Nekromanti Svagheter

[Bunny]

När jag spelleder har jag en förmåga att fånga spelarna. De sitter runt bordet trollbundna av den alternativa verklighet jag bygger upp runt deras rollpersoner. När jag leder dem in i sagor och legender kan man ta på stämningen. När jag... äsch, fuck it. Vem försöker jag lura egentligen?

Jag är egentligen inte någon vidare spelledare. Varje spelmöte finner jag mig själv göra enkla misstag.

För att ta exempel från det senaste mötet:
[*]Det var stird men de mindre stridsinriktade rollpersonerna fick inte vara med. Eftersom stridspittarna var beskyddande så skickade de iväg dem för att endast bevaka oroligheterna på håll. Spelarna är mitt facit, varför kunde jag inte förutspå det där?
[*]Folk slåss inte så ofta i min kampanj. När det väl var dags så visade det sig att spelarna inte alls var så hajja på hur stridssystemet fungerade. Riddarna visste inte vilka fördelarna att strida från häst var, och så enkla saker som hur rustningar fungerar regelmässigt visste de inte. Varför har jag varit så fåfängt dum att jag inte gått igenom systemet med spelarna?

Ni hör, jag är förvånad att spelarna över huvud taget alls vill ha kvar mig som spelledare. Det är inte lätt att vara medlem i min grupp...

Granskar man skribenterna här på forumet lite kritiskt så märker man att vissa knappt visar några sprickor alls i sina illusionära fasader. När de spelleder så gör de det så det ska göras, deras hantverk är gediget. Till sist börjar jag undra för mig själv - är de verkligen så fullkomliga som de gör sken av. Gör inte de några av de enkla misstag som vi amatörer får stå ut med hela tiden? Men istället för att ställa dem ouppnåeliga på toppen av en pelare, blickandes ut över oss andra, så får jag lust att ställa dem mot väggen. Kanske är det dags för alla oss spelledare som fråterar här på forumet att bekänna våra svagheter, för hur lär man sig bättre än genom att studera sina egna och andras misstag?

Så bekänn! Jag nämner inga namn; Krille, Rising och Ymir. Bekänn! Det gäller oss alla; Gurgeh, walium och Warduke. Bekänn! Bekänn! Bekänn!

Bekänn

 

[Troberg]

Granskar man skribenterna här på forumet lite kritiskt så märker man att vissa knappt visar några sprickor alls i sina illusionära fasader. När de spelleder så gör de det så det ska göras, deras hantverk är gediget.

Men visst är det så perfekt. Spelet flyter fint, spelarna är trollbundna, det är jättespännande, alla är jätteengagerade. När det funkar... Oftast funkar det inte lika bra, ibland går det så långt att vissa spelare sitter och lunarstormar på sin bärbara dator (jag nämner inget av hans fjorton namn).

Men hur vill man spela?

Jo, man vill vara i zonen, där allting funkar. Alltså är det erfarenheterna därifrån man analyserar och pratar om.

Jag tycker dock att det finns två saker man kan lära sig av det här:

1. Kanske man ska analysera det som funkar mindre och i stället titta mer på fallgroparna på vägen dit?

2. Ha inte för höga krav. Man kan ha skitkul även om saker inte klaffar perfekt. Se till exempel på följande anekdot jag berättat om tidigare:

Det var ett konventsscenario (Cyberpunk 2020) där att den tilltänkte spelledaren inte dök upp. Det hade redan gått en halvtimme eller så in på spelpasset och det enda vi lyckades få fram var att han var trött och hade åkt hem. Jag hade varit vaken ett och ett halvt dygn i sträck, men ingen annan fanns tillgänglig. Jag kunde inte systemet ('kunde inte' som i 'hade aldrig ens sett boken på nära håll') och hade inte läst scenariot scenariot eller ens sett det förrän vi skulle börja. Scenariot var dessutom dåligt genomtänkt och innehöll grova fel och luckor. Dessutom var jag på grund av omständigheterna ganska irriterad och spelgruppen var också (av begripliga skäl) irriterad.

