på mitt huvud efter de små tricks jag spelade ut i Gangoor, Bonboth och Crackoon. Nej jag vet att det inte var snyggt.” sa han då Nicholas drog efter andan för det som hände där satte han sig själv emot. ”Men jag behövde göra det. Och efter det är Bakdjupen den säkraste platsen för mig. De är sällan de sänder någon hit. De tror säkert att jag finns här men de har inte råd att söka igenom Bakdjupen utan artificiell hjälp vilket är en oro i sig”, tillade han. ”Jag är hyfsat påläst efter all tid i Bakdjupen så jag skulle kunna sälja information kring galaktografin kring de närmsta trakterna. Jag har faktiskt kommit över ett kortdistansskepp och sett mig omkring. Problemet med Bakdjupen är dock isolationen. Och med mitt rykte så kan jag knappast sända efter kurirer. Det var då jag kom och tänka på dig. Informationen färdas sakta i galaxen som vi alla vet men hit ut når den nästan inte alls”. Han tystande helt kort. ”Jag vet inte om jag kan stanna i Bakdjupen mer. Thangh ställer till problem för mig och min klan. Jag har svårt att avlöna dem och jag har varit tvungen att vidta åtgärder för att inte drabbas av vad vi skulle kalla myteri om vi var galaktiskt burna. Kanske måste jag ta mig in mot de inre kretsarna igen. Så vad jag behöver veta är vad som sker och hur kriget går. Här ute märks det inte alls. Men jag förstår att läget är allvarligt. Sanningen att säga Nicholas, här ute har vi väldigt vaga kunskaper i krigets ursprung och syfte. Jag har inte brytt mig om det av förklarliga skäl. Egentligen är kriget gott för mig. Men nu är situationen annorlunda. Så. Vad nytt min vän?”
”Saker har förändrats på ett ofattbart sätt” sa Nicholas och svepte drycken och fick raskt påfyllning av sin nyfikne men lugne vän. ”Kriget kom plötsligt och på ett overkligt sätt och då menar jag att det var overkligt. Du känner historien om reemonkernas inträde bland zoernas solsystem men det är väl lika bra att påminna dig om det självklara. Reemonkerna och zoer bildade alliansen och levde i en utvecklande tid till dess särskådarna såg att universums folk hade hamnat i dimvärldarna och förslavats. Det var de där dimjägarna som hittat portar till oss som de höll hemliga och sålde vårt folk till quashquai. Alltså hade portarna öppnats mellan oss och dem. I samma stund började även befolkningskrigen, inbördeskrigen i dimvärldarna, för att de växte sig för många. Platsen räckte inte till och vissa mörkermän ansåg sig förmer och ville ge mer plats åt sitt folk. Då civila som kände dimjägarnas hemligheter försökte köpa sig fristäder genom att yppa den informationen till mörkerherrarna så avslöjades hemligheten om universum. Man satte arméer och de bästa prisjägarna i dimvärldarna på att fånga in dimjägarna så att så många portar som möjligt kunde bli kända. Det var strax innan som Ar’gahaan aktiverade tvillingdroiderna som lät attodroiderna som sedan länge koloniserat vårt universums alla befolkade planeter och månar, dekryptera chiffren som avslöjade hur arkerna skulle byggas. De mest intelligenta varelserna inte bara byggde arkerna. De lärde sig också förstå vad de hade framför sig då de nådde arkernas destination. Medan arkerna färdades mot oss så kom de första invasionerna med dimfolk. De dök upp överallt och vi hade ingen chans att stoppa dem då vi inte visste var portarna öppnades hos oss. De började ringa in oss och splittra oss. Vi var ju så mycket färre. Det var nära att de tog makten över kaos och oss”.
”Men då kom arkerna?”
”Ja. Thaurer, människor, iya-kamoura och silverfolk landsteg i enorma arker. Jag har aldrig sett liknande. Som månar bitvis. Och de hade klonat både sin ras och själva skeppen. Plötsligt var vi en enorm styrka. Folken var enade och beredda. De koloniserades och lärde känna varandra nästan som de alltid levt sida vid sida. Det är något märkligt med det där. Fronter har uppförts. Separatiströrelser i form av våra raser som importerats av dimjägare står vid vår sida både här och som kollaboratörer och gerillafronter i dimvärldarna. Universums folk står just nu inför den sista striden”.
