Sista sittningen blev 7½ timme lång från 11:00 inklusive matlagning, lunch och promenad, d.v.s. knappt dubbelt så lång som våra vanliga kvällssittningar från 17:30 till 21:30. Totalt tog det oss knappt åtta sådana sittningar att spela Svavelvinter, plus en eller två timmars spelledarprepp per sittning för mig.
I båten norrut mot Dymrabergen tog sällskapet med sig tre kvuriska vägvisare och isdruiden Perrima. Hon var nu kraftigt traumatiserad och radikaliserad i sitt hat mot shaguliterna, hålögd och fanatisk. Dessa hade ju mördat hennes ordensvänner uppe på Biletand, men hon hade dessutom ett par dagar tidigare upplevt en drastisk förskjutning i balansen mellan inlandsisens ande och Marjuras undertryckta vulkanism. Isens ande Kmorda verkade ha fått sitt dödssår, och Perrima lastade shaguliterna för det med. Rollpersonerna anade att det nog snarare berodde på att de hade brutit sig in i den cruriska kungagraven och satt fart på jordblodskällan...
Efter en ansträngande men händelselös resa på två dagar till sjöss och åtta dagars fjällvandring kom man fram till Järntornets krater. Här lydde man kvurernas råd att gå in via det mindre välkända norra passet. Man övernattade utanför och hade dagen därpå enorm tur med vädret: full storm och hällregn sade tärningarna! Det var tur även för mig som spelledare, eftersom det löste problemet med hur sällskapet skulle kunna ta sig fram till Järntornet utan att shaguliterna ögonblickligen upptäckte dem via sina vaktande horndemoner. Dessa monster satt nu i sin stora fågelholk och hade ingen vidare uppsikt. Sällskapet slank över kratergolvet till klippan i mitten, undersökte avskrädeshögen, skickade upp en repögla med magi och lade fast den kring en klippspira, och kunde sedan i lugn och ro klättra upp och hissa upp sin utrustning.
De råkade komma upp nära den lilla sidodörren ner till källaren, och av dvärgen Gwellmyn hade de fått veta att det var precis ner i källaren de skulle. Målmedvetet rörde de sig ner genom korridorer och trappor, överraskade och mördade mestadels ensamma shaguliter längs vägen, och räddade samtliga fångar -- utom den tokige skräddaren som vägrade följa med, och de värst tumördrabbade försökspersonerna som inte kunde gå och bara ville dö.
Att slåss mot en shagulit är som jag tidigare konstaterat inte så farligt oavsett vilka besvärjelser han kan. Om man överrumplar honom gör han ingenting första stridsrundan, andra stridsrundan förbereder han en besvärjelse, och först tredje rundan tar den effekt efter att flera av de smidigaste rollpersonerna fått en tredje chans att attackera honom och avbryta besvärjelsen -- eller helt enkelt ta livet av honom. Den överlägset farligaste motståndare man råkade ut för var i stället mumie nr 3 som slåss med en enkel stridsklubba. (Jag beskrev den som en sån där enorm pepparkvarn som italienska servitörer bär fram till ens bord.) Det låter inte så farligt förrän man inser att den här mumien är extremt stark och därför har 3T6 i skadebonus och enormt mycket KP. Han fick bara in en träff innan sällskapet sänkte honom, men den av krigarna som tog smällen hade dött direkt om han inte haft en sköld.
Till sist föste man ut alla de befriade fångarna genom sidodörren och rusade över bron i ösregnet med några av de värst skadade i shaguliternas specialskrinda. Först i detta ögonblick upptäckte en horndemon hela följet, och de ledande shaguliterna uppe i järnkammaren hann fundera lite över vad det här kunde vara för fritagningsförsök. Men bara en väldigt kort stund, för sedan började hela järntornet luta och sjunka i lavan.
Orkerna vid andra brofästet var inget problem eftersom sällskapet hade med sig fyra stycken av deras stamfränder som de nyss befriat ur shaguliternas klor. Den svekfulle isdruidnovisen Melobin kom ut och undrade vad som stod på och blev omedelbart mördad av sin exflickvän Perrimas ismagi. Portarna till Shaguls grav öppnade sig och sällskapet fick en sardonisk liten föreläsning av trollkarlens ställföreträdare innan vi avslutade sittningen med frågestund.
Allt som allt en jättekul minikampanj där jag verkligen känner att jag prickade alla de toner som jag missade som fjortonåring 1987. Men vi hade jättekul den gången med, och då körde vi ändå hela modulen på en enda helg. Om jag hade behövt göra samma sak idag så hade mina förberedelser inte blivit mycket bättre än den gången.
