Nekromanti Stora serierecensionstråden!

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,869
Location
Stockholm
Nu är det banne mig dags att tipsa varandra om serier! Recensera, rekommendera, varna, tipsa, puffa! Kort eller långt spelar ingen roll, men ett fåtal regler tycker jag bör finnas:

1) Skriv författare och titel i ämnesraden.
2) Sätt ett betyg mellan 1-5. 1 = sämsta jag läst; 5 = måste läsas för att man ska få kalla sig människa.

Let's go!

Edit: Eller, vaffan, skit i ovanstående regler om ni vill. De ä ba å skriv.
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,869
Location
Stockholm
Alan Moore, Top 10 vol 1-2

Betyg: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

Fantastiskt. Rakt igenom fantastiskt.

Top 10 utspelar sig i en stad, Neopolis, där alla, alla, alla har superkrafter. Korvgubben på hörnet grillar sin korvar med värmesyn. Det är på den nivån. Handlingen cirkulerar kring stadens poliskår -- en högst brokig skara individer -- och deras dagliga arbete.

Hela serien är som klassisk snut-tv-serie där flera olika, till synes orelaterade, fall visar sig hänga ihop. Blandat med saker som att ... tja ... en alkoholiserad godzilla i trasiga jeans kräks över hela stortorget. Och min favoritsubplot: När en av polisernas mamma upptäcker möss i sin lägenhet. Supermöss.

Många galna infall, och många många många referenser till andra serier. Det kryllar av dem! Men trots hela det galna upplägget är Top 10 en realistisk, jordnära serie. I den mening att handlingar får påtagliga konsekvenser, och att högst osuperhjälteaktiga ämnen som pedofili, rasism och prostitution spelar encentral roll.

Och jag ska inte ens börja tala om huvudpersonerna... för då kommer jag aldrig att sluta. Unika -- trots att de all är mer eller mindre klyschiga superschabloner -- djupa och engagerande hela bunten.

Det är känslor över hela spektrat, från bonnig slapstick och navelskådande referenshumor, till kärlek, mod, tragik, vänskap. You name it. I dessa två volymer ryms allt.
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,869
Location
Stockholm
Alan Moore, Top 10: The Forty-Niners

Betyg: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

"Prequel" till Top 10. Utspelar sig på 40-talet, strax efter andra världskriget, när Neopolis håller på att byggas av ex-nazistiska supervetenskapsmän. Vi får följa "Jetlad", nyss hemkommen från kriget i Europa, och hans första möte med staden (som då tycks vara bebodd av icke-superhjälte-serefigurer som The Yellow Kid, Karl-Alfred och Acke).

Givetvis är det många referenser framåt i tiden, vilket gör att man nästan måsta ha läst Top 10 vol 1-2 innan man ger sig på The Forty-Niner. Men bara nästan. Detta album är storartad seriekonst i sin egen rätt, men en story som står på egna ben. Action, homosexualtitet, fascism, nazi-tidsresenärer, robotar -- ja av allt man kan önska sig. Dock främst vampyrer. :gremsmile:
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,869
Location
Stockholm
Robert Kirkman, "Marvel Zombies"

Betyg: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

Marvel. Fast alla är zombies. Spindelmannen är en zombie, Hulken är en zombie, Captain America är en zombie. Iron Man? Zombie han också. Alla superhjältar är zombies, och vid seriens början har de redan ätit upp alla människor på hela jorden. Och sen kommer Galactus.

Cool serie. Inte så mycket till handling eller så, men underhållningsvärdet är högt för att allt är så jäkla skruvat. Om du någonsin velat se Wolverine slå loss sina egna klor från armen, så är detta serien för dig.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Hoodoodad av Lewis trondheim

(Jag tänker inte ge något betyg; för eftersom jag väljer mina favoriter så får de naturligtvis toppbetyg allihopa)

The Spiffy adventures of McConey - the Hoodoodad; av Lewis Trondheim
Tänk dig scenariot; fyra barndomskamrater träffas som unga män hos en av kamraterna och dennes flickvän; och de har just avslutat en god middag. De pratar om gamla tider, och plötsligt kommer frågan upp om de inte skall fortsätta kvällen med att spela något spel. Värden plockar fram någon låda med sina gamla leksaker; och diskussionerna börjar om vilka spel som vore roliga, och vilka som bara tar flera timmar att spela, där man alltid till sist sitter fast i Australien.

