DoD Svavelvinter 1987 igen efter 36 år

[Badmojo]

Låt ngn av äventyrarnas vänner bli gripen av fogden för något äventyrarna ligger bakom och satt i svavelträsket = behöver befrias.

 

[mrund]

Lite olika, vid ett tillfälle gick de bokstavligt talat in i Malek Mangus och gjorde sig till fiender.

Låter lite oproportionerligt som anledning att resa långt ut i vildmarken, riva en stor byggnad och ta livet av ~20 pers. (-;

 

[Basenanji]

Låter lite oproportionerligt som anledning att resa långt ut i vildmarken, riva en stor byggnad och ta livet av ~20 pers. (-;

Tja, nu var det ett tag sedan, men jag vill minnas att följderna av att bli ovän med Mangus ledde till vidare efterforskningar och upptäckter, vilket ledde till övertygelsen om att störta Shaguliterna i lavan. Då var det som jag vill minnas det "good fun" och vi tänkte väl inte så himla mycket kring uppdraget.

Hur skulle du vilja göra?

 

[mrund]

Hur skulle du vilja göra?

Jag spelleder kampanjen för andra gången. Första gången var alla rollpersonerna inhyrda för att hämta hem en ung adelsman som gått med i sekten. Den här gången råkar alla RP:na ha blandade privata skäl att vilja motarbeta eller ta kål på sekten (nämligen de som Granström själv föreslår), men de är på Marjura för att de jobbar åt en rörelsehindrad reseskildrare & lärd kvinna.

I båda omgångarna lutar det åt att sällskapet ignorerar svavelträsket -- om nu inte arbetsgivaren beordrar dit dem med teckningsutrustningen. De är varken engagerade i att skydda eller sabotera svavelutvinningen. Ej heller bryr de sig om att stödja eller motarbeta den marjuriska frihetsrörelsen. Arbetsgivaren vill bara intervjua ett par frihetskämpar.

 

[mrund]

Vårt fjärde spelmöte inleddes med att sällskapet kom gående de 1,3 milen från havet upp till kvicksilvergruvan. Där visade de upp sitt rekommendationsbrev och pratade med draktvaktaren Trodax Draconicus, som snällt tog med sig två av dem in till draken för att säga hej och beskåda kvällens schackparti. Draken svarade på en del av deras frågor och ställde upp på att bli avritad. En annan RP lärde under tiden vallpojken att rita på vaxtavla.

Sent på kvällen när det blivit mörkt tog de sig in i Kontornet och vidare ner genom lönngången till gruvans plan -1 under draken. Där leviterade magikern den första svartalfen de fick syn på och slängde ner henne i det runda schaktet, där hon hamnade i vattnet och blev dräpt av jätteamöban. Ytterligare fem unga svartalfer (övertygade om att kamp mot sällskapet ingick i deras vuxenprövning) kom rusande med sina träpåkar i högsta hugg men fick stryk och flydde bort i mörkret.

Sällskapet fortsatte ner till den dränkta våning -2 där de skrämde bort den nöjt mumsande jätteamöban med eldmagi. Tack vare insmörjning med karsonfett klarade de av att plaska runt länge i det kalla lortiga mörka vattnet och leta rätt på kvicksilverlagret. Alla fem RP:na hade med sig varsin bastant träbehållare på 1,5 liter från sin hemlige uppdragsgivare, dvärgen Gwellmyn. Det innebar att de fick med sig över 101 kg kvicksilver därifrån.

Medan fyra av RPna arbetade med detta gick magikern upp en våning för att försöka bli kompis med de svårt skadade svartalferna. De var livrädda för hans närmanden: kastade fekalier och pinnar, en bet honom i handen, en annan försökte slå honom med sin träpåk men fumlade och klippte till sin kompis i stället, och så urartade det hela till slagsmål mellan svartalferna. I förvirringen lyckades magikern faktiskt hela den som hade bitit honom, men alla fem rusade till sist ändå därifrån och gömde sig.

Sällskapet ställde sina kvicksilverbehållare uppe i Kontornet och återvände stinkande och trötta till sina tält. Dagen därpå ägnas åt teckningsarbete. Nästa spelmöte börjar med debriefing i Arhem hos Gwellmyn och RPnas huvudsakliga uppdragsgivare, Furstessan Baranica. Sedan party hos kvurerna de träffade uppe vid klostret på Biletand.

 

[mrund]

Rolig liten redigeringsmiss: på sid. 41 får sällskapet en statyett som föreställer en minotaur. På sidan därpå föreställer den i stället en satyr.

Jag tänker mig att det är som Lovecrafts migo-varelser: de ser ut som krabbor men också som svampar.

 

[mrund]

Påskägg för Star Trek-fans? På sid. 42 sägs att "femfingerhanden"* består av fyra höga bautastenar som står parvis, plus en mycket kortare.



* Varför heter den så? Har inte kvurerna fem fingrar på varje hand?

