Nekromanti Svagheter

[Magnus Seter]

Aha!

Då vet jag. Det var det Cyberpunk-scenariot som nån skulle göra för att bevisa det var lätt att arrangera på konvent och att det inte var så svårt att skriva äventyr.

Eller nått sånt. Mer övertygande bevis har man ju sett...

M.

(det är i alla fall som jag minns det, men det behöver ju inte betyda att det är så det var)

 

[Magnus Seter]

"Jag är ju inte Stalin..."

Jag är ju inte som Stalin och tar ut det på era karaktärer sen, eller hur!

Var det inte nått liknande Stalin sa till Trotskij?

Nå, ibland när vi spelare har dåligt med idéer så låter du oss famla omkring lite väl mycket utan vägledning i form av att peka med hela handen. Balansen mellan detta och att lämna kontrollen till spelarna är svår, men ibland vill jag av olika anledningar att sl driver på storyn. Och ibland kan det behövas pekas ut en riktning så att man kan komma vidare.

Hmmmmm... och sen så... hmmmm... tja, jag måste fundera lite.

M.

 

[Zaphod_UBBT]

Re: Mitt största problem...

Yeah. Jag känner igen problemet, och har kommit fram till en enkel princip - man undviker det in i det längsta, åtminstone om det gäller något, för scenariot eller kampanjen, avgörande.

Det är allt idiotiskt som rollspelsmediet inte passar för - inaktiva spelare, händelser man inte kan påverka, en enda person som gestaltar flera andra, trots att spelet ofta omfattar minst fyra personer.

Det är lite tråkigt, att man har så svårt att genomföra sådant i praktiken, för dramatiskt kan det ha rätt coola effekter. Nå, jag tror att jag helt enkelt står ut med det, och försöker berätta mina berättelser i interaktion spelare-spelvärld och spelare-spelare (istället för spelvärld-spelvärld) samt helst aktivt berättande, snarare än passivt dito.

Zap

 

[Troberg]

Re: Aha!

Det var det Cyberpunk-scenariot som nån skulle göra för att bevisa det var lätt att arrangera på konvent och att det inte var så svårt att skriva äventyr.

Mycket möjligt, det låter rimligt. Det enda som blev bevisat var att man behöver inte lägga ner mycket jobb för att få ett dåligt resultat...

 

[Niklas73]

Hehe (lite OT)

Då jag skulle testa mitt stridssystem på Vindhand, Regelslaktaren och Herr Nils så kände jag mig pinsamt dålig medan de hade en bra skön inlevelse som jag minns sen tonåren. Nu var detta iofs bara ett test men ändå.

Om stämningen byggs upp med rollpersonerna så brukar det gå rätt bra tycker jag.

 

[Vitulv]

Haha, du är STEKT storuggla! STEKT! [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Storuggla]

Äh, stekt, kokt, ånga, friterad...

... so what? Inget kött att knaga på hos mig ändå. Anyways så vet jag att Magnus vet att jag diggar Dödspatrullen. Tror jag. Och om han inte vet det så har jag ju redan lånat Swashbuckling Adventures av honom, det ligger på min soffa här och myser. Fast det där med skeden lät lite farligt...


Storuggla, danskt rågbröd med finsk ost nu saknas bara norsk... öh... kaviar

 

[DanielSchenstrom1]

Mer!

Ett tips är att ge dem något att göra även när de är utanför, nåt fightingTVspel eller liknande. Men det är bara att bekämpa symptomen.


Under spel. Om jag spelar ett spel där det blir många avbrott (Vampires blodsjakter och cyberspel med cyberhackande) så har jag nu små förberedda händelser, så att alla ska ha något att göra. Det kan vara saker som kontakter, vänner och familj som ringer upp och snackar med dem. Lite vardagsgrejer sådär som håller dem upptagna, kanske en utrustningsshoppingrunda medans som du splear genom, sen får den som roade sig med att hacka/jaga/magika köpa direkt från utrustningslistan utan att det spelas.
Sen är jag stenhård på snabb rotation numera. 5 minuter i taget får vara max som folk är ute och kommer det folk håller på med ta längre tid det är då jag sätter in extrahändelserna.
Det kan vara bra att ha lite längre extrahändelser i bakfickan också.

Sen, alla sakerna behövs inte spelas varje gång, det går att kort beskriva en blodsjakt, ett cyberhack, eller astralresande, eller slå tärningar ibland, eller till och med jämt. Om det finns något sätt för andra RP att vara med eller assistera ge dem förmågan även om det innebär att de får coolt gear som kostar massa pengar egentligen.

En tredje variant är att de andra spelarna får ersätta personer eller varelser som man som SL vanligtvis styr, monster, SLP, ICE. Det gäller förstås att rollpersonerna inte kan använda info de inte har då de inte var där, men inga spelare jag har stött på är så dåliga.