Jag tog ett par koppar mycket starkt kaffe med massor av socker, läste scenariot medan vi spelade (det var lyckligtvis rätt så okomplicerat) och körde reglerna med hjälp av spelarna och sunt förnuft (OK, nu har ni matat trehundra skott in i hyddan, vi behöver inte slå han är nog oskadliggjord...).

Underligt nog var spelarna nöjda och en kom till och med fram till mig dagen efter och tackade igen och tyckte det var skitbra. Antagligen var de också mycket trötta eller mycket lättroade. Jag var i alla fall inte nöjd.

Om någon av spelarna finns här på forumet så ber jag så mycket om ursäkt. Jag försökte i alla fall, till skillnad från den tilltänkte spelledaren. Trots allt var det kul, ni gjorde det mesta för att det skulle bli lyckat. Har ni vägarna förbi Borlänge någon gång så ska jag spelleda något ordentligt för er för att gottgöra det.

Slutsats: Så länge folk har kul så gör det inget om allt är totalt uppfuckat.

 

[Storuggla]

"Till sist börjar jag undra för mig själv - är de verkligen så fullkomliga som de gör sken av. Gör inte de några av de enkla misstag som vi amatörer får stå ut med hela tiden? Men istället för att ställa dem ouppnåeliga på toppen av en pelare, blickandes ut över oss andra, så får jag lust att ställa dem mot väggen. Kanske är det dags för alla oss spelledare som fråterar här på forumet att bekänna våra svagheter, för hur lär man sig bättre än genom att studera sina egna och andras misstag?"

Tja, de som sett mig anser nog att "fullkomlig" inte är ett ord någon skulle använda för att beskriva mig, inte ens jag själv.
Nåja, gör jag fel som spelledare då? Konstant.
Som exempel är jag livrädd för att ledtrådarna ska verka för uppenbara och för enkla, så jag begraver dem i nonsens och vägrar att hjälpa spelarna på traven med ledtrådar eftersom det aldrig dyker upp någon mystisk hjälpare med ledtrådar eller knuffar i rätt håll i riktiga livet. Anser jag.
Jag har en förkärlek för off-snack, även som spelledare. Försöker bättra mig.
Jag anteckar aldrig. Jag skriver ner några namn och ledtrådar till mig själv. Det kan mycket väl orsaka att Adam "Spoon" Witherspoon och Kasumi Teriyaki byter personligheter, jobb och utseende mellan spelomgångar och ibland under pågående spelmöte (om det är långt).
Brist på antecknignar pågår för övrigt när jag gör äventyr också. Jag tokimproviserar. Ibland blir det bra. Ibland är det bättre att titta på tv än att spela med mig.

Jag brukar ha en liten period av normalitet mellan uppdrag och innan det första äventyret börjar. Jag intalar mig själv att det skapar en atmosfär och ger spelarna en känsla av världen. Problemet är att min normala grupp tydligen tolkar det som att de ska hitta något eller som att de borde gör a något, så de drar i gång de mest bisarra planer och handlingar fö ratt se var äventyret ligger dolt. Senast så gick de ut på gatan för att skjuta en uteliggare – som de döpt till Svinto av någon incaindiansk anledning – men ångrade sig och gick över till den lokala maffian och började skjuta sönder dem. Ja. Jag har kvar äventyret dock.
Jag visar aldrig om spelarna är på fel spår heller. Om de – som det har hänt – ska hitta sin boss försvunna apa Charlie och de drar iväg till Ivans lya för att skjuta honom då de tror han har apan, då låter jag dem hållas. Ända tills de hajjar att de har fel (som när Ivan med sina sista ord säger "Vilken jävla apa?" eller när de släpps ur fängeslet tio år senare) låter jag dem hållas. Jag har ingen... styrförmåga. På gott och ont.


