"Problemet (samberättarmässigt) som superhjälteförfattare brukar ha är att motivera varför superhjältarna behöver varandra."
Något som jag har lagt märke till efter att ha spelat City of Heroes ett tag är att olika roller främjar grupparbete. Det är förbaskat hårt att solojobba i det där spelet, eftersom man som ensam hjälte inte är komplett. Scrappers (snabba närstridssnubbar) funkar hyfsat solo, blasters (skjutare) och tankers (dunkare) kan gå om de är försiktiga, men defenders (medhjälpare, oftast läkare eller skyddare) och controllers (vända fienden mot sig själva) funkar inte alls solo. Den ultimata kombon verkar vara ett par tankers och scrappers i fronten, en defender som håller fienden från blasters och controllers som utövar avståndsvåld, och en defender till som helar de andra. En sådan kombo klarar sig klart mycket bättre än någon sologubbe. Taktik är också önskvärt: det är lättare att ha en front om man slipper tänka på flanker, så flaskhalsning är viktigt att tänka på.
Och det som slår mig är att det här är ett ämlans dataspel, och det lyckas med att få in olika sorters rollpersoner klart mycket bättre än många rollspel. Inte nog med det, olika kraftnivåer löses apsnyggt med "sidekicks" och "exemplars". En högnivåsnubbe kan bli mentor åt flera lågnivåsnubbar, och sänker i praktiken sin egen nivå till deras. Sidekicks är det omvända: ett fåtal lågnivåsnubbar som höjs upp till nästan samma nivå som deras lärare, så att de kan ta itu med ärkebovarna utan att vara chanslösa.
---
Nog reklam. Ze point är nog att man kan utgå efter roller, snarare än efter förmågor. Typ, Doktor Däng är en bankare, så han dunkar fienderna med sina stora potatisnävar. Allting som kan lösas med dunk kan Doktor Däng lösa, oavsett om det är att banka en skurk eller riva en mur. Väschötta-skivaren är å andra sidan en skivare, så allting som kan lösas genom att klyva, skiva eller dela på med svärd kan Väschötta-skivaren lösa. Sen spelar det inte så stor roll om det är att kapa en hisskabel (som Doktor Däng inte kan rå på) eller skiva skurken Dussin-Bengt (som Doktor Däng rår ypperligt på).
Sen så kan ju samma gälla olika skurksorter också. Skurken Bängarn kanske inte rår på Väschötta-skivaren, eftersom Bängarn är en dunkare och inte tillräckligt snabb, och det omvända gäller förstås, eftersom Skivarens svärd inte når igenom hullet på Bängarn. Han blir mest irriterad. Däremot så är Bängarn och Doktor Däng som gjorda för att puckla på varandra. Motsvarande gäller förstås också Hjo-ninjan. Ninjan kan inte rå på Doktor Däng, och Doktor Däng hinner aldrig nå Hjo-ninjan. Men Väschötta-skivaren, honom går det bra för.
En lösning skulle därför kunna vara att definiera en roll, som avgör vilka sorters problem man kan lösa och i viss mån hur, samt en klase förmågor som avgör mer i detalj hur man löser problemen samt specifikt vilka problem som man klarar av. Därifrån kan man alltid gå vidare med samberättande eller vanligt konventionellt spelvärdesättande, men jag tror att det här är en vettig ingångspunkt.