Nekromanti [Svavelvinter] Döds ände (ännu ännu en gång)

[Skarpskytten]

I måndags (den 26 november) började jag spelleda äventyret Döds Ände till Svavelvinter för andra gången (se även [url="https://www.rollspel.nu/threads/56849). Eftersom vi inte kommer att kunna spela på ett tag och jag har väldigt dåligt minne så skrev jag minnesanteckningar under mötet, och min tanke är att jag ska skriva en spelrapport här, om inte annat för min egen konsumtiom och för att kunna sätta det i händerna på mina spelare.

Anledningen till att jag spelade detta en andra gång är att jag ska köra igång en kampanj i Svavelvinter, förhoppningsvis med början den 10 december, och förra gången var två av mina tilltänkta spelare med och spelade. Den här gången fick två andra chansen. Eftersom Svavelvinter är så speciellt ville jag ge alla chansen att testa spelet innan vi börjar. Jag tänker också att det kommer att bli lättare att sätta upp kampanjramen och göra karaktärer om alla har spelat spelet en eller två gånger innan.

Denna gången spelade jag med en helt ny grupp; två gamla rollspelere som jag spelat ganska mycket med tidigare och som känner varandra väl, samt två kollegor som jag bara spelat enstaka gånger med och som aldrig spelat med varandra. Eftersom bara en i gruppen spelat karaktärsdrivet spel tidigare, så var jag en anining nervös inför mötet: skulle gruppen fungera och skulle de förstå spelstilen och anamma den?

Ingen av spelarna hade några direkta kunskaper om spelssystemet (två hade bläddrat i regelboken) och två av dem visste inget om herr Granströms värld. Min ambition var att förklara världen, reglerna och gå igenom karaktärerna på en timme. Jag tror det tog en timme och en minut. Jag utgick från karaktärsbladet när jag gick igenom reglerna, vilket fungerade mycket bättre än följa regelboken som jag gjorde förra gången. Spelet är i grunden enkelt och logiskt uppbyggt, och det är inte alls svårt att få erfarna rollspelare att förstå både spelstilen och systemet på ganska kort tid.

Återkommer!

 

[Skarpskytten]

Scen 1
Majura. Järntornet. Anatomicum. Våra fyra protagonister bänkar sig längst ned i Järntornets dissketionsteater och inser till sin förvåning att hela sekten har samlats. Grafficanus och Gobrugda står vid dissketionsbordet i sällskap med den farsegles gästen, Brior Brådfot.

Grafficanus tar till orda, men en hes röst. Han berättar om Döds Ände som Shagul förutspått och hur "tecknen tyder" på att den tiden nu är nära. Shagul kommer att vakna! Sekten måste göra sig redo, alla måste göra sig redo! Med en föraktfull nick ger han Gobrugda ordet.

Den sköne patriarken förklarar att tack vare Brior - som ler och nickar som en dåre - så har han nu låst upp den sista hemligheten som har undflytt honom så länge. Snart, mycket snart kommer hans mästerverk, livselexiret, vara klart. Det finns ingen tvekan: Shagul kommer att komma tillbaka.

Efter ytterligare några klyschor från Grafficanus om att "förbereda sig" lämnar patriarkerna plats för aditoriets frågor. Klysma ställer några aggressiva frågor om vad det är som gör herrarna så säkra på Shaguls snara återkomst, och får bara svävande svar tillbaka. Garax kontrar föraktfullt: vad kan vi göra för att förbereda oss? Övningar anbefalles av Grafficanus.

Mötet är över. De högre shaguliterna börjar lämna salen för att ta den gnisslande hissen upp.

Mostermok går genast fram till Iarlaganda. "Tiden är nära" förklarar den monstruöse novisen. "Det finns ingen plats för svaghet". Iarlaganda som står i hans skugga svarar, lite vagt: "Jag tror inte att det är så enkelt ... ". I detta läge bryter Ninshubur in.

Inte mycket att säga här. Jag introducerade premisserna, antydde att Grafficanus och Gobrugda inte stod på så god fot och lät ett par bifigurer uttala sig för att ge spelarna något att kroka tag i samtalet.

Så snart jag släppte det hela fritt såg Mostermok spelare till att få tag på den misstänkte förrädaren Iarlaganda och höll ett hotfullt maningstal till denne. Bara minuter in i spelmötet och det har redan börjat hända saker.

