Nekromanti Stridskapacitetsanpassning

[Muggas]

Snackade för ett tag sen med en kompis från mitt gamla rollspelsgäng och frågade hur deras spelande i DoDs värld gick. Han tog upp en grej som tydligen är ganska vanlig hos spelgruppen ifråga. Följande konversation utspelade sig (ungefär såhär). Namnen är fingerat av säkerhetsskäl :

Urban: "Min rollfigur är rena stridsvagnen, en halvorch med STY 20 och hög FYS. Han är duktig med sin huggare, men kan inga specialmanövrar. Hans sämsta sida är avståndsstrid."
Jag: "Men är alla rollfigurer stridsmaskiner, eller finns det någon som inte är bra på strid?"
Urban: "Tja, Nisses alv är rätt klen, men bra med sin båge. Men B, vår SL, gav honom en drakskinnsrustning och ett magiskt svärd för att kompensera för det."
Jag: "Så SL anpassar era rollfigurer så att de ligger på liknande nivåer i stridsförmåga?"
Urban: "Ja, annars blir det ju inte rättvist. Alla vill ju vara med i striden och inte bli utslagna direkt!"

Av vidare diskussioner att döma så fick jag intrycket av att allt var fokuserat kring just stridsmomentet. Visst verkade intiger och plottande av olika slag finnas i kampanjen, men de verkliga höjdpunkterna verkar alltid vara alla showdowns mellan hjältar och skurkar på olika nivåer. Framgång i strid verkar överskugga all annan framgång inom rollspelandet. Prylar och erfarenhetspoäng verkar vara spelarnas drivkraft. SL förbättrar alltså nya rollpersoners stridsförmåga för att de ska ha en chans att mäta sig med etablerade rollpersoner/stridsmaskiner.

Ok, detta är förmodligen ett vanligt problem, men jag trodde att man efter så lång tid av spelande hade andra fokuseringar med rollspelandet. Strid är kul ibland, men det får ju inte ta över hela rollspelsmöten. Varför inte strunta i rollspelandet då och sätta upp stridscenarion hela tiden?

Är denna fokusering på strid under spelmöten vanligt, även hos veteraner bland rollspelare?

 

[Olle Linge]

Nu vet jag inte om jag vill kalla mig själv veteran (jag har spelat i nio år), men vi har inte någon fokusering på strid alls. Det jag tyckte var underligt i Urbans sätt att prata om det, var att det lät som att alla var tvugna att ha stora svärd och bra rustningar för att kunna slåss eller nedgöra fiender på ett bra sätt. Jag menar, ska det vara strid så ska det inte vara en stor gröt där starkast har ihjäl de svagaste, det är inget spännande eller utmanande, bara ett evigt rull med tärningarna. Istället tycker jag det är viktigt med finess. En svag person har kanske mycket tjuvknep, använder annat för att besegra sina motståndare, lägger bakåll, luras eller vad som helst.

Också uppfinningsrikedom i striden borde vara ett stort moment (nu vet jag ju inte hur det är med det i just den här gruppen, men ändå). Enklaste sättet att tvinga spelarna till sådant är att man helt enkelt låter deras motståndare vara mäktigare och starkare, så att om de bara går rakt på i öppen strid så dör de.

 

[Krille]

"Ok, detta är förmodligen ett vanligt problem, men jag trodde att man efter så lång tid av spelande hade andra fokuseringar med rollspelandet. [snippeti] Är denna fokusering på strid under spelmöten vanligt, även hos veteraner bland rollspelare?"

Jag kan ju inte säga att jag känner igen mig direkt. Fast jag både håller med och håller inte med - samtliga spelare ska ha något att göra och det ska vara lika kul för samtliga spelare. Däremot ställer jag mig frågande till att det måste ske genom strid. Och i och med att striden inte blir enda sättet att få spelare aktiva så uppstår heller inte behovet av att alla rollpersoner ska ha samma stridskapacitet.