”Och dimfolken?”
”Hur många som finns på andra sidan vet vi inte. Just nu ser det ut om vi har fler styrkor redo. Det märkliga är att de växer helt okontrollerat. Man talar om kloner men inget är bekräftat. Vår styrka är att vi är mer oorganiserade. De är hårdföra men ostrategiska. Kanske just för att de har så stort manskap som aldrig tycks ta slut”. Han tystnade ett kort tag och tog vid med lägre röst. ”Jag var vid Cyondas port. Det är den port till oss som det strömmar mest igenom. Civila, barn, kvinnor men allra mest soldater. Ridande på dhar’krihm men också i stjärnskepp som helt klart byggts av förslavade reemonker. Eller kanske allierade vad vet jag i dessa tider? Alla möjliga skepp. Raser från vårt universum som kommer från slaveriet i dimvärldarna. Laster, fraktare, krigsmaskiner, jagare, attackskepp, passagerarskepp till och med ett par enorma solskepp som var helt överlastade. Ett av dem sägs kapsejsat här i Bakdjupen. Få inga idéer. Du vill inte angripa quahquai. Cyondas port andas dimfolk. Jag kan inte beskriva synen som där mig mötte. Om vi bara kunde se slutet på invasionen men det är upp till oss att stoppa dem. Deras befolkningsström synes mig oändlig. Vi får hoppas att reemonkerna finner en väg att slå ut klonerna. Då kommer kriget snart vara över. Men just nu är det allt annat än över. ”.Bestin drog sitt sista bloss.
”Har vi folk på andra sidan?”
”Det finns ett handfull rebeller och agenter som arbetar för oss på insidan. Mest med att försöka få information och försöka finna nyckeln till klonerna. Men som du vet är det innerligt svårt att återvända in i dimportar som läget är nu. Dessutom är de väl bevakade. Jag hade bara tur”.
Bestin hmmade. ”Det låter verkligen illa. Jag kanske borde ställa mig till förfogande?”
”Det tycker jag. Dina kunskaper måste passa in någonstans. Kan du få med thangpiraterna? De vet väl inte heller något om nuläget?”
”Jag ska tala med dem. Jag behöver komma till Weckoon på en gång. Kan vi ta Stjärnfare?”
Nicolas reagerade instinktivt men kom på sig.
”Ja. Och blir det en skråma på henne nu så har vi väl större problem än det”.
Rickard
Urverk speldesign
Här började saker och ting hänga samman.
Här fångade texten mig och jag kände att jag ville ha mer. Här blev Starchallenge intressant.
---
Texten är bra beskriven. Skulle behöva epitet till vissa konstiga namn för att öka förmågan att kunna skilja personerna åt, vilket jag har påpekat i PM.
Den här meningen behövs delas i två och skrivas om.
Förutom frågetecknet i första meningen så är det ett till fel, nämligen kommatecknet efter det andra citattecknet. Det är i majoritet bland dessa talmeningar som det inte finns något kommatecken. Det behöver du se över.
Här är två andra exempel där jag saknar kommatecken. Ibland också när du lagt till extra information mitt i en mening. (Se rubriken Lägga till ytterligare information)
Förutom något enstaka stavfel och några konstiga ordval här och var (som korrläsare får fixa) så är det här det enda jag kan hitta som felaktigt rent textmässigt. Väldigt bra!
/Han som inte är så intresserad av eventuella svar på inlägget
Tack! 
Det är intressant att just kapitel 4 börjar få saker att hänga samman. Normalt sett i romaner av den här typen brukar de första 3 kapitlen vara helt osammanhängande och få struktur i kapitel 4. Ofta beror det på ter delstorys som boken bygger på.
Jag känner också att Kapitel 6 är det som triggar igång på riktigt. De fem första bygger exposition men 6an är det som startar dramat.
/Niklas som efter SC hade tänkt bli rik på att skriva en DaVinci koden med en plot som folk har bedömt som mycket spännande.
Det är intressant att just kapitel 4 börjar få saker att hänga samman. Normalt sett i romaner av den här typen brukar de första 3 kapitlen vara helt osammanhängande och få struktur i kapitel 4. Ofta beror det på ter delstorys som boken bygger på. Jag känner också att Kapitel 6 är det som triggar igång på riktigt. De fem första bygger exposition men 6an är det som startar dramat.