Storuggla, syndar ofta

 

[Storuggla]

Var det månne Dödspatrullen? [NT]

"In hopes of mitigating the inevitable panic and subsequent impact on the wold financial markets, I want to give a heads-up that I am considering adding more characters to Lore Brand Comics. Not that I'll be adding actual character interaction, mind you. I just think having a couple more personalities would give me a wider range of possible strips, possibly resulting in slightly fewer references to the main character's penis. But possibly not."
- Lore Fitzgerald Sjöberg om sin självbiografiska serie

 

[walium]

Jag har väl aldrig lurat någon att jag var ofelbar?

Som spelledare är väl mina främsta svagheter att jag ofta förbereder mig väldigt taskigt, har svårt att rollspela spelledarpersonerna annorlunda särskilt om de är många, egentligen inte vet vad jag pratar om när det gäller många saker i spelvärlden. Liksom vad vet jag om maffian, knarktillverkning, vapen, strider och krig? I fantasy så kan man i alla fall höfta eftersom det inte finns så mycket riktigt verklighet att jämföra med.
Min spelare har ännu inte klagat eller haft några invändningar, men vem vet om de sitter på något forum eller någon IRC-kanal och hånar min bristande spelledarförmåga just i detta ögonblick?

 

[Troberg]

Re: Var det månne Dödspatrullen?

Kommer inte ihåg, det var något med fångar i sydafrika (men det fanns krokodiler och bambu där...). Väldigt vietnam-inspirerat, ingen egentlig handling, de skulle bara fly ungefär.

 

[Storuggla]

Då var det inte Dödspatrullen [NT]

synd

 

[Foggmock]

There's only one way to find out!

Kom på Gothcon! Själv tänkte jag syna Mogges, Yassilus' och Ymirs spelledarkvalitéer och utsätta några (Ymir, Pendragon, Dnalor och Yassilus) för mina egna. Har jag tur lyckas jag även övertala Krille att spelleda oss i SH:I2, och då kan du ge dig faen på att det kommer en recension.

Foggmock - ofelbar

 

[DanielSchenstrom1]

Igår hade några forumiter nöjet att ha mig som spelledare, Foggmock, Yassilus, DeBracy och Heaven. Tittade på gjorde också Morgoth och walium. De fick alltså vara med på nåder trots att de misslyckats med det enkla spelartest som jag har för att skilja agnarna från vetet.

Detta gjorde jag alltså helt gratis, men två av dem har i alla fall frågat om jag vill spelleda dem mer om jag får betalt.

Jag tror det var vår ärade chefredaktör som sade "kan vi inte starta ett forum där du lär ut för folk hur man spelleder så fantastiskt?".
DeBracy sade att det var första gången han gråtit för att hans rollperson fått sitt hjärta brustet. Vi fick faktiskt ta en paus medan han lugnade ner sig

---

Som ni ser är en av mina styrkor förmågan att ljuga mycket.

Men det var alltså mina svagheter ni ville ha?

Då tar vi dem då.

1. Dåligt minne. Om jag inte har spelmötets händelser nedstolpat så glömmer jag dem vilket i värsta fall stoppar upp framfarten då spelarna sitter fast på grund av mitt strul. Så jag använder stolpar. Mina stolpar är verkar det som mycket mer beskrivande än de andra använder, men det är för min noja över att glömma saker även i beskrivningar av personer, platser och så.

2. Usel på dialekter. Jag kan inte hålla annat än de mest rudimentära dielekter mer än några meningar. Min invandrarsvenska glider över och blir finsk brytning. Så det har jag lagt av med. Tonlägen, språkbruk och sånt får räcka, och de använder jag sällan.

3. En gammal grej, som jag inte fattar att jag missade. Vi körde hårt på principen att om inte en RP är närvarande så går spelaren ut. Okej. Så vi sitter och spelar och gruppen på tre personer delar på sig, en grupp om två, sen en person för sig själv. De två ska inte göra något speciellt, men det ska förstås den enskilde. Så de två fick gå ut ur rummet och rulla tummar några timmar.
Det här är fortfarande något jag har svårt för men tack vare rpgonlinekamraterna så har jag fått lite sjyssta tips på hur man handskas bra med såna här situationer.

