Nekromanti Stockholm Scenario Festival 13-15:e November!
- Thread starter RasmusL
- Start date
Friday 19 – 23
Prosthetics
Saturday 10 – 14
The Last Adventure
Saturday 15 – 17
Easter - a Tragedy
Saturday 18 – 20
On standby
Sunday 10 – 14
The Black Pram
Sunday 15 – 17
Papers
Så det blir kanske BDG som GM:ar mig i The Last Adventure om jag fattat rätt? Om det inte är flera grupper parallellt dvs.
Mvh, valde alla som hade något surrealistiskt inslag.
Prosthetics
Saturday 10 – 14
The Last Adventure
Saturday 15 – 17
Easter - a Tragedy
Saturday 18 – 20
On standby
Sunday 10 – 14
The Black Pram
Sunday 15 – 17
Papers
Så det blir kanske BDG som GM:ar mig i The Last Adventure om jag fattat rätt? Om det inte är flera grupper parallellt dvs.
Mvh, valde alla som hade något surrealistiskt inslag.
Björn den gode
Swashbuckler
Det lär vara flera grupper parallellt, var rätt många namn på sl-listan i vart fall, men det kanske är jag som gm:ar dig ändå om du har (o)tur.kloptok;n127796 said:
Avrapportering, RasmusL
Jooorå!!! Min resa började kl 16:30 på fredagen efter att ha slutat jobbet, hämtat dagisbarn och inte ätit middag och strax innan kl 18:00 hade jag anlänt till Långholmens folkhögskola, lagom mojsig efter en dryg timmes körning i regn och mörker.
Samling inför spelpass #1!
Som vanligt var presentationen av spelen samt indelningen/utdelningen av spelare sjukt effektiv och tydlig (jag tror inte att någon lirare stod utan spel under hela konventet) och en kvart senare är jag på väg mot ett klassrum för att spela Deranged.
Deranged
http://scenariofestival.se/scenarios-2015/deranged/
Hyfsat klassiskt "sätt en scen-spela scenen-sätt en ny"-lir om kompositören Robert Schumann och hans liv. Historian handlade om att Schumann sitter på mentalsjukhuset under sina sista dagar och minns tillbaka, scenerna blir fragment ur kompositörens liv. Scenerna som skulle sättas valdes ur en pöl med på förhand definierade sådana och samma scen kunde spelas om flera gånger för att låta Schumann förändra och förvrida sina minnen och sitt förflutna.
Bra grejer
Enkel scensättning (ta ett papper från väggen och läs högt vad som står)
Snygga props (papper, karaktärsblad, sättet scenpapperna var ordaniserade i rummet, etc var riktigt fint och genomtänkt!)
Härlig surrealism
DJ-excellens!
Dåliga grejer
Alldeles för många scener att välja bland
Skev scentidsfördelning mellan deltagarna
Märkligt fokus på preppen innan
Tekniken för att avsluta scener
Jag kom i en bra spelgrupp och hade syrran med mig som kunde bidra fett med energi och kreativitet. Efter en närmast oändlig prepp och regelgenomgång som lade enorm tid på att prata om 1700-talet och musiktermer (vilka båda kändes sjukt perifera i spelet) och workshop av scenavslutstekniken blev vi tillsagda att ta en femminuterspaus och sedan lite snabbt läsa igenom de tillgängliga scenerna. Heh. 30 scener att memorera för att inte behöva stå och intensivläsa i scensättningsfasen på 30 sec? Kanske hade varit värt att ta lite av musikteoridiskussionstiden och lägga på det här... Jag försökte fråga om stämning och tema i spel men fick vara svaret att det skulle vi inte prata om eller bestämma på förhand. Hepp. Nu vart det superlätt att "bara spela" utan att ha en aning om vad de andra spelarna hade för uppfattningar och preferenser. Suck. Jag noterade att min karaktär var med i nästan varje scen men att några av de andra spelarnas inte hade i närheten av samma scentid och frågade om en fick bidra på något sätt när en inte var inskriven i scen, typ om en fick komma in som Roberts låtsaskompisar (vanföreställningsdemoner som fanns inskrivna i scenariot) eller dyka in med sina karaktärer om det kändes lämpligt. "Nej." Happ...
Vi kom igång och vi öste på i rasande takt. De första tolv minuterna avverkade vi 8 scener med massa energi, rörelse, drama och göttigheter. Jag kände mig hela tiden handikappad i scenväljandet av att försöka sprida speltiden jämnt mellan deltagarna och scenavslutsmekaniken fungerade bara bra ett fåtal gånger men annars så var det kul. Som design kändes det aningen fattigt (det var i princip bara roller och scener som vi fick av spelet, ingen input eller mekanik för att driva på) men spelledaren vägde mer än väl upp det genom att vara totalt jävla klockren som DJ och använda musiken för att fånga, driva på och uppmuntra teman och känslor i spel!
Sammanfattningsvis
Bra tack vare bra personer, tänk typ Psychodrame eller Archipelago som också är spel där allt måste komma från och ur deltagarna. Byter en ut de dåliga grejerna så sätter jag en femma på att en har ett klockers samberättarspel att lira runt flumspelsbordet!
I nästa post kommer en genomgång av Beyond the Barricades, stay tuned!
Jooorå!!! Min resa började kl 16:30 på fredagen efter att ha slutat jobbet, hämtat dagisbarn och inte ätit middag och strax innan kl 18:00 hade jag anlänt till Långholmens folkhögskola, lagom mojsig efter en dryg timmes körning i regn och mörker.
Samling inför spelpass #1!
Som vanligt var presentationen av spelen samt indelningen/utdelningen av spelare sjukt effektiv och tydlig (jag tror inte att någon lirare stod utan spel under hela konventet) och en kvart senare är jag på väg mot ett klassrum för att spela Deranged.
Deranged
http://scenariofestival.se/scenarios-2015/deranged/
Hyfsat klassiskt "sätt en scen-spela scenen-sätt en ny"-lir om kompositören Robert Schumann och hans liv. Historian handlade om att Schumann sitter på mentalsjukhuset under sina sista dagar och minns tillbaka, scenerna blir fragment ur kompositörens liv. Scenerna som skulle sättas valdes ur en pöl med på förhand definierade sådana och samma scen kunde spelas om flera gånger för att låta Schumann förändra och förvrida sina minnen och sitt förflutna.
Bra grejer
Enkel scensättning (ta ett papper från väggen och läs högt vad som står)
Snygga props (papper, karaktärsblad, sättet scenpapperna var ordaniserade i rummet, etc var riktigt fint och genomtänkt!)
Härlig surrealism
DJ-excellens!