Det är kulorna som lockar fram flest goda barndomsminnen; och plötsligt föreslår den mest drivne av männen; Ritchie; att de borde bygga en racingbana; precis såsom de brukade göra på stranden.
"Men vadå, vi har ju ingen sand?" invänder värden; men Ritchie menar att de ju har fullt med andra saker att bygga en bana med; böcker, möbler; till och med tallrikarna.
"Okej, men på ett villkor, Ritchie. Inget fusk och inga tänjningar på reglerna, okej?"
Ritchie svär på hedersord, men de andra männen har varit med förr; och tillägger "för då slutar vi."
Sedan börjar ett ambitiöst bygge; akademikern i gänget klurar och tänker över alla ramper, tunnlar och hinder de måste ha med; McConey placerar ut hindrena, och värden har nöjt hittat sin lyckokula. När de är klara så går de stolt längs med banan och inspekterar bygget. "Det är nästan som om man vore där!" utbrister McConey med barnslig förtjusning, liggandes på knä på köksgolvet med ena ögat öppet i markhöjd.

De går igenom reglerna från förr: Först skjuter alla sina kulor samtidigt, sedan går man i tur och ordning från den som kommit längst, för att sedan placera sin bil där ens kula hamnat.
McConey är snabb att välja Aston Martin'en; värden erbjuder Batmobilen till sin flickvän men då hon inte vill vara med att spela så föreslås det istället att hon skall filma racet - för att hon inte skall ha tråkigt.
När de till sist ligger på mattan framför sina kulor; redo att skjuta ut dem; så kan de inte låta bli att tänka över det lustiga i situationen. När de tog på sig sina slipsar på morgonen förväntade de sig knappast att de senare under kvällen skulle komma att ligga på knä på en matta för att spela kula...
Alla skjuter ut sina kulor, och Ritchie var smart nog att studsa sin kula mot en av de böcker i kurvan som låg med ryggen vänd mot banan; varpå han kunde komma längst. Glatt och entusiastiskt kastar han sig in i uppgiften att försöka utöka sin ledning; och sätter sig framför sin kula och blickar framför sig.
"Den här soff-tunneln är inte mycket till hinder. Ni borde gjort en smalare genomfart," säger han innan han skjuter sin kula. Döm om hans förvåning när den stutsar tillbaka från sitt läge under soffan! De andra skrattar när han upptäcker att det ligger hinder gömda under soffan.
Ritchie måste placera sin bil på platsen där kulan stannat; men tar då upp den största tank han hittar från lådan, och placerar den dessutom sidledes över vägen så att de andra bilarna har svårt att ta sig förbi.
"Du skulle ju inte fuska, Ritche..."
"Jag fuskar inte; jag placerar den så här för att den gjorde en 180"
"Tanks gör inte några 180!"
"Den här gör det."
"Det är min tank och jag bestämmer att den inte gör det!"
Så börjar grälet. Under tiden sitter McConey med drömsk uppsyn och kör lite på marken med sin Aston Martin.
Rätt snart så har de börjat plocka upp böcker efter sig för att ställa allt tillbaka på sin plats. Det blir inget race.

Så där är serien The Hoodoodad.

Varje gång jag pratar serier med några av mina serienördkompisar brukar vi alltid återkomma till McConey och förundrat fråga oss varför det inte finns fler serier som den här; och varför inte fler lovprisar Trondheim. Serien har (vill jag minnas) givits ut på svenska; då som "McConeys hårresande äventyr" vilket är en ännu bättre titel; men jag kan inte tala för den översättningens kvalitet i övrigt. Jag äger den engelska Fantagraphics-utgåvan.

Lewis Trondheim är iaf min favorit bland de moderna franska serietecknarna; och McConey är som en moderniserad Kalle Anka för lite vuxnare läsare. McConey själv är en lite blyg och flegmatisk kanin, och hans bästa polare Ritchie är en lite sjavig katt som är stor i mun, har galna idéer och som - trots att han är odräglig och irriterande - ändå är rätt oförarglig i sin barnsliga förtjusning över alla sina upptåg.