Scen 2
Ninshubur ger Iaralaganda och Adiposumon i uppdrag att hämta två kroppar i vivisektionsrummet bredvid och utforda horndemonerna med dem. De ska sedan rapportera till honom eller Grafficanus när de är färdiga.

Syftet med detta uppdrag var dels att ge Iaralaganda och Adiposumon lite tid ensamma och se vad som hände, och dels utsätta dem för en prövning, men mer om det senare.

Spelet var lite avvaktande här och spelarna gjorde inte mycket mer än att acceptera uppdraget.

Scen 3
Under tiden slinker Tamita fram till Mostermok. Hon har hört Mostermoks tal till Iarlaganda (de är alla kvar i Anatomicum, som är ganska litet). "Väl talat" säger hon. Mostermok svarar "Iarlaganda hör inte hit!". Garotlan och hans skugga Lekone bryter nu in. De två noviserna får i uppdrag att utfodra alla fångar och se till att det finns ordentligt med zombin; allt måste vara perfekt nu när Shagul snart kommer och många fångar kommer att gå åt i Gobrugdas experiment. Garotlan varnar Tamita för att inte gå runt lägga sin "söta näsa" i blöt, och nyper henne hårt i nämnda organ.

Tamitas spelare högg direkt på Mostermoks utspel; redan nu börjar vi se en allians formas, som scenariot ganska mycket inbjuder till.

Min tanke här var återigen att ge två av karaktärerna lite egentid och lägga upp det hela för en prövning, som kommer i Scen 5

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

Coolt! Ser fram mot fortsättningen.

 

[Skarpskytten]

Tack! Vi får se hur det hela slutar ...

 

[Skarpskytten]

Scen 4
Iarlaganda och Adiposumon tar den skramlande hissen upp genom det dystra komplexet med de två döda fångar som de ska utfodra horndemonerna med. Det två noviserna luftar sina tvivel. Adiposumon undrar "vad det är för fel på Mostermok". Iarlaganda tar om Grafficanus, som har sett henne och lärt henne mycket. Hon utycker en oro över Mostermok; "det finns inte en sanning och världen är inte så enkel". Hur ska Mostermok klara sig om Shaguls återkomst inte blir något enkelt och entydigt?

Hissen stannar till på översta våningen och de två noviserna bär iväg med sina lik, uppför trapporna som leder till vad som ser ut som ett stinkande, något slembemängdt och väldigt stort duvslag. En av horndemonerna är där. Adiposumon slänger ned sitt lik framför varelsen, som klumpigt hasar fram, tänjer ut sina groteska käftar och med ett pipande, slafsande, malande ljud börjar krossa kroppen i sin utomvärdsliga kräva.

"Hjälp mig ... hjälp mig ..." säger plötsligt det andra "liket" med svag stämma. Det lever, fastän svårt sargat av shaguliternas tortyr! De två noviserna studsar till, som stugna. De tittar villrådigt på varandra, medan fången fortsätter väsa om hjälp. Den andra horndemonen landar i duvslaget. Adiposumon agerar; han dunkar fångens huvud resolut i väggen till den svimmar, och sedan lämnar de två noviserna, något skamsna, hastigt horndemonslaget medan den andra horndemonen slukar fången.

Detta var en prövning. Jag ville se vad som hände när de två tämligen svala shaguliterna insåg att en av fångarna levde. Ingen var beredd att sätta sig upp mot sina order i detta skede, men den här incidenten stärkte varken Iarlagandas eller Adiposumons tro till sekten och dess metoder

Scen 5
Mostermok och Tamita håller på och förbereda matningen av fångarna när Ramorba oväntat kommer ned till cellerna. Hon kör raskt ut Tamita med order att denna ska se över zombinet, vänder sig om och frågar Mostermok om han är lojal. Han betyger detta, och hon ber honom då att lova att inte avslöja för någon om vad som kommer att ske. Han lovar. Remorba slinker in till fången som hon är kär i och stannar i den stängda cellen ett bra tag. Mostermok fortsätter med sina vardagsvärv, men börjar undra lite. Remorba kommer ut ur cellen precis när Tamita kommer tillbaka; den illvillige novisen noterar vaket detta märkliga besök.