/Niklas som efter SC hade tänkt bli rik på att skriva en DaVinci koden med en plot som folk har bedömt som mycket spännande.
Re: Kapitel 1 - Kimnos seans (Nu direkt i forumet)
Korrfrågor.
Tillhör Minathauria, Nogu'ush, Hectagon och övriga namnen samma ras dvs Zoer? I så fall rekommenderar jag att rasen har en gemensam namntradition. Min upplevelse är nämligen att raser i fantasy och science fiction-världar ofta ersätter kulturer/nationer. Om det finns ett gemensamt tema kring namnen ökar det förståelsen för läsare/spelare. Nogu'ush låter nämligen afrikanskt (?) medans Minathauria och Hectagon låter latinskt-klassikt antikt. För övrigt för Minathauria tanken till den mytologiska varelsen minotaur. Jag föreslår därför en namnändring på henne.
Det skulle vara bra om passagen i texten där Hectagon introducerar också blir tydligare. Vem är Hectagon.
-----
I samma ögonblick som han avlutade sin mening såg han att hans far Hectagon kommit in genom dörren. Han såg bestört ut och skakade på huvudet åt Heelen.
”Jo Hectagon” sa hon. ”Det är dags att han får veta”.
”Inte än! Det är inte dags än!” andades Hectagon. ”Vänta lite, jag väntar på ett viktigt meddelande på ibon”.
Heelen gick sakta fram till sin make och smekte honom ömt på kinden.
”Vem vet vad den där Minathauria kommer kläcka ur sig redan i morgon”.
Korrfrågor.
Tillhör Minathauria, Nogu'ush, Hectagon och övriga namnen samma ras dvs Zoer? I så fall rekommenderar jag att rasen har en gemensam namntradition. Min upplevelse är nämligen att raser i fantasy och science fiction-världar ofta ersätter kulturer/nationer. Om det finns ett gemensamt tema kring namnen ökar det förståelsen för läsare/spelare. Nogu'ush låter nämligen afrikanskt (?) medans Minathauria och Hectagon låter latinskt-klassikt antikt. För övrigt för Minathauria tanken till den mytologiska varelsen minotaur. Jag föreslår därför en namnändring på henne.
Det skulle vara bra om passagen i texten där Hectagon introducerar också blir tydligare. Vem är Hectagon.
-----
I samma ögonblick som han avlutade sin mening såg han att hans far Hectagon kommit in genom dörren. Han såg bestört ut och skakade på huvudet åt Heelen.
”Jo Hectagon” sa hon. ”Det är dags att han får veta”.
”Inte än! Det är inte dags än!” andades Hectagon. ”Vänta lite, jag väntar på ett viktigt meddelande på ibon”.
Heelen gick sakta fram till sin make och smekte honom ömt på kinden.
”Vem vet vad den där Minathauria kommer kläcka ur sig redan i morgon”.
Rickard
Urverk speldesign
Kapitel 17/20 Nicholas berättelse
Kapitel 17 – Nicholas berättelse
I Bakdjupen
Tidsepok: Dimkrigen
Långt ut i Bakdjupen var den plats Nicholas vander Murador sist av allt ville befinna sig i. Impulsiva gasmoln, sharakiren och pirater var inte undantag utan regel. Hans solskepp Stjärnfare var tungt beväpnat och hans besättning både skickliga och trogna in i döden. Än så länge hade det gått smärtfritt och han var nära Pangeas fyra månar. Vad skulle han gjort då han blev kontaktad av informatorn i Berossas yttre hamnar?
Berossas hamnar var kända för sitt myllrande liv. En knutpunkt för många farleder och handelsrutter. Berossa sjöd av liv och gatorna kring dockorna kryllade av olika raser och man behövde ett gott självförtroende och ett par bra nävar för att klara hamnlivet. Nicholas hade besökt Berossa ett otal tillfällen och var van vid miljön och stämningarna. Han var känd för vissa och hade inget att oroa sig för. Han handlade med ädelmetaller och använde schyssta metoder. De som försökt ge sig på honom hade ångrat sig. Sina 65 år till trots var han fortfarande stark och handlingskraftig och en av de mest framgångsrika frilansande handelsmännen som inte tillhörde något handelshus.