The Hoodoodad är ett tunt album; det känns som ett gammalt Bonnier Carlsen-album; och beskriver hur Ritchie drabbas av en otursförbannelse knuten till en gammal artefakt som kommit i hans ägo. Det är som vilken Kalle Anka-intrig som helst; men det blir ändå något helt annat i den modernare och vuxnare tappning som Trondheim stöper sin berättelse i. Det beror till stor del på de extremt snygga teckningarna. De är väldigt enkla, men just genom att Lewis inte förstärker figurernas barnsliga attribut (såsom stora huvuden på små kroppar) så framstår de ändå som lite ålderdomliga och distingerade. Trondheim undviker skickligt att vara flåshurtig, utan väljer istället att teckna på ett mjukt sätt som påminner mycket om känslan att läsa Hergés linie claire; även om det ser väldigt annorlunda ut. Ett extra plus måste gå till färgläggningen, som ofta hjälper till att förmedla denna stämning. Humorn är rapp och ofta fyndig, men ändå hela tiden rätt lågmäld, och det finns dessutom en varm och mänsklig ton i berättandet som gör serien helt... ja, helt oumbärlig. Jag älskar den.

Perfekt när man börjar få ont i huvudet av skrikiga serier från såväl öst som väst.

Man kan läsa mer om Lewis Trondheim (samt titta på snygga omslag) här
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,288
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Warren Ellis, "Fell"

Betyg: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

"Fell" är en skum serie. I första hand är det ett formatexperiment av Warren Ellis. Han upptäckte att han hade många fans som inte hade råd att köpa hans serier; och försökte därför utmana det typiska amerikanska serieformatet och få till korta, koncisa historier på ett lägre sidantal än normalt; till ett billigare pris än brukligt. Resultatet är 'Fell'; en stilfull, bisarr och mörk ståry om en desillusionerad polis som förflyttas till en stadsdel som är precis lagom överdrivet nedgången, skabbig och sjuk. Där måste han nysta i en massa märkliga fall, samtidigt som hans väg korsas av en uppsjö trasiga, resignerade individer. Varje nummer är en fristående ståry, för att det inte ska göra något om man bara köper något nummer då och då. Det borde vara en nackdel i min bok, då jag normalt sett är en sucker för lååååååånga, invecklade metaplotts, men 'Fell' är så charmig, bisarr och sort of...poetisk att det kvittar; upplevelsen är total ändå. Tecknaren har en udda, konstnärlig stil med sparsamma färgklickar mot dystra, brungrå toner som sätter helt rätt stämning. 'Fell' är väl inget mästerverk, i de nummer jag hittils läst har jag inte kännt av något verkligt djup i varken plott eller karaktärer; men det är en jävligt mysig och fräsch serie med en känsla av sådana där skumma, härliga små art house-filmer. Således, fyra tekoppar.

Och justja, vet ni vad? Om ni mot förmodan är laglydigt lagda, kan ni ändå få hela första numret gratis här.

- Ymir, som alltid ville bli filmkritiker egentligen
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Jan Romare, "Råttan Robert", album 1 & 2

Till att börja med: "Råttan Robert" är något av det roligaste jag läst. Jag har läst albumen gång på gång och var gång vridit mig i skratt. Jan Romare har tecknat mycket annat bra, som "Pyton" och "Himlens Änglar", men "Råttan Robert" markerar hans absoluta topp som serieskapare. Givetvis får den mitt toppbetyg: Tre fingrar upp!

Tråkigt nog är mina album nerpackade i en låda i ett förråd i Hässelby, Stockholm (en förort som dessutom ligger strax innan t-banestationen Tjottaheiti), medan jag själv befinner mig i Malmö. Jag saknar dem, och ofta fördömmer jag mig själv för att inte lyckats få med dem.