Dåliga grejer
Alldeles för många scener att välja bland
Skev scentidsfördelning mellan deltagarna
Märkligt fokus på preppen innan
Tekniken för att avsluta scener
Jag kom i en bra spelgrupp och hade syrran med mig som kunde bidra fett med energi och kreativitet. Efter en närmast oändlig prepp och regelgenomgång som lade enorm tid på att prata om 1700-talet och musiktermer (vilka båda kändes sjukt perifera i spelet) och workshop av scenavslutstekniken blev vi tillsagda att ta en femminuterspaus och sedan lite snabbt läsa igenom de tillgängliga scenerna. Heh. 30 scener att memorera för att inte behöva stå och intensivläsa i scensättningsfasen på 30 sec? Kanske hade varit värt att ta lite av musikteoridiskussionstiden och lägga på det här... Jag försökte fråga om stämning och tema i spel men fick vara svaret att det skulle vi inte prata om eller bestämma på förhand. Hepp. Nu vart det superlätt att "bara spela" utan att ha en aning om vad de andra spelarna hade för uppfattningar och preferenser. Suck. Jag noterade att min karaktär var med i nästan varje scen men att några av de andra spelarnas inte hade i närheten av samma scentid och frågade om en fick bidra på något sätt när en inte var inskriven i scen, typ om en fick komma in som Roberts låtsaskompisar (vanföreställningsdemoner som fanns inskrivna i scenariot) eller dyka in med sina karaktärer om det kändes lämpligt. "Nej." Happ...
Vi kom igång och vi öste på i rasande takt. De första tolv minuterna avverkade vi 8 scener med massa energi, rörelse, drama och göttigheter. Jag kände mig hela tiden handikappad i scenväljandet av att försöka sprida speltiden jämnt mellan deltagarna och scenavslutsmekaniken fungerade bara bra ett fåtal gånger men annars så var det kul. Som design kändes det aningen fattigt (det var i princip bara roller och scener som vi fick av spelet, ingen input eller mekanik för att driva på) men spelledaren vägde mer än väl upp det genom att vara totalt jävla klockren som DJ och använda musiken för att fånga, driva på och uppmuntra teman och känslor i spel!
Sammanfattningsvis
Bra tack vare bra personer, tänk typ Psychodrame eller Archipelago som också är spel där allt måste komma från och ur deltagarna. Byter en ut de dåliga grejerna så sätter jag en femma på att en har ett klockers samberättarspel att lira runt flumspelsbordet!
I nästa post kommer en genomgång av Beyond the Barricades, stay tuned!
Okej, jag kommer nog inte skriva lika mycket som Rasmus men här kommer lite reflektioner från mig (delat upp i ett inlägg per speldag) kring scenariofestivalen som nog får kallas min första lajvupplevelse. Det var inte riktigt klart för mig innan jag kom dit att det var just det men väl där var det ganska tydligt att här kom de flesta deltagare från en annan community än rollspelarfolket (ja, det är jättekonstigt att det så tydligt känns som olika communityn när vi gör i princip samma saker). Nåväl, låt oss ignorera identitetsfrågan - jag hade jättekul oavsett. Det hela var väldigt välorganiserat och i princip alla jag spelade med var väldigt engagerade vilket bidrog till den fina upplevelsen.
Jag började med att spela scenariot Prosthetics på fredagskvällen. Blev lite förvånad när arrangören inleder med ”det här är ett lajv som handlar om…”. ”Lajv”? Var har jag hamnat egentligen? Tillfällig sinnesförvirring uppstod men gick över ganska snabbt. Och sedan var det ju typ flumrollspel fast med lite fysiska inslag. Själva scenariot var en rätt styrd historia som handlade om ett gift par som skulle reparera sitt äktenskap genom att bygga ett hus. Jag tror många lajvare skulle ha väldigt svårt att förstå hur folk på det här forumet kan bli bannade i en diskussion om rälsning, för Prosthetics och nästan allt annat under helgen var ju rårälsat! Och det var jättebra! Det var mycket surrealism i det här scenariot och, som jag fann intressant, mycket regler kring hur vi aktörer fick prata och agera under scenerna. Det gillade jag mycket, även om det kanske var lite väl styrt emellanåt så att man i princip bara spelade igenom något där man redan hade scenen klar innan man började (play before play typ). Det surrealistiska brukar jag gilla mycket men här blev det nästan för mycket, speciellt på det sättet att det ofta inte gick att relatera till historien i övrigt. Sedan fick jag tyvärr spela halva scenariot med en spelare jag inte riktigt klickade så bra med.
Bra: en del scener blev jättebra, kul med ”metatekniker” (som det heter på lajviska) för hur man får agera och prata, i allmänhet roligt med surrealism även om det blev lite mycket ibland
Mindre bra: omotiverad surrealism, inte bästa medspelarna för mig, lite väl styrd i mitt handlande ibland, lite för fysiskt för min smak
Sedan var det hem och sova som gällde efter en lång dag.
Jag började med att spela scenariot Prosthetics på fredagskvällen. Blev lite förvånad när arrangören inleder med ”det här är ett lajv som handlar om…”. ”Lajv”? Var har jag hamnat egentligen? Tillfällig sinnesförvirring uppstod men gick över ganska snabbt. Och sedan var det ju typ flumrollspel fast med lite fysiska inslag. Själva scenariot var en rätt styrd historia som handlade om ett gift par som skulle reparera sitt äktenskap genom att bygga ett hus. Jag tror många lajvare skulle ha väldigt svårt att förstå hur folk på det här forumet kan bli bannade i en diskussion om rälsning, för Prosthetics och nästan allt annat under helgen var ju rårälsat! Och det var jättebra! Det var mycket surrealism i det här scenariot och, som jag fann intressant, mycket regler kring hur vi aktörer fick prata och agera under scenerna. Det gillade jag mycket, även om det kanske var lite väl styrt emellanåt så att man i princip bara spelade igenom något där man redan hade scenen klar innan man började (play before play typ). Det surrealistiska brukar jag gilla mycket men här blev det nästan för mycket, speciellt på det sättet att det ofta inte gick att relatera till historien i övrigt. Sedan fick jag tyvärr spela halva scenariot med en spelare jag inte riktigt klickade så bra med.
Bra: en del scener blev jättebra, kul med ”metatekniker” (som det heter på lajviska) för hur man får agera och prata, i allmänhet roligt med surrealism även om det blev lite mycket ibland
Mindre bra: omotiverad surrealism, inte bästa medspelarna för mig, lite väl styrd i mitt handlande ibland, lite för fysiskt för min smak
Sedan var det hem och sova som gällde efter en lång dag.
På lördagen började jag med att spela The Last Adventure som var ett scenario som handlade om tre barn i en familj med en alkoholiserad pappa. Barnen flyr med fantasins hjälp till en fantasivärld där de är hjältar som bekämpar ondskefulla motståndare (tänk typ Where the WIld Things are eller Peter Pan). Efter ett tag började verklighet och fantasi blandas samman allt mer och det blev allt tydligare att ärkefienderna i fantasins värld var fadern i en annan skepnad. Jag fick rollen som den trotsige sjuåringen Marcus som inte kunde kontrollera sin inre ilska så väl, vilket resulterade i många konflikter med den labile pappan.