Informatorn hade närmat sig honom nästan direkt men han förstod att det inte var någon vanlig information som han ville sälja för han tog honom med upp på västra hamngatan och därefter in på dockningsgränderna där det var en aning lugnare. Den könslösa och svartklädde informatorn som precis som sina kollegor levde på att sälja och köpa information till alla som kunde betala för den, såg till att ingen fanns i närheten då han tog upp sin orb och gjorde den svepande rörelsen med handen över den som låste orben för alla andra än informatorn. Det Nicholas såg gjorde honom både kall och varm. Kall därför att det var den ende mannen i galaxen som lurat honom som han såg i orben men också en man som blivit en nära vän. Bestin hade bedragit honom i hans ungdom och lurat av honom Himmelsklättraren som var hans första solskepp men senare också räddat Nicholas liv i Bakdjupen när thanghpiraterna bordade Stjärnfare. Han återsåg nu sin gamle vän i orben och det måste vara ganska viktigt för att Bestin skulle skicka en informator efter honom. Dels för att han var en snål fan och dels för att det inte kryllade av informator i Bakdjupen. Men han anade att Bestin ville något mer än bara ha information.
Nicholas passerade den inre planeten Weckoon och närmade sig den yttre månen och justerade koordinaterna och lät sitt manskap landa skeppet på den ruskigt tysta månen. Det enda som hördes var ljudet från guangafåglarna som var långt ifrån pålitliga. Livet på de här månarna var förrädiskt. De var vackra i sin topografi men var och när som helst kunde en okänd fara slå till med förödande konsekvenser. Nicholas hade brutit en del ädelsten i de här delarna av Bakdjupen och även på den här månen men han undvek gärna de här platserna. I hans tycke fanns det få platser som var värre. Kanske isplaneterna i Chalte. Och garanterat regionerna i och i närheten av Nekropias odöda – Kaosenergins värsta skapelser.
Han väntade. Bestins folk lös med sin frånvaro. Men plötsligt dök krigarna upp från alla håll och utmanövrerade omedelbart Nicholas och hans besättning. Han fick en huva på sig och fördes en bra bit bort från sitt skepp.
”En skråma på Stjärnfare eller min besättning och jag kommer jonisera er och era barn” röt Nicholas men han fattade så väl att de inte talade hans dialekt. Han visste också att Stjärnfare var i goda händer. Efter en stund togs huvan av och han såg rakt in i Bestins mörka ögon. Han hade blivit äldre.
”Bestin”, sa han.
”Nicholas”, svarade hans vän.
Så tryckte de varandras händer och Bestin tecknade åt sina krigare att lämna dem ensamma i trädhyddan som var byggd över ett gigantiskt vattenfall.
”Så hur lever livet på den yttre månen?” sa Nicholas då de satte sig ner vid ett bord med två glas. Bestin tände ett av sina rökverk.
”Bakvattnen börjar bli utfiskade. Thanghpiraterna har blivit så stora att vi mindre inte har samma möjligheter längre. Och det är därför du är här”.
”Åh än så länge håller jag mig utanför piratlivet”, sa Nicholas.
”Bra! Då är vi en mindre”
”Bara så du förstår mig: Även om jag skulle konvertera till piratlivet så skulle jag aldrig slå mig ner i de här trakterna. Chaltes isvärldar är mer gästvänliga än era månar och planeter”. Bestin svarade inte. Han ställde en fråga.
”Du vet varför jag finns här. Du vet hur högt priset är på mitt huvud efter de små tricks jag spelade ut i Gangoor, Bonboth och Crackoon. Nej jag vet att det inte var snyggt.” sa han då Nicholas drog efter andan för det som hände där satte han sig själv emot. ”Men jag behövde göra det. Och efter det är Bakdjupen den säkraste platsen för mig. De är sällan de sänder någon hit. De tror säkert att jag finns här men de har inte råd att söka igenom Bakdjupen utan artificiell hjälp vilket är en oro i sig”, tillade han. ”Jag är hyfsat påläst efter all tid i Bakdjupen så jag skulle kunna sälja information kring galaktografin kring de närmsta trakterna. Jag har faktiskt kommit över ett kortdistansskepp och sett mig omkring. Problemet med Bakdjupen är dock isolationen. Och med mitt rykte så kan jag knappast sända efter kurirer. Det var då jag kom och tänka på dig. Informationen färdas sakta i galaxen som vi alla vet men hit ut når den nästan inte alls”. Han tystande helt kort. ”Jag vet inte om jag kan stanna i Bakdjupen mer. Thangh ställer till problem för mig och min klan. Jag har svårt att avlöna dem och jag har varit tvungen att vidta åtgärder för att inte drabbas av vad vi skulle kalla myteri om vi var galaktiskt burna. Kanske måste jag ta mig in mot de inre kretsarna igen. Så vad jag behöver veta är vad som sker och hur kriget går. Här ute märks det inte alls. Men jag förstår att läget är allvarligt. Sanningen att säga Nicholas, här ute har vi väldigt vaga kunskaper i krigets ursprung och syfte. Jag har inte brytt mig om det av förklarliga skäl. Egentligen är kriget gott för mig. Men nu är situationen annorlunda. Så. Vad nytt min vän?”