När columnan lämnat slår Mostermok till: "Med din näsa och min styrka kan vi göra stordåd. Låt oss slå oss samman!" Tamita tittar betänksamt på den store, osofistikerade novisen innan hon svarar: "Ja. Vi har allt att vinna. Låt oss hjälpas oss att hålla sekten stark i dessa tider".

Detta är en av prövningarna som föreslås för Mostermok. Liksom prövnignen i scen 4 hände det inte mycket, men Tamita - som vann ett konfliktslag för Lönndom för att smyga sin tillbaka och se vad Remorba hade för sig - fick lite vatten på sin kvarn (hon misstänker redan Remorba).

Sedan formades en allians. Framtiden kommer att utvisa om den håller inför det som väntar.

Scen 6
Iarlaganda och Adiposumon hittar patriark Grafficanus i hans kvarter och rapporterar kort att de har utfodrat horndemonerna. Sedan börjar Iarlaganda tala om sitt tvivel; hur kan man vara säker på vad Shagul vill och att den vägen som sekten går på är den rätta. Grafficanus försöker trösta, men till slut rör Tamita vid en öm punkt: vad säger att Shagul behöver sekten när Döds Ände inträffar? Grafficanus suckar, och erkännder, det vet han inte. Och förresten: han litar inte på Gobrugda, han tror att Gobrugda kommer att göra uppror! Kan inte Tamita och Adiposumon - som bara stått tyst och lyssnat - rapportera om de hör något om Gobrugdas planer? Tamita lovar att göra så.

En fin rollspelsscen, där Iaralgandas spelare spelade ut hennes filosofiska tvivel och jag försökte gestalta Grafficanus som en vag och paternalistisk gubbe. Men när det blev känslig slog jag till; det är dags att börja piska upp kriget mellan G och G och här sådde jag det första fröet. Tamita ser ut att hamna i Grafficanus läger.

 

[Skarpskytten]

Urk, fel ställe på det här inlägget.

 

[Skarpskytten]

Scen 7
Tamita söker ensam ut Ramorba i dennes spartanska kvarter. Tamita har redan en hållhake på Ramorba och efter vad hon såg i fängelset (Scen 5) så vill hon använda Ramborba som ett redskap. Det är nämligen så att Mostermok tjatar om att Iarlaganda är en förrädare, men saknar bevis. Men Tamita har en plan.

Tamita inleder ett samtal med orden "Alla accepterar inte helt vår tro" och vidareutvecklar detta; det är inte bra nu vid Döds Ände. Men hon, Tamita, har en plan. Man ska samla alla noviserna i dissektionsrummet och där ska de alla tvingas dödad en fånge. Remorba - som vill skydda sin kärlek i fånghålan - är tveksam, men Tamita ger sig inte. Och hon har ju sin hållhake, hon vet att Remorba har något otillbörligt för sig. Remorba ger sig; alla noviser ska samlas klockan sju glas för att testats.

En nöjd Tamita slinker därifrån.

Jag gillade Tamitas förslag, dels för att den skulle samla alla karaktärerna på ett ställe, dels för att den skulle ställa Adiposumons och Iarlagandas öden till sin spets (i närheten av Remorba, en av de högsta i sekten), dels för att det gav mig en tidsram att förhålla mig till och använda för att bygga upp spänning.

Inte desto mindre ville jag vara Ramorba trogen (hon vill skydda sin kärlek och att döda fyra fångar hjälper inte henne), så det blev en retorisk konflikt. Jag bestämde att Tamtias hållhake var värd två GT, och vi slog. Bara två i tvivel på Ramorba, vilket fick räcka även om hon inte var knäckt. Idén var accepterad.

Scen 8
Mostermok vandrar som en ivrig spårhund genom Järntornet på jakt efter förrädaren Iaralganda: hennes sista stund är snart kommen, det vet han. I biblioteket stöter han på ingen mindre än Gobrugda. De två börjar språka. Gobrugda talar om sekten och hur "Ingen kedja är starkare än den svagaste länken". Är Mostermok en svag länk? Nej, inte alls, försäkrar Mostermok. Han är lojal. Bra, tycker Gobrugda. Han förklarar att alla inte är värdiga. Ninshubur till exempel. Denne bör dö. Mostermok lovar att bistå Gobrugda; sekten ska renas från alla svaghet innan Shagul återvänder! Plötsligt säger patriarken "Vänta! Tyst!" och försvinner runt en bokhylla. Han återvänder och hans stenansikte röjer inga känslor när han säger att någon i biblioteket har tjuvlyssnat på deras samtal! Han såg bara en skymt av en kåpa. Kanske var det Iarlaganda?