Bra: älskade när fantasin abrupt gick över i verklighet men man liksom inte ville släppa taget och levde kvar som hjälten i fantasin några sekunder, vår spelledare gestaltade ärkefienderna i fantasivärlden väldigt bra, och framförallt
en medspelare kom på de mest fantastiska element i fantasivärlden.
Mindre bra: det var svårt att spela en arg sjuåring. Lätt att det bara urartar i ”nej, jag vill inte sova!!” eller motsvarande vilket blir lite enformigt. Hade lite svårt att relatera till ett par av medspelarna.
Sedan var det lunch och därefter spelade jag ett kortare scenario - Easter, a tragedy. Det var nog ett av mina favoritscenarion på hela helgen. Temat var familjemiddag och repetition vilket i praktiken innebar att man spelade upp den årliga familjemiddagen om och om igen med ett eller ett par års mellanrum mellan varje gång. Mellan varje scen fick man en lapp av spelledaren som beskrev hur dåligt ditt liv blivit sedan förra middagen, men det var saker man inte fick prata om under middagen, för då var spelet slut! Vi kunde alltså när som helst själva välja att avsluta spelet och det blev lite som en utmaning att hålla uppe den mystrevliga fasaden så länge som möjligt trots alla olyckor som drabbade alla i familjen, som ingen annan fick känna till. Det var alltså mycket hemligheter i spelet, vilket jag både gillade och ogillade. Jag såg det mest som att det var ett sätt att utveckla min karaktär emellan varje scen vilket jag kunde visa på ett subtilt sätt för de andra spelarna. Sista scenen var hemsk och tung att spela ut när man sitter med ett inre mörker och vet att ens karaktär bara väntar på att dö men inte kan få hjälp av ens egen familj.
Bra: den långsamma vägen ner i mörkret, det subtila spelet med lätta hintar om vad som pågår bakom fasaden
Mindre bra: jag gillade det nog egentligen mest (osäkerhet kring varför de andra spelarna agerar på ett visst sätt är något jag personligen starkt går igång på), men vissa skulle nog inte gilla att det var en hel del hemligheter mellan rollpersonerna.
Sedan skulle jag egentligen inte spela något mer den dagen men jag kände mer för att spela än att sitta och umgås med människor jag inte känner så jag lyckades hoppa på det spelledarlösa (vilket var det enda sådana jag spelade under helgen!) scenariot Mom, Dad and Sophie, ett scenario om tolvåriga Sophie vars föräldrar går genom en tuff skilsmässa med mycket fult spel och elakheter. Det kändes lite tufft först att sättas med två andra i princip helt okända människor och ta sig igenom något sånt men det blev faktiskt riktigt bra och ett av mina favoritscenarion under helgen. Det hjälpte nog att vi alla tre spelare hade skilda föräldrar och på något plan kunde relatera till scenariot själva. Det var återigen ett rätt styrt scenario med tydliga scener som skulle spelas igenom. Sophie fick efter varje scen avgöra om mamma eller pappa ”vann” scenen (dvs. vem som lyckades vinna Sophies hjärta i den scenen) vilket bidrog på ett bra sätt till motsättningarna mellan modern och fadern. Jag spelade Sophie, vilket var svårt i början (hur spelar man en tolvårig tjej?!) men när jag bestämde för att spela henne som en person snarare än ett "anonymt barn” så blev det riktigt bra. Min roll var lite av spelledartyp i och med att jag försökte trigga igång de andra två (som spelade mamma och pappa) och trycka på svaga punkter hos dem. Ett par scener blev väldigt bra och kändes mycket realistiska. Fick ett bra flow och hindrades inte av språket vilket annars kan hända när man inte spelar på sitt modersmål.
Bra: tydliga instruktioner och välskrivet, intressant och enkel mekanik, bra medspelare som gjorde något som kunde blivit svårspelat till något bra
Mindre bra: inget speciellt egentligen, men det kunde möjligen varit ännu lite mörkare.
Och med det så var spelandet slut för den dagen. Nu var det fest och Rasmus köpte öl till alla i parti och minut. Grymt trevligt att få prata rollspel med folk från t.ex. Finland och Italien och bra ämnen i allmänhet i diskussionen! Dock förvånad över att inte lajvargänget översvämmade dansgolvet!
Bra: älskade när fantasin abrupt gick över i verklighet men man liksom inte ville släppa taget och levde kvar som hjälten i fantasin några sekunder, vår spelledare gestaltade ärkefienderna i fantasivärlden väldigt bra, och framförallt
en medspelare kom på de mest fantastiska element i fantasivärlden.
Mindre bra: det var svårt att spela en arg sjuåring. Lätt att det bara urartar i ”nej, jag vill inte sova!!” eller motsvarande vilket blir lite enformigt. Hade lite svårt att relatera till ett par av medspelarna.
Sedan var det lunch och därefter spelade jag ett kortare scenario - Easter, a tragedy. Det var nog ett av mina favoritscenarion på hela helgen. Temat var familjemiddag och repetition vilket i praktiken innebar att man spelade upp den årliga familjemiddagen om och om igen med ett eller ett par års mellanrum mellan varje gång. Mellan varje scen fick man en lapp av spelledaren som beskrev hur dåligt ditt liv blivit sedan förra middagen, men det var saker man inte fick prata om under middagen, för då var spelet slut! Vi kunde alltså när som helst själva välja att avsluta spelet och det blev lite som en utmaning att hålla uppe den mystrevliga fasaden så länge som möjligt trots alla olyckor som drabbade alla i familjen, som ingen annan fick känna till. Det var alltså mycket hemligheter i spelet, vilket jag både gillade och ogillade. Jag såg det mest som att det var ett sätt att utveckla min karaktär emellan varje scen vilket jag kunde visa på ett subtilt sätt för de andra spelarna. Sista scenen var hemsk och tung att spela ut när man sitter med ett inre mörker och vet att ens karaktär bara väntar på att dö men inte kan få hjälp av ens egen familj.
Bra: den långsamma vägen ner i mörkret, det subtila spelet med lätta hintar om vad som pågår bakom fasaden
Mindre bra: jag gillade det nog egentligen mest (osäkerhet kring varför de andra spelarna agerar på ett visst sätt är något jag personligen starkt går igång på), men vissa skulle nog inte gilla att det var en hel del hemligheter mellan rollpersonerna.