Jan Romares simplistiska och karakteristiska tecknarstil känns nog igen av de flesta fluktare av DN:s seriesidor. Han formar stämning och karaktär med några väldigt enkla former (exempel). Introduktionen till seriens protagonist, en råtta vid namn Robert, är enkel. Robert lämnar helt sonika sitt hem för att söka lyckan i människornas värld. Naturligtvis blir inte mötet med denna helt oproblematiskt, utan detta grundlägger snarare fundamentet för Roberts livslånga kamp för "Råttsliga Rättigheter" (vilket, naturligtvis, inkluderar rätten att gå mot rött). Karaktärsregistret ökar i takt med att Roberts personlighet och geni utmejslas (likt Tintin är han i början en ganska "anonym" karaktär). Vi lär känna hans vapendragare Lodisråttan (bosatt i Klarabergsparken), siamesfröken Fifi och, givetvis, den stora antagonisten - katten Sluggo.

Humorn är oförargelig, satirisk och ofta väldigt väldigt klockren. "Råttan Robert" är mer episk i sin karaktär, vi får i princip följa Robert från födsel till grav, än de flesta andra verk av Jan Romare - vilka är mer av "enstrippare" (likt tidigare nämnda "Pyton" och "Himlens Änglar"). I serien får vi reda på att katter är allergiska mot franska (Sluggos arga katt-mobb slås ut av ett gemensamt utstött "La plume de ma tante!" från åtskilliga förtryckta råttor), att den råttsliga rätten att gå mot rött är en självklarhet och att Stålmannen (som tar sig över Atlanten för att bestrida Roberts tungviktsmästar-bälte) kan besegras genom uppvisandet av en hemstickad ungsvante. Robert hinner bli statsminister, OS-medaljör och tungviktsmästare, och innan hans händelserika liv nått sitt slut hinner Jan Romare också driva med en hel del dramaturgiska klyschor.

"Råttan Robert" utspelar sig mest i Sveriges stolta huvudstad, och härrör ibland till skeenden i stadens historia som det kan underlätta att känna till: Rivningen av Klara-kvarteren och uppförandet av Kulturhuset, "Plattan" och tillhörande kontorsskrapor är återkommande teman.

Jan Romare tjänstgjorde fram till 1984 på svenska UD. Under denna tid blev serietecknandet ganska sporadiskt, men efter pensionen har han varit betydligt mer produktiv. Han har även nått viss berömmelse utomlands. Bud Grace, skapare av Ernie, lär ha sagt om honom: "Han är ett intellekt, en respekterad diplomat, och främst en gentleman. Trots dessa handikapp är han en av världens främsta serietecknare!"
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Jag Arne, Charlie Christensen

Betyg: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

Alltså, denna sammlingsgrej av Arne Anka.
Jag bara älsar detta album, just för att man sammalt den mesta med Arne Anka. Gillar det nattsvarta humorn som går igenom det här albummet.

/ Johan K, som gillar Arne Anka
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Lisa Fary, Intergalactic Law

Okej. Jag läser aldrig egentligen serier och hör därmed inte hemma i den här tråden, men jag snubblade över en webbserie vid namn Intergalactiv Law, och för att vara en webbserie är den ganska underhållande och välgjord (märk väl, jag fattar normalt inte det roliga i 99% av alla webserier :gremwink: ).

Ta en kik här. Eller alla kanske redan visste om den här? :gremconfused:

/RD
 

neowyn

Swordsman
Joined
19 Sep 2003
Messages
637
Location
Stockholm
Prins Valiant

Av Harold Foster
Betyg 4

De håller på nytt att ge utt samtliga titlar och har i dagsläget kommit till band 36 av 40
 

Jonas Ferry

Swordsman
Joined
22 Feb 2005
Messages
447
Location
Stockholm
Håller på

Jag har läst avsnitt 1 och 2, och håller på med resten, så jag vågade inte läsa hela ditt inlägg för risken att bli spoilad. Jag är grymt imponerad hittills av serien, men efter att ha gillat Watchmen, From Hell, V for Vendetta, Swamp Thing och Promethea av Alan Moore så kanske det inte var en stor chansning.

Annars måste jag göra lite reklam för serie-kategorin på min hemsida, där jag skriver om serier jag läser. Kolla gärna in.

Bra ämne, hursom, jag ska samla tankarna och posta en riktig serierecension.
 

Jonas Ferry

Swordsman
Joined
22 Feb 2005
Messages
447
Location
Stockholm
Medhåll, bra!

