När jag spelleder har jag en förmåga att fånga spelarna. De sitter runt bordet trollbundna av den alternativa verklighet jag bygger upp runt deras rollpersoner. När jag leder dem in i sagor och legender kan man ta på stämningen. När jag... äsch, fuck it. Vem försöker jag lura egentligen?
Jag är egentligen inte någon vidare spelledare. Varje spelmöte finner jag mig själv göra enkla misstag.
För att ta exempel från det senaste mötet:
[*]Det var stird men de mindre stridsinriktade rollpersonerna fick inte vara med. Eftersom stridspittarna var beskyddande så skickade de iväg dem för att endast bevaka oroligheterna på håll. Spelarna är mitt facit, varför kunde jag inte förutspå det där?
[*]Folk slåss inte så ofta i min kampanj. När det väl var dags så visade det sig att spelarna inte alls var så hajja på hur stridssystemet fungerade. Riddarna visste inte vilka fördelarna att strida från häst var, och så enkla saker som hur rustningar fungerar regelmässigt visste de inte. Varför har jag varit så fåfängt dum att jag inte gått igenom systemet med spelarna?
Ni hör, jag är förvånad att spelarna över huvud taget alls vill ha kvar mig som spelledare. Det är inte lätt att vara medlem i min grupp...
Granskar man skribenterna här på forumet lite kritiskt så märker man att vissa knappt visar några sprickor alls i sina illusionära fasader. När de spelleder så gör de det så det ska göras, deras hantverk är gediget. Till sist börjar jag undra för mig själv - är de verkligen så fullkomliga som de gör sken av. Gör inte de några av de enkla misstag som vi amatörer får stå ut med hela tiden? Men istället för att ställa dem ouppnåeliga på toppen av en pelare, blickandes ut över oss andra, så får jag lust att ställa dem mot väggen. Kanske är det dags för alla oss spelledare som fråterar här på forumet att bekänna våra svagheter, för hur lär man sig bättre än genom att studera sina egna och andras misstag?
Så bekänn! Jag nämner inga namn; Krille, Rising och Ymir. Bekänn! Det gäller oss alla; Gurgeh, walium och Warduke. Bekänn! Bekänn! Bekänn!
Bekänn
Jag är egentligen inte någon vidare spelledare. Varje spelmöte finner jag mig själv göra enkla misstag.
För att ta exempel från det senaste mötet:
[*]Det var stird men de mindre stridsinriktade rollpersonerna fick inte vara med. Eftersom stridspittarna var beskyddande så skickade de iväg dem för att endast bevaka oroligheterna på håll. Spelarna är mitt facit, varför kunde jag inte förutspå det där?
[*]Folk slåss inte så ofta i min kampanj. När det väl var dags så visade det sig att spelarna inte alls var så hajja på hur stridssystemet fungerade. Riddarna visste inte vilka fördelarna att strida från häst var, och så enkla saker som hur rustningar fungerar regelmässigt visste de inte. Varför har jag varit så fåfängt dum att jag inte gått igenom systemet med spelarna?
Ni hör, jag är förvånad att spelarna över huvud taget alls vill ha kvar mig som spelledare. Det är inte lätt att vara medlem i min grupp...
Granskar man skribenterna här på forumet lite kritiskt så märker man att vissa knappt visar några sprickor alls i sina illusionära fasader. När de spelleder så gör de det så det ska göras, deras hantverk är gediget. Till sist börjar jag undra för mig själv - är de verkligen så fullkomliga som de gör sken av. Gör inte de några av de enkla misstag som vi amatörer får stå ut med hela tiden? Men istället för att ställa dem ouppnåeliga på toppen av en pelare, blickandes ut över oss andra, så får jag lust att ställa dem mot väggen. Kanske är det dags för alla oss spelledare som fråterar här på forumet att bekänna våra svagheter, för hur lär man sig bättre än genom att studera sina egna och andras misstag?
Så bekänn! Jag nämner inga namn; Krille, Rising och Ymir. Bekänn! Det gäller oss alla; Gurgeh, walium och Warduke. Bekänn! Bekänn! Bekänn!
Bekänn