Mostermok ger sig ut på jakt ...

Här ville jag dra upp tempot. Jag tycker det är lite väl häftigt att Gobrugda ska be en novis att ge sig på Grafficanus som föreslås i äventyret, så han fick föreslå Ninshubur istället, en av Grafficanus stöttepelare. Mostermok var helt med på noterna, fram till dess var det bara rollspel här.

Innan scenen började bjöd Iarlagandas spelare in sig själv. "Jag tänker att min karaktär sitter ofta i biblioteket och läser filosofi". Det var en idé med massor av potential, så jag gick med på det utan att tveka. När samtalet hade nått fram till det viktiga lät jag Iarlagandas spelare slå ett dådslag för Lönndom. Det lyckades men med Framgångsgrad 0. Jag bestämde att I slank undan, men att Gobrugda fick en skymt av en kåpa som han trodde sig kunna identifiera.

Inbördeskriget bryter snart ut.

Och Mostermok vet nu att han måste döda Iarlaganda ...

Det tätnar.

 

[bladerunner_35]

Spännande läsning. Särskilt intressant att se hur en annan grupp tar sig an scenariot när man varit på insidan så att säga.

Jag ser fram emot mer.

 

[Skarpskytten]

Jo, det märks verkligen.

Mostermok är väl den som gått på ganska lika i de två genomspelningarna.

Adiposumon drog igång sina intriger mycket snabbare i den här spelomgången.

Iaralgandas spelare har verkligen spelat ut tvivel (på ett nästan filosofiskt sätt), där det den gången du var med snarare var så att Is spelare genast bestämtde sig för att hon stod på sektens sida till 100%.

Och Tamita drog igång Remborba-tråden här, något som inte hände när vi spelade.

Som det kommer att märkas i de kommande scenerna, har jag också spellett på ett litet annat sätt. Jag tycker att jag (än så länge) har haft en bättre tajming än när vi spelade.

 

[Skarpskytten]

Scen 9
En något villrådig Adiposumon beslutar sig för att söka upp akademikern Brior. Denne befinner sig i stor fara, större än vad han själv vet om, och vet kanske råd?

Så snart Adiposumon kommit in i akademikerns rum och stängt dörren bakom sig blir han mer eller mindre överfallen; "du har ett gott hjärta, jag ser det". Brior pladdrar på, och Adiposumon inser att denne inte är fullt så naiv som han gett sken av. I själva verket vill han fly tillsammans med novisen. "Skaffa mat och vatten, så flyr vi tillsammans". Novisen är skeptisk; han kan hjälpa Brior att fly men denne måste lova att hämta hjälp. De två blir inte helt överrens, men novisen lämnar med löfte om att komma tillbaka.

Rollspelsscen. As spelare spelade ut sitt öde här; hans plan var att få Brior att hämta hjälp. Vi vet att tidens gång gör att det inte kommer att fungera - och det vet nog As spelare också - men det är snyggt rollspelat.

Scen 10
Iarlaganda går med snabba steg raka vägen till sin vän, Barbica. Novisen tar upp sitt ältande tvivel; "hur kan man vara säker?". Barbica ler bittert. Det kan man inte vara. Själv har han fått visioner av Enki, livets och vattnets gud. Visst är det ironiskt? Barbica tror att sektens väg inte bara är fel, den är ond! Iaraganda sjunker ihop som en dålig sufflé och berättar om samtalet hon hört, om hur Gobrugda tänker låta döda av de shaguliter som han inte tror på! Vad, vad, vad ska hon göra? Barbica hugger igenom den Gordiska knuten: varför inte gå till Grafficanus? Själv tänker han späka sig och fundera på sin frälsning. Exeunt Iarlaganda.

Ännu en bra och intressant rollspelscen, som denna gång sprang ur Is öde och det som hänt i Scen 8. I är full av tvivel, men håller på att bli indragen i konflikterna ändå, då hon håller Grafficanus högt.

