Hoodoodad av Lewis trondheim
(Jag tänker inte ge något betyg; för eftersom jag väljer mina favoriter så får de naturligtvis toppbetyg allihopa)
The Spiffy adventures of McConey - the Hoodoodad; av Lewis Trondheim
Tänk dig scenariot; fyra barndomskamrater träffas som unga män hos en av kamraterna och dennes flickvän; och de har just avslutat en god middag. De pratar om gamla tider, och plötsligt kommer frågan upp om de inte skall fortsätta kvällen med att spela något spel. Värden plockar fram någon låda med sina gamla leksaker; och diskussionerna börjar om vilka spel som vore roliga, och vilka som bara tar flera timmar att spela, där man alltid till sist sitter fast i Australien.
Det är kulorna som lockar fram flest goda barndomsminnen; och plötsligt föreslår den mest drivne av männen; Ritchie; att de borde bygga en racingbana; precis såsom de brukade göra på stranden.
"Men vadå, vi har ju ingen sand?" invänder värden; men Ritchie menar att de ju har fullt med andra saker att bygga en bana med; böcker, möbler; till och med tallrikarna.
"Okej, men på ett villkor, Ritchie. Inget fusk och inga tänjningar på reglerna, okej?"
Ritchie svär på hedersord, men de andra männen har varit med förr; och tillägger "för då slutar vi."
Sedan börjar ett ambitiöst bygge; akademikern i gänget klurar och tänker över alla ramper, tunnlar och hinder de måste ha med; McConey placerar ut hindrena, och värden har nöjt hittat sin lyckokula. När de är klara så går de stolt längs med banan och inspekterar bygget. "Det är nästan som om man vore där!" utbrister McConey med barnslig förtjusning, liggandes på knä på köksgolvet med ena ögat öppet i markhöjd.
De går igenom reglerna från förr: Först skjuter alla sina kulor samtidigt, sedan går man i tur och ordning från den som kommit längst, för att sedan placera sin bil där ens kula hamnat.
McConey är snabb att välja Aston Martin'en; värden erbjuder Batmobilen till sin flickvän men då hon inte vill vara med att spela så föreslås det istället att hon skall filma racet - för att hon inte skall ha tråkigt.
När de till sist ligger på mattan framför sina kulor; redo att skjuta ut dem; så kan de inte låta bli att tänka över det lustiga i situationen. När de tog på sig sina slipsar på morgonen förväntade de sig knappast att de senare under kvällen skulle komma att ligga på knä på en matta för att spela kula...
Alla skjuter ut sina kulor, och Ritchie var smart nog att studsa sin kula mot en av de böcker i kurvan som låg med ryggen vänd mot banan; varpå han kunde komma längst. Glatt och entusiastiskt kastar han sig in i uppgiften att försöka utöka sin ledning; och sätter sig framför sin kula och blickar framför sig.
"Den här soff-tunneln är inte mycket till hinder. Ni borde gjort en smalare genomfart," säger han innan han skjuter sin kula. Döm om hans förvåning när den stutsar tillbaka från sitt läge under soffan! De andra skrattar när han upptäcker att det ligger hinder gömda under soffan.
Ritchie måste placera sin bil på platsen där kulan stannat; men tar då upp den största tank han hittar från lådan, och placerar den dessutom sidledes över vägen så att de andra bilarna har svårt att ta sig förbi.
"Du skulle ju inte fuska, Ritche..."
"Jag fuskar inte; jag placerar den så här för att den gjorde en 180"
"Tanks gör inte några 180!"
"Den här gör det."
"Det är min tank och jag bestämmer att den inte gör det!"
Så börjar grälet. Under tiden sitter McConey med drömsk uppsyn och kör lite på marken med sin Aston Martin.
Rätt snart så har de börjat plocka upp böcker efter sig för att ställa allt tillbaka på sin plats. Det blir inget race.
Så där är serien The Hoodoodad.
Varje gång jag pratar serier med några av mina serienördkompisar brukar vi alltid återkomma till McConey och förundrat fråga oss varför det inte finns fler serier som den här; och varför inte fler lovprisar Trondheim. Serien har (vill jag minnas) givits ut på svenska; då som "McConeys hårresande äventyr" vilket är en ännu bättre titel; men jag kan inte tala för den översättningens kvalitet i övrigt. Jag äger den engelska Fantagraphics-utgåvan.
Lewis Trondheim är iaf min favorit bland de moderna franska serietecknarna; och McConey är som en moderniserad Kalle Anka för lite vuxnare läsare. McConey själv är en lite blyg och flegmatisk kanin, och hans bästa polare Ritchie är en lite sjavig katt som är stor i mun, har galna idéer och som - trots att han är odräglig och irriterande - ändå är rätt oförarglig i sin barnsliga förtjusning över alla sina upptåg.
The Hoodoodad är ett tunt album; det känns som ett gammalt Bonnier Carlsen-album; och beskriver hur Ritchie drabbas av en otursförbannelse knuten till en gammal artefakt som kommit i hans ägo. Det är som vilken Kalle Anka-intrig som helst; men det blir ändå något helt annat i den modernare och vuxnare tappning som Trondheim stöper sin berättelse i. Det beror till stor del på de extremt snygga teckningarna. De är väldigt enkla, men just genom att Lewis inte förstärker figurernas barnsliga attribut (såsom stora huvuden på små kroppar) så framstår de ändå som lite ålderdomliga och distingerade. Trondheim undviker skickligt att vara flåshurtig, utan väljer istället att teckna på ett mjukt sätt som påminner mycket om känslan att läsa Hergés linie claire; även om det ser väldigt annorlunda ut. Ett extra plus måste gå till färgläggningen, som ofta hjälper till att förmedla denna stämning. Humorn är rapp och ofta fyndig, men ändå hela tiden rätt lågmäld, och det finns dessutom en varm och mänsklig ton i berättandet som gör serien helt... ja, helt oumbärlig. Jag älskar den.
Perfekt när man börjar få ont i huvudet av skrikiga serier från såväl öst som väst.
Man kan läsa mer om Lewis Trondheim (samt titta på snygga omslag)
här
).