Sedan skulle jag egentligen inte spela något mer den dagen men jag kände mer för att spela än att sitta och umgås med människor jag inte känner så jag lyckades hoppa på det spelledarlösa (vilket var det enda sådana jag spelade under helgen!) scenariot Mom, Dad and Sophie, ett scenario om tolvåriga Sophie vars föräldrar går genom en tuff skilsmässa med mycket fult spel och elakheter. Det kändes lite tufft först att sättas med två andra i princip helt okända människor och ta sig igenom något sånt men det blev faktiskt riktigt bra och ett av mina favoritscenarion under helgen. Det hjälpte nog att vi alla tre spelare hade skilda föräldrar och på något plan kunde relatera till scenariot själva. Det var återigen ett rätt styrt scenario med tydliga scener som skulle spelas igenom. Sophie fick efter varje scen avgöra om mamma eller pappa ”vann” scenen (dvs. vem som lyckades vinna Sophies hjärta i den scenen) vilket bidrog på ett bra sätt till motsättningarna mellan modern och fadern. Jag spelade Sophie, vilket var svårt i början (hur spelar man en tolvårig tjej?!) men när jag bestämde för att spela henne som en person snarare än ett "anonymt barn” så blev det riktigt bra. Min roll var lite av spelledartyp i och med att jag försökte trigga igång de andra två (som spelade mamma och pappa) och trycka på svaga punkter hos dem. Ett par scener blev väldigt bra och kändes mycket realistiska. Fick ett bra flow och hindrades inte av språket vilket annars kan hända när man inte spelar på sitt modersmål.
Bra: tydliga instruktioner och välskrivet, intressant och enkel mekanik, bra medspelare som gjorde något som kunde blivit svårspelat till något bra
Mindre bra: inget speciellt egentligen, men det kunde möjligen varit ännu lite mörkare.
Och med det så var spelandet slut för den dagen. Nu var det fest och Rasmus köpte öl till alla i parti och minut. Grymt trevligt att få prata rollspel med folk från t.ex. Finland och Italien och bra ämnen i allmänhet i diskussionen! Dock förvånad över att inte lajvargänget översvämmade dansgolvet!
Söndagen började tidigt. Alldeles för tidigt. Med mindre än fem timmars sömn i bagaget gav vi oss av till festivalen för mer spelande. Jag började med The Black Pram, ett av de scenarion jag sett mest fram emot. Det var en mörk skräckhistoria om ett par som just fått barn och flyttat ut i förorten till drömhuset. Allt verkar bra och livet som förälder är tungt men underbart. Men på kvällarna står en mörk gestalt med en svart gammalmodig barnvagn ute på gatan, precis där gatlyktans sken övergår i mörker. Han vill ha ditt barn och tar sig varje natt in i huset för att försöka ta barnet från dig. Dina ritualer hjälper ett tag men förr eller senare kommer han bryta sig igenom. Är du beredd att i ritualerna skada ditt barn för att skydda det emot ett ännu värre öde? Det här var ett råmörkt scenario med en kuslig stämning. Det som jag inte var beredd på var att det var mycket ”metatekniker” i scenariot, nästan halva speltiden gick åt till olika former av ”minispel” som skulle symbolisera nätterna när monstret hemsökte huset. Det gjorde tyvärr att man inte hade så mycket tid att komma in i karaktärerna så att de svåra besluten inte riktigt blev så svåra som de kunde varit. Sedan är det lite svårt för att bedöma hur de som spelade föräldrarna uppfattade det eftersom jag spelade en biroll, som agerade lite som en hjälpspelledare. Jag var själv nöjd med min insats och tror att det här kan vara ett fantastiskt scenario med rätt personer och möjligen med lite mindre av ”minispelandet” och lite mer gammalt hederligt rollspelande.
Bra: stämningen - mörk och tung, att monstret har en gammal barnvagn, osäkerheten kring om allt händer rollpersonerna på riktigt eller inte
Mindre bra: för lite scener där man kunde utveckla karaktärerna och för mycket ”metatekniker”/”minispelande”.
Efter lunchen var det dags för det sista scenariot under helgen: Papers. Det är ett humoristiskt och surrealistiskt lajv om en dag på kontoret. Arbetet är meningslöst och ibland väldigt konstigt, men det är okej - "för det är ju bara något man gör på kontoret" (som vi upprepade som ett mantra om och om igen). Allt är trevligt på kontoret och allt är bra och vi går från ”good to great!” (med tillhörande armgest) när vi jobbar tillsammans. Förbjudna ämnen: religion, politik, dåliga nyheter etc. Tillåtna ämnen: väder, restaurangrecensioner, goda nyheter etc. Mycket var väldigt kul med det här scenariot men det hade kanske blivit ännu bättre om det planterats ut lite potentiella konflikter hos några av spelarna. Intressant att spela med så många personer, vi var säkert tjugo stycken som spelade samtidigt.
Bra: väldigt kul i allmänhet, kul att spela lite smått grumpy som balans mot allt konstant leende, kort och intensivt, karaktärsskapandet var mycket bra
Mindre bra: lite för kort, hade varit kul att få rollspela lite mer, man kunde införa moment där vissa spelare uppmanas att bryta mot reglerna på detta perfekta kontor till de andras stora förtvivlan
Så var festivalen slut och mitt första lajvevent till ända. Jag tror nog att det blir fler sådana för det här var i princip som bra flumspelande från början till slut. Den här fysiska delen av lajvandet är jag inte så bekväm i och vet inte om jag gillar det överhuvudtaget. Men det lite mindre fysiska blackboxandet gillar jag skarpt!
Mina bästa spel: Easter - a tragedy. Mom, Dad & Sophie. Papers.
Mest lämpade för bordsrollspel: Mom, Dad & Sophie. Easter (tyvärr väldigt passiv SL som dock eventuellt kan tas bort). Kanske The Last Adventure och The Black Pram.
I allmänhet är det här med tydlig aktstruktur något som jag tycker att rollspel borde inspireras av. Dock måste man nog vara beredd att släppa lite grann av öppenheten i och med att man stolpar upp (hur löst det än må vara) vad som kommer ske i scenariot.
Bra: stämningen - mörk och tung, att monstret har en gammal barnvagn, osäkerheten kring om allt händer rollpersonerna på riktigt eller inte
Mindre bra: för lite scener där man kunde utveckla karaktärerna och för mycket ”metatekniker”/”minispelande”.
Efter lunchen var det dags för det sista scenariot under helgen: Papers. Det är ett humoristiskt och surrealistiskt lajv om en dag på kontoret. Arbetet är meningslöst och ibland väldigt konstigt, men det är okej - "för det är ju bara något man gör på kontoret" (som vi upprepade som ett mantra om och om igen). Allt är trevligt på kontoret och allt är bra och vi går från ”good to great!” (med tillhörande armgest) när vi jobbar tillsammans. Förbjudna ämnen: religion, politik, dåliga nyheter etc. Tillåtna ämnen: väder, restaurangrecensioner, goda nyheter etc. Mycket var väldigt kul med det här scenariot men det hade kanske blivit ännu bättre om det planterats ut lite potentiella konflikter hos några av spelarna. Intressant att spela med så många personer, vi var säkert tjugo stycken som spelade samtidigt.