Grymt medhåll, Fell är riktigt, riktigt bra. Jag rekommenderar alla att kolla in den.

Ben Templesmith, tecknaren, har en blog där han ganska ofta postar illustrationer. Han har en säregen stil, som ger en bra stämning till Fell.

En extra rolig sak är att Ellis inspireras av riktiga fall från tidningen, och att han skriver om det i slutet av varje nummer. Det riktigt sjuka går inte att fantisera ihop, det händer på riktigt.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,629
Location
Fallen Umber
Warren Ellis: Planetary

Betyg: :zeppelinare: :zeppelinare: :zeppelinare: :zeppelinare: :zeppelinare:

Planetary handlar om en utvald samling individer, utskickade av den stenrika Planetary Foundation för att utforska och katalogisera världens alla hemligheter, allt det som är gömt och glömt: begravda rymdskepp som störtade i dinosauriernas tidsålder, rester av invasionsförsök från andra världar, kvantdatorer från 1940-talet, monster och utomjordingar och älvor och superhjältar. Det hela är fyllt av referenser till alla typer av serier och gamla äventyrsromaner, från Fantastic Four och The Matrix till Sherlock Holmes, men även om man inte känner igen något är det en fantastisk äventyrsserie. Folk har superkrafter men serien är mycket långt från en traditionell superhjälteserie.

De första 18 numren av tidningen finns samlade i tre album. Det sista numret kommer att vara nummer 27; nummer 26 kom nyss ut, men utgivningstakten är högst ojämn och jag vet inte när nummer 27 kommer. Antagligen kommer de sista nio numren samlas i ett album så småningen, och det kan nog dröja lite. Det är dock ingen anledning att inte springa iväg och köpa det första albumet direkt, för Planetary är verkligen hur bra som helst! Samtliga nummer är skrivna av Warren Ellis och tecknade av John Cassaday, så det finns en total kontinuitet vad gäller både manus och teckningar också.

(Härnäst: Authority!)


/Dimfrost
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,109
Location
The Culture
Daredevil av Ed Brubaker

:tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

Daredevil: The Devil, Inside and Out
Författare: Ed Brubaker
Tecknare: Michael Lark

Det var länge sedan jag läste Daredevil, faktiskt så länge sedan att det var Frank Miller som skrev avsnitten, men jag bestämde mig för att ge det nya samlingsalbumet en chans av två anledningar: Serien hade fått bra recensioner när den publicerades i lösnummer och den var skriven av Ed Brubaker som gjorde ett fantastiskt jobb med Sleeper och borde kunna göra ett lika bra jobb med Daredevil. Och det kunde han.

Serien börjar där den förre (mycket hyllade) författaren Brian Michael Bendis lämnade den. Matt Murdock (Daredevils civila identitet för den som inte har koll) sitter fängslad i väntan på rättegång. Åtalspunkterna är ännu inte riktigt formulerade, men det han åtalas för är att vara Daredevil med allt vad det innebär. Något som borde stärka hans fall är att en man i Daredevils karaktäristiska dräkt härjar bland brottslingarna i Hell's Kitchen, trots att Matt Murdock sitter i fängelset. Troligen kommer detta inte spela någon roll, eftersom någon har smider planer som går ut på att Matt Murdock ska oskadliggöras innan hans fall kommer upp i rätten.

Utöver detta känner man igen sig som gammal Daredevil-läsare. De viktiga vännerna och fienderna är med: Kingpin, Bullseye, Foggy Nelson, Ben Urich, Punisher med flera. Brubaker använder dem på nya intressanta sätt och har lyckats skriva en historia som fungerar både som en smutsig superhjlätehistoria och som en fängelsehistoria. Teckningarna lyckas perfekt med att förmedla den skitiga och tätbefolkade fängelsemiljön, liksom de superhjälteslagsmål som förekommer. Vissa bitar är lite svåra att hänga med i om man inte läst de tidigare numren, men det störde knappast läsupplevelsen. Albumet avslutas tyvärr (som många andra album) med "fortsättning följer", men även med en överraskande vändning som gör att man vill läsa mer.