 

[Eksem]

Jag håller helt klart med dig om att strid borde vara så, och då jag planerar en kampanj (jag babblar en massa om den på forumet utan att egentligen komma någonstans, den jävla kampanjen är som ett ok jag släpar på) som kommer innehålla en hel del strid så måste jag jobba på att få själva fajtingbiten intressant. Problemet är ju bara att det inte riktigt finns några regelsystem som uppmuntrar till att göra något annat än att bara rulla tärningar när man slåss. Det finns typ Feng Shui, men det är inte tillräckligt regelförankrat. Men jag återkommer till det här ämnet i ett helt eget inlägg i en ny tråd inom kort.

 

[entomophobiac]

7th Sea (OT)

Problemet är ju bara att det inte riktigt finns några regelsystem som uppmuntrar till att göra något annat än att bara rulla tärningar när man slåss.

Visst, du rullar fortfarande bara tärningar - men om man inte tolkar saker och ting är det det enda man gör i väldigt många rollspel - men 7th Sea har väldigt intressanta regler.

Om det är matiné man är ute efter, och att döma av exemplet Feng Shui antar jag att så är fallet, så rekommenderar jag starkt 7th Sea, eller något annat "Roll and Keep" spel. (Legend of the Five Rings använder det, om jag inte har fel.)

Mysigt, snabbt och rättså taktiskt - samt att det egentligen inte går att "dö" i spelet om inte spelledaren är på dåligt humör.

 

[Olle Linge]

Det finns väl i nästan alla rollspel?

Jag är ju inte den som brukar bry mig om ifall det står i reglerna eller inte, men visst uppmuntras det i de flesta system? SL kan ju alltid modifiera saker och om man kommer på grejer som verkar vettigt (eller är coolt, beroende på setting och stämning) så kan ju SL ge en bonus och därmed uppmuntra folk att inte bara veva slumpmässigt. Det finns väl i nästan alla rollspel?

 

[entomophobiac]

Kan inte identifiera mig med detta vare sig som spelledare eller spelare. Vet inte om jag någonsin kunnat.

Visst, nog var kampanjerna mer stridsorienterade "förr" (alltså när jag började för typ 11 år sedan), men det var väl nästan aldrig fråga om några "optningar" eller kapacitetsanpassningar.

Oftast handlade det hela om coola vapen, men inte alltid det största och häftigaste. Lika ofta det vapen som passade karaktären bäst; till exempel de små pistolerna i Mutant Chronicles - inte alltid en Megacharger eller Gehenna Puker...

Nu för tiden händer det att hela kampanjer fortlöper utan en enda eller med endast ett fåtal strider. Likadant kan det också hända att ett enkvällsscenario (vilket det oftast blir när vi spelar) avslutas med en skyttefest där både motståndare och rollpersoner stupar.

 

[Eksem]

Re: Det finns väl i nästan alla rollspel?

Men då handlar det bara om SL's godtycke och snabbt höftade siffror, det är egentligen inte en naturlig del av regelsystemet. Det är det jag är ute efter.

 

[Pom]

Strid blir det ofta när vi spelar, men däremot är rollpersonerna sällan optimerade därtill. Senast var det en glasskärva mot automatvapen.

 

[Johan K]

När jag började att lira rollspel så var det nog striden som var den huvudsakliga attraktionen.. Det var ju fränt att hugga orcher villt omkring sig ju....
Men nu så gillar jag mer asjälva karaktärsspelande av de karaktärer som jag spelar... Känns på nått sätt mer utmanande. Sen om det är en mognad av rollspelande, eller vad man nu kan kalla det vet jag inte.
Fast en strid då & då livar upp det hela ininmellanåt...

 

[walium]

Hur mycket strider som förekommer varierar rätt mycket ifrån kampanj till kampanj. Men även de gånger då det förekommer våldsamheter så får oftast misslyckanden och dålig planering fatala konsekvenser. Några optade stridsmaskiner har jag nog aldrig skapat någonsin. Undantaget är USCM som är en ren militärkampanj. Fast där ställs vi ofta inför överlägsna eller okända motståndare och spelledaren har inte några skrupler när det gäller att ha ihjäl oss. Så då är det livsviktigt att vara rätt utrustad tänka taktiskt och hålla ihop.