”Saker har förändrats på ett ofattbart sätt” sa Nicholas och svepte drycken och fick raskt påfyllning av sin nyfikne men lugne vän. ”Kriget kom plötsligt och på ett overkligt sätt och då menar jag att det var overkligt. Du känner historien om reemonkernas inträde bland zoernas solsystem men det är väl lika bra att påminna dig om det självklara. Reemonkerna och zoer bildade alliansen och levde i en utvecklande tid till dess särskådarna såg att universums folk hade hamnat i dimvärldarna och förslavats. Det var de där dimjägarna som hittat portar till oss som de höll hemliga och sålde vårt folk till quashquai. Alltså hade portarna öppnats mellan oss och dem. I samma stund började även befolkningskrigen, inbördeskrigen i dimvärldarna, för att de växte sig för många. Platsen räckte inte till och vissa mörkermän ansåg sig förmer och ville ge mer plats åt sitt folk. Då civila som kände dimjägarnas hemligheter försökte köpa sig fristäder genom att yppa den informationen till mörkerherrarna så avslöjades hemligheten om universum. Man satte arméer och de bästa prisjägarna i dimvärldarna på att fånga in dimjägarna så att så många portar som möjligt kunde bli kända. Det var strax innan som Ar’gahaan aktiverade tvillingdroiderna som lät attodroiderna som sedan länge koloniserat vårt universums alla befolkade planeter och månar, dekryptera chiffren som avslöjade hur arkerna skulle byggas. De mest intelligenta varelserna inte bara byggde arkerna. De lärde sig också förstå vad de hade framför sig då de nådde arkernas destination. Medan arkerna färdades mot oss så kom de första invasionerna med dimfolk. De dök upp överallt och vi hade ingen chans att stoppa dem då vi inte visste var portarna öppnades hos oss. De började ringa in oss och splittra oss. Vi var ju så mycket färre. Det var nära att de tog makten över kaos och oss”.
”Men då kom arkerna?”
”Ja. Thaurer, människor, iya-kamoura och silverfolk landsteg i enorma arker. Jag har aldrig sett liknande. Som månar bitvis. Och de hade klonat både sin ras och själva skeppen. Plötsligt var vi en enorm styrka. Folken var enade och beredda. De koloniserades och lärde känna varandra nästan som de alltid levt sida vid sida. Det är något märkligt med det där. Fronter har uppförts. Separatiströrelser i form av våra raser som importerats av dimjägare står vid vår sida både här och som kollaboratörer och gerillafronter i dimvärldarna. Universums folk står just nu inför den sista striden”.
”Och dimfolken?”
”Hur många som finns på andra sidan vet vi inte. Just nu ser det ut om vi har fler styrkor redo. Det märkliga är att de växer helt okontrollerat. Man talar om kloner men inget är bekräftat. Vår styrka är att vi är mer oorganiserade. De är hårdföra men ostrategiska. Kanske just för att de har så stort manskap som aldrig tycks ta slut”. Han tystnade ett kort tag och tog vid med lägre röst. ”Jag var vid Cyondas port. Det är den port till oss som det strömmar mest igenom. Civila, barn, kvinnor men allra mest soldater. Ridande på dhar’krihm men också i stjärnskepp som helt klart byggts av förslavade reemonker. Eller kanske allierade vad vet jag i dessa tider? Alla möjliga skepp. Raser från vårt universum som kommer från slaveriet i dimvärldarna. Laster, fraktare, krigsmaskiner, jagare, attackskepp, passagerarskepp till och med ett par enorma solskepp som var helt överlastade. Ett av dem sägs kapsejsat här i Bakdjupen. Få inga idéer. Du vill inte angripa quahquai. Cyondas port andas dimfolk. Jag kan inte beskriva synen som där mig mötte. Om vi bara kunde se slutet på invasionen men det är upp till oss att stoppa dem. Deras befolkningsström synes mig oändlig. Vi får hoppas att reemonkerna finner en väg att slå ut klonerna. Då kommer kriget snart vara över. Men just nu är det allt annat än över. ”.Bestin drog sitt sista bloss.