4. Annan gammal klassiker. Använda reglerna precis som det står utan att ha läst, eller tydligen, uppfattat alla regler, och sen argumentera för reglerna utan att använda sunt förnuft.
Ah, de gamla goa dagarna, när folk fick ta 3 minuter för att hugga halsen av någon som inte gör något motstånd.

5. Miljöbeskrivningar. Vad jag har förstått av mina spelare så är de fullt nöjda med dem, men jag känner alldeles för ofta att den inre, väldigt tydliga bilden jag har, inte kommer fram. Och jag vet ärligen inte om den ska det. När man läser böcker målar man upp en egen bild, kanske är det bäst om spelarna själva får göra det.

6. Tappa bort SLP:er som hänger med gruppen. Vet ni när jag senaste gjorde det? Igår kväll under det där IRC-spelmötet (inte allt jag skrev var lögn). Under ett par stridsrundor gjorde de tydligen ingenting. Fast jag har varit värre, jag har glömt SLP:er hela äventyr.
Och...
Jag har glömt RP:er också hela äventyr.

7. Strid på slentrian. När jag gör egna äventyr brukar det vara ytterst lite strid, men jag kör en hel del köpäventyr och efter ett tag blir jag bara matt, och då sitter man där: "Slå, skada, han slår, du får skada...". Undrar om inte det är min största brist? Trista strider. Men jag vet också att som spelare behöver jag personligen inte så mycket, för strider i sig är spännande. Men problemet är när det blir allt som görs, inga finesser, inga tricks, inga manövrer.

----

Det är de saker jag själv uppfattar som mina svagheter som jag kom att tänka på. Hur mina spelare ser mig vet jag inte, jag vat vad en del tycker om en del saker, men säkert inte allt.

 

[Gurgeh]

Vad har jag för svagheter som spelledare?

* Jag gör det för lätt för spelarna. Ibland behöver de jobba för lite för att hitta ledtrådar och ta sig vidare.

* Jag är för dålig på att skapa situationer där udda färdigheter kan komma till nytta.

* Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser igenom en beskrivning av en spelledarperson; jag hittar ändå på en ny personlighet till den när det är dags att börja spela den.

* Mina spelledarpersoner låter antagligen för lika. Jag är svindålig på dialekter och röstlägen. Jag kan eventuellt ge en spelledarperson samma röst under ett helt spelmöte, men till nästa spelmöte är det bara en slump om det blir samma röst.

* Jag beskriver inte alltid saker så bra som jag borde. I alla fall tror jag inte att jag gör det. Jag har jättesvårt för att beskriva komplicerade saker på ett överskådligt sätt, trots att jag själv har en klar bild över hur det ser ut.

* Ibland råmissar jag någon viktig detalj i ett äventyr (om jag inte skrivit det själv) och måste jobba hårt för att dölja det. Detta trots att jag varit bra förberedd.

Det är svårt att bedöma sin egen insats. Om jag satt bredvid och såg på när jag spelledde skulle jag säkert hitta massa andra fel jag gör.

/tobias

 

[Magnus Seter]

Jag är oskyldig

torberg: Scenariot var dessutom dåligt genomtänkt och innehöll grova fel och luckor.

plus

storuggla: Var det månne Dödspatrullen?

Det där, det där ska du få äta upp! Med sked! Och du ska tacka för att du får äran av att leda nästa dödspatrull!

Hmmm... jag kanske ska sätta upp en lista på dem som aldrig får låna fler Swashbuckling Adventures av mig... det blir nog en kort lista, men jag vet en som platsar!

M.