Jag tycker att det känns som om Urban och hans kollegor lika gärna skulle kunna spela Diablo istället för något bordsrollspel.

 

[Muggas]

Jag menar, ska det vara strid så ska det inte vara en stor gröt där starkast har ihjäl de svagaste, det är inget spännande eller utmanande, bara ett evigt rull med tärningarna. Istället tycker jag det är viktigt med finess. En svag person har kanske mycket tjuvknep, använder annat för att besegra sina motståndare, lägger bakåll, luras eller vad som helst.

Precis, varför ska det alltid vara öppen konfrontation med skurkarna och mekaniskt tärningsslående? List ska brukas, även i stridssituationer. Som du säger, tvinga spelarna till alternativa lösningar i sådana fall. I många fall är det visserligen författarna av rollspelen som hellre lyfter fram strid i reglerna, än att fokusera mer på andra, intressanta aspekter av rollspelande...

 

[Muggas]

Exakt! [ANT]

Absolut, strider man bara hela tiden så måste ju alla kunna hänga med genom olika stridstekniska fördelar, för att behållningen av spelmötena ska bli hyfsad för alla deltagarna. Sen att den övergripande kvalitén på rollspelandet bli sämre är en annan sak...

 

[Muggas]

Men nu så gillar jag mer asjälva karaktärsspelande av de karaktärer som jag spelar... Känns på nått sätt mer utmanande. Sen om det är en mognad av rollspelande, eller vad man nu kan kalla det vet jag inte.

Visst, mycket stridande kan vara kul emellanåt. Bara man varierar fokus då och då, så att mekaniskt stridande inte alltid är i centrum. I min gamla spelgrupp verkar det inte finnas något annat som är intressant än just stridskapaciteten (Ok, det finns det säkert, men jag får intrycket av att karaktärernas relationer till varandra och omgivningen är högst sekundär)...

 

[Muggas]

Jag tycker att det känns som om Urban och hans kollegor lika gärna skulle kunna spela Diablo istället för något bordsrollspel.

Ibland känns det som om de spelar bara för att ha en anledning att träffas och umgås. Och om rollspelandet inte är huvudskälet till sammankomsterna är det kanske dags att göra ngt annat tillsammans, eller att byta till en annan spelgrupp...

 

[Dimfrost]

Ta en titt på taktikkorten i Skymningshem, de gör att striden inte bara handlar om att rulla tärning. Eller Duellito, när Rising väl får klart det.


/Dimfrost

 

[Johan K]

Strid är enkelt.. Eller ?

Tror att just mycket av fokusen hamnar på just RP & sådant är för att det är enkelt. Att skjuta & panga på i största allmänhet är ju enkelt & enkelt att fastna i... & den sociala grejen, som du säger, kommer tyvärr i andra hand..

/ Johan K, trött & lite smågrinig

 

[Vindhand]

Re: Strid

Ok, detta är förmodligen ett vanligt problem, men jag trodde att man efter så lång tid av spelande hade andra fokuseringar med rollspelandet. Strid är kul ibland, men det får ju inte ta över hela rollspelsmöten. Varför inte strunta i rollspelandet då och sätta upp stridscenarion hela tiden?

För att striden måste betyda något. Jag erkänner glatt att det strids mycket på mina spelmöten men jag ser det inte som ett problem. Jag gillar strid.

Striden behöver dock betyda något. Man måste strida av en orsak. Blir det bara ett spel med siffror och poäng förlorar även den bästa strid sin spänning. Man måste vilja döda den där slemma skurken, eller vägra låta fienden komma undan med ens flickvän, eller verkligen vilja överleva för att kunna vara med sina barn när de växer upp... annars kan man lika gärna låta bli.