”Har vi folk på andra sidan?”
”Det finns ett handfull rebeller och agenter som arbetar för oss på insidan. Mest med att försöka få information och försöka finna nyckeln till klonerna. Men som du vet är det innerligt svårt att återvända in i dimportar som läget är nu. Dessutom är de väl bevakade. Jag hade bara tur”.
Bestin hmmade. ”Det låter verkligen illa. Jag kanske borde ställa mig till förfogande?”
”Det tycker jag. Dina kunskaper måste passa in någonstans. Kan du få med thangpiraterna? De vet väl inte heller något om nuläget?”
”Jag ska tala med dem. Jag behöver komma till Weckoon på en gång. Kan vi ta Stjärnfare?”
Nicolas reagerade instinktivt men kom på sig.
”Ja. Och blir det en skråma på henne nu så har vi väl större problem än det”.
Kapitel 17 – Nicholas berättelse
I Bakdjupen
Tidsepok: Dimkrigen
Långt ut i Bakdjupen var den plats Nicholas vander Murador sist av allt ville befinna sig i. Impulsiva gasmoln, sharakiren och pirater var inte undantag utan regel. Hans solskepp Stjärnfare var tungt beväpnat och hans besättning både skickliga och trogna in i döden. Än så länge hade det gått smärtfritt och han var nära Pangeas fyra månar. Vad skulle han gjort då han blev kontaktad av informatorn i Berossas yttre hamnar?
Berossas hamnar var kända för sitt myllrande liv. En knutpunkt för många farleder och handelsrutter. Berossa sjöd av liv och gatorna kring dockorna kryllade av olika raser och man behövde ett gott självförtroende och ett par bra nävar för att klara hamnlivet. Nicholas hade besökt Berossa ett otal tillfällen och var van vid miljön och stämningarna. Han var känd för vissa och hade inget att oroa sig för. Han handlade med ädelmetaller och använde schyssta metoder. De som försökt ge sig på honom hade ångrat sig. Sina 65 år till trots var han fortfarande stark och handlingskraftig och en av de mest framgångsrika frilansande handelsmännen som inte tillhörde något handelshus.
Informatorn hade närmat sig honom nästan direkt men han förstod att det inte var någon vanlig information som han ville sälja för han tog honom med upp på västra hamngatan och därefter in på dockningsgränderna där det var en aning lugnare. Den könslösa och svartklädde informatorn som precis som sina kollegor levde på att sälja och köpa information till alla som kunde betala för den, såg till att ingen fanns i närheten då han tog upp sin orb och gjorde den svepande rörelsen med handen över den som låste orben för alla andra än informatorn. Det Nicholas såg gjorde honom både kall och varm. Kall därför att det var den ende mannen i galaxen som lurat honom som han såg i orben men också en man som blivit en nära vän. Bestin hade bedragit honom i hans ungdom och lurat av honom Himmelsklättraren som var hans första solskepp men senare också räddat Nicholas liv i Bakdjupen när thanghpiraterna bordade Stjärnfare. Han återsåg nu sin gamle vän i orben och det måste vara ganska viktigt för att Bestin skulle skicka en informator efter honom. Dels för att han var en snål fan och dels för att det inte kryllade av informator i Bakdjupen. Men han anade att Bestin ville något mer än bara ha information.
Nicholas passerade den inre planeten Weckoon och närmade sig den yttre månen och justerade koordinaterna och lät sitt manskap landa skeppet på den ruskigt tysta månen. Det enda som hördes var ljudet från guangafåglarna som var långt ifrån pålitliga. Livet på de här månarna var förrädiskt. De var vackra i sin topografi men var och när som helst kunde en okänd fara slå till med förödande konsekvenser. Nicholas hade brutit en del ädelsten i de här delarna av Bakdjupen och även på den här månen men han undvek gärna de här platserna. I hans tycke fanns det få platser som var värre. Kanske isplaneterna i Chalte. Och garanterat regionerna i och i närheten av Nekropias odöda – Kaosenergins värsta skapelser.