/tobias
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,288
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Hiroaki Samura, "Blade of the Immortal"

:tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

Jag har hyllat den här serien på forumet förr, men tiden har gått, den är uppe i 16 samlingsvolymer, och den är fortfarande bäst, så den förtjänar att hyllas ännu mera. Plus att det behövs lite kontrast till alla amerikanska serier i den här tråden.

"Blade of the Immortal" handlar om den odödlige, dräggige slackersamurajen Manji, som nystas in i en ung flickas vendetta mot svärdsskolan Itto-Ryu i det sena 1700-talets Japan. Plotten djupnar betydligt allt eftersom, förstås, och nya aktörer dyker upp i en växande intrighärva som involverar tillochmed själva shogunatet. Detta till trots, är det knappast några episka dimensioner vi talar om; utan en ganska jordnära serie - striderna är kanske en smula överdrivna, fast inte alls på ett typiskt manga-manér, men Manjis odödlighet är det enda direkt övernaturliga element som hittils förekommit. 'Blade of the Immortal' utmärks snarare av ett fokus på mannen på gatan och vardagslivet i 1700-talets Edo (som förövrigt är skildrat med en lysande historisk detaljrikedom); där det udda persongalleriet och en rapp, smått anakronistisk dialog ger ståryn en egendomligt fräsch och levande känsla; inga stela, trista samurajer här.

Karaktärerna är det bästa med "Blade of the Immortal". De är inte bara färgstarka, häftiga, trovärdiga, och har utan undantag komplexa psykologiskt djup; man tenderar dessutom att tycka om dem hela bunten. Måhända har man i de senaste albumen kunnat skönja en tendens hos författaren att hålla dem vid liv mot lite för omöjliga odds; men det gäller egentligen bara två snubbar, och andra har obarmhärtigt dödats av under seriens gång, så den som lever får väl se hur det utvecklar sig. Det är väldigt svårt att sia om vilka riktningar plotten kommer ta sig härnäst, och jag finner mig öppna varje nytt album med en lätt känsla av begeistring.

Näst bäst är Hiroaki Samuras fantastiska teckningsstil. Han är inte bara lysande bra på att ge varje karaktär, från huvudperson till slumpmässiga bystanders, en unik och lätt igenkännbar look utan att hänfalla till karikatyrer; utan är dessutom en mästare på att skildra känslor, rörelse, natur och miljö, perspektiv, you name it. Han har en väldigt skissartad stil med massor av små tunna blyertsstreck, för som alla andra manga värda namnet är BotI svartvit såklart, och oftast får man känslan av att han har minutiös kontroll på varje linje han drar; men det finns enstaka bildrutor, särskilt i duellscener, där det blir svårt att se vad teckningarna egentligen föreställer. I vilket fall lyckas hans teckningar både utmärkt förmedla seriens genomgående bitterljuva känsla och den lätta humor som balanserar upp den.

Det tredje som gör 'Blade of the Immortal' så fantastisk är att den känns så...personlig. Iochmed att tecknaren och manusförfattaren är samme person; är ord och bild perfekt ihopjämkade, och det känns aldrig som det finns något publikfrieri eller underkastelse inför genrekonventioner eller redaktörers veton. Kanske kan man framhålla att detta ger författaren möjlighet att leva ut lite väl många av sina eventuella fetischer och fixeringar; men vad faen, det är hans verk...låt honom. Det känns sällan negativt då man tänker 'hmm, här märks det att Hiroaki Samura tycker att det här är jäääättecoolt". Dessutom har han petat in en del små subtila homagé som är roliga att upptäcka.

Det finns inte så mycket negativt att säga, utom de detaljer jag redan påpekat. Möjligtvis kan somliga störa sig på att berättelsen går oerhört långsamt; småskaligheten i handlingen bidrar kanske till det; men ett helt album (alltså ett års amerikanska issues) kan vara bara ett fåtal dagar i serien. Vissa av fajtscenerna är också mycket utdragna; jag minns åtminstone en som tar upp typ två issues. (Men det sker såklart dialog och karaktärsutveckling under tiden).