Bra: väldigt kul i allmänhet, kul att spela lite smått grumpy som balans mot allt konstant leende, kort och intensivt, karaktärsskapandet var mycket bra
Mindre bra: lite för kort, hade varit kul att få rollspela lite mer, man kunde införa moment där vissa spelare uppmanas att bryta mot reglerna på detta perfekta kontor till de andras stora förtvivlan
Så var festivalen slut och mitt första lajvevent till ända. Jag tror nog att det blir fler sådana för det här var i princip som bra flumspelande från början till slut. Den här fysiska delen av lajvandet är jag inte så bekväm i och vet inte om jag gillar det överhuvudtaget. Men det lite mindre fysiska blackboxandet gillar jag skarpt!
Mina bästa spel: Easter - a tragedy. Mom, Dad & Sophie. Papers.
Mest lämpade för bordsrollspel: Mom, Dad & Sophie. Easter (tyvärr väldigt passiv SL som dock eventuellt kan tas bort). Kanske The Last Adventure och The Black Pram.
I allmänhet är det här med tydlig aktstruktur något som jag tycker att rollspel borde inspireras av. Dock måste man nog vara beredd att släppa lite grann av öppenheten i och med att man stolpar upp (hur löst det än må vara) vad som kommer ske i scenariot.
Björn den gode
Swashbuckler
Jättekul att läsa! Jag återkommer med en egen genomskrivning men inte ikväll, kände att jag ville skriva klart mina alldeles för länge redan uppskjutna gårdarapporter innan jag gav mig i kast med det här och nu när jag gjort det så orkar jag inte. Men som en teaser kan jag säga att mitt schema ändrades lite då The black Pram byttes ut mot The Last Adventure, Jag hann inte spela Mom, Dad & Sophie eftersom mitt summer lovin' drog över 75 minuter men att jag på söndag morgon också hann med att spela The Testimony.
...och sen var det kasta sig i ni bilen och åka hem för att sova alldeles för lite och gå upp alldeles för tidigt! En bilresa senare var vi (jag och syrran) tillbaka på festivalen och som det föll sig så spelade vi tillsammans igen i...
Beyond the Barricades
http://scenariofestival.se/scenarios...he-barricades/
Ett lajvigt sandboxlajv, skrivet av lajvare för lajvare. Det här var rätt mycket formulär A1 sandbox med relativt lite input till spelare utöver stödords-roller och en aktstruktur med delar separerade av lite stämningstexter. Den mekanik som fanns berörde användandet av pistoler, som jag tycker funkade utmärkt, samt att spelare som dog fick återkomma som spöken och hemsöka "de levande".
Bra grejer
Pistolmekaniken
Syrran
Spöket E
Dåliga grejer
Spelardynamiken förutom ovan nämnda
De skrivna relationerna
Sandbox utan input
Spelet handlade om någon kortvarig fransk revolution och ett dussin individer som bygger en barrikad i Paris med vilken de försöker stå upp mot överhögheten. Rollerna var IMLTHO rätt svaga och de skrivna relationerna kändes inte klockrena som spelskapare men vi lyckades få igång lite konflikt, jag fick slåss och vifta med pistoler och inte hålla med och bli hemsökt av ett fantastiskt bra spöke och lite annat innan min aristokrat-akademiker-roll tyckte att det roliga med att göra revolution hade gått över och återvände till sitt "vanliga" liv, lämnandes de fattiga arbetarna som inte hade någonstans att ta vägen till sitt öde.
Jag gillar inte såhär renodlade sandboxlajv där spelet egentligen inte "ger" något. Vi såg till att skapa konflikter inom gruppen men det kändes hela tiden, för mig, lite konstruerat och de relationerna jag hade velat utforska fanns det liksom inte tid för (väldigt kort speltid med snabba aktbyten!). Actionbiten i liret var faktiskt bra och den gillade jag men det var svårt att "hinna" skapa en koppling till alla kamrater som dog omkring en och faktiskt känna något vid deras frånfälle vilket lite tog udden av det som kunde ha varit riktigt läskigt: våldsamma konflikter bland vänner, nära och kära där privilegium och handlingsutrymme stod i centrum.
Jag hade kul och det var helt klart värt det men jag känner ändå att spelet kunde ha lämnat lite mindre av dramadesignen i spelarnas händer och åtminstone gett relationerna rullning från start.
En insikt jag fick av BtB är att bra spel i såhär ostyriga scenarion ovillkorligen sker när en spelar mot spelare en gillar. Det behövs, föreslår jag, mer speldesign för att designa bort dålig personkemi och jag ska i framtiden se till att välja mina medspelare lika väl som jag väljer mina scenarion om det finns risk för sandbox.
Sen blev det lunch! Fatta att en får frukost, lunch, middag (och efterrätt!), lunch, grymma spel, brädspelsbar, kaffe och te för en femhunka! Lägg till det en billig bar med godkända drinkar och det är svårt att se det här som annat än ett jävla klipp!
Efter lunch blev det jeepformet Drunk men det får vänta tills imorgon!
Beyond the Barricades
http://scenariofestival.se/scenarios...he-barricades/
Ett lajvigt sandboxlajv, skrivet av lajvare för lajvare. Det här var rätt mycket formulär A1 sandbox med relativt lite input till spelare utöver stödords-roller och en aktstruktur med delar separerade av lite stämningstexter. Den mekanik som fanns berörde användandet av pistoler, som jag tycker funkade utmärkt, samt att spelare som dog fick återkomma som spöken och hemsöka "de levande".
Bra grejer
Pistolmekaniken
Syrran
Spöket E
Dåliga grejer
Spelardynamiken förutom ovan nämnda
De skrivna relationerna
Sandbox utan input
Spelet handlade om någon kortvarig fransk revolution och ett dussin individer som bygger en barrikad i Paris med vilken de försöker stå upp mot överhögheten. Rollerna var IMLTHO rätt svaga och de skrivna relationerna kändes inte klockrena som spelskapare men vi lyckades få igång lite konflikt, jag fick slåss och vifta med pistoler och inte hålla med och bli hemsökt av ett fantastiskt bra spöke och lite annat innan min aristokrat-akademiker-roll tyckte att det roliga med att göra revolution hade gått över och återvände till sitt "vanliga" liv, lämnandes de fattiga arbetarna som inte hade någonstans att ta vägen till sitt öde.
Jag gillar inte såhär renodlade sandboxlajv där spelet egentligen inte "ger" något. Vi såg till att skapa konflikter inom gruppen men det kändes hela tiden, för mig, lite konstruerat och de relationerna jag hade velat utforska fanns det liksom inte tid för (väldigt kort speltid med snabba aktbyten!). Actionbiten i liret var faktiskt bra och den gillade jag men det var svårt att "hinna" skapa en koppling till alla kamrater som dog omkring en och faktiskt känna något vid deras frånfälle vilket lite tog udden av det som kunde ha varit riktigt läskigt: våldsamma konflikter bland vänner, nära och kära där privilegium och handlingsutrymme stod i centrum.