Han väntade. Bestins folk lös med sin frånvaro. Men plötsligt dök krigarna upp från alla håll och utmanövrerade omedelbart Nicholas och hans besättning. Han fick en huva på sig och fördes en bra bit bort från sitt skepp.
”En skråma på Stjärnfare eller min besättning och jag kommer jonisera er och era barn” röt Nicholas men han fattade så väl att de inte talade hans dialekt. Han visste också att Stjärnfare var i goda händer. Efter en stund togs huvan av och han såg rakt in i Bestins mörka ögon. Han hade blivit äldre.
”Bestin”, sa han.
”Nicholas”, svarade hans vän.
Så tryckte de varandras händer och Bestin tecknade åt sina krigare att lämna dem ensamma i trädhyddan som var byggd över ett gigantiskt vattenfall.
”Så hur lever livet på den yttre månen?” sa Nicholas då de satte sig ner vid ett bord med två glas. Bestin tände ett av sina rökverk.
”Bakvattnen börjar bli utfiskade. Thanghpiraterna har blivit så stora att vi mindre inte har samma möjligheter längre. Och det är därför du är här”.
”Åh än så länge håller jag mig utanför piratlivet”, sa Nicholas.
”Bra! Då är vi en mindre”
”Bara så du förstår mig: Även om jag skulle konvertera till piratlivet så skulle jag aldrig slå mig ner i de här trakterna. Chaltes isvärldar är mer gästvänliga än era månar och planeter”. Bestin svarade inte. Han ställde en fråga.
”Du vet varför jag finns här. Du vet hur högt priset är på mitt huvud efter de små tricks jag spelade ut i Gangoor, Bonboth och Crackoon. Nej jag vet att det inte var snyggt.” sa han då Nicholas drog efter andan för det som hände där satte han sig själv emot. ”Men jag behövde göra det. Och efter det är Bakdjupen den säkraste platsen för mig. De är sällan de sänder någon hit. De tror säkert att jag finns här men de har inte råd att söka igenom Bakdjupen utan artificiell hjälp vilket är en oro i sig”, tillade han. ”Jag är hyfsat påläst efter all tid i Bakdjupen så jag skulle kunna sälja information kring galaktografin kring de närmsta trakterna. Jag har faktiskt kommit över ett kortdistansskepp och sett mig omkring. Problemet med Bakdjupen är dock isolationen. Och med mitt rykte så kan jag knappast sända efter kurirer. Det var då jag kom och tänka på dig. Informationen färdas sakta i galaxen som vi alla vet men hit ut når den nästan inte alls”. Han tystande helt kort. ”Jag vet inte om jag kan stanna i Bakdjupen mer. Thangh ställer till problem för mig och min klan. Jag har svårt att avlöna dem och jag har varit tvungen att vidta åtgärder för att inte drabbas av vad vi skulle kalla myteri om vi var galaktiskt burna. Kanske måste jag ta mig in mot de inre kretsarna igen. Så vad jag behöver veta är vad som sker och hur kriget går. Här ute märks det inte alls. Men jag förstår att läget är allvarligt. Sanningen att säga Nicholas, här ute har vi väldigt vaga kunskaper i krigets ursprung och syfte. Jag har inte brytt mig om det av förklarliga skäl. Egentligen är kriget gott för mig. Men nu är situationen annorlunda. Så. Vad nytt min vän?”