Striden lånar dessutom sin spänning till resten av rollspelet. En högtidlig middag blir mer spännande av att man kan finna sig utmanad på en duell i gryningen om man råkar kalla värdinnan för en hora. En rättsprocess blir intressantare om ett klumpigt hanterande av den kan leda till en lynchmobb. Att åkalla en tjänare av animerad lera för att bygga ett hus blir mer intressant om det kan gå fel och den kan få för sig att försöka äta upp din lever.

Jag försöker att göra strid möjlig att undvika, betydelsefull och med rimliga konsekvenser. Jag ser också till att den är farlig och paradoxalt nog att det går att besegra en fiende utan att denne nödvändigtvis tvärdör. Funkar för mig

 

[Bjorn]

Spelare är olika

För vissa spelare är säkert strid och ackumulerandet av "mer plus" det centrala i spelandet vare sig de spelat en månad eller 10 år. Olika spelare har olika motiv för sitt spelande och det är väl egentligen inget fel med det...

Nyckeln är väl snarare att som SL hitta en mix som någotsånär bra för alla deltagare. Denna kan av naturliga skäl se helt olika ut från spelgrupp till spelgrupp.

Idealspelsessionen för en grupp med 4 "taktiker" ser givetvis helt annorlunda ut än den för en grupp med 4 "method actors" eller en grupp med 4 "storytellers".

Nu är ju ofta de flesta spelgrupper något mer blandade vilket ger oss större utmaningar som SL men problemet är oftast inte olösligt.

/Bjorn

 

[Feuflux]

Re: Strid

En högtidlig middag blir mer spännande av att man kan finna sig utmanad på en duell i gryningen om man råkar kalla värdinnan för en hora.

Du kommer aldrig att bli bjuden på middag till mig! (Det där var enda anledingen att jag svarade på ditt inlägg och inte på Muggas...)

Som Muggas beskriver det låter det som om strid är hela grejen med rollspel och resten är transportsträcka mellan striderna. Det låter ju inte sådär tilltalande i överkant. Hmm, förutom i Feng Shui då som blir fullständigt meningslöst utan strid.

På den gamla goda tiden... då använde man ju strid för att få upp farten i spelmötet. Om man höll på att dyrka upp dörren till "ondingarnas näste (tm)" så satt tjuven och var aktiv medans resten av gruppen satt och gjorde origami av spelformulären (never happended) eller nåt annat dumt. Men så blev det fight mot ondingarna och då har man istället 4 hyperaktiva nördar som tävlar om vem som ska göra mest skada. Det här blev en fet överdrift, men poängen är att strid tenderar att få liv i hela spelgruppen.

Jag gillar en liten strid emellanåt även om jag inte har något behov av dem längre, beror ju förstås på vilket typ av spel man lirar. Om vi tittar på hur det ser ut i DoD6 för mig nu för tiden. Där är vi 4 spelare som har stor spridning i stridsförmåga. 2 pers är duktiga på att slåss och SL lägger vanligtvis motståndet på deras nivå så att de ska få en utmaning. Jag är halvbra (grym på båge dock) så jag fegar vanligtvis ur närstrid eftersom jag vet vad statistiken skulle åstadkomma efter ett tag. Magikern (4:e killen) gömmer sig alltid men kastar trevlig magi så mycket han kan. För att han ska gå in i strid med sin trästav så kräves det att det enbart är en fiende kvar och att denne är medvetslös. Det gör att jag är lite kluven till striderna. Dessa strider är inte så skoj för mig medan jag kan ha kul i en strid där jag faktiskt kan hoppa in och hugga av mig lite. Å andra sidan kan jag stå på håll och skjuta folk i höger ben med pilbågen (jag träffar alltid i höger ben, naturlag).

I Star Wars är jag fett ointresserad av strider, men det beror på att jag spelar en feg diplomat. De andra får gärna slåss, bara jag får gömma mig någonstans tills det är över. (Det är f.ö svårt att gömma sig i en slät gång...)

Det är ingen fokusering på strid hos oss, men det är inte sällsynt att det förekommer heller. Äsch, jag vet inte om jag kom fram till någonting här...