Scen 11
Mostermok och Tamita springer på varandra i novisernas kvarter. Järntornet är ödsligt och tyst; de flesta är på sina rum och förbereder sig, men noviserna vet att Gobrugda nog kan vara i närheten, i det alkemiska laboratioriet. En viskande konversation inleds.

Mostermok tar upp de "allvarliga skeenden" som pågår. Tamita håller med; hon berättar genast om Remorba och "lojalitetstesten" som hon har hittat på. Åh vad Iarlaganda ska våndas! Mostermok är imponerad, men det finns annat att prata om. "Hur lojal är du?" Tamita är "100%" lojal. "Vi har order. Vi ska döda Ninshubur!" Mostermok förklarar varför, och Tamita är med på planerna: "Givetvis ... vi måste göra allt vi kan för att hjälpa Shagul". Men de kan inte döda Iaralganda först, de måste ha bevis, säger Tamita. Men hon hjälper gärna till att röja Ninshubur ur vägen.

De två stegar resolut iväg mot det tilltänkta offrets rum.

Rollspel. Nu har vi en fast allians mellan två noviser, eller, en allians som kommer att hålla så länge Tamita tycker att hon tjänar på det.

Nästa gång vi klipper över till de här två så är kriget igång.

Jag var mycket nöjd med både rollspelandet och tempot i scenariot så här långt; alla har något att göra och berättelsen håller på att ta fart.

 

[Skarpskytten]

Scen 12
Adiposumon hastar från Brior ned till köks-förrådsavdelningen. Där börja han packa skorpor, torkat kött, vatten och Karsonolja i en säck till Brior. Innan han är färdig hör han någon rör sig utanför. Han tittar ut; det är Remorba. "Ah! En novis! Alla noviser ska samlas i dissektionskammaren klockan sju glas. Förstått? Bra! ... Och förresten, ta med den där akademikern från Tricilve!".

Adiposumon undrar vad det är som pågår, men han är säker på att inget bra kommer att hända Brior i dissektionsrummet. Han packar klart och skyndar upp för trapporna till Briors rum. Men Brior är vankelmodig och vill ha med sig Adiposumon; varför kan de inte fly tillsammans? De två börjar diskutera och efter att novisen upprepade gånger förklarar att Brior snart kommer att dö en mycket smärtsam och kladdig död om han inte flyr så ger sig den lärde mannen.

De två slinker genom komplexet som tjuvar i natten. Adiposumon vet att om han ertappas högt upp i Järntornet med Brior och en säck med proviant ... Men som han misstänkt är ingen där, utom en fånstirrande zombie. Alla shaguliter har fullt upp med sitt. Han leder Brior uppför trappor och genom den ödsliga, mörka entrehallen. Han tar ett djupt andetag och slår upp portarna. Iskall vind piskar dem; det stinker svavel, himmeln är klarblå och bländande och frisk och sund. En smäcker bro leder över den rykande vulkankratern, trehundra steg eller mer. Brior tvekar, men novisen är skoningslös. Den lärde blir utknuffad på bron. "Hämta hjälp, Brior!" säger Adiposuon och stänger bestämt porten.

Ånyo bra rollspel här. A vann en retorisk konflikt med B (som scenariot förutsätter att man ska göra), men fick själv två i tvivel.

Jag funderade på om de skulle stöta på någon, men jag gillade den här planen och inte minst att A följde sitt öde och faktiskt svek sekten, så jag följde principen "säg ja" och lät det hela gå som planerat. Som en bieffekt lämnade det här A ensam högst upp i tornet vid ett lagom tillfälle att låta äventyrarna göra entre ...

Scen 13
Till slut hittar Iarlaganda patriark Grafficanus. Han är i rummet med portalmatrisen, som är en stor bassäng fylld med något som ser ut som en blandning av kokande gröt och sperma, där han fiskar efter demoner med sin demonarm. Iarlaganda ryser, men patriarken tittar upp från sitt värv och gör en inbjudande gest. Vad vill Tamita?

"Patriark, jag har grava nyheter!" Iarlaganda berättar vad hon hörde Gobrugda säga. Grafficanus tappar något av sin vänliga och vaga framtoning. Han förklarar läget för Iarlaganda. Gobrugda har alltid varit avundsjuk på honom och nu tänker han sig alltså göra sig av med alla han inte tycker om innan Döds Ände. Det är han, Grafficanus, som är sekten överhuvud, det är han som har träffat Shagul! Vilket oerhört förräderi! Förstår Iarlaganda?