”Saker har förändrats på ett ofattbart sätt” sa Nicholas och svepte drycken och fick raskt påfyllning av sin nyfikne men lugne vän. ”Kriget kom plötsligt och på ett overkligt sätt och då menar jag att det var overkligt. Du känner historien om reemonkernas inträde bland zoernas solsystem men det är väl lika bra att påminna dig om det självklara. Reemonkerna och zoer bildade alliansen och levde i en utvecklande tid till dess särskådarna såg att universums folk hade hamnat i dimvärldarna och förslavats. Det var de där dimjägarna som hittat portar till oss som de höll hemliga och sålde vårt folk till quashquai. Alltså hade portarna öppnats mellan oss och dem. I samma stund började även befolkningskrigen, inbördeskrigen i dimvärldarna, för att de växte sig för många. Platsen räckte inte till och vissa mörkermän ansåg sig förmer och ville ge mer plats åt sitt folk. Då civila som kände dimjägarnas hemligheter försökte köpa sig fristäder genom att yppa den informationen till mörkerherrarna så avslöjades hemligheten om universum. Man satte arméer och de bästa prisjägarna i dimvärldarna på att fånga in dimjägarna så att så många portar som möjligt kunde bli kända. Det var strax innan som Ar’gahaan aktiverade tvillingdroiderna som lät attodroiderna som sedan länge koloniserat vårt universums alla befolkade planeter och månar, dekryptera chiffren som avslöjade hur arkerna skulle byggas. De mest intelligenta varelserna inte bara byggde arkerna. De lärde sig också förstå vad de hade framför sig då de nådde arkernas destination. Medan arkerna färdades mot oss så kom de första invasionerna med dimfolk. De dök upp överallt och vi hade ingen chans att stoppa dem då vi inte visste var portarna öppnades hos oss. De började ringa in oss och splittra oss. Vi var ju så mycket färre. Det var nära att de tog makten över kaos och oss”.
”Men då kom arkerna?”
”Ja. Thaurer, människor, iya-kamoura och silverfolk landsteg i enorma arker. Jag har aldrig sett liknande. Som månar bitvis. Och de hade klonat både sin ras och själva skeppen. Plötsligt var vi en enorm styrka. Folken var enade och beredda. De koloniserades och lärde känna varandra nästan som de alltid levt sida vid sida. Det är något märkligt med det där. Fronter har uppförts. Separatiströrelser i form av våra raser som importerats av dimjägare står vid vår sida både här och som kollaboratörer och gerillafronter i dimvärldarna. Universums folk står just nu inför den sista striden”.
”Och dimfolken?”
”Hur många som finns på andra sidan vet vi inte. Just nu ser det ut om vi har fler styrkor redo. Det märkliga är att de växer helt okontrollerat. Man talar om kloner men inget är bekräftat. Vår styrka är att vi är mer oorganiserade. De är hårdföra men ostrategiska. Kanske just för att de har så stort manskap som aldrig tycks ta slut”. Han tystnade ett kort tag och tog vid med lägre röst. ”Jag var vid Cyondas port. Det är den port till oss som det strömmar mest igenom. Civila, barn, kvinnor men allra mest soldater. Ridande på dhar’krihm men också i stjärnskepp som helt klart byggts av förslavade reemonker. Eller kanske allierade vad vet jag i dessa tider? Alla möjliga skepp. Raser från vårt universum som kommer från slaveriet i dimvärldarna. Laster, fraktare, krigsmaskiner, jagare, attackskepp, passagerarskepp till och med ett par enorma solskepp som var helt överlastade. Ett av dem sägs kapsejsat här i Bakdjupen. Få inga idéer. Du vill inte angripa quahquai. Cyondas port andas dimfolk. Jag kan inte beskriva synen som där mig mötte. Om vi bara kunde se slutet på invasionen men det är upp till oss att stoppa dem. Deras befolkningsström synes mig oändlig. Vi får hoppas att reemonkerna finner en väg att slå ut klonerna. Då kommer kriget snart vara över. Men just nu är det allt annat än över. ”.Bestin drog sitt sista bloss.
”Har vi folk på andra sidan?”
”Det finns ett handfull rebeller och agenter som arbetar för oss på insidan. Mest med att försöka få information och försöka finna nyckeln till klonerna. Men som du vet är det innerligt svårt att återvända in i dimportar som läget är nu. Dessutom är de väl bevakade. Jag hade bara tur”.
Bestin hmmade. ”Det låter verkligen illa. Jag kanske borde ställa mig till förfogande?”
”Det tycker jag. Dina kunskaper måste passa in någonstans. Kan du få med thangpiraterna? De vet väl inte heller något om nuläget?”
”Jag ska tala med dem. Jag behöver komma till Weckoon på en gång. Kan vi ta Stjärnfare?”
Nicolas reagerade instinktivt men kom på sig.
”Ja. Och blir det en skråma på henne nu så har vi väl större problem än det”.