Jag hade kul och det var helt klart värt det men jag känner ändå att spelet kunde ha lämnat lite mindre av dramadesignen i spelarnas händer och åtminstone gett relationerna rullning från start.
En insikt jag fick av BtB är att bra spel i såhär ostyriga scenarion ovillkorligen sker när en spelar mot spelare en gillar. Det behövs, föreslår jag, mer speldesign för att designa bort dålig personkemi och jag ska i framtiden se till att välja mina medspelare lika väl som jag väljer mina scenarion om det finns risk för sandbox.
Sen blev det lunch! Fatta att en får frukost, lunch, middag (och efterrätt!), lunch, grymma spel, brädspelsbar, kaffe och te för en femhunka! Lägg till det en billig bar med godkända drinkar och det är svårt att se det här som annat än ett jävla klipp!
Efter lunch blev det jeepformet Drunk men det får vänta tills imorgon!
Björn den gode
Swashbuckler
Jag körde bil från Malung, och efter att ha kört fel ett par gånger så lyckades jag dyka upp i hyfsad god tid för första passet. Väl där så visade det sig att lajvet som jag skulle spela 'The black pram' hade fått en sen strykning av en spelledare och att vi då var för många. Men då såg jag chansen att hoppa på The Last Adventure (Det Sidste Eventyr) som jag sen skulle spelleda morgonen därpå.
Kloptok har redan ovan skrivit vad det handlade om så där har jag inget att tillägga. Nyckelordern var "Fantasy – Tragedy – Realism" och oj vad bra det var.
När jag spelade så fick jag en spelledare som spellett det tidigare för något år sen och sen inte läst på igen och det visade sig vara mycket lyckat då vi fick till just kasten mellan fantasin och verkligheten på ett oerhört starkt sätt och slutet var mycket gripande. Jag spelade Simon, mellankillen. Jag reflekterade redan då att hon spelledde det ganska långt ifrån hur det var skrivet, men kunde bara se förbättringar.
Därefter åkte jag iväg och sov på hotell i kungens kurva, frukosten var bra men inget sensationellt.
På lördagsmorgonen så skulle jag då spelleda, jag fick en underbar grupp spelare och är ruskigt nöjd med hur det gick. Särskilt nöjd med att spelarna var så nöjda, hade en spelare som senare under dagen kom och berättade för mig att han pratat med några andra som inte tyckte att scenariot fungerat så bra på grund av olika detaljer och konstaterade att jag hade löst alla de där problemen de andra upplevde. Mycket av det berodde förstås på att jag redan fått spela det med en så bra spelledare men oj vad nöjd och stolt jag är över min prestation där, särskilt eftersom jag var rätt rejält nervös innan. Roligt hade jag också.
Om jag sen ska recensera själva scenariot lite så skulle jag säga
Bra grejer:
Gör verkligen det som det utger sig för att vara, fantasy, tragedi, realism och gör det bra
Kasten mellan fantasin och verkligheten
Scenernas dramatiska kurva
Dåliga grejer:
Det är skrivet som ett sessen-spel men fungerar mycket bättre som klassisk flytande blackbox där scenerna inte bryts och sätts utan bara flyter på. Brotten löses genom att spelledaren som spelar fadern plockar tillbaka scenen till verkligheten och spelaren som spelar osynlige vännen tar dem till fantasin (den spelaren behöver också få specialinstruktioner löpande men det går jättebra att göra medan barnen spelar klart scenen innan). Och sen i undantagsfall kan en scensättning behövas (jag tror jag använde 1).
Den centrala designmekanismen, som är att barnen ritar fantasin på golvet och sen i slutet suddar ut den. Jag tror nu inte att någon sl använde den under festivalen mest på grund av praktiska skäl, men även om det hade varit genomförbart så tror jag bara det hade stört flytet i scenariot.
Kloptok har redan ovan skrivit vad det handlade om så där har jag inget att tillägga. Nyckelordern var "Fantasy – Tragedy – Realism" och oj vad bra det var.
När jag spelade så fick jag en spelledare som spellett det tidigare för något år sen och sen inte läst på igen och det visade sig vara mycket lyckat då vi fick till just kasten mellan fantasin och verkligheten på ett oerhört starkt sätt och slutet var mycket gripande. Jag spelade Simon, mellankillen. Jag reflekterade redan då att hon spelledde det ganska långt ifrån hur det var skrivet, men kunde bara se förbättringar.
Därefter åkte jag iväg och sov på hotell i kungens kurva, frukosten var bra men inget sensationellt.
På lördagsmorgonen så skulle jag då spelleda, jag fick en underbar grupp spelare och är ruskigt nöjd med hur det gick. Särskilt nöjd med att spelarna var så nöjda, hade en spelare som senare under dagen kom och berättade för mig att han pratat med några andra som inte tyckte att scenariot fungerat så bra på grund av olika detaljer och konstaterade att jag hade löst alla de där problemen de andra upplevde. Mycket av det berodde förstås på att jag redan fått spela det med en så bra spelledare men oj vad nöjd och stolt jag är över min prestation där, särskilt eftersom jag var rätt rejält nervös innan. Roligt hade jag också.
Om jag sen ska recensera själva scenariot lite så skulle jag säga
Bra grejer:
Gör verkligen det som det utger sig för att vara, fantasy, tragedi, realism och gör det bra
Kasten mellan fantasin och verkligheten
Scenernas dramatiska kurva
Dåliga grejer:
Det är skrivet som ett sessen-spel men fungerar mycket bättre som klassisk flytande blackbox där scenerna inte bryts och sätts utan bara flyter på. Brotten löses genom att spelledaren som spelar fadern plockar tillbaka scenen till verkligheten och spelaren som spelar osynlige vännen tar dem till fantasin (den spelaren behöver också få specialinstruktioner löpande men det går jättebra att göra medan barnen spelar klart scenen innan). Och sen i undantagsfall kan en scensättning behövas (jag tror jag använde 1).
Den centrala designmekanismen, som är att barnen ritar fantasin på golvet och sen i slutet suddar ut den. Jag tror nu inte att någon sl använde den under festivalen mest på grund av praktiska skäl, men även om det hade varit genomförbart så tror jag bara det hade stört flytet i scenariot.
Björn den gode
Swashbuckler
Efter att ha ätit lunch (riktigt bra lunch dessutom!) så var det dags att hoppa på nästa spel. Summer Lovin' stod på programmet med nyckelorden Sex, Awkardness, Rock'n'Roll. Det var ingen beröring annat än att hålla händerna trots det så kan det här ha varit det mest explicita jag spelat på sex under något lajv jag varit på. Upplägget var enkelt, det fanns tre par av roller som hade haft sex med varandra kvällen innan, i tur och ordning spelade vi upp hur mannen berättade för sina kompisar, hur kvinnan berättade för sina kompisar och vad som faktiskt hände.