 

[mrund]

Under vår andra sittning dräpte Perrima och RP:na en ung shagulit och en horndemon uppe vid isdruidernas kloster på Biletand. Perrima pratade sedan vitt och brett bland sina församlingsmedlemmar i Arhem om hur shaguliterna mördat hennes druidiska vänner och om hjälpen hon fått av RP:na. När detta rykte nådde ordens representant i Arhem, Malika Mangus, undrade denna förstås om Furstessan Baranicas påstått vetenskapliga expedition i själva verket hade som mål att skada Shaguliterorden.

För att ta reda på detta rövade MM och Arhem-brottslingen Shulaban ormtunga bort Furstessans livvakt Rödi en kväll, spärrade in honom i källaren på MM:s fina hus på Södra Stadsberget och förhörde honom under lättare tortyr. Tyvärr hade MM missat att en magiker ingick i Furstessans hushåll. Följande dag, vår femte sittning, lokaliserade RP:na prompt sin försvunne vän med magi och utnyttjade en läglig storm för att diskret kunna bryta sig in i husets källare och befria Rödi. När MM dök upp i källartrappen och undrade vad som pågick rusade de upp och mördade henne.

Horndemonen på vinden fick plötsligt sin telepatiska länk till shaguliten avklippt. Den kastade sig ut genom luckan på gaveln och flög iväg planlöst ut i regnet och stormbyarna mot ett liv som frilansande rovdjur.

 

[mrund]

Det har visat sig vara jättelätt att besegra shaguliterna med DoD:s och Svavelvinters regler.

1. Innan de kan lägga sina ondskefulla besvärjelser måste de tillbringa en stridsrunda med att gestikulera och rabbla ramsor.

2. Medan detta pågår kan man avbryta processen genom att skjuta, slå eller magi-steka dem.

3. Shaguliternas snitt-SMI är ett helt normalt 10,5, så de agerar nästan aldrig först i stridsrundan. Många av dem agerar sist.

Detta innebär att de aldrig hinner få ur sig några besvärjelser om RP:na upptäcker dem först. Varenda gång de försöker hinner de flesta närvarande RP banka två gånger på dem innan besvärjelsen till sist eventuellt kan ta effekt.

Dessutom: när en shagulit dör blir dess själskopplade horndemon ett självständigt rovdjur som inte bryr sig om hur det går för Shaguliterorden. Den fokuserar framgent på vildrenar och får.

Och omvänt: när en horndemon dör blir dess shagulit vanligen medvetslös. Matten ser ut såhär: demonen har ungefär tre gånger så mycket KP+FYS som en shagulit har KP. Och de tar vardera 1/3 av den andres skador. Det betyder att om man grundligt slår ihjäl en horndemon (ner till det negativa FYS-värdet) så landar dess shagulit vanligen på ca 0 KP.

 

[Theo]

Det har visat sig vara jättelätt att besegra shaguliterna med DoD:s och Svavelvinters regler.

1. Innan de kan lägga sina ondskefulla besvärjelser måste de tillbringa en stridsrunda med att gestikulera och rabbla ramsor.

2. Medan detta pågår kan man avbryta processen genom att skjuta, slå eller magi-steka dem.

3. Shaguliternas snitt-SMI är ett helt normalt 10,5, så de agerar nästan aldrig först i stridsrundan. Många av dem agerar sist.

Detta innebär att de aldrig hinner få ur sig några besvärjelser om RP:na upptäcker dem först. Varenda gång de försöker hinner de flesta närvarande RP banka två gånger på dem innan besvärjelsen till sist eventuellt kan ta effekt.

Det är väl i Drakar som i WFRP. Magiker måste ha mooks för att vara farliga.

 

[mrund]

Preppar sista avsnittet i Järntornet, shaguliternas högkvarter. Får lite större respekt för 14-åriga jag som spelledare, för det är verkligen oklart hur Granström har tänkt sig att det skall gå till här. Han är tydlig med att han avser att shaguliterna skall upptäcka sällskapet tidigt, eftersom det ständigt sitter en horndemon med mörkerseende och telepati på taket och spejar. Men hur orden och dess vakter kommer att reagera på detta sägs inte. Det vore enkelt för shaguliterna att instruera horndemonerna att genast knuffa ner sällskapet från den 30 m höga bron utan räcken. Ännu enklare om de båda patriarkerna dessutom ställde sig på varsin balkong och paralyserade alla som kom promenerande.

Men det finns tydliga tecken på att Granström tänker sig att shaguliterna har en avvaktande attityd, att de inte vet vad sällskapet har för avsikter: de låter sin zombiebetjänt släppa in sällskapet i den stora hallen innan våldet brakar loss. Detta trots att sällskapet säkert är uppenbart beväpnat och har mördat en eller två shaguliter under veckorna innan. Innan man kommer fram till Järntornets olåsta port med de jättestora dörrklapparna skall man dock lite motsägelsefullt ta sig förbi en hel del hinder.

