Snackade för ett tag sen med en kompis från mitt gamla rollspelsgäng och frågade hur deras spelande i DoDs värld gick. Han tog upp en grej som tydligen är ganska vanlig hos spelgruppen ifråga. Följande konversation utspelade sig (ungefär såhär). Namnen är fingerat av säkerhetsskäl :
Urban: "Min rollfigur är rena stridsvagnen, en halvorch med STY 20 och hög FYS. Han är duktig med sin huggare, men kan inga specialmanövrar. Hans sämsta sida är avståndsstrid."
Jag: "Men är alla rollfigurer stridsmaskiner, eller finns det någon som inte är bra på strid?"
Urban: "Tja, Nisses alv är rätt klen, men bra med sin båge. Men B, vår SL, gav honom en drakskinnsrustning och ett magiskt svärd för att kompensera för det."
Jag: "Så SL anpassar era rollfigurer så att de ligger på liknande nivåer i stridsförmåga?"
Urban: "Ja, annars blir det ju inte rättvist. Alla vill ju vara med i striden och inte bli utslagna direkt!"
Av vidare diskussioner att döma så fick jag intrycket av att allt var fokuserat kring just stridsmomentet. Visst verkade intiger och plottande av olika slag finnas i kampanjen, men de verkliga höjdpunkterna verkar alltid vara alla showdowns mellan hjältar och skurkar på olika nivåer. Framgång i strid verkar överskugga all annan framgång inom rollspelandet. Prylar och erfarenhetspoäng verkar vara spelarnas drivkraft. SL förbättrar alltså nya rollpersoners stridsförmåga för att de ska ha en chans att mäta sig med etablerade rollpersoner/stridsmaskiner.
Ok, detta är förmodligen ett vanligt problem, men jag trodde att man efter så lång tid av spelande hade andra fokuseringar med rollspelandet. Strid är kul ibland, men det får ju inte ta över hela rollspelsmöten. Varför inte strunta i rollspelandet då och sätta upp stridscenarion hela tiden?
Är denna fokusering på strid under spelmöten vanligt, även hos veteraner bland rollspelare?
Urban: "Min rollfigur är rena stridsvagnen, en halvorch med STY 20 och hög FYS. Han är duktig med sin huggare, men kan inga specialmanövrar. Hans sämsta sida är avståndsstrid."
Jag: "Men är alla rollfigurer stridsmaskiner, eller finns det någon som inte är bra på strid?"
Urban: "Tja, Nisses alv är rätt klen, men bra med sin båge. Men B, vår SL, gav honom en drakskinnsrustning och ett magiskt svärd för att kompensera för det."
Jag: "Så SL anpassar era rollfigurer så att de ligger på liknande nivåer i stridsförmåga?"
Urban: "Ja, annars blir det ju inte rättvist. Alla vill ju vara med i striden och inte bli utslagna direkt!"
Av vidare diskussioner att döma så fick jag intrycket av att allt var fokuserat kring just stridsmomentet. Visst verkade intiger och plottande av olika slag finnas i kampanjen, men de verkliga höjdpunkterna verkar alltid vara alla showdowns mellan hjältar och skurkar på olika nivåer. Framgång i strid verkar överskugga all annan framgång inom rollspelandet. Prylar och erfarenhetspoäng verkar vara spelarnas drivkraft. SL förbättrar alltså nya rollpersoners stridsförmåga för att de ska ha en chans att mäta sig med etablerade rollpersoner/stridsmaskiner.
Ok, detta är förmodligen ett vanligt problem, men jag trodde att man efter så lång tid av spelande hade andra fokuseringar med rollspelandet. Strid är kul ibland, men det får ju inte ta över hela rollspelsmöten. Varför inte strunta i rollspelandet då och sätta upp stridscenarion hela tiden?
Är denna fokusering på strid under spelmöten vanligt, även hos veteraner bland rollspelare?