Det gör hon. Grafficanus förklarar att han tänker barrikadera in sig i Demonariet. Han vill inte röra sig uppe i komplexet, Gobrugda kan gillra en fälla. Men Demonariet är hans hemmaplan. Han vill samla de som är honom, sekten och Shagul trogna där. Grafficanus ber henne att hitta Ninshubur [som redan är död] och föra honom dit. Hon kan också försöka hitta Garotlan och Garax; de borde stå på Grafficanus sida. Men hon måste vara försiktig; hon är hans ögon och öron nu!

Iarlaganda smyger iväg.

Iarlaganda har "Respekt, 2" till Grafficanus och han har behandlat henne väl. Hon har nu dragits in i kriget på hans sida. Vi får se om hon fortsätter på den vägen, eller om tvivlet överväldigar henne.

Min plan med Gs plan är att låta de två patriarkerna gradvis samla varsin armé runt sig, vilket kan leda till en final showdown. Dessutom håller det här Iarlaganda aktiv; nu måste hon ut i Järntornet och smyga och vem vet vad som kan hända där?

 

[Skarpskytten]

Scen 14
Mostermok och Tamita lägger sin plan på väg till Ninshuburs rum. De kommer inte på något mer avancerat; Tamita ska distrahera honom och Mostermok överraska honom och bryta nacken av honom. Tamita är inte så nöjd med planen, men Mostermok är säker. Det kommer att fungera.

De når Ninshiburs dörr. De samlar sig. Tamita knackar på. Ninshubur öppnar. De behöver prata med honom. Får de komma in? Javisst. Tamita börjar babbla medan Mostermok stänger dörren bakom sig. Nishubur ser frågande ut. Den väldige Mostermok tar så ett stadig grepp på honom (bakifrån) och vrider till. Knäck. Ninshubur faller till golvet. Stendöd med knäckt nacke.

Mostermok och Tamita tittar på varandra i den mörka kammaren. De har korsat sitt Rubicon; de har dödat en Shagulit.

Inte mycket att säga här. Eftersom Ninshubur beskrivs som socialt omedveten bestämde jag mig för att han skulle släppa in dem utan tjafs, och inte heller reagerade han när de stängde dörren. Tamita slog för Vatten för att hjälpa Mostermok (+2 tärningar) som kom upp i ett imponerade antal tärningar och helt överraskade stackars Ninshubur. Han gjorde "bara" tre i skada, nog för att knäcka = döda denne.

Scen 15
Adiposumon går genom den ödsliga och kalla entrehallen, och funderar på hur det kommer att gå för stackars Brior ute på isvidderna. Han kommer inte att frysa, han kommer inte att svälta, men kommer att hitta fram till Arnhem eller andra bebodda trakter?

Plötsligt hör han skrik och vapenskrammel och en horndemons djävulska pipande ovanför. Strid! Deras näste är ovanför honom. Han rusar upp för en trappa och ... ser en kvinna, ung, atletisk, rustad och påpälsad och med två svärd, blödande från ett stort så på höften, halka ut från trappan till demonslaget och ramla på golvet framför honom. Ut ur trappan pressar sig en horndemon, den blöder slem ur ett sår och den piper argt.

"Hjälp mig! Hjälp!" ropar kvinnan. Adiposumon börjar ropa till demonen, "Bort! Bort! Schas!" Demonen tvekar - det är ju ändå en shagulit - men den är arg, och vänder sig snart mot kvinnan på golvet. Adipsosumon översköljs av kval och tvivel och sjunker kvidande ihop på golvet. Demonen dräglar, kvinnan försöker resa sig upp. Då kommer en stor karl vigt hoppade nedför trappan. En pälsbrämad mantel fladdrar bakom honom och han har ett stadigt slagsvärd i sin hand. Han landar uppe på demonen och kör med hela kroppstyngden bakom sig svärdet rakt genom demonens huvud. Demonen kollapsar, sprutar slem, flaxar med vingar, rycker med lemmar ... och dör.