Först är det orkerna i Gethornspasset. Hur förhåller de sig till en grupp beväpnade besökare? Ingen ledning ges. Sedan orkerna vid brofästet. Samma sak här. Sedan den livsfarliga bron och en låst, fem meter hög järngrind. Hur tar man sig förbi den utan att irritera shaguliterna? Kommenteras inte. Och allt detta medan minst en horndemon med konstant telepatisk koppling till shaguliterna intresserat tittar på.

Jag har svårt att se något sätt för sällskapet att nå fram till Järntornet om inte shaguliterna beter sig extremt korkat. Men de är tvärtom exceptionellt smarta. De shaguliter som är kopplade till horndemoner, och som alltså kommer att få veta först att sällskapet är på ingång, har INT 12, 13, 15, 16, 19.

Kan det vara de gamla takterna från 70-talets zoo dungeons som hänger kvar här? Fanns det en underförstådd förväntan om att varje plats och rum i ett rollspel är isolerat? Att innevånarna i rum 2 aldrig reagerar på ljuden från rum 1 eller 3? Det rimmar illa med den tydliga instruktionen om de spejande demonerna på taket.

Svårt att göra detta mer rättvisa nu än jag kunde våren 1987! Jag får nog helt enkelt säga åt spelarna att det här är en uppenbart hopplös militärtaktisk situation, och att det är list som gäller.

 

[afUttermark]

Jag ha spelat svavelvinter 11 gånger och tror inte jag har gått över bron en enda gång utan alltid typ tagit mig in klättrandes från kratern med änterhake och rep.

 

[mrund]

Jag ha spelat svavelvinter 11 gånger och tror inte jag har gått över bron en enda gång utan alltid typ tagit mig in klättrandes från kratern med änterhake och rep.

Hur brukar horndemonerna, som ser i mörker, reagera när du och kompisarna promenerar ~200 m över det nakna kratergolvet?

 

[afUttermark]

Att det suttit en horndemon på taket och iakttagit oss är för mig helt ny info. Men jag har alltid varit frustrerad över att hur väl man än lyckats i sitt smygande så är det som man alltid varit väntad när man väl kommer in i tornet.

 

[mrund]

Att det suttit en horndemon på taket och iakttagit oss är för mig helt ny info. Men jag har alltid varit frustrerad över att hur väl man än lyckats i sitt smygande så är det som man alltid varit väntad när man väl kommer in i tornet.

En feature, inte en bugg.

 

[mrund]

Jag ha spelat svavelvinter 11 gånger och tror inte jag har gått över bron en enda gång utan alltid typ tagit mig in klättrandes från kratern med änterhake och rep.

Det var en snäll spelledare som lät er kasta en änterhake drygt 30 meter rakt uppåt. (-;

 

[afUttermark]

Det var en snäll spelledare som lät er kasta en änterhake drygt 30 meter rakt uppåt. (-;

Arbalestarmborst. Klättra 21 plus kattfot
Fast ja spelledaren har varit snäll. Jag har nog inte dött i järntornet mer än en gång. Har dock dött i kmordatempletsgrav två ggr

 

[Arrikir]

Först är det orkerna i Gethornspasset. Hur förhåller de sig till en grupp beväpnade besökare? Ingen ledning ges. Sedan orkerna vid brofästet. Samma sak här. Sedan den livsfarliga bron och en låst, fem meter hög järngrind. Hur tar man sig förbi den utan att irritera shaguliterna?

Vet inte om det är någon hjälp, men när min grupp försökte ta oss till Järntorget, så förkläde en RP sig till en Shagulit. Vi hade dödat den i Druidernas tempel och tagit kläderna, så den förkläde sade att vi var nya "aspiranter" och att vi kom från Arhem för att besöka tornet. Underförstått att vi var fångar.

Spelledaren lät oss försöka bluffa oss förbi och det gick med ett par bra slag. Vet inget om horndemonen men vi dyrkade upp låset till grinden och tog stigen vid sidan om entrédörren för att sedan använda änterhake för att ta oss in genom ett fönster.

Om horndemonen såg oss vet jag ej, men har för mig att det konstant var dimma och rök kring tornet och bron så kanske att det är svårare att se folk på bron, eller om shagulit utstyrseln lurade även den.

 

[Rickard]

Men hur orden och dess vakter kommer att reagera på detta sägs inte. Det vore enkelt för shaguliterna att instruera horndemonerna att genast knuffa ner sällskapet från den 30 m höga bron utan räcken. Ännu enklare om de båda patriarkerna dessutom ställde sig på varsin balkong och paralyserade alla som kom promenerande.

De jag spelat och när jag själv spelade (en passiv roll) tog bakvägen in. Över lavaskorpan och in genom schaktet som mynnar ut i fängelsehålorna med sandgolvet.

 

[guldfink]

Jag har för mig att jag löste det genom att shaguliterna hade ett lite överlägset, akademiskt intresse av rollpersonerna. De vill alltså att de ska komma in, så ansluta sig till dem eller tillfångatas (vilket har blivit resultatet båda de gånger jag spellett äventyret).