 

[Magnus Seter]

Mina svagheter

1. Jag kan oftast inte reglerna. Nästan inte alls faktiskt. Förutom Call of Cthulhu.

2. Jag spelleder strid skitdåligt.

3. Jag är för snäll, och låter ofta rollpersoner överleva situationer där de borde åkt på däng.

4. Jag hanterar spelare som inte gör som jag tror att de ska göra väldigt dåligt. När det händer blir jag obstinat och förvirrad. Samtidigt, och det är aldrig bra. Jag går i terapi hos Herr Nils för att få bukt med det.

5. Jag kan inte hantera rollpersoner som gör onda grejer. Alltså måste jag förbjuda onda rollpersoner, vilket får mina spelare att alltid vilja spela onda.

6. Jag improviserar vilt. Och ofta. Och ibland uppenbart. Det sista är dåligt.

Till min fördel... tja, mina spelare får väl säga vad jag är bra på så attdet blir nån balans.

M.

 

[Foggmock]

Åkej, nu har jag kommit hem och lugnat ner mig lite, knäckt en bärsa och glor på hockeyn. Ska med andra ord försöka mig på något seriöst.

En av mina svagheter är en av mina styrkor. Jag beskriver inte scener mer än absolut nödvändigt. Perfekt för fantasin, lite jobbigt när spelarna för tredje gången frågar åt vilket håll dörren var. Har försökt prägla dem på att fråga mer efter att ha fått min svävande beskrivning men det har funkat dåligt.

Perkele, nu gjorde Färjestad mål.

Min andra svaghet är att jag har svårt för att balansera ledtrådar. Jag är antingen alldeles för uppenbar eller alldeles för subtil, vilket får till effekt att de oftast hugger de uppenbara stenhårt och struntar i allt vagt.

Ett annat problem jag själv märkt men antagligen inte spelarna är återkommande SLP:s. Gestaltar jag en SLP en första gång med inställningen att det är den enda gången i bakhuvudet har jag totalt glömt bort dess särart till nästa gång de råkar bumpa in i denne. Följden blir att han/hon blir äckligt standard andra gången de träffar honom/henne.

Fan, mål igen.

Sen har jag också det kanske förlåtliga problemet med att jag spelleder fan så mycket bättre för folk jag inte känner än för gangstrarna nere i Gustavs källare.

Foggmock - vars spelare (I call you out!) gärna får fylla ut både pros och cons.

 

[Johan K]

En av mina största svagheter som sl är attt jag har scenskräck... Oavsett om det är 3-4 pers eller om det är 3-400 kvittar. Allt låser sig. Oavsett hur bra man har förberett sig, så låser sig nästan allt & man får alla tillbehör som hör scenskräck till...

/ Johan K, som gillar att SL:a i vilket fall.

 

[Troberg]

Re: I am to sexy for this forum.

Konstant så gör jag fel och misstag, men jag är så pass kryptisk och lurig (tror jag) att spelarna inte kan lita ut om det fanns något bakom liggande eller om det var en miss.

Intressant, jag skrev just ett stycke i mitt spel om det där. För att göra en lång historia kort och för att hålla spänningen uppe så kör jag den korta versionen:

Man ska inte vara rädd för att offra precision/detaljer för att få flyt i spelet.

Jag tror stenhårt på det.

Jag är ju inte som Stalin och tar ut det på era karaktärer sen, eller hur!

Nejdå, inte alls. Du är som Vlad Dracula och tar ut det på oss spelare med medeltida tillhyggen. Och det säger jag bara för att vara snäll!

 

[Troberg]

Re: Jag är oskyldig

Jag kan intyga att Magnus var oskyldig. Han var iofs på samma konvent, så möjligen kan han vara skyldig till den ordinarie spelledarens mystiska försvinnande...

Jag skulle till och med kunna namnge författaren till scenariot ifråga, men det är väl preskriberat vid det här laget så jag nöjer mig med att konstatera att det inte är någon på forumet. Vem som skulle spelleda har jag ingen aning om.