Mannen klättar av besten och tittar på Adiposumon, som ligger chockad på golvet. Han riktar sitt slemindänkta svärd som droppar av horndemonhjärna mot novisen och säger: "Var är Mostermok? Vi har kommit för att hämta honom!"

SLUT

Ja, vi hade bestämt att vi skulle spela till kl 22.00. Jag tyckte att det var bra fart på alla nu; inbördeskriget kokade på, Iarlaganda var på ena sidan (mer eller mindre); Mostermok och Tamita hade passerat the point of no return; det var dags för Akt II. Passande nog befann sig Adipsoumon ensam högst upp i tornet, så det var bara att dra på.

Det som hände i scenen var att As spelare tog en retorisk konflikt med horndemonen för att få den att sluta anfall äventyrerskan (Mygna) - och förlorade! Eftersom han redan hade två i tvivel från att ha övertala Brior att lämna Järntornet, så blev han knäckt! Han valde att ta en konsekvens - Svårmod - för att inte bli det. I den andra rundan mot demonen valde han att använda sin förbannelse mot sig själv för att automatiskt förlora.

Min plan med hela situationen (förutom att dra igång Akt II med en smäll) var låta A får träffa ett par äventyrare medan ett par av de andra äventyrarna skulle (kommer att) vandra runt nere i komplexet för att förhoppningsvis kunna stöta på andra karaktärer. Jag var mån om att inte bränna allt material i Akt II i en enda scen - som jag gjorde förra gången (se den andra tråden) - utan tvärtom helst låta alla spelarkaraktärer få träffa på någon äventyrare. Framförallt Mostermok, för den karaktären är så snyggt och subtilt skriven. Det var alltså givet att äventyrarna skulle döda horndemonen och sedan försöka få med A på deras sida. I samma stund som jag beskrivit demonens död tittade jag på klockan --- 22.01 --- och det gav också krigarens (Lekobin) slutkommentar: den satte myror i huvudet på hela gruppen, inte minst Monstermok ...

Vi kommer att spela klart söndagen den 16:e. Iarlagandas spelare kan inte vara med, men jag hoppas kunna hitta en ersättare.

Alla spelare var nöjda med scenariot och med sina karaktärer; de känns som att de hade knäckt mekaniken i spelet och på det stora hela också hittat sina karaktärer. Möjligen undantaget Tamita spelare, som tyckte att hans öde var svårt att följa och bara hade en ÖT när vi bröt. De andra är väl rustade (3 till 5 ÖT), vilket ju också visar att de fått sina karaktärer att "fungera" som tänkt.

 

[Brynolf]

Kul att få en liten inblick i hur Svavelvinter funkar i praktiken. Ser fram emot mer

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

Väldigt snyggt spelat!

 

[Skarpskytten]

Kul att det fungerar på det sättet. Jag skriver ju den här rapporten på premissen att 1) läsaren har ett hum om Svavelvinter och 2) läsare har ett hum om Döds ände. Annars skulle det bli fruktansvärt mycket text.

 

[Skarpskytten]

Jag kan bara säga att jag är nöjd med mina spelare insatser och även med min egen (om man nu får bryta så flagrant mot jantelagen). Det har varit stor skillnad för mig att leda det här jämfört med förra gången. Jag har hittat in i tempot känns det som, och hittat en del ingångar i scenariot som jag helt enkelt inte såg tidigare. Det blir mer och mer tydligt för mig hur smart skrivet det här äventyret är; jag tror man kan spela det 100 gånger och få 100 olika utfall.

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

Det där är ett intressant ämne i sig - att SL:a samma scenario flera gånger med olika grupper skulle man kunna tro var trist, men min erfarenhet är tvärtom att det kan vara väldigt givande. När man verkligen kan scenariot utan och innan, och har erfarenheten av att ha spelat det tidigare, kan man verkligen ta ut svängarna. Jag har lett Arhems sista dagar 3-4 gånger eller så, med väldigt olika resultat varje gång.

Ser fram mot fortsättningen på din krönika!

 

[Skarpskytten]

Ser fram mot fortsättningen på din krönika!

Well, om inga fall av kräksjuka eller kalenderafasi inträffar, så spelar vi klart scenariot idag (den 16 december). Och jag har hittat en ersättare till Iarlagandas spelare.