 

[caedes]

Re: I am to sexy for this forum.

Jag tror att du sa det rätt bra själv ..."jag har kört med den stil som jag gillar bäst"... med betoning på stil.

Om jag skall jämnföra din stil med film så skulle jag säga att "Saving Private Ryan" kommer närmast och den värsta förolämpningen slulle vara att säga att det är som att titta på ett avsnitt av "A-Team". Och med detta menar jag; att gillar man inte att spela i en så realistisk miljö som möjligt så kan man nog hitta alla möjliga sorters fel och brister i din spelstil.

Slutligen ett litet tipps till alla er som spelar för denne landsförrädare (han flyttade ju från Dalom), det är någonting jag hämtat från ett mycket bra referensmaterial, nämligen: "Mitt i alla drömmar, all tommhet, alla ord; Frukta Gud!"

Glöm aldrig detta mina vänner...

 

[Man Mountainman]

Re: Mitt största problem...

...är att jag verkligen är urusel på att spela samtal mellan två SLP

...och ändå har du med ett långt och centralt dylikt i Big band? Konsekvent?

Jag menar, hur får man ett samtal med sig själv att verka spännande och dramatiskt?

När två SLP ska samtala så kallar jag på den stora teaterapans ande och gör till mig till det yttersta. Jag använder fula miner, tillgjort språk och ser till och med till att hela tiden byta ställning och vända på huvudet för att representera de två spelledarpersonerna som är vända mot varandra.

Förresten... är det inte lite malligt att påstå att konversationer mellan spelledare är det man är sämst på? Jag menar, jag ÖNSKAR att konversationer mellan spelledare var det jag var sämst på.

 

[Man Mountainman]

Jag har svårt att uppbåda entusiasm för längre perioder av spelledande, speciellt om jag måste improvisera eller om jag inte riktigt trivs med spelarna. Jag tröttnar lätt efter ett tag och då blir kvaliteten på mitt spelledande lidande.

Jag är usel på beskrivningar. Förmedla stämningsfull miljö? Inte min grej!

Jag pallar inte strider. Tycker dom är jättetrista. jag kan aldrig göra bra avvägningar av när det passar sig att använda reglerna fullt ut, när det passar sig att lägga dem åt sidan och friforma lite osv. Det gäller för övrigt alla actionscener.

jag anser mig vara rätt bra på att improvisera, men har en tendens att vilja veckla in mig själv i komplicerade plotter som jag inte ens själv har full kol på, och då blir det lätt jobbigt (jag improviserade en megalång kampanj i Mage - the Ascension där jag alltid fick avsluta mitt i stridens hetta för att jag hade uttömt mina improvisationsmöjligheter).

Jag lyckas alltid på något sätt åstadkomma urtråkiga breaking-and-entering-scenarion.

Jag har noll auktoritet.

...för att nämna några.

 

[Muggas]

Några av mina tillkortakommanden

- Jag är värdelös på att rollspela stora slag. När det gäller strid på någorlunda detaljnivå är det ok, men när Taktik/Strategi kommer på tapeten så tappar jag greppet. Det beror delvis på att jag finner dessa moment ganska ointressanta att rollspela, åtminstone på makronivå...

- Historiskt sett har jag, som många andra med mig, varit för snäll. Spelarna har kommit undan med det mesta, och jag har anpassat alla händelser runt dem på ett så friktionsfritt sätt som möjligt när de gjort saker som egentligen borde fått ödesdigra konsekvenser. Det var dock för länge sen, nu är jag mycket elakare. Ingen pardon för idioter...

- Planer som jag smider inför rollspelsmötena går alltid i stöpet. Det slutar alltid med att jag använder ca 10% av mitt nedtecknade bakgrundsmaterial och improviserar resten, på gott och ont. Alltid.

- Jag blandar ibland ihop mina SLP:s. Dessutom så gestaltar jag ibland "fel" SLP, i samtal där flera av dem är inblandade, vilket kan leda till en del förvånade miner och missförstånd.

- Mina uppskattade tidsplaner stämmer aldrig för fem öre. Rollspelsmötena blir alltid mycket längre än jag vill, för att det ska hinna hända lite saker (en av anledningarna till att jag inte spelleder så mycket längre).

- Utan massivt koffeinintag blir jag ofta snabbt trött och oengagerad framåt småtimmarna. Det har delvis att göra med att jag, till skillnad från de flesta andra rollspelare, periodvis har en "normal" dygnsrytm, speciellt då jag förväntar mig få ett bra resultat av min träning. Under tunga pluggperioder underhållstränar jag bara, eftersom jag vänder på dygnet då (hmm, nu blev jag lite OT).

 

[vandraren]

Få se nu....