 

[Svarte Faraonen]

Mitt främsta problem är att jag egentligen inte är någon äventyrsspelledare alls. När jag spelleder blir det lätt att spelarna engagerar sig mest i att bygga hus, träna upp lärlingar, skaffa familj och handla. När jag ska spelleda rättframma äventyr där spelarna inte ska ta initiativet hela tiden tappar jag lätt flytet. Visserligen är det långsiktiga spelandet vad såväl jag som spelarna gillar mest, men ibland vill man ju ha variation. Som det är nu lägger rollpersonerna ner mer tid på att arrangera banketter än de gör på "äventyrande".

Ett annat problem är att jag allt för ofta försöker styra in spelarnas handlingar på spår jag tycker är intressanta, även om jag dragit ned på detta på sista tiden. Sedan finns ju alltid de sedvanliga problemen med halvtaskigt skådespeleri, men jag upplever ändå att jag klarar mig rätt bra på den fronten.

Det här är kanske inte några särskilt allvarliga fel, men så har jag inte heller något gott rykte att slå i bitar.

 

[Guest]

Berätta mer!

3. En gammal grej, som jag inte fattar att jag missade. Vi körde hårt på principen att om inte en RP är närvarande så går spelaren ut. Okej. Så vi sitter och spelar och gruppen på tre personer delar på sig, en grupp om två, sen en person för sig själv. De två ska inte göra något speciellt, men det ska förstås den enskilde. Så de två fick gå ut ur rummet och rulla tummar några timmar.
Det här är fortfarande något jag har svårt för men tack vare rpgonlinekamraterna så har jag fått lite sjyssta tips på hur man handskas bra med såna här situationer.


Det kör jag också väldigt mycket med och ibland blir det nervösa utbrott från spelarna som får sitta ute... Kan du inte dela med dig av några tips?

 

[Rickard]

× Jag klarar mig bra på min improvisationsförmåga, så jag förbereder mig nästan aldrig innan spelmötet vilket gör att schyssta beskrivningar och tvister sällan förekommer.

× Har jag saker nerskrivna så kan jag inte avvika från dem utan rälsar spelarna genom att göra andra alternativ omöjliga. Det är visserligen en anledning till varför jag tycker jag klarar mig så bra på att improvisera ett äventyr utifrån några generella riktlinjer, så denna punkt nollställer nog punkten ovan.

× Dock så har jag har sällan någon inspiration till att göra egna äventyr utan kan nästan bara spelleda köpäventyr, vilket leder till att jag måste följa allt som står till punkt och pricka.

× Jag har svårt att spelleda något annat än (fantasy)äventyr.

× Jag skämtar för mycket off som spelledare.

× Jag orkar aldrig förebereda intressanta spelledarpersoner utan improviserar fram dem, vilket gör att det finns få spelledarpersoner som sticker ut och är minnesvärda.

× Det är sällan rörelse i världen. Nästan aldrig får spelarna känna att det händer något utanför deras liv.

× Jag skriver aldrig ner platser eller spelledarpersoner utan hittar på nya när rollpersonerna kommer till en plats de besökt förut. Det gör att spelarna aldrig kan känna igen sig och hitta en konsekvens i världen. Å andra sidan tar detta nog ut punkten ovan.

× Jag har för stora krav på mig som perfekt spelledare. Förvisso är jag något av en perfektionist men det finns inte en chans i världen att jag kan uppfylla alla de punkter som jag skrivit ovan, då det redan finns så många punkter som jag redan klarat av och måste fortsätta underhålla.

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som tycker den sista punkten är den viktigaste

 

[Morgoth]

Mitt största problem...

...är att jag verkligen är urusel på att spela samtal mellan två SLP. Det har faktiskt sabbat hela äventyr (som i sin tur har sabbat hela kampanjer, helt enligt domino-teorin).

Jag menar, hur får man ett samtal med sig själv att verka spännande och dramatiskt? Det blir ju bara knäppt, med en snubbe som sitter och skriker åt sig själv!