 

[Skarpskytten]

Scen 16
Iarlaganda ger sig ut för att samla ihop så många som möjligt av Grafficanus allierade. Hon börjar ta sig uppåt i Järntornet och når Columna Garax kvarter. Garax släpper in henne och lyssnar på hennes berättelse: om Gobrugdas förräderi och Grafficanus order. Garax är slagen av häpnad, och tvingar Iarlaganda att svära på en Shagulstatyett att det hon säger är sant. Han förklarar att han tänker bege sig till Grafficanus i Demonariet och säger åt Iarlaganda att fortsätta med sina order. Hon kommer att belönas av Shagul för sin trohet. "Vi kanske får en annan belöning än den vi tror, Garax". Garax: "Slå dina tvivel ur hågen. Shagul kommer snart, och då kommer han att belöna de som varit honom trogna".

Scen 17
Mostermok sliter upp den döde Ninshuburs sängkläder och börjar vira in liket i dem. Tamita undrar vad han gör. "Vi ska bära upp kroppen och mata horndemonerna med den. Sedan ger vi oss ned till Ramorba och hennes test. Hoppas att Iarlaganda kommer!" Tamita är med på Mostermoks planer.

De två slinker ut ur Ninshuburs rum under samtal. Det är tyst och stilla i Järntornet. De kommer fram till hissen och Tamita går in - och fryser till. Två storvuxna, påpälsade, tungt beväpnade män står där; två främlingar, två inkräktare [Turik och Trebik]! De säger, i kör: "Var är Mostermok?" Tamita tvekar; vad vill de med Mostermok? "Hans familj vill att han ska komma hem. To oss till honom och ingen behöver bli skadad". Tamita tänker; de två verkar inte inse att jätten jämte henne är Mostermok, och de vill inte ta en strid med dessa bjässar, här och nu. "Han finns längre ned ... "; hennes plan är att leda de två männen till Gobrugdas kvarter. En av männen, som inte tycks ana något, tar fram ett armborst. "Bra! För oss till honom. Och försök inget ...".

Med Tamita först, följd av Mostermok, fortfarande med Ninshuburs kropp på axeln, och sedan de två inkräktarna ger sig sällskap av nedför en av trapporna.

Här ville jag utsätta Mostermok för en prövning; hur skulle han reagera när hans "räddare" anländer? Hela situationen skakade Mostermok [hans spelare!], men han sa inget här utan lät Tamtita sköta pratandet. Än så länge håller han tand för tunga, Turik och Trebik inser inte vem de har framför sig jämte den lilla Tamita.

 

[Skarpskytten]

Scen 18
Adoposumon hoppar upp och omfamnar nästan Lekobin av Soblak: "Jag är räddad! Ni är här för att stoppa dem!" Lebokin ser bekymrad ut; nej, han är här för att hämta en person. "Var får vi tag på Mostermok?" Adiposumon förklarar: "I dissektionssalen". Men Lebokin frågar också om en Iarlaganda. "Hon kommer också att vara där!" Adiposumon babblar på: Mostermok är vansinnig, varför rädda honom? Lebokin står på sig; med Mygna i släptåg beger de sig till hissen för att ta sig ned i komplexet. Adiposumon är orolig: "Ramobra kommer också att vara där". Lebokin är inte intresserad: "Er sort blöder väl?" Han pekar på sitt svärd. Hissen rasslar nedåt ...

Här lät jag Lebokin vara ganska korkad, och fråga rakt ut efter Iarlaganda, för att sätta lite griller i huvudet på mina spelare.

Scen 19
Iarlaganda har lämnat Garax och smyger uppåt i komplexet. Då hör hon någon i trappan som kommer emot henne! Hon slinker nedåt igen och duckar in i en meditationskammare. Stegen från personen hon hörde försvinner nedåt. Iarlaganda fortsätter upp mot nivå fem.

Jag hade bestämt att det nu var klockan "sju slag" och att "lojalitetstesten" skulle äga rum. Jag bestämde att Remorba var på väg ned för att arrangera denna test. Här blev det en Lönndomskonflkt, eftersom Iarlaganda inte ville springa in i någon okänd person, som I alltså vann. Annars hade hon blivit nedvingad till dissektionskammaren, och gud vet vad som hade hänt då.

Klippet här kan synas något märkligt, men allt kommer att uppenbaras i Scen 20