Metatekniken när vi spelade vad som faktiskt hände gick ut på att när scenen kommit fram till beröring, satte sig de två personerna mitt emot varandra, med knän som rörde vid varandra och höll händer och turades sen om att beskriva vad de gjorde och hur det kändes.
Jag var inte bekväm med det här scenariot, och det var ett par som det märktes från början att de tyckte det var ännu jobbigare (fast för dom tror jag det släppte mer efterhand). Samtidigt är jag väldigt nöjd med att jag spelade det då det var utmanande och flyttade mina gränser för vad jag uppfattar går att spela ut, vilket jag hade nytta av redan nästa dag då jag spelade Distance, men mer om det då.
Bra grejer:
Vågat scenario som var helt transparent med vad det gick ut på och inte backade från löftet.
Rollerna som inte kändes varken stereotypt könade eller ytliga.
Dåliga grejer:
Det är för mig fortfarande oklart om det var meningen att kompissamtalet skulle vara teatraliskt som i låten Summer Lovin' eller realistiskt, eller något annat. Det gjorde att det kändes som att det spretade lite.
Att vi drog över 75 minuter och då ändå inte hann med debriefen efteråt. Undrar om det bara var vår grupp/sl som inte klarade av att hålla tiden eller om ett tvåtimmarspass för det här inte var så passande.
Eftersom vi nu dragit över så pass mycket att vi missat sista passet så satt vi istället och debriefade en timme extra ungefär, sedan åt jag middag (riktigt bra middag!) för att slutligen smita ifrån innan festen började och åkte hem till min syster som jag träffar för sällan.
Metatekniken när vi spelade vad som faktiskt hände gick ut på att när scenen kommit fram till beröring, satte sig de två personerna mitt emot varandra, med knän som rörde vid varandra och höll händer och turades sen om att beskriva vad de gjorde och hur det kändes.
Jag var inte bekväm med det här scenariot, och det var ett par som det märktes från början att de tyckte det var ännu jobbigare (fast för dom tror jag det släppte mer efterhand). Samtidigt är jag väldigt nöjd med att jag spelade det då det var utmanande och flyttade mina gränser för vad jag uppfattar går att spela ut, vilket jag hade nytta av redan nästa dag då jag spelade Distance, men mer om det då.
Bra grejer:
Vågat scenario som var helt transparent med vad det gick ut på och inte backade från löftet.
Rollerna som inte kändes varken stereotypt könade eller ytliga.
Dåliga grejer:
Det är för mig fortfarande oklart om det var meningen att kompissamtalet skulle vara teatraliskt som i låten Summer Lovin' eller realistiskt, eller något annat. Det gjorde att det kändes som att det spretade lite.
Att vi drog över 75 minuter och då ändå inte hann med debriefen efteråt. Undrar om det bara var vår grupp/sl som inte klarade av att hålla tiden eller om ett tvåtimmarspass för det här inte var så passande.
Eftersom vi nu dragit över så pass mycket att vi missat sista passet så satt vi istället och debriefade en timme extra ungefär, sedan åt jag middag (riktigt bra middag!) för att slutligen smita ifrån innan festen började och åkte hem till min syster som jag träffar för sällan.
Om man nu skulle få för sig att spela det som ett samberättar(bordsroll)spel av "sessen"-typ (sessen - bra ord!), har du några tankar kring hur man ska göra det? Det är ju tänkt att spelas flytande som det är skrivet noterade jag när jag började läsa det och inte uppbrutet av metasnack och definitivt inte med roterande scensättning.Björn den gode;n129952 said:
En sak som jag funderat på är till exempel hur man gör när man går mellan fantasi och verklighet - man vill ju inte bryta scenen när det går över i verkligheten (det är ju det som är det bästa med scenariot) samtidigt som det kanske kan vara svårt när man sitter runt bordet att fatta när det sker. Pappan/spelledaren kan kanske markera detta med kroppsspråk och ordval?
Drunk
https://dl.dropboxusercontent.com/u/.../SSF/drunk.zip
Ett jeepform om alkoholism, troligtvis menat att spelas sjukt close to home, känslosamt och ärligt. Vi spelade det spelledarlöst och fick ett kuvert med tre häften i skulle förklara spelet. Det gjorde de inte.
Bra
Temat?
Spelet "som det är tänkt att spelas"?
Dåligt
Speltexten aka "spelet"
Va fan. Bara grejen att en förväntas sitta tyst och läsa igenom typ 16 sidor text med en massa sidebars och skit är för mycket för mig. Lägg sedan till det att det finns solklara motsägelser i speltexten, exempelvis:
"The first flashback begins with Pia and Lisa picking up Ove outside the treatment centre."
VS
"However, the story has to be chronologically linear: the flashbacks have to move towards the present at all times."
+
"Scenes about how Ove gets admitted can depict how he openly must admit that he is an alcoholic in order to get admitted, how Pia and Lisa have to fight to get him to admit himself voluntarily (a requirement), or how Pia and Lisa tricks Ove into going to the rehab centre without him knowing that he has to willingly sign up etc."
Va? Så vi ska spela i kronologisk ordning, börja med att Ove släpps från rehab och SEDAN SÄTTA SCENER FRÅN INNAN HAN BLIVIT INLAGD!?!?!?!?!?
Därefter refereras i speltexten till en massa papperslappar, tejp och relationsscheman som vi inte fick med i materialet och vi får spendera 10 min med att söka upp i alla fall tejp som var helt centralt för spelmekaniken. Suuuuck.
Detta plus att det här spelades med folk jag inte känner och det blev inget annat än katastrof. Jag tror att jag, genom min rätt begränsade kännedom om jeepform, förstår hur det ska spelas men speltexten gjorde oss spelare så förvirrade och osäkra att det bara blev skit alltihopa.
När vi sedan var förvirrade och osäkra på vart vi skulle ta vägen får vi detta i ansiktet:
"When the game has begun you are not allowed to discuss anything out-of-character."
Tack kära spel, tack.
Det kom förvisso med brasklappen:
"If you feel that the game is not working you ought to cut and talk it through with your fellow players. They probably agree with you. (share the feeling?)"
Men det är ju OCKSÅ en motsägelse. Ugh...
Jag spelar det supergärna igen men då med regelhäftena som inspiration mer än som "regler" samt har spelare omkring mig som har samma idéer som jag om vad spelet är och ska vara. Jag kommer även att högaktningsfullt skita i "not allowed to discuss anything out-of -character" och säkra upp att vi spelare drar i samma riktning.
Det ska kanske sägas att jag inte klickade med mina medspelare och att det givetvis har stor del i fiaskot men nej, det här var verkligen en lysande tanke inlindad i en rutten speltext som hade mått bra av att läsa lite om fluence play/pedagogy of play.