1. Förr var jag väldigt elak och avlivade RP:s hipp som happ, nu är jag närmast för snäll och låter dem komma undan med lite vadsomhelst. (Jag måste verkligen ha ihjäl några RP:s nästa spelmöte, jag skriver det på en post-it lapp)

2. Förbereder mig minimalt lite inför möten, brukar funka ändå, då jag alltid har improviserat väldigt mycket genom åren, har aldrig musik eller ljus eller nåt sånt

3. Är inte alltför bra på att beskriva hur saker och ting ligger i förhållande till varandra, typ byggnader, rum och liknande (måste alltid rita kartor)

4. Förnyar mig inte så mycket på något sätt

5. Kan vara en diktator ibland

 

[Johan K]

Re: Mitt största problem...

är att jag verkligen är urusel på att spela samtal mellan två SLP. Det har faktiskt sabbat hela äventyr (som i sin tur har sabbat hela kampanjer, helt enligt domino-teorin).

Det är ju lite svårt ja.... Deet får man ju hålla med om.. Känns alltid lite konstigt att få till det hela..

Jag menar, hur får man ett samtal med sig själv att verka spännande och dramatiskt? Det blir ju bara knäppt, med en snubbe som sitter och skriker åt sig själv!

En lösning på det kansek är att man kör med 2 Sl... En som håller i det stora hela & en som håller reda på alal slp:s..

 

[Baron]

Re: Mitt största problem...

Pröva sprit. Inget känns lika pinsamt när man är full...

 

[Johan K]

Re: Mitt största problem...

Pröva sprit. Inget känns lika pinsamt när man är full...

Naeee, så kan man ju göra ja... Men det passar nog inte mig. Då har joag nog hellre lite scenskräck & har koll på vad man gör, istället för att dricka samtidigt som man spelar..
Men gjärna att man tar en after rollspels öl... Det funkar ju bra !!

 

[GrottrolletNaug]

• Jag är lite översexualiserad. Vissa spelare tycker att detta är jobbigt vilket är fullt förståeligt. Fortfarande dock ett problem eftersom jag tycker att det är kul att vara översexualiserad

 

[Minne]

Oh Store SpelSensei

Lite råd:

Gå igenom reglerna grundligt med dom som ska spela.
Vik en halvkväll till det eller kör via mejl.

Problemet är väl i första hand tid att förbereda, därför tjänar du på att delegera på oss spelare, låt oss jobba.

Kasta ben till oss, sätt oss på att göra antagonister, slp's eller situationer, vi skickar till dig, du får inspiration och vi spelare har fortfarande ingen koll på vad som händer härnäst, eftersom du självklart inte norpat ideérna rakt av.

Och sen har du alltid mig som petar på dig när jag märker att du är ute och snurrar... hehehe

 

[DanielSchenstrom1]

Tur [OT]

Mmmm, vilken tur att mina spelare inte hänger här och kan kommunicera med mig offentligt. Eller det kanske är synd, för vi kan ju inte kommunicera när vi möts, över telefon, msn, eller mail.

Mmmmm.

 

[Eva Florén]

Det verkar som om jag utvecklar mina svagheter mer och mer och att de blir fler och fler med åren, eller så är det självinsikten som kommer till ytan och talar om sanningen för mig.

Jag är konstant otålig på att rollpersonerna ska följa de "ledtrådar" jag lagt ut till "målet/avgörandet/kalla det vad du vill". Det leder till att jag blir okoncentrerad och virrig och försöker hitta på saker för att både förvirra och sätta fart på spelarna. Inge bra.

Jag har lätt för att när gruppen är delad (ja den är iofs bara två) ge ledtrådar till fel person (strula ihop vem som vet vad) så att det i slutändan inte blir någon som vet något.

Jag har alltid förrvirrade anteckningar eftersom jag oftast (98%) kör improviserat. Vilket leder till letande i lösbladssystem så att jag och spelarna blir galna.

Jag håller aldrig ordning på regler och när andan i situationen kommer på så struntar jag blankt i dem och kör mitt eget rejs, något mina spelare börjat vänja sig vid (vi har spelat tillsammans i över tio år) men fortfarande för en viss kamp mot. Speciellt min make.

Mellan speltillfällen så kan jag totalt glömma viktiga individer (SLPer) i handlingen så att mina spelare måste påminna mig om deras existens. Nu i sista spelet har jag lyckats glömma en spion, en hund och min egen rollperson.

Då vi är en liten grupp kör vi oftast med "ambulerande" sl-skap och då har alla i treenigheten en rollperson så att vem som helst kan ta upp sl-skapet utan att vi behöver slänga in nya spelarpersoner. Jag har dock förmågan att när jag väl fått fatt i sl-skapet släpper jag det inte förrens jag kört kampanjen i botten och den är obotligt orädderlig.

Jag har säkerligen glömt flera aspekter av mitt usla sl-skap. Men de verkar överväga efter helgens spel.