Sammantaget är "Blade of the Immortal" en personlig, vacker, djup, cool, obarmhärtig, rolig, engagerande, sorglig, snygg och intressant serie. Det är, såvitt jag kan komma på just nu, den enda serie någonsin som i sin helhet får en femma av mig.

- Ymir, död åt syndikatserier
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,288
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Robert Kirkman, "Marvel Zombies"

Det kan ju nämnas att upptakten till 'Marvel Zombies' skildras i Ultimate Fantastic Four #21-23. Ståryn är väl bra, men jag tokhatar tecknaren, Greg Land. Han kan dock teckna Fantastiska Fyran som zombies väldigt vettigt :gremsmirk:

- Ymir, tycker Frightful Four egentligen var koolare än resten av zombierna tillsammans...
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,869
Location
Stockholm
Warren Ellis, "Planetary: Crossing Worlds"

Medhåll till Dimfrosts lovprisande av "Planetary". Faktiskt så bra att jag blir matt i knäna när jag tänker på det.

Men...

Det finns ett fjärde album som heter "Planetary: Crossing Worlds", och samlar tre stycken fristående cross-owerberättelser. En med Batman, en med JLA, en med The Authority. Det hela är ganska tråkigt, långsökt och ointressant. Kan med fördel hoppas över.

Betyg: :tekopp: :tekopp:
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,869
Location
Stockholm
Bill Willingham, "Fables"

Betyg: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:

När man försöker förklara vad "Fables" handlar om låter det bara löjligt. Min flickvän tittade bara konstigt på mig senast jag försökte sälja in serien hos henne. Upplägget är så här: En hel drös välbekanta sagofigurer (Snövit, Jack med Bönsjälken, Stora stygga vargen, häxan i Hans & Greta, Skönheten & Odjuret mfl) lever och verkar i vår värld, i en liten enklav ("Fabletown") i New York. Där har de bott i ett par hundra år, efter att flytt från sin mytiska sagoland när det invaderades av "The Adversary".

Jo, det låter jäkligt corny, men det är så förbannat bra!

Det första albumet, "Legends in Exile", handlar om mordet på Snövits syster, Rosenröd. Snövit (som har makten i Fabletown) och Stora Stygga Vargen (som är scheriff) börjar nysta i fallet ... och allt är inte som det verkar.

Hintills har det släppts ... öhh.. sju (?) album. Det senaste heter "Arabian Nights (and Days)" och snart kommer del 8, "Wolves". Albumen berättar en jäkla massa olika storys: de omänskliga sagofigurerna planerar revolution, Jack med bönsjälken blir filmmogul i Hollywood ... Men hela tiden finns en metaplot i bakgrunden: SAgofigurerna vill återerövra sit hemland innan The Adversary hinner i kapp dem på jorden.

Spännande värre!

En bonus med serien är att man redan är bekant med alla huvudpersonerna, vilket gör att man kan uppskatta alla roliga detaljer och avslöjanden desto mer. Som att "Prince Charming" -- ni vet den där stiliga prinsen som skommer och räddar alla prinsessor i sagorna -- faktiskt är samma person alla berättelser. En riktig cynisk player och kvinnorslukare, hatad av alla sina ex-fruar (Snövit, Törnrosa, Askungen).

SPRING Å LÄS!
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,057
Location
Nordnordost
Alien vs Predator

Snart 20 år gammal är serien som kort och gott heter "Alien vs Predator" ett mästerverk som står sig än idag.

Det kom en hel massa andra AvP-serier också, med diverse undertitlar, men den här heter bara "Alien vs Predator", och är det underbara orginalet som senare blev sönderslaktat till filmen som gick på biograferna för nått år sedan. De som sett filmen kommer att känna igen sig en del, men handlingen ligger närmare Alien-filmerna, speciellt de två första.

:tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp: :tekopp:
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Captain obvious [OS]

Captain Obvious är min nya favorit bland seriehjältar. Med favorit menar jag alltså den jag gillar mest. med serie menar jag tecknade serier publicerade företrädelsevis på internet eller i tidningar. Jag menar inte TV-serier. Om de inte handlar om serietidningshjältar...



/RD - ursäktar sig för sin dåliga humor :gremblush:

P.S (OS betyder OSeriös, inte OperativSystem) D.S
 
Top