Som tur var gick det snabbt att spela och sedan fick jag dricka kaffe innan det som skulle komma att bli festivalens höjdpunkt för mig Summer Lovin.
https://dl.dropboxusercontent.com/u/.../SSF/drunk.zip
Ett jeepform om alkoholism, troligtvis menat att spelas sjukt close to home, känslosamt och ärligt. Vi spelade det spelledarlöst och fick ett kuvert med tre häften i skulle förklara spelet. Det gjorde de inte.
Bra
Temat?
Spelet "som det är tänkt att spelas"?
Dåligt
Speltexten aka "spelet"
Va fan. Bara grejen att en förväntas sitta tyst och läsa igenom typ 16 sidor text med en massa sidebars och skit är för mycket för mig. Lägg sedan till det att det finns solklara motsägelser i speltexten, exempelvis:
"The first flashback begins with Pia and Lisa picking up Ove outside the treatment centre."
VS
"However, the story has to be chronologically linear: the flashbacks have to move towards the present at all times."
+
"Scenes about how Ove gets admitted can depict how he openly must admit that he is an alcoholic in order to get admitted, how Pia and Lisa have to fight to get him to admit himself voluntarily (a requirement), or how Pia and Lisa tricks Ove into going to the rehab centre without him knowing that he has to willingly sign up etc."
Va? Så vi ska spela i kronologisk ordning, börja med att Ove släpps från rehab och SEDAN SÄTTA SCENER FRÅN INNAN HAN BLIVIT INLAGD!?!?!?!?!?
Därefter refereras i speltexten till en massa papperslappar, tejp och relationsscheman som vi inte fick med i materialet och vi får spendera 10 min med att söka upp i alla fall tejp som var helt centralt för spelmekaniken. Suuuuck.
Detta plus att det här spelades med folk jag inte känner och det blev inget annat än katastrof. Jag tror att jag, genom min rätt begränsade kännedom om jeepform, förstår hur det ska spelas men speltexten gjorde oss spelare så förvirrade och osäkra att det bara blev skit alltihopa.
När vi sedan var förvirrade och osäkra på vart vi skulle ta vägen får vi detta i ansiktet:
"When the game has begun you are not allowed to discuss anything out-of-character."
Tack kära spel, tack.
Det kom förvisso med brasklappen:
"If you feel that the game is not working you ought to cut and talk it through with your fellow players. They probably agree with you. (share the feeling?)"
Men det är ju OCKSÅ en motsägelse. Ugh...
Jag spelar det supergärna igen men då med regelhäftena som inspiration mer än som "regler" samt har spelare omkring mig som har samma idéer som jag om vad spelet är och ska vara. Jag kommer även att högaktningsfullt skita i "not allowed to discuss anything out-of -character" och säkra upp att vi spelare drar i samma riktning.
Det ska kanske sägas att jag inte klickade med mina medspelare och att det givetvis har stor del i fiaskot men nej, det här var verkligen en lysande tanke inlindad i en rutten speltext som hade mått bra av att läsa lite om fluence play/pedagogy of play.
Som tur var gick det snabbt att spela och sedan fick jag dricka kaffe innan det som skulle komma att bli festivalens höjdpunkt för mig Summer Lovin.
Björn den gode
Swashbuckler
Nja, jag tolkade inte texten som att det är tänkt att spela flytande. Förutom det där mycket förvirrade att scenerna ska spelas i ordningen 1-2-5-lite valfritt - 10-11-12 så står det ju i uppvärmningen att en ska visa hur en bryter och sätter scener. Men ja det är inte tänkt att ha metasnack eller roterande scensättning så långt är vi med.kloptok;n130047 said:
Jag förstår inte riktigt varför en skulle vilja spela det som samberättarbordsrollspel av sessen-typ. Alltså när en strukit det där om att rita på golvet (som jag ändå inte tycker verkar bra) så är det ju ett scenario som inte kräver någon rekvisita och kan spelas i princip vilket rum som helst, bara att bestämma vilken del av rummet som är vad liksom. Jag tror att det vinner på att de som spelar barnen fysiskt kan krypa ihop i delen som representerar sovrummet osv.
Något som vi använde mycket var också dörren för att symbolisera att pappa gick ut eller kom hem.
Men ok, om jag antar att jag vill spela det som bordsrollspel för att börja där, det kanske är det enda jag får min spelgrupp att gå med på tex. Då skulle jag nog köra det med "spelledare" eller till och med två "spelledare" där den andra är den som spelar mamman/osynliga vännen. Jag tror inte att det behöver bli så förvirrat när en byter det kanske kan ske i något ögonblick men i bordsrollspel har vi ju dessutom fördelen att vi kan säga saker.. som "Då hoppar ärkeskurken fram! 'Aha!'" och så är ingen förvirrad över om det är ärkeskurken eller pappan som säger aha. Jag tror snarare att det kan vara klurigt att inte bli för tydlig snarare än för förvirrande.
Andra markörer som "God morgon!" efter att barnen gått och lagt sig fungerar jättebra för att symbolisera att natten gått både i semilajvet och i bordsrollspel.
Egentligen så är det väldigt lite som behöver ändras för att köra det som bordsrollspel, i vart fall från hur jag spelade. Men jag tror att en del av barnkänslan försvinner när en inte kan låtsasfäktas.
Men ok, om vi verkligen vill ha det som sessen dessutom att vi turas om att sätta scener. Då hade jag nog kört på att varannan scen måste vara i fantasin och varannan i verkligheten, och ha en fysisk markör för att scenen byts, typ en grej som någon tar eller ett klapp i bordet eller så. Och sen är det upp till den som satt den nya scenen att genom spel få övriga med på vad det är för scen.
Typ: "Jag kastar tusen miljoner knivar på krokodilen" [Tar leksaken från mitten av bordet] "Sch, hörde ni? Jag tror pappa kom hem. Vi måste städa!"
Björn den gode
Swashbuckler
Jag har funderat lite på det där med medspelare, är det här anledningen till att GothCon tex fortfarande bara kör laganmälan på rollspelen? På 'vanliga' lajv så brukar jag alltid tycka att det finns en säkerhet i antal, det brukar vara så pass många spelare och så pass öppet att det går att styra sitt spel mot de som det fungerar bra att spela med. Men att sätta mig och spela tungt tematiskt samberättarspel med två andra? Jag tror nästan inte att det går att förvänta sig att det ska bli bra. Jag skulle absolut göra det ändå för jag tror det kan bli väldigt intressant och lärorikt just att möta andra spelstilar och så men jag skulle nog inte ha så höga förhoppningar på själva spelet.RasmusL;n130052 said:
Nej men speldesignen kan i alla fall hjälpa till när den är _bra_. I vårt fall så tror jag att vi hade potential men att vi helt enkelt inte hittade varandra i osäkerhet, regelmissar och olika bild av vart vi var på väg. Sedan har jag även en känsla av att jeepform är notoriskt dåligt just när det kommer till slumpade spelgrupper...Björn den